Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Vi firade Shabat hemma hos en etiopisk-svensk familj i Skövde. Vi tände ljusen, vi läste instiftelseorden, vi tvättade våra händer, vi bröt brödet och vi delade på vinet. Vi åt en traditionell sabbatsmåltid, drack vin och pratade om allt från veckan som gått till veckans Torah-text och dess betydelse för var och en av oss. Bordet var täckt med en vacker duk, vi män hade täckt våra huvuden med varsin kippa.
Vi delade därmed Shabat - sabbaten - med 16 miljoner andra judar över hela världen som läste samma text och genomförde samma ritualer.

Min mormor och morfar och mamma bodde i byn Hajdudorog i östra Ungern. Under 1860-talet hade en känd rebbe flyttat dit och hans lärjungar hade flyttat med. Man byggde upp förutsättningarna för ett judiskt liv. Studiesal, slakteri, begravningssällskap och mikva, det rituella reningsbadet. Som mest bodde cirka 900 judar där men när rebben dog minskade den judiska befolkningen och före kriget fanns cirka 400 judar kvar.
Det fanns ingenting att leva av. Arbetstillfällena räckte inte till alla. Man höll dock hårt på traditionerna. Man lämnade maten till bagaren på fredag eftermiddag eftersom där höll maten sig varm i den fortfarande varma ugnen. Man tände de ljus som skulle vara tända på Shabat och man vilade sig. Morfar gick och till shul – synagogan – och mormor hämtade mat som gjordes redo och hon dukade. Man träffades och man skrattade och man vilade sig från vardagens hårda slit. Man njöt. Det mänskliga livets alla umbäranden hölls borta. Varje shabat, året runt, livet ut. Det har gud bestämt – alla vilade – djuren också.

Min släktingar var fattiga, mycket fattiga, och de levde ett traditionellt judiskt ortodoxt liv. De lämnade aldrig sin lilla by förrän i juli 1944 när de alla tillsammans transporterades iväg i boskapsvagnar till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, där de mördades och brändes upp tillsammans med 90 procent av alla judar ifrån Hajdudorog. Allt judiskt liv i Hajdudorog försvann. Det var som om det aldrig hade funnits något. Efter kriget fanns bara en judinna kvar – min moster Julia – som mot alla odds beslöt sig för att stanna.

På ett avstånd av 30 meter från ett av krematorierna jobbade min blivande mamma med att ta hand om de mördades kläder, vilka sorterades och skickades till Tyskland för att klä dess befolkning. Hon tackade Gud för att hon inte såg sin familj eller deras tillhörigheter – kläder, skor, hår eller kroppar.

I Etiopien växte Andy upp. Hans pappa var polischef. Andy var jude – det visste han – och drömmen om Jerusalem fanns inbrända i deras kollektiva minnen.
Det var först 1867 som en fransk jude reste till Etiopien för att kontrollera om ryktena om en judisk grupp som levt isolerad från övriga den judiska världen – verkligen var sann. Mörkhyade judar!

Det tog sju år innan de etiopiska judarna accepterade honom – eftersom de var övertygade om att de var de sista överlevande av det judiska folket. Ljushyade judar!

Andy tillbringade en del av sin tonårstid i fängelse. En del av hans vänner torterades och mördades. Andy överlevde. Han flydde till den judiska staten Israel.

–  Från att vara värd mindre än en påse potatis blev jag fullvärdig medlem i den judiska staten. Det var en dröm, en flertusenårig dröm för oss etiopiska judar, som gick i uppfyllelse.
–  Jag anmälde mig som kandidat till fallskärmsjägarna i den israeliska försvarsmakten och jag blev jägarsoldat i Golanbrigaden –  eliten bland eliten –  och därmed medlem i den bäst tränade elitstyrkan i världen.
–  Mitt land är värt att försvaras.

Han träffade sin kvinna i livet i Eilat och de flyttade till Skövde. Där träffas vi och blir vänner och vad förenar oss? Ingenting kan tyckas. Utåt sett kanske ingenting, men vår historia förenar oss – så skilda de är. Våra förfäders slit för att behålla och utveckla vårt judiska arv och de gör det inte genom sitt språk eller genom ett äga land – förrän nu. Varke genom politik eller rikedom har vi överlevt, utan genom att vi har hållit fast vid Guds förbund med oss – slavfolket vi en gång var.

Och nu sitter vi i Skövde – jag, son till en överlevande  ifrån Auschwitz-Birkenau och Andy – överlevande från 4000 års isolering från den övriga judiska världen. Vi förenas i vår ritual – den ritual som alltid varit densamma, som aldrig har förändrats och som följt med det judiska folket och uppehållits av det judiska folket och bevarats av det judiska folket under tusentals år. I dessa oföränderliga ritualer förenas vi.

