In the Jewish part of the East Cemetery in Göteborg (Gothenburg) there are a few rows of a number of small, inconspicuous headstones. They have a similar look and size. They differ from the other headstones. The small, unassuming gravestones are uniform and speak their own language. It's like a war cemetery, albeit a small one. Looking closer at the stones, you see that all buried beneath them died in 1945 and a few years later. Their names are mostly Polish and Hungarian and are all women. Everyone died at a young age; they were between 19 and 33 years old. The dead are all Jewesses who survived the Holocaust and arrived in Sweden during 1945 and 1946. They were all physically and mentally and most of them died as a result of this, of disease, mental exhaustion and fatigue, and some of them died by their their own hand.
The distance between the planet called "Auschwitz/Birkenau" and the neutral country of Sweden was so enormous after the terrible experiences they had been subjected to, they simply couldn’t find the strength to go on and build a new life on the ruins of the old. The lives they had once lived were gone. They hade nothing left to go back to. They were all by themselves in a strange environment, and they were all broken, body and soul. Gone were their families, their homes, their culture, their traditions and all the foundations that used to be their lives. The six million European Jews murdered who were burned and disappeared in the smoke of the crematories were all nameless and they were murdered only because they were Jews. Six million anonymous Jews of whom were one and a half million children. Without graves and without family to read kaddish for them and mourn them.
However, they were free at last and their names remain, lingering like a memory never to be forgotten and for relatives to visit, where they exist, if at all.
There are 56 graves like these but the 56th grave stands out from the rest of them. Grave 56 differs from the rest as it is located on the side and is dated 2016. The first name is Polish and the surname is Swedish. The woman in grave number 56 was not only a survivor, she was also a surviving survivor. The woman in grave 56 had somehow found the strength and the will to live on. The woman in grave number 56 married a Swedish man and lived for another 70 years. She had children and she worked. She appeared to be like any one of us.
However, the woman in grave number 56 wanted be buried next to "the girls". She wanted to be next to the women who arrived together with her all those years ago. She had decided this when they died. She had carried them with her, next to her heart, all her life and "the girls" were those she identified most strongly with. It was only "the girls" who understood her, who knew what it meant to have lived on the planet Auschwitz/Birkenau, and next to her girls she wanted her final resting place. She was clear about this and a plot was kept for her. She was one of them.
Only now did she finally find peace - she who arrived in 1945 as a physical and mental wreck, but found the will to carry on with her life. She, who had the strength to survive and become a survivor. She was open about her life, hid nothing and wrote a book about her experiences. Just through living, she restored the 55 girls waiting for her. But how did the woman in grave number 56 do this, how did she find the will and the motivation to keep going, and how did the other survivors make it, the rest of those who survived, after what they had gone through?
They managed by protesting. They kept protesting and they still protest in the way we Jews have done for 4000 years; they protest by honouring life. They protest by testifying. They protest in order to be examples for us. They lived on. They gave life. And through them the Jewish people continue to live.
As we now can see how anti-Semitism rear its ugly head yet again all over the world and here, in Europe as well as here in Sweden, these 56 graves remind us of the consequences of not wanting to see the signs, not reacting, to stay silent, not to take seriously those who hate us, telling themselves that the haters will soon be silent. Yes, they chant that they want to kill the Jews, but they really don’t mean it. Just don’t antagonise them, they will disappear by themselves. But it doesn’t work like that.
The 56 graves remind us of the ultimate consequences of not taking the hate seriously.
And this is serious.
Please visit our Jewish cemetery. You Jewish men, put on a kipah, a hat will do too. Read Kaddish for these women. Non-Jews, pray for the dead in your own way and promise these 56 women that we will never ever allow hate to conquer life. Promise them and make a promise to yourself not to stand passively by, merely observing the polarisation that is now taking place in Sweden. A polarisation that speaks in terms of ”either you are with us or you are against us”. Do not let those haters screaming about shooting Jews - or those who defend this kind of behaviour - do it without the legal system showing - by force if necessary - that they have broken all the rules and boundaries that we and our ancestors have been put to administer.
They call themselves survivors, they say they were "lucky" to survive". It may be true, but to me they are not just Survivors - they are also Surviving Survivors. They are the living proof of man's ability to change pure evil into determination and an ability to love and to carry on with life. We - each and every one of us - have an absolute duty not to remain passive - this is the message they convey us all.
The only way to end this is with the words of the author, Nobel Peace Prize winner, and himself a survivor from Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesel's summary of how the Holocaust could happen - and may happen again:
"The opposite of love is not hatred - The opposite of love is indifference."
This conclusion speaks to us all, then as well as today.
söndag 17 december 2017
onsdag 13 december 2017
Grav nummer 56
På
den judiska delen av Östra begravningsplatsen i Göteborg finns några
rader med små oansenliga gravstenar. De har likartat utseende och
storlek. De skiljer sig från de övriga gravstenarna. De små oansenliga
gravstenarna är uniforma och talar ett eget språk. Det är som en
krigsgravplats. Tittar man närmare på stenarna så ser man att alla
begravda under dem dog under 1945 och några år framåt. Namnen är mest
polska och ungerska och alla är kvinnor. Alla dog i ung ålder. De var
mellan 19 och 33 år gamla. De döda var alla judinnor som överlevt
Förintelsen och som kommit till Göteborg under 1945 och 1946. De var
alla så fysiskt och psykiskt sargade att de inte orkade leva vidare. De
flesta dog av sjukdom, fysiska umbäranden och utmattning men några av
dem dog för egen hand.
Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.
De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.
De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.
Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.
Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?
De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.
När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.
De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.
Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.
De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.
Avståndet mellan ”planeten Auschwitz/Birkenau" och landet Sverige var så gigantiskt efter det fruktansvärda de varit med om, att de inte orkade leva vidare och bygga ett nytt liv på ruinerna av det gamla. De liv de hade levt var utraderade. Allt de känt till var borta. Det existerade inte längre. De var ensamma i en främmande miljö och de var alla trasiga till kropp och själ. Borta var familjerna, hemmen, kulturen, traditionerna och alla de fundament som deras liv hade vilat på. Borta var sex miljoner europeiska judar, alla mördade och försvunna. De sex miljoner judar som mördades, som brändes upp och försvann i krematoriernas rök var alla namnlösa och de mördades enbart för att de var judar. Sex miljoner namnlösa judar varav en och en halv miljon barn. De dog utan gravar och utan att någon kunde sörja dem.
De som dog i Göteborg var dock fria och deras namn lever kvar som ett minne att aldrig glömmas bort och för anhöriga att besöka, där sådana finns.
De är 56 stycken men den 56:e graven sticker ut. Grav 56 avviker från de övriga då den ligger på ena kanten och är daterad 2016. Förnamnet är polskt och efternamnet är svenskt. Kvinnan som ligger i grav nummer 56 var inte bara en överlevande, hon var också en överlevare. Kvinnan i grav 56 orkade leva vidare. Kvinnan i grav nummer 56 gifte sig med en svensk man och levde i ytterligare 70 år. Hon fick barn och hon arbetade. Hon var till synes som vem som helst av oss.
Kvinnan i grav nummer 56 ville dock begravas bredvid "flickorna". Hon ville vila bredvid dem som kom samtidigt som hon. Detta hade hon bestämt sig för när " flickorna" dog. Hon bar dem med sig, inom sig, hela livet och det var dem hon identifierade sig starkast med. Det var bara "flickorna" som förstod vad det innebar att ha levt på planeten Auschwitz/Birkenau och bredvid sina flickor ville hon vila. Detta var hon tydlig med och en plats reserverades för henne. Hon var en av dem.
Först nu fick hon frid – hon som kom 1945 som ett fysiskt vrak, men orkade föra livet vidare. Hon som orkade bli en överlevare. Hon var öppen om sitt liv hon och skrev en bok om sina upplevelser. Bara genom leva upprättade hon de 55 flickor som väntade på henne. Men hur klarade sig kvinnan i grav nummer 56 och hur klarade de andra sig, de övriga som orkade leva vidare?
De klarade sig genom att protestera. De protesterade och protesterar fortfarande på det sätt som vi judar har gjort i 4000 år. De protesterar genom att helga livet. De protesterar genom att vittna. De protesterar för att vara exempel för oss. De levde vidare. De ger livet vidare. Och genom dem lever det judiska folket vidare.
När vi nu ser hur antisemitismen breder ut sig i Europa och i här i Sverige igen, så påminner dessa 56 gravar oss om konsekvenserna av att inte vilja se tecknen, att inte reagera, att inte ta dem som hatar oss på allvar, att invaggas i tron att hatarna snart ska tystna. Om man inte retar upp dem så försvinner de av sig själva. Men det fungerar inte så.
De 56 gravarna påminner oss om de yttersta konsekvenserna av att inte ta hatarnas ord om att döda judar på allvar, att inte förstå vilka trösklar de har klivit över när de går till praktisk handling.
Besök gärna vår begravningsplats. Ni män, sätt på er en kippa, eller en hatt duger gott. Läs Kaddish. Ni andra, be för de döda på ert sätt och lova de 56 kvinnorna att vi aldrig någonsin kommer att tillåta att hatet ska få vinna över livet. Lova dem och lova dig själv att inte stå passiv inför den polarisering som nu håller på att ske i Sverige. En polarisering som talar i termerna att antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Låt inte de som skriker om att skjuta oss judar eller de som försvarar detta beteende få göra det utan att rättssamhället med kraft visar att de har passerat de gränser som vi och och våra förfäder har satts att förvalta.
De kallar sig själva för överlevande, de säger att de hade ”tur som överlevde”. Det må vara sant men för mig är de inte bara Överlevande – de är också Överlevare. De är levande bevis på människans förmåga att vända ren och skär ondska till beslutsamhet och förmåga att föra livet vidare. Vi har var och en av oss en absolut skyldighet att inte förhålla oss passiva – detta är det budskap de förmedlar till oss alla.
Jag kan inte annat än avsluta detta med författaren, Nobelfredspristagarens och den själv överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau, Elie Wiesels sammanfattning av hur Förintelsen kunde ske:
”Motsatsen till kärlek är inte hat – motsatsen till kärlek är likgiltighet.”
Denna slutsats talar till oss alla även idag.
måndag 11 december 2017
It starts with the Jews - but it does not end with us I
In
my hometown, the city of Göteborg (AKA Gothenburg) in Sweden, we are
around 1500 Jews and throughout Sweden circa 15 000, which corresponds
to approximately 0.2% of the population. A large part are survivors,
children and grandchildren of survivors from the Holocaust. During Yom
Kippur this year, Nazis demonstrated in the vicinity of our synagogue.
Yesterday, burning bottles filled with gasoline were thrown against our
synagogue during a youth party.
The day before yesterday, Arabs in Malmö and in several other places in Sweden went out into the streets and squares “protesting”, i.e. screaming about them needing “freedom” (albeit not specifying from what) and egging each other on to “shoot Jews”, telling the Jews that “the army of Mohammad is returning” and that an “intifada is now proclaimed” against us Jews in Sweden. Two months ago, they screamed that we Jews are the offspring of monkeys and pigs. But nobody cared. At least no one took any notice. They rarely do.
The day before yesterday, Arabs in Malmö and in several other places in Sweden went out into the streets and squares “protesting”, i.e. screaming about them needing “freedom” (albeit not specifying from what) and egging each other on to “shoot Jews”, telling the Jews that “the army of Mohammad is returning” and that an “intifada is now proclaimed” against us Jews in Sweden. Two months ago, they screamed that we Jews are the offspring of monkeys and pigs. But nobody cared. At least no one took any notice. They rarely do.
A
large part of our community budget goes towards our own security. A
security organization that worked smoothly and efficiently yesterday.
Kol haKavod to you people who guard the rest of us when we go to worship
or to other activities in the synagogue and in the adjacent community
building. Kol haKavod, all you policemen and policewomen who are now
looking out for us.
On
May 4, 1945 my mother got off the train in Malmö in the southernmost
part of Sweden, after spending 14 months in Auschwitz/Birkenau and other
concentration camps. Sweden received her and she loved the country that
welcomed her. She worked as a health visitor and caretaker, and she
loved her job and "her old guys", mostly people who were at the bottom
of society. They loved her back.
During
the last years of her life, she and I went out to schools, to the armed
forces and the churches, talking about the Holocaust and its
consequences. She talked about how it feels to be hated for who she is.
She talked about how it feels when you learn that almost your entire
family has been murdered for the same reason. She told us how she tried
to protect us - her children - against evil. She talked about how much
she loves Sweden, the country that received her when she was broken and
gave her back her life. She talked and talked, and everyone listened.
She was not bitter but she wanted to warn people to be on their guard,
to not become passive and thus not being able see the signs of the old
hate when it rears its ugly heads. She warned about everything she knew
so well because she didn’t want it to happen again.
Mom
is not among us anymore. I'm glad she’s not here to hear the chanting
of threats and hate again.
I'm
glad she warned us, but no one seems to have listened when we told of
the increasing signs of the age old hatred against us. Not even when
it's in the open and naked, not even barely concealed threats being
screamed on the top of haters’ lungs, recorded for posterity on film
with excellent working sound. Because, no, of course they don’t really mean it. They’re just angry. Because the American president
acted on a decision that was made in 1995, and acknowledged that
Jerusalem, the city that was founded by Jews more than 3000 years ago,
is the capital of Israel, that’s why!
For
several years now, our Swedish government has not bothered about ours
and others' signals concerning the increasing hatred and the seldom
masked obvious anti-Semitic rhetoric in the dailies as well as the
tabloids. They are too blinded by their own ambitions, their grandiose
ideas of introducing world peace to the war-torn world by crawling and
kneeling and sucking up to dictatorships in the Middle East.
They
sit smugly in the Security Council and think they know how to solve
other countries' problems but do not want to see their own or even
acknowledge that this country have any. They have not listened to or
taken in the consequences of their politics for us Jews in Sweden.
That’s not what they intended, surely – hence it doesn’t exist. They do
not want to see the polarized society that emerges, getting worse and
worse each day.
The
Minister of Foreign Affairs, Margot Wallström, will probably come to
us, or send one of her minions to visit our synagogue and express the
regrets and condemn the violence and the terror. If they can decide that
it was an act of terror, that is. Many people are likely to stand up
and express their disgust, their fear and their sympathy.
Now, it's politically correct in Sweden. Right now, they are all rallying in solidarity with "our" Jews.
We
do not want to hear their political platitudes. It is our government’s
politics that have sanctioned this kind of behaviour. They give our
taxpayers’ money to terrorist organisations, well aware that the money
goes to convicted terrorists and their families as an incentive for
other wannabe terrorists. Still they keep giving our taxpayers’ money,
to ensure that they will remain in power, when the time comes. If only Israel ceases to
exist, there will be peace
We
do not want pats on our heads. We need to be taken seriously. We need
to be listened to. Otherwise, Jewish life in Sweden will be gone in the
near future. We will do what Jews always do. We protest by sanctifying
life. We want you to join us in this difficult struggle. Life is not to
be taken for granted. Follow our example. It's not just about Jews here
in Sweden - it's about Jews everywhere. It’s not only about Jews – it’s
about the society my mother and your parents built together.
It's all about us. And soon it will be too late.
söndag 10 december 2017
Det börjar med judarna - men det slutar inte med oss
I Göteborg är vi cirka 1500 judar och i hela Sverige 15000 vilket motsvarar ca 0,2 % av av befolkningen. En stor del är överlevande, barn och barnbarn till överlevande ifrån Förintelsen.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.
Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.
Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.
Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.
Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram
Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.
Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.
Under Jom Kippur i år så demonstrerade nazister i närheten av vår synagoga. Igår kastades brinnande flaskor fyllda med bensin mot vår synagoga under en ungdomsfest. I förrgår skanderade araber i Malmö och på flera andra platser i Sverige att de ska skjuta judar och det utropades intifada mot oss. För två månader skrek man att vi judar är avkommor till apor och svin. Ingen brydde sig.
En stor del av vår församlings budget går till vår egen säkerhet. En säkerhetsorganisation som fungerade klanderfritt igår. Heder åt er som vaktar oss andra när vi går till gudstjänst eller andra aktiviteter i synagogan och på församlingshemmet. Heder åt er enskilda poliser som nu finns i vår närhet.
Den 4 maj 1945 steg min mamma av tåget i Malmö efter 14 månader i Auschwitz/Birkenau och andra läger. Sverige tog emot henne och hon älskade landet som välkomnade henne. Hon jobbade som hemsamarit och tog hand "sina gubbar", människor som var på botten av samhället. De äskade henne.
Under hennes sista år i livet var vi, hon och jag, ute och talade om Förintelsen i skolor, inom försvarsmakten och i kyrkor. Hon talade om hur det känns att bli hatad för den man är. Hon talade om hur det känns att nästan hela hennes släkt mördats av samma orsak. Hon berättade om hur hon försökte skydda oss - sina barn - mot ondskan. Hon berättade att hon älskar Sverige. Landet som tog emot henne och gav henne livet tillbaks. Hon berättade och berättade och alla lyssnade. Hon var inte bitter men hon varnade åhörarna för att bli passiva och inte se tecken på hat. Hon varnade om allt det hon så väl kände till.
Mamma är inte bland oss längre. Jag är glad att hon slapp höra hetsen igen. Att hon slapp få höra att hon var en gris eller en apa och att hon åter igen var ett legitimt mål. Jag är glad för att hon varnade, men ingen har lyssnat när vi har signalerat om ökad hets emot oss. Inte ens när det sker öppet.
Under flera år har vår regering inte brytt sig om våra och andras signaler om det ökande hatet. De är förblindade av sina egna ambitioner, sina storslagna och grandiosa tankar om att införa världsfred genom att krypa för diktaturerna i Mellanöstern. De sitter i säkerhetsrådet och tror sig veta hur att lösa andra länders problem men vill inte se sina egna.
De har inte lyssnat till om konsekvenserna för oss judar i Sverige.
De vill inte se det polariserade samhälle som växer fram
Nu kommer förmodligen utrikesminister Margot Wallström att hälsa på i vår synagoga och uttrycka avståndstagande från detta åter uttryckta hat mot oss. Många kommer förmodligen att stå på led och uttrycka sin avsky. Nu är det politiskt korrekt i Sverige. Just nu är i alla solidariska med "våra" judar. Vi vill inte höra politiska floskler. Vi behöver inte klappas på huvudena. Vi behöver bli tagna på allvar. Vi behöver bli lyssnade på annars är judiskt liv i Sverige borta inom en nära framtid. Vi kommer att göra det som judar alltid gör. Vi protesterar genom att värna livet.
Skrid till verket och följ vårt exempel. Det handlar inte bara om judar - det handlar om det samhälle min mamma och era föräldrar byggde. Det handlar om oss alla.
Och snart är det för sent.
fredag 17 november 2017
Soldaterna och kvinnan som bröt tystnaden
-Ingen vill lyssna på mig, sa mamma tyst till mig, där vi stod inför trettio blivande militära plutonsjukvårdare 1989.
- Varför skulle någon vilja lyssna på mig? viskade hon högt .
-Det där som hände, hände ju för 45 år sedan. Alla har väl glömt. Jag har försökt att glömma och jag har aldrig berättat för några andra.
Jag jobbade som sjukvårdslärare inom Försvarsmakten. Jag utbildade värnpliktiga plutonssjukvårdare. Vi hade nu utbildning i folkrätt och jag hade bjudit in min mamma att tala i ämnet genom att berätta om tiden i Auschwitz/Birkenau. Jo, detta var 1989 och fram tills nu hade nästan inga av de överlevande börjat att berätta. På samma sätt som det judiska folket gick omkring i öknen i 40 år efter befrielsen från slaveriet i Egypten (för 3500 år sedan) innan de orkade inta sitt nya land, behövde de överlevande 40 år på sig för att kunna närma sig sina minnen och se en ny generation födas och växa upp.
Hédi Fried, själv överlevande, utbildade sig till psykolog i 60-årsåldern och hade startat en mötespunkt för de överlevande och deras barn på Judiska församlingen i Stockholm år 1984. Cafe´84 kallade hon det. Hédi Fried hade skrivit en bok om sina erfarenheter - Skärvor av ett liv - boken som bokförläggaren inte ville publicera för det fanns inget intresse och inga läsare av denna typ av böcker enligt denne. Föga anade bokförläggaren att intresset skulle växa lavinartat, nu när de överlevande bröt sin tystnad.
Vi barn till överlevande hade aldrig vågat fråga våra föräldrar med risk att de skulle börja må dåligt och cirka 15 % av oss barn till överlevande hade själva utvecklat PTSD - posttraumatiskt stressyndrom - av stressen att ha en eller två föräldrar som bar på minnen som ingen förstod sig på eller vågade närma sig. Jag visste om allt men ämnet var tabubelagt- Conspiracy of Silence- kallas det. Ingen frågar mig och därför är jag tyst och eftersom hon inte berättar så skall jag inte fråga. Det var inte så svårt att gissa med en mamma som bar numret 80162 tatuerat på vänster underarm och alla brev som kom från Ungern och Israel. Men ämnet var alltså tabubelagt, där i den lilla svenska staden där alla hade bott i flera generationer och inte förstod vad som hade hänt därnere, i krigets Europa.
Vi var tysta. Vi ville bara glömma, sa mamma.
Nu var det dock dags.
Hon spände ögonen i de värnpliktiga soldaterna som satt framför henne - och sedan började hon berätta. Först ur det skrivna dokument hon hade med sig, men efter hand utan det. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sin familj, om sina syskon, sina vänner, sitt jobb i Budapest och sedan om deportationen, om lägren, om gaskamrarna, om lukten, om skriken, om hungern, om döden.
Hon berättade om uppställningarna varje morgon om hur SS-männen gick och betraktade dem, som om det var hästar på en marknad till försäljning - men här betydde det döden om man blev utvald. - Inte mig, tänkte jag varje morgon, inte mig, bad hon. Hon berättade om tennmuggen hon bar knuten i ett snöre till midjan. Det var i tennmuggen som fylldes varje dag med vattning soppa. Utan mugg, ingen mat. Och utan mat, inget liv.
Hon berättade om allt det onda men också om det goda som hände. Om hur det värsta i människans natur mötte det goda i densamma i det man gjorde för varandra. Hon berättade om sjukdomar och att man sov så många på träbritsarna att när en vände sig var alla tvungen att vända sig. Hon berättade om de heltäckande träskor de bar och de blåa fångkläderna och hur illa hon tyckte om just blå färg efter detta. Hon berättade att hon var 23 år och att det gör ont att se människor bli dödade och kränkta, barn, kvinnor och män.
Hon berättade och hon berättade och det var tyst, fullständigt tyst i salen och när hon var färdig var det fortfarande tyst.
-Varför är det så tyst? sa hon, min mamma som offentligt hade brutit tystnaden efter 45 år och nu vände sig mot mig. Sen vände hon sig åter mot soldaterna som satt som tända ljus:
- Har ni några frågor? sa hon till dem, de blivande plutonssjukvårdarna.
Sedan kom frågorna, först försiktigt och trevande men sedan efterhand mer och mer. Hon svarade, min mamma som just hade öppnat sitt inre, och soldaterna grät och kramade om henne - en efter en.
Hon tittade på mig, min mamma, och så sa hon:
- Stefan, de lyssnade på mig! De ville höra! Det trodde inte jag, nej, det trodde inte jag.
Jag har allt på band och jag tittade häromdagen på inspelningen och jag saknar henne. Hennes blick och hennes kraft och hennes styrka att våga berätta om det värsta brott som skett mot mänskligheten - ett brott hon hade överlevt.
Hon hade upprättat sig själv och sin familj genom att inte låta detta brott få försvinna in i historiens tystnad. Ingen kommer att glömma detta. Ingen av plutonssjukvårdarna, inte jag och inte mamma själv - aldrig, tänkte jag.
- Varför skulle någon vilja lyssna på mig? viskade hon högt .
-Det där som hände, hände ju för 45 år sedan. Alla har väl glömt. Jag har försökt att glömma och jag har aldrig berättat för några andra.
Jag jobbade som sjukvårdslärare inom Försvarsmakten. Jag utbildade värnpliktiga plutonssjukvårdare. Vi hade nu utbildning i folkrätt och jag hade bjudit in min mamma att tala i ämnet genom att berätta om tiden i Auschwitz/Birkenau. Jo, detta var 1989 och fram tills nu hade nästan inga av de överlevande börjat att berätta. På samma sätt som det judiska folket gick omkring i öknen i 40 år efter befrielsen från slaveriet i Egypten (för 3500 år sedan) innan de orkade inta sitt nya land, behövde de överlevande 40 år på sig för att kunna närma sig sina minnen och se en ny generation födas och växa upp.
Hédi Fried, själv överlevande, utbildade sig till psykolog i 60-årsåldern och hade startat en mötespunkt för de överlevande och deras barn på Judiska församlingen i Stockholm år 1984. Cafe´84 kallade hon det. Hédi Fried hade skrivit en bok om sina erfarenheter - Skärvor av ett liv - boken som bokförläggaren inte ville publicera för det fanns inget intresse och inga läsare av denna typ av böcker enligt denne. Föga anade bokförläggaren att intresset skulle växa lavinartat, nu när de överlevande bröt sin tystnad.
Vi barn till överlevande hade aldrig vågat fråga våra föräldrar med risk att de skulle börja må dåligt och cirka 15 % av oss barn till överlevande hade själva utvecklat PTSD - posttraumatiskt stressyndrom - av stressen att ha en eller två föräldrar som bar på minnen som ingen förstod sig på eller vågade närma sig. Jag visste om allt men ämnet var tabubelagt- Conspiracy of Silence- kallas det. Ingen frågar mig och därför är jag tyst och eftersom hon inte berättar så skall jag inte fråga. Det var inte så svårt att gissa med en mamma som bar numret 80162 tatuerat på vänster underarm och alla brev som kom från Ungern och Israel. Men ämnet var alltså tabubelagt, där i den lilla svenska staden där alla hade bott i flera generationer och inte förstod vad som hade hänt därnere, i krigets Europa.
Vi var tysta. Vi ville bara glömma, sa mamma.
Nu var det dock dags.
Hon spände ögonen i de värnpliktiga soldaterna som satt framför henne - och sedan började hon berätta. Först ur det skrivna dokument hon hade med sig, men efter hand utan det. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sin familj, om sina syskon, sina vänner, sitt jobb i Budapest och sedan om deportationen, om lägren, om gaskamrarna, om lukten, om skriken, om hungern, om döden.
Hon berättade om uppställningarna varje morgon om hur SS-männen gick och betraktade dem, som om det var hästar på en marknad till försäljning - men här betydde det döden om man blev utvald. - Inte mig, tänkte jag varje morgon, inte mig, bad hon. Hon berättade om tennmuggen hon bar knuten i ett snöre till midjan. Det var i tennmuggen som fylldes varje dag med vattning soppa. Utan mugg, ingen mat. Och utan mat, inget liv.
Hon berättade om allt det onda men också om det goda som hände. Om hur det värsta i människans natur mötte det goda i densamma i det man gjorde för varandra. Hon berättade om sjukdomar och att man sov så många på träbritsarna att när en vände sig var alla tvungen att vända sig. Hon berättade om de heltäckande träskor de bar och de blåa fångkläderna och hur illa hon tyckte om just blå färg efter detta. Hon berättade att hon var 23 år och att det gör ont att se människor bli dödade och kränkta, barn, kvinnor och män.
Hon berättade och hon berättade och det var tyst, fullständigt tyst i salen och när hon var färdig var det fortfarande tyst.
-Varför är det så tyst? sa hon, min mamma som offentligt hade brutit tystnaden efter 45 år och nu vände sig mot mig. Sen vände hon sig åter mot soldaterna som satt som tända ljus:
- Har ni några frågor? sa hon till dem, de blivande plutonssjukvårdarna.
Sedan kom frågorna, först försiktigt och trevande men sedan efterhand mer och mer. Hon svarade, min mamma som just hade öppnat sitt inre, och soldaterna grät och kramade om henne - en efter en.
Hon tittade på mig, min mamma, och så sa hon:
- Stefan, de lyssnade på mig! De ville höra! Det trodde inte jag, nej, det trodde inte jag.
Jag har allt på band och jag tittade häromdagen på inspelningen och jag saknar henne. Hennes blick och hennes kraft och hennes styrka att våga berätta om det värsta brott som skett mot mänskligheten - ett brott hon hade överlevt.
Hon hade upprättat sig själv och sin familj genom att inte låta detta brott få försvinna in i historiens tystnad. Ingen kommer att glömma detta. Ingen av plutonssjukvårdarna, inte jag och inte mamma själv - aldrig, tänkte jag.
tisdag 7 november 2017
The Jewess who refused to die
- I have asked you all to join me here today to tell you about your mother and our very special relationship," the doctor said to us siblings. I don’t know you and you don’t know me, but I have to say this, that your mother was unique. Your mother survived Auschwitz/Birkenau. That was certainly an achievement but it wasn’t her only one.
- Your mother is the one patient who made me become a better doctor and the one who made me realise every person's unique qualities and conditions. Your mother made me a humble man but she also made me a better doctor. I have gathered you here today because I have to tell you this and how special she was to me.
- 22 years ago, I diagnosed your mother with an extremely malign type of cancer. We searched for the primary tumor but we couldn’t find it. I removed lymph nodes filled with cancer cells. The main tumor could - and would - easily spread and develop metastases just anywhere without us being able to do anything other than giving her palliative treatment. That's how it was and I knew and I had to convey this grim message to your mother. She received no treatment except for x-ray examinations to see how the spread of metastases progressed. That was all we could do for her.
- On the day one year after my confident albeit grim statement she returned and sat patiently in my waiting room. She did not have an appointment. She just sat there waiting. She refused to leave and eventually I was forced to receive her, appointment or not.
Her brown eyes bore into me and I had the sensation of melting before her like a wax candle. Her eyes did not let go of me for a moment.
- You said I'd be dead now, she said. I’m still alive. Your books don’t have the whole truth. And she continued,
- Never take someone’s hope away. Never ever.
That’s what she said. And I have never forgotten about it. How could I?
Never take someone’s hope away. Never ever.
- The incredible happened. Your mother kept the cancer in check. How she did it I don’t know. It was unique. She was unique. For 22 years she lived with this rare and lethal illness. During these years, we developed a very special relationship, your mother and I. She rang me when she needed help and I always made time for her, especially towards the end of her life when she developed swellings and lumps with cancer cells in them. She called, we talked, I cut them out and she went home again.
- For many years, your mother let me call on her when I had young medical students and we talked about ethics and about morality and that humans are biological beings with different and often pre-existing conditions. She came with me and met with the students and we told them about our special relationship. She impressed people, you mother.
- If her time Auschwitz/Birkenau had anything to do with her attitude to life, I don’t know. What the decisive factor was that caused her to keep the disease in check and to build a new life after the war, I do not know either. We didn’t talk about directly it but it was always there, in the background. What she taught us, among other things, was that you can never know who it is that you have in front of you.
- You must assume that the person you have before you may be the one who reverses all your previous experience and you should never lose this way of looking at a seemingly mortally ill person - and you should never take hope away from your patient. Life has to go on until it's over. This was the subject of the conversations I held with my students.
- Respect and a humble attitude make us better professionals. That was my conclusion.
- I registered as a volunteer doctor at the hospice where your mother was cared for at the end of her life. I wanted to be with her until the end and she allowed me to be there with her. She was a unique person and my respect for her was, and is, immense. She is gone now but her memory lives on. This is why I wanted to talk to you today. That’s how special she was. And is.
This is what he said, the doctor, the Swedish surgeon at the little hospital - who had gathered me and my siblings to tell us about his and our mother's very special relationship.
We sat there listening to the doctor and we mourned together, in our own ways.
Don’t expect me to find anything
"Don’t expect me to find anything," she said. "There are so many who come here, so full of hope, and many expect so much - but there is so little material left," she continued. "You must understand that the Germans destroyed as many documents as possible before they retreated from the onrushing Russian army," she said, the archivist in the Auschwitz/Birkenau archive.
- There are so many who come here and ask for papers, for proof. You see the man over there? He is here on the same errand as you are. I understand all the questions people have and that they want answers, but usually we don’t find anything. But I'll have a look, she said. The number was 80162 you said?
- Sit down, said my wife, - Do you have to pace the room like that?
- Please sit, she pleaded. We had ridden our motorcycle through Europe to get some answers and now finally we were here, being told by the archivist not to expect anything. It was frustrating, to say the least.
- Sit down, she said. - Please.
- I cannot sit here in this place of death, I said, and continued to pace.
- How strange!, the archivist said when she returned, an eternity later. - There is a document from Dr Mengeles archive where I found your mother's number and even her name - and that she was 23 years old and from Hungary.
- Imagine that, she stated, almost miffed.
The doctor who took lives instead of saving them - the Angel of Death’s private archive!
- It's a unique document, she continued. - It proves that he performed experiments on your mother!
The Death Angel, the doctor promised to save lives when he finished his medical studies and instead performed lethal experiments on and killed innocent people.
- Not many people survived his experimental laborations, said the archivist.
His favourites were children who were identical twins, which he picked out from the prison transports. He let them thrive with good food and sleep before injecting them with a syringe of deadly virus or anything else that took his fancy. He then murdered both twins (or had someone do it for him) and allowed them to be autopsied. The result was sent to the university outside Berlin where he was employed. The people in the camp were nothing but guinea pigs for the Nazi regime in the name of their own twisted version of ”science”.
- The document with your mother's name and number was stolen by a fellow prisoner just before the evacuation, to be used as evidence against Mengele. It's a unique document, she repeated, the archivist. - Unique.
- Now you're calmer, my wife said to me. Now the journey on motorcycle through Europe has proved to be a jackpot.
- That devil, Mengele, I said, the doctor who took innocent lives and treated people as interchangeable numbers, items, things, objects he could treat any way he wanted. May his name be stricken from human history.
- Do you know, Mom once said that ”Dr Mengele kicked me and called me ’fucking jew bitch’. Why did they always offend us like that?” said Mom, without waiting for an answer. ”They felt such contempt for us, the Germans there in the camps, whether they were doctors or ordinary soldiers. A bottomless contempt. We were nothing to them. We were lesser than the lice.”
She sighed.
”I had to sit on strange bottles in Mengele’s laboratory. I think there were dangerous substances in the bottles and I think they wanted to see how my body reacted to them. Maybe the cancer came from there?”
She shrugged.
”What do I know.” she said. ”Something was in those bottles anyway.”
- See you in Paris after the war!, he said, the French photographer at Mengele’s laboratory, another prisoner allowed to live a bit longer due to the usefulness of his trade. He was the photographer who decided to open a back door, risking his life to let me out. We were two people whose eyes met and who gave each other hope and strength to live another day. He gave me the hope I needed and the strength to go on. We never saw each other again, he and I. I don’t know what happened to him. But just at that time, at that moment, we were alive - two young Jews at the laboratory of the Angel of Death, Dr Mengele, there in the death camp, where the smoke from the chimneys in which our relatives disappeared and the sweet sickly smell of burning bodies met me, when the back door opened and released me.
”See you in Paris after the war."
- It is the hope of something better, something living that makes us want to stay alive. Without hope, we would all have died there in Auschwitz/Birkenau. One hour at a time, one day at a time, one dream at a time, about a meeting in Paris and eyes locking for a fleeting moment with the promise of hope in a life-giving moment. I was filled with joy in the middle of the madness, the foul stench, the corpses and never ending death all around me.
- Never take away hope from anyone - that’s my message to you, said my mother.
That's the Jewish way, I thought. Protest by giving life. Give life at meetings with others and with respect for your fellow human being. Give life to each other during meetings where you both lift each other. You-meetings, not It-meetings, as Martin Buber describes in his books.
One woman and two doctors.
One doctor who gives life and one who takes life.
And the Jew who refused to give up hope - and who refused to die.
We all make our own choices, I thought.
söndag 5 november 2017
Polen 1941 & Sverige 2011 eller Kvinnan som Åkte Ambulans
- Hon är rädd för ambulanser och hon är 81 år och talar bara polska, sa dottern oroligt.
- Hon andas tungt och hennes ben är svullna, sa jag. Hennes hjärta är för svagt för att göra sitt jobb och hon kan drunkna när hennes lungor fylls med vätska.
- Jag är rädd för ambulanser och dina gröna kläder, sa min hjärtsjuka patient, medan dottern översatte.
- Jag är ambulanssjuksköterska. Jag vill hjälpa dig så att du kan andas bra igen, sa jag.
- Hon är lite udda, fortsatte dottern. - Hon samlade burkar i Göteborg men vägrade att ta emot samhällelig hjälp
- Vem är inte udda, sa jag, de udda sticker ut och det är deras livshistorier som berikar mitt liv, sa jag.
Dottern log.
- Du får välja, sa jag till min hjärtsjuka patient från Polen. - Om du stannar så blir livet outhärdligt för dig men om du följer med mig så kan jag ta bort din ångest på fem sekunder med mina mediciner.
Hon lyste upp lite och pekade mot mitt bröst. - Du har en sexuddig stjärna i ditt halsband sa hon, den lilla polska damen. Du är en jude? frågade hon.
- Ja, det är jag, sa jag.
- De tog min lekkamrat, sa hon. Min bästa vän. De körde bort henne i en ambulans och sedan kom hon aldrig tillbaka igen, sa hon, och tårarna började trilla nerför hennes skrynkliga kinder. Hon fortsatte, - Hon var judinna, min kamrat, sa hon, - Och hon och jag i var så goda vänner. Men så blev hon sjuk. Sedan blev hon så sjuk att de kallade på en ambulans och de som körde ambulansen hade uniformer på sig och hon kom aldrig tillbaks, sa hon, den lilla hjärtsjuka kvinnan ifrån Polen. - Min bästa väns föräldrar var förtvivlade. Och sedan kom de, tyskarna. Och de tog min bästa väns föräldrar också, sa hon. De kom aldrig tillbaks de heller, sa hon. Min hjärtsjuka patient från Polen storgrät nu.
- Vänta sa dottern, vänta. - Jag är skakad. Detta har hon aldrig berättat om förut! Varför berättar hon för dig? sa dottern. Hon gråter, det har hon aldrig gjort. Vänta lite, jag är alldeles skakad!
- Min vän och jag glömde alltid kriget när vi lekte. Vi visste vad vi skulle göra tillsammans när kriget tog slut. Men de tog henne. Jag såg henne aldrig mer.
- Jag tystnade, sa hon, min hjärtsjuka patient från Polen. - Jag tystnade och talade inte på länge. Jag blev så ensam, så ensam där under kriget utan käraste kamrat. Min vän och jag som glömde kriget under de stunder vi var tillsamman. Vi var ofta tillsammans.
- Jag har aldrig berättat för någon för det gör så ont i hjärtat när tankarna kommer om kriget och om min vän, vi som glömde kriget när vi lekte, och kriget blev så hemskt och jag var alltid så ensam och när jag ser så ambulanser slår hjärtat så fort. Jag kan inte andas, jag blir så rädd och vill springa, sa hon min hjärtsjuka patient från Polen. - Orkar inte, sa hon, orkar inte springa längre, sa hon, min hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig lite syrgas i näsan? frågade jag, - Så kan vi prata mycket lättare och så kommer du att andas bättre.
- Jag litar på dig sa hon, en jude i ambulans, sa hon lugnt, min lilla hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig en spruta i armen? frågade jag. - Sprutan gör att din svullnad minskar, sa jag.
- En jude i ambulans! sa hon igen, allt mer lugn och avslappnad.
- Jag känner mig hedrad över att få hjälpa dig, sa jag. Jag känner mig hedrad över att få lyssna på dig, sa jag. Jag son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau och jag känner mig hedrad över att du berättar för mig. Du är en modig kvinna. Min mamma var också tyst, men när hon hade börjat tala med mig, så blev det lättare. Hon slapp bära bördan ensam. Bördan som gör att ditt hjärta slår snabbt, att du andas tungt och bara vill springa. Jag lovar att när vi kommer fram till sjukhuset så medan ni sitter ni kvar i ambulansen, går jag in och talar med sjuksköterskorna och läkarna. Jag vill berätta för dem varför du är rädd och jag garanterar att de kommer att förstå och du kommer att få den bästa hjälp du kan få.
- En jude i ambulans, sa hon sakta, den lilla hjärtsjuka kvinnan, nu helt avslappnad.
- Du är värd det, sa jag. - De kommer att förstå och din dotter kan ringa till mig om det inte fungerar, så tittar jag till dig nästa gång jag kommer till sjukhuset, sa jag, sonen till en överlevande från Auschwitz/Birkenau, klädd i grönt i ambulansen på väg till sjukhus med en hjärtsjuka kvinna med svår ångest.
De grät tillsammans - mamman som just hade berättat och dottern som just hade fått höra.
Jag ringde akuten och bad dem att ta fram hennes journal.
Det fanns ingen journal. Hon hade aldrig tidigare besökt något sjukhus.
- Ta ett EKG och skicka det, sa sjuksköterskan på akutmottagningen jag hade ringt till.
Jag fick lov att ta av den hjärtsjuka kvinnan hennes blus och jag fick koppla elektroderna och jag fick skicka EKG till sjukhuset så att de var förberedda. Hon var i dåligt skick min lilla hjärtsjuka patient från Polen som just hade befriat sin själ från bördan hon bar på.
Vi slog på blåljuset och extralamporna men vi avstod ifrån sirenerna.
Jag talade med de ansvariga på akuten och de förstod.
Jag lämnade två gråtande kvinnor. När jag kom tillbaks till ambulansen efter att ha lämnat rapport grät jag själv en stund.
De ringde aldrig och jag och kollegan åkte iväg till nästa uppdrag, nästa människa i kris, och så rullade det på.
- Hon andas tungt och hennes ben är svullna, sa jag. Hennes hjärta är för svagt för att göra sitt jobb och hon kan drunkna när hennes lungor fylls med vätska.
- Jag är rädd för ambulanser och dina gröna kläder, sa min hjärtsjuka patient, medan dottern översatte.
- Jag är ambulanssjuksköterska. Jag vill hjälpa dig så att du kan andas bra igen, sa jag.
- Hon är lite udda, fortsatte dottern. - Hon samlade burkar i Göteborg men vägrade att ta emot samhällelig hjälp
- Vem är inte udda, sa jag, de udda sticker ut och det är deras livshistorier som berikar mitt liv, sa jag.
Dottern log.
- Du får välja, sa jag till min hjärtsjuka patient från Polen. - Om du stannar så blir livet outhärdligt för dig men om du följer med mig så kan jag ta bort din ångest på fem sekunder med mina mediciner.
Hon lyste upp lite och pekade mot mitt bröst. - Du har en sexuddig stjärna i ditt halsband sa hon, den lilla polska damen. Du är en jude? frågade hon.
- Ja, det är jag, sa jag.
- De tog min lekkamrat, sa hon. Min bästa vän. De körde bort henne i en ambulans och sedan kom hon aldrig tillbaka igen, sa hon, och tårarna började trilla nerför hennes skrynkliga kinder. Hon fortsatte, - Hon var judinna, min kamrat, sa hon, - Och hon och jag i var så goda vänner. Men så blev hon sjuk. Sedan blev hon så sjuk att de kallade på en ambulans och de som körde ambulansen hade uniformer på sig och hon kom aldrig tillbaks, sa hon, den lilla hjärtsjuka kvinnan ifrån Polen. - Min bästa väns föräldrar var förtvivlade. Och sedan kom de, tyskarna. Och de tog min bästa väns föräldrar också, sa hon. De kom aldrig tillbaks de heller, sa hon. Min hjärtsjuka patient från Polen storgrät nu.
- Vänta sa dottern, vänta. - Jag är skakad. Detta har hon aldrig berättat om förut! Varför berättar hon för dig? sa dottern. Hon gråter, det har hon aldrig gjort. Vänta lite, jag är alldeles skakad!
- Min vän och jag glömde alltid kriget när vi lekte. Vi visste vad vi skulle göra tillsammans när kriget tog slut. Men de tog henne. Jag såg henne aldrig mer.
- Jag tystnade, sa hon, min hjärtsjuka patient från Polen. - Jag tystnade och talade inte på länge. Jag blev så ensam, så ensam där under kriget utan käraste kamrat. Min vän och jag som glömde kriget under de stunder vi var tillsamman. Vi var ofta tillsammans.
- Jag har aldrig berättat för någon för det gör så ont i hjärtat när tankarna kommer om kriget och om min vän, vi som glömde kriget när vi lekte, och kriget blev så hemskt och jag var alltid så ensam och när jag ser så ambulanser slår hjärtat så fort. Jag kan inte andas, jag blir så rädd och vill springa, sa hon min hjärtsjuka patient från Polen. - Orkar inte, sa hon, orkar inte springa längre, sa hon, min hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig lite syrgas i näsan? frågade jag, - Så kan vi prata mycket lättare och så kommer du att andas bättre.
- Jag litar på dig sa hon, en jude i ambulans, sa hon lugnt, min lilla hjärtsjuka patient.
- Får jag ge dig en spruta i armen? frågade jag. - Sprutan gör att din svullnad minskar, sa jag.
- En jude i ambulans! sa hon igen, allt mer lugn och avslappnad.
- Jag känner mig hedrad över att få hjälpa dig, sa jag. Jag känner mig hedrad över att få lyssna på dig, sa jag. Jag son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau och jag känner mig hedrad över att du berättar för mig. Du är en modig kvinna. Min mamma var också tyst, men när hon hade börjat tala med mig, så blev det lättare. Hon slapp bära bördan ensam. Bördan som gör att ditt hjärta slår snabbt, att du andas tungt och bara vill springa. Jag lovar att när vi kommer fram till sjukhuset så medan ni sitter ni kvar i ambulansen, går jag in och talar med sjuksköterskorna och läkarna. Jag vill berätta för dem varför du är rädd och jag garanterar att de kommer att förstå och du kommer att få den bästa hjälp du kan få.
- En jude i ambulans, sa hon sakta, den lilla hjärtsjuka kvinnan, nu helt avslappnad.
- Du är värd det, sa jag. - De kommer att förstå och din dotter kan ringa till mig om det inte fungerar, så tittar jag till dig nästa gång jag kommer till sjukhuset, sa jag, sonen till en överlevande från Auschwitz/Birkenau, klädd i grönt i ambulansen på väg till sjukhus med en hjärtsjuka kvinna med svår ångest.
De grät tillsammans - mamman som just hade berättat och dottern som just hade fått höra.
Jag ringde akuten och bad dem att ta fram hennes journal.
Det fanns ingen journal. Hon hade aldrig tidigare besökt något sjukhus.
- Ta ett EKG och skicka det, sa sjuksköterskan på akutmottagningen jag hade ringt till.
Jag fick lov att ta av den hjärtsjuka kvinnan hennes blus och jag fick koppla elektroderna och jag fick skicka EKG till sjukhuset så att de var förberedda. Hon var i dåligt skick min lilla hjärtsjuka patient från Polen som just hade befriat sin själ från bördan hon bar på.
Vi slog på blåljuset och extralamporna men vi avstod ifrån sirenerna.
Jag talade med de ansvariga på akuten och de förstod.
Jag lämnade två gråtande kvinnor. När jag kom tillbaks till ambulansen efter att ha lämnat rapport grät jag själv en stund.
De ringde aldrig och jag och kollegan åkte iväg till nästa uppdrag, nästa människa i kris, och så rullade det på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)