En vanlig dag i Katzrin på Golan

Shabbat- dagen vi ärvde, älskar och för vidare

Så händer det igen. Det är som en Charlie Chaplin-film från 1920-talet - där alla rör sig snabbt först och sedan sänks tempot till normalhastighet för att därefter sakta ner till slow motion för att så till sist stanna helt. Jag blir lika överraskad varje gång.

Sedan  öppnas alla dörrar och män i vita skjortor, kvinnor i traditionella kläder och tichels och barn börjar likt ett lämmeltåg inta gator och trottoarer och de nio Beit Knesset som finns i lilla Katzrin fylls.

Sedan börjar det - och 200 personer i min synagoga börjar be inlevelsefullt och glatt och de rytmiska vackra sångerna fyller hela byggnaden och påverkar varje cell i min kropp. Jag nyper mig i kinden och tänker: Får jag vara med en gång till? Är jag verkligen här? Är jag en i gänget? Jo, jag är här och jag är en i gänget och jag njuter av varje sekund.
Jag tänker med tacksamhet på alla de judar som idag och i två tusen år - utanför Israel - i ur och skur och ofta med motstånd, har upprätthållit och utvecklat vårt religiösa liv. Som utvecklat och bibehållit vår tro, våra traditioner och vårt levnadssätt, så att  vi kan samlas, sabras och övriga från jordens alla hörn, och förenas i ett levnadssätt som är välbekant och hemma för oss alla. Sex miljoner av oss har kommit hem - lika många som dog i Förintelsen.

Vi samlas alla efteråt och alltid blir jag hembjuden på mat, sång, gemenskap och diskussion av veckans Torah-avsnitt.
Nästa morgon 08:30 upprepas scenen. Tystnad, lämmeltåg, gudstjänst, glädje, sång, mat och vila. Vardagen är långt borta. Vi är lyfta till en högre nivå. Umgänge, reflexioner, känslan av att vara en del av något större, bortom vardagens vedermödor. Man är inte bara en fysiologisk varelse som föds, lever och dör: Vi har också en gudomlig del som följer skaparens cykel. Skapa under sex dagar för att sedan vila från skapande arbete - och betrakta det skapade och se att allt är gott.

Så närmar sig dagens slut. Dagen som börjar efter solnedgången som det som är beskrivet i skapelseberättelsen. Den sista gudstjänsten innan dagen är slut och det rituella avslutandet av Shabat - sabbaten - och markeringen att vardagen börjar igen och önskan om en bra vecka har genomförts.

Jag går fram till centrum och väntar.
Så händer det - det stillastående börjar röra sig lite, blir slowmotion, sedan normalhastighet och därefter som 1920-talsfilmen igen, med Charlie Chaplin och där alla rör sig snabbt och skuttigt.

Jag går till mitt favoritställe där ägaren skrattar igenkännande och tar fram en Goldstar och önskar mig Shavua tov. Jag sätter jag mig ned i värmen och dricker min kalla öl och tackar Gud för att han lät mig få komma hem och bli en del av allt detta.

Jag, sonen till en överlevande från Förintelsen fick äran att komma hem och upprätta dem i min familj som försvann i Auschwitz/Birkenaus skorstenar. Här stannar vi, och jag. Det  finns ingen väg tillbaka.

WE PROTEST - BY SAYING YES  

We humans are the only creatures in the universe who have a free will, a will to make choices.

We are able to protest against injustice that affects us.

We can protest by saying no - no degrading, no to destroying and polarising. No to blaming "the others" and to waive our own responsibility. We can always choose to see ourselves as victims. But then we get stuck in pointless hatred.

We have the ability to protest by saying yes - yes to building human relationships and positive societies, to develop through conversation, through supporting and caring, by always presume that people have equal value. We choose to keep going. 

We Jews and our country, Israel, protest by saying yes.

We protest when Israel and the Jews yet again are accused of all the old spruced up traditional anti-Jewish templates - they keep demonising us, and as usual they want to blame all injustices on Israel, portray Jews as oppressors, exploiters and killers, like a cancer infiltrating all living tissue, perceiving us as killing Christian children and make matza of their blood, as God killers, and as responsible for the Holocaust of six million European Jews as well as child abusers by our traditional circumcision of boys, as animal abusers through our traditional slaughtering method, and now, of course, as evil beings treating the inhabitants of Gaza just like the Nazis treated ourselves - not forgetting that we are also exploiters of the poor, the abused, the helpless, the hungry, as capitalists and communists and as those who seek to control the world as well as those who have built Israel on the blood of Palestinians.

I protest against this by telling you about our protest.

We protest against this through Israel's democracy.

We protest against this by saying yes to a legal society, a functioning social system and healthcare system for all.

We protest against this by defending the right to freedom of religion, for all faiths.

We protest against this through Jerusalem, our religious center, and our eternal capital, Jerusalem, which embodies all that is the core of Judaism. Jerusalem, the city that is the heart of everything Jewish and which for 3000 years has been the heart of our religious life, our traditions and our longing for a world in peace.

We protest against this through Tel Aviv, the city that never sleeps.

We protest against this by having a defence force based on a moral code that no other countries in the world can measure up to.

We protest against this by providing advanced medical assistance to thousands of war wounded, adults and children from Syria who need our help and who are are being cared for in Israel, even though we are in a state of war with Syria. They need us and we help them and show them that we care, no matter who they are or where they come from. 

We protest against this by not perceiving ourselves as victims, a victim one can give alms to calm you own conscience. A victim who is not allowed to speak for himself. A victim disclaiming his own responsibility.

We protest against this by reusing 85% of all sewage in Israel.

We protest against this by having field hospitals complete with personnel and equipment ready to travel anywhere on earth when natural disasters or war happens so that we are able to help those who need us. 

We protest against this by sending juggernauts and trucks with food and necessities every four minutes - every four minutes - around the clock, all year around, to the people of Gaza - despite their leaders being terrorists who have the sole purpose and not shy to say so - of murdering all Jews.

We protest against this by all Jewish nobel prize winners. 

We are protesting against this by all start-up companies and our hi-tech and medical advances that make life easier and even cures sick and needy people all over the world.

We protested against this in the form of my grandfather and the others who prayed the Shma Israel before they were murdered together with their families in the death camps during World War II. Those who recited Shma Israel as they went to their deaths, to God, who seemed to have forsaken them - still they did not abandon Him.

We protested against the Nazis through our prayers - you can kill us but you can not take our pride or our dignity from us.

We protest against this by honouring all the survivors ans well as all the people murdered during the Holocaust, and by continuing to be Jews.

We protest against this, me and my wife, by having moved home, to Israel.

We in Israel protest against this together, with the protesting Jews from all of the Middle East countries and those from Ethiopia, from the Soviet Union, the United States, France, Sweden and all the others living in Israel as well as in the diaspora.

We have never been autonomous and self-governing throughout all generations of exile. We never had a country of our own during our banishment from our own country, the country we loved and never forgot. Where our prayers went as we longed for Zion, for Jerusalem. 

However, we have survived and outlived all the mighty regimes we have lived, and sometimes been slaves under.

We have a regulatory and legislative system that makes up the difference between a life of chaos and a life lived within a protective moral and legal fence.

We stick to the road we have been wandering for 4000 years, and we show people's ability to build instead of tearing down and destroying.

We are convinced that our God is committed to his promise to protect his people.

So we protest by living, surviving, by loving life and continuing to live.

We are protesting.

Rapport från Golanhöjden

Natten till idag sköt Iran ett 20 raketer mot oss. Det gick inte så bra för dem. Vi har slagit tillbaka med knuten hand.  I byarna intill gick flyglarmen. Vi fick lugnt sova vidare. Skyddsrumsdörrarna är öppna men inga restriktioner för övrigt.

Don't mess with IDF.

Igår kväll beordrade IDF (försvarsmakten i Israel) Katrzin att öppna alla skyddsrum. Vi som bor här fick också uppmaningen att förbereda oss på att få bo där ett tag. Vi uppmanades också att följa de instruktioner som kommunen nu ger oss.
Jag gick till mitt skyddsrum och bekantade mig med det. Oerhört välbyggt, 10 meter under marknivån och med ståldörrar. Det enda som slog mig är att om Iran använder gas är det inte så bra med tanke på att gas är tyngre än luft. Nåväl, vi har inte fått några gasmasker så försvarsmakten bedömer väl att detta inte är troligt.
Promenerade till centrum - allt här är på gångavstånd - där jag såg mycket soldater och utöver detta även många TV-team springande omkring och ska ha våra åsikter om USA's numera uppsagda avtal med Iran och i och med detta vår nu utsatta situation.
Lilla Katzrin i centrum för nyhetsflödet. Har det någonsin inträffat tidigare?

Det vi har märkt är en ökande militär aktivitet med mycket övningar med stridsfordon, ökad flygaktivitet och många soldater. Jag har inte kunnat avgöra om detta är vanlig övningsverksamhet eller inte.

Katzrin är huvudort på Golan. Vi är ca 7000 som bor här. Det är en mycket behaglig atmosfär här. Gångvägar och promenadstråk löper parallellt med varandra och grönskan och fågellivet här är bedövande och vackert. Landskapet är ett slättland med Hermonberget år ett håll och Kinneret (Genesaret)  åt det andra hållet. Vi som nyinflyttade har blivit oerhört väl bemötta. Man har samlat ihop husgeråd och möbler i tillräcklig omfattning för att vi ska få en grundmöblering. Det enda som retar oss är vedervärdig musik som någon spelar från huset mittemot. Den har tystnat nu, så det är väl fler som har reagerat.
Synagogorna är välbesökta och kunskapen om judisk religiositet är så oerhört mycket större än vad jag är van vid från Sverige. Jag njuter av att få bara vara med. Det finns nio synagogor här i Katzrin.

Katzrin ligger två mil ifrån den syriska gränsen. Det har i princip varit lugnt sedan 1974 då stilleståndsavtalet ingicks mellan Israel och Syrien. Det fanns idéer om att släppa denna högplatå mot en eventuell fred i stil med fredsavtalet med Egypten.
Det blev inte så, utan Golan är nu en del av Israel.
Alla här tackar Gud för att vi inte släppte ifrån oss Golan. Särskilt nu.

Iran laddar några mil härifrån. Iran som har hotat med att slå till mot Israel. Iran laddar nu för krig mot oss. Iran är en diktatur som vill utplåna oss judar och slutföra Förintelsen. Det bor 8,5 miljoner judar och araber här i landet. Att två miljoner ickejudar också kommer att dö tycks inte besvära prästerna i Iran. De blir automatiskt martyrer, om de är muslimer.
Alla är positiva till att USA skrotar avtalet. Alla är glada över att USA flyttar sin ambassad  till Jerusalem. Vi är glada att det inte är atomstridsspetsar i raketerna.

Hur känns det att vara här?
Jag är 1000 gånger hellre här än någon annanstans just nu.
Jag tänker på Förintelsen och att inget land då fanns som hjälpte oss.
Jag tänker på att Iran nu vill slutföra jobbet.
Jag tänker på att det blir ingenting med det. Nu försvarar vi oss själva och är vi enade och starka. Det finns ingenting annat än seger eftersom vi inte har någon annanstans att ta vägen.

Så livet går vidare här och vad som kommer att hända vet ingen av oss.
Kanske Iran drar sig tillbaka denna gång.
Kanske anfaller de. 
Jag gissar att om Iran anfaller så kommer vi att slå med full kraft och utradera Irans styrkor i Syrien.
Under tiden rullar livet vidare och alla lyssnar på nyheterna och kollar sina mobiler.
Skyddsrumsdörrarna stå öppna.
Vattenflaskorna och maten är packade. Nu väntar vi.

Golan - gränsland mellan demokrati och teokrati

Den lilla staden Katzrin ligger på Golan som är ett område på fem gånger tre mil och är en vulkanisk platå som ligger högt över omgivande områden. På den södra delen av Golan ligger sjön Kinneret (Gennesaret) 200 meter under havsytan. Norrut reser sig det ännu snöbelagda berget Hermon, till 2400 meters höjd. Området är idag en införlivad del av Israel. Startar man krig och förlorar så kostar det.
Katzrin är en liten kommun med 9000 invånare där lugn och frid råder. Vi lämnade idag Katzrin  och åkte 20 km norrut, till Merom Golan. Merom Golan är namnet på en kibbutz men är också namnet på det berg och den befästning som ligger på 1300 meters höjd på gränsen till Syrien. Här finns restaurang, kafé och en fantastiskt utsikt över i princip hela Golanhöjden och man kan se långt in på Syriskt territorium. Längst bort söderut, ligger en IS-kontrollerad stad och där emellan slåss olika fraktioner i detta besinningslösa inbördeskrig som nu har pågått alltför länge.

En grupp turister lyssnar till en reseledare som berättar om Yom Kippur-kriget 1973 och hur extremt nära det var att Israel besegrades av syriska styrkor. Medan guiden målande berättar dricker turisterna kaffe och tittar ut över dalen lång där nere. Man skakar vanmäktigt på huvudet åt det om sägs och om det meningslösa med krig som trots detta alltid bryter ut förr eller senare. Särskilt här. Men plötsligt bryts lugnet av artillerield. Kraften i eldgivningen känns ända upp där vi står. Efter en liten stund ser vi kraftig gråsvart rök stiga upp över byn nedanför på cirka sju, åtta kometers avstånd. Sedan en gång till. En gång till, en gång till och därefter ytterligare en gång.

- Det är syriska eller ryska trupper som skjuter, säger den bevandrade guiden - som helt klart har erfarenhet av detta. Någon frågar, Finns det människor kvar i staden därnere? Ja, den är inte avfolkad, säger reseledaren. Det finns människor som inte kan, eller vill, fly. Som inte har något val.
- Obehagligt, säger en man. - Krigsskådeplats på första parkett. Helt sjukt. Artillerield som på måfå skjuts in i befolkade civila områden. Inga krigsmål - bara ren terror.
- Ja, säger reseledaren. Det är fullständigt sjukt, och absurt. Så nära men ändå så långt bort. På denna sida av gränsen är det helt lugnt,  men där - sju kilometer härifrån - pågår dödandet av oskyldiga. Tillgången till krigsmateriel tycks vara obegränsad. Vem betalar?

- Be Margot Wallström om hjälp, tänker jag. Hon sitter ju i FN's så kallade säkerhetsråd som representerat för Sverige. Landet som hon ser som en humanistisk, feministisk stormakt. Hon vill helst göra handhjärtan med de terrorstater som som röstade in henne, och dela ut röda armband med texten: "Allt är Israels fel". Nej, just det. Det var inga judar som sköt här. Det var interna arabiska uppgörelser mellan otaliga fraktioner - så ingen bryr sig.

- Till vänster nedanför berget här, har cirka 8000 civila krigsskadade och sjuka syrier kommit upp till gränsstaketet och bett om hjälp, säger guiden till turisterna. Och de har fått hjälp, förstklassig hjälp. Förstklassig hjälp på stora Israeliska sjukhus som tar emot sårade från ett land som befinner sig i ett pågående krigstillstånd med Israel. De har inget att betala med men de tas emot utan att någon i Israel protesterar. Man prioriterar som vanligt att rädda liv, oavsett vem det är som behöver hjälpen.

Ingen skriver något om det och ingen bryr sig om det som sker framför oss. Det finns en artikel i The Lancet som berättar om organisationen  i Operation Good Neighbour" - men arabiska ledare ber Israel sluta med sin propaganda och sluta att hjälpa dessa behövande människor, för i deras ögon är israelernas syfte att världen ska tro att Israel är ett humanistiskt  land, säger de.

Före 1967 hade Syrien kontrollen över denna platå. De kunde och gjorde också livet outhärdligt för jordbrukarna där nere på fälten ner mot Kinneret. Jan Guillou skryter i ett reportage i FIB Aktuellt 1965  om hur han med licenstillverkad svensk k-pist följer terrorister, den så kallade "gerillan", som anfaller nedåt från Golan mot oskyldiga bönder. Inte mot soldater. Mot civila.



Israel kommer aldrig låta någon skjuta mot dem från Golan igen. Nutidens Jan Guillou får skönmåla andra terrorister istället. Terrorister som idag slåss mot andra terrorister i ett försök att i "Frihetens" och "Sanningens" namn slåss för sina "platsgudar", för att därmed kunna bevisa vilken gud som är starkast. Allt i destruktivitetens, kaosets och dödens namn

När vi åker tillbaka till vårt lilla trygga Katzrin på Golan, 20 kilometer från gränsen, tänker jag på att det var här "gerilla"-terroristerna kröp omkring och anföll israeliska gränsposteringar och civila med svenska k-pistar, licenstillverkade i Egypten.

Iran laddar nu upp i Syrien. Iran har försett Hizbollah i Libanon med 150 000 raketer som nu enligt krigshetsarna står redo, riktade mot Israel. De satsar 60 miljarder kronor varje år på att bygga militära infrastrukturer för att kunna anfalla och utrota Israel, samtidigt som priserna stiger och bristen på förnödenheter blir allt ner påtagligt i Iran och varje uppror slås ner med järnhand.

Det laddas upp i norra Israel efter att Iran skickade in en beväpnad drönare den 10 februari i år, över Golan. Israel har reagerat kraftfullt och förstört mycket av iranska installationer i Syrien. Att Iran nu har infiltrerat Israels territorier är en medveten upptrappning och kan leda till ett öppet och storskaligt krig. Det enda alla stater och terrorgrupper i området har gemensamt med varandra är hatet mot Israel, förutom att de hyllar döden istället för livet, att de bryter ned istället för att bygga upp och att de föraktar demokratin och hyllar teokratin.

De är sönerna till dem som 1965 besköt israeliska bönder i sin kamp för Sanningen som nu gör detsamma där, sju kilometer från Israels gräns.
Det är sönerna till dem som besköts 1965 där nere vid Kinneret, som nu lugnt kan köra sina traktorer på fält och åkrar för att förse Israels befolkning med bröd och andra förnödenheter.

Om terroristerna vill ha fred istället för krig, skulle hela området snabbt utvecklas med hjälp av israelisk know-how och erfarenheter av att bygga en demokrati.

Kampen står mellan demokrati eller teokrati.
Konstruktivitet eller destruktivitet.
Krig eller fred.
Liv eller död.

Grav nummer 56

På den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av dem dog för egen hand.

Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.

De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.

De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.

Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.

Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?

De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.

När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.

De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.

Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.

De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.

Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:

”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”

Denna slutsats talar till oss alla även idag.

Shaul Ben Yitzchak - varför jag säger "Shma Israel" av tacksamhet till min morfar

Mitt hebreiska namn är Shaul Ben Yitzchak, vilket betyder Shaul, son till Yitzchak, eller Saul son av Isak, som man skulle säga på svenska. Min pappa var inte jude och därför bär jag morfars namn i stället.

Jag bär morfars namn med stolthet. Han avslutade sitt liv i den djupaste förnedring. Naken, tillsammans med min mormor, Ilana, och deras två yngsta döttrar Agnes, 12 år och Katalin 10 år, tvingades han in i Auschwitz/Birkenaus gaskammare den åttonde juli 1944 - avklädd och djupt förnedrad.
Min judiska familj mördades på det absolut värsta sätt man kan tänka sig - nakna och utan mer värde än kläderna de bar på, deras hår och eventuella guldtänder som drogs ut efter mördandet - något eget värde hade inte min familj för mördarna. De fick ingen begravning och ingen läste Kaddisch över dem. De försvann upp i röken och var borta.

De dog endast 30 meter från sin äldsta dotter, Erzebeth, som snart skulle fylla 23 år - min blivande mamma - vars uppgift i utrotningslägret var att sortera kläderna från de mördade. Kläder som sedan skickades till Tyskland för försäljning eller utdelande till det numera "judefria" Tyskland.

Mamma som hörde de avrättades ångest- och dödsskrik dygnet runt och bevittnade den ungerska judenhetens undergång och utplånande.
De mördades därför att de var judar och för att Europa hade bestämt att Juden var roten till allt ont.
Mördandet var en "kärlekshandling" utförd av djärva och kärlekstörstande nazister och deras stora kader av medlöpare, för ett i deras tycke, gott syfte. 75% av Europas judar följde min familj upp i röken från krematorierna eller grävdes ned i massgravar och den judiska världen i Europa upphörde att finnas. Bara få spår finns kvar där vi våra förfader föddes, levde och dog. Allt är borta. Den ultimata förnedringen.

Familjen Kelemen kom från en lilla ungerska byn Hajdudorog. Judarna där var cirka 300 stycken i början på 1940-talet efter sin höjdpunkt på 1860-talet då den berömda Rebben flyttade dit. Många unga kunskapstörstande judar följde efter och som mest bodde här mellan 700-800 judar. De försörjde sig på enklare yrken och hade en levande chassidisk församling. Byn ligger mitt i en lantbruksbygd så de flesta icke-judiska invånarna var bönder med tillhörande serviceyrken. Det sammanlagda antalet boende var 7000-8000.

Familjen Kelemen bestod av cirka 70 personer som bodde i byn och i andra byar runt om.
Min morfar var känd som en mycket snäll och god man. Han var den fattigaste av bröderna Kelemen. De levde ett traditionellt chassidiskt, alltså strikt religiöst, liv med sin familj. Min morfar var en aktiv medlem i den judiska världen där. Han var någon sorts gårdfarihandlare men gjorde också de jobb som fanns att tillgå för att åtminstone dra in pengar till det absolut nödvändigaste för familjen.
Han besökte shul, gudstjänstlokalen, varje morgon för morgonbön och bad ytterligare två gånger om dagen. De höll strikt kosher och familjen kände inte till något annat liv.

Han bad varje morgon, liksom vi alla andra gör, Shmone Esrei ("18 böner") om att förses med det som han som tjänare behövde för att utföra sitt uppdrag. Det vi ber om är bland annat  kläder, arbete, hus, församlingens väl, hela Israel och Templets återuppbyggande samt förmågan att utföra Mitzvot (goda gärningar, påbud). Mitt problem är att  min morfar Yitzak inte bara förnekades allt detta utan också förnedrades.

Skaparen kan inte ingripa eftersom då slutar vi att vara människor, men han ingrep i Sinai. HaShem (Gud) lät Förintelsen ske. Det är svårt att känslomässigt och intellektuellt acceptera detta faktum. Skaparen har också skapat allt - även de människor som valde ondskan.
Vi håller benhårt på att Gud är En och att Gud därmed finns i allt detta. Det finns ingen ond kraft att skylla allt på för att skydda Skaparen från kritik. Vi måste leva med frågor som inte har några givna svar. Människor har förmågan att välja och att välja gott eller ont! Torahn beskriver mycket tydligt vad som gäller - och rent teoretiskt kan jag också acceptera förklaringarna - men ingenting av detta hjälper mig - och inget av det hjälpte morfar. Det ofattbara skedde.
"Varför barnen?" sa Elie Wiesel, överlevande och Nobels fredspristagare, när  han fick frågan vad han skulle fråga Gud, om han fick möjligheten. Varför 1,5 miljoner oskyldiga barn?

Min morfar har trots detta  hjälpt mig att våga vara religiös och att underordna mig Skaparen i mitt liv. Hur kommer sig detta?

Jag vet med bestämdhet - det har min mamma med emfas berättat för mig - att hon är helt säker på att morfar, trots sin oerhörda förnedring av att behöva stå naken inför sin hustru och sina döttrar och veta att döden inom någon minut kommer över dem. Veta att han inte inte klarade av att beskydda sin fru och sina barn där i trängseln bland alla de andra okända nakna och oskyldiga judarna som skuffades ihop och fick panik.
Jag vet med bestämdhet att Yitzchak bad Shma Israel och därmed kallade ned Skaparen över sig och sin familj. Han överlämnade sig till Skaparen i full visshet om att ha levt det liv han som jude var ämnad att leva.
Att min morfar höll fast vid sin identitet in i denna fasansfulla alldeles förfärliga upplevelse, ställer krav på mig.

Vem är jag att ifrågasätta Skaparens vägar, hans plan, och vem är jag att inte föra min morfars övertygelse vidare?

Det är därför jag sakta men säkert blir alltmer religiös och det är därför jag varje morgon och varje kväll ber Shma Israel. Jag tror att han står där bredvid mig, Yitzchak, med sin familj omkring sig och att han är stolt och glad över mig, och jag är säker på att han ber tillsammans med mig.

Shma Israel - bönen som inte är en bön utan en intellektuell påminnelse om att vi judar - cirka 2,5 miljoner på den tiden - alla stod samlade vid berget Sinai för 4000 år sedan, när Skaparen för första och enda gången uppenbarade sig. Han uppenbarade sig för ett nyss befriat slavfolk. Skaparen valde oss och Skaparen lät alla bli vittnen. Han gjorde det för att vi ska vara säkra på att händelsen faktiskt har utspelat sig.

Skaparen som sa att denna uppenbarelse ska vidarebefordras genom generationerna till evig tid. Med uppenbarelsen överlämnades också Torahn - Skaparens budskap till den judiska nationen om vår utvaldhet och de livsregler vi därför har att följa. Vi har ett eget val att följa Guds vilja eller att låta bli. Det är detta som gör oss till människor. Vi är de enda varelser i hela skapelsen som har förmågan att välja mellan gott och ont. Inte ens änglarna har detta val. Endast vi. Jag har, liksom Elie Wiesel, valt att underordna mig vårt förbund med Gud.
Morfar valde Skaparen där i sitt helvete.

Att säga "ja" är också att vara emot - emot nazister och alla de som både då och nu försöker demonisera och mörda oss judar, i diasporan eller Israel. Israel som är vårt land. Vi väljer att bejaka livet.
Min morfar, fattig som han var, har genom sin dotter - min mamma - givit mig möjligheten att att föra budskapet vidare.

Shma Israel Adonai Eliheno, Adonai Echad - Hör Israels folk - Shaul Ben Yitzchak (Skaparen säger till dig) att Herren är vår Gud och Herren är En.

Shabbat Shalom veShavua Tov.