Mamma och mina förfäder kramar om Andys förfäder i himlen. Arvet har förts vidare och vi ger kommande generationer möjlighet att ta upp stafettpinnen – tanken hisnar över vad jag får vara med om – jag känner så stor tacksamhet och stolthet.

Vi är judar och vi har inte bara överlevt – vi lever och vi prisar livet.

37 varv medsols och 37 varv motsols

Till dig Hédi - min extramamma - må du leva bis 120.



Året är 1987.



Nu finns det ingen återvändo.

Jag stod utanför Judiska Församlingens bastanta järndörr i Stockholm  och tittade in mot huset och mot synagogan.

Benen darrade och hjärtat bultade.

Nu så, nu var det dags.



Har jag väl kommit in går jag aldrig ut igen. Jag är 35 år och nu är stunden kommen.

Vill de att jag ska krypa 37 varv motsols runt synagogan i fullmåne och 37 varv medsols i nymåne - så gör jag det.

Någon väg tillbaka finns inte.



Mötet handlade om barn till överlevare - överlevare från Förintelsen och vår status.

Hédi Fried hade bjudit in. Hédi, nu i 65-årsåldern, ny som psykolog och hängiven sitt uppdrag att aldrig glömma.



Hon hälsade mig välkommen och satte sig bredvid mig.

- Skoj att du kom och ända ifrån Skövde. Det är svårt att hitta er. Ni gömmer er där ute.

- Gör vi? Finns det fler?

Hon tittade på mig. - Hur mår mamma?

- Bra!

- Vi syns!

Hon gick upp och talade. Fler talade om oss. Men ingen av oss sa något.



Någon som vill säga något?

- Ja - jag... - hörde jag mig säga. Till min egen förvåning. 

Och så berättade jag. Jag berättade sanningen om mig själv. Resan hit, tvivlet, tillkortakommandena, identitetslösheten, utanförskapet, det destruktiva levernet.

Okej, jag erkänner, men nu är jag här och nu stannar jag här, vad än ni perfekta judar tycker.

Tystnad - sedan applåder. Jag tittade mig omkring, applåder!? För vem? För mig!



- Äntligen, sa Hédi, äntligen någon som vågar säga det som måste sägas. Äntligen är bubblan spräckt - nu jäklar kan arbetet börja, med att få er att förstå hur oehört viktiga ni är, på att livet besegrar likgiltighet och nu vet jag att Förintelsen aldrig kommer att glömmas eftersom den lever i er - ni barn till oss - ni barn som inte skulle finnas; er resa är avgörande för det judiska folkets överlevnad. Välkomna in i gänget!



Jag tänkte att jag nog redan har krupit 37 varv motsols runt synagogan och 37 varv medsols i nymåne - även om jag inte varit medveten om det - men alla skavsår, blåmärken, bulor och sår på kroppen och själen pekade på det.

Lappar med ordet "Jude" - lämnades ut till deltagarna. 

De lämnades ut till oss 20 stycken i 30-årsåldern.

"Jude" - till var och en av oss.

Våra namn är Stefan, Peter, Bert, Ulla, Barbro, Lena och så vidare. 

Hälften av oss heter - Petersson, Johansson, Lindmark och den andra hälften mer exotiska namn.

Alla tittade ner, gråt, leenden, suckar - fan också...

Vi var samlade då vi alla var barn till överlevare.




Vem börjar?

"Vad förknippar ni med ordet jude?"

Tystnad, ångest, gråt.

Djävla skit - jag drar.

Fan djävla skit, jag drar.

Fan djävla förbannade skit - jag drar.

Vi satt kvar.




"Ett ord bara - kom igen!"

Utanförskap

Ångest

Rädsla

Hemlighet

Skam

Förföljelse

Jag?

Vem?

Död

Förintelse

Inget mer!?"

- Nej - inget mer!!



- Ni här är en unik grupp. Ni är präglade av den största förbrytelsen i mänsklighetens historia och bär era föräldrar inom er, i era kroppar och i er själ.

- Ni är så viktiga.

- Snälla, berätta!

Och sakta berättade vi alla Stefan, Peter, Eva, Lena - och vi hörde vår egen historia upprepas om och om igen. Och igen.



De som var terapeuter åt sina föräldrar och som inte visste om det var de eller föräldrarna som suttit i läger och de som var uppvuxna i kompakt tystnad och där tystnaden fortfarande ekar och alla jobbade vi med människor och ingen visste vad judendom är, med livet som kärnan och alla stod vi utanför och alla led och alla ville vi bli med, alla ville vara med, men hur?



Vi skildes och vi träffades om och om igen och varje möte slutade med löftet att inte avslöja för några andra att vi är judar för om vi avslöjades skulle helvetets alla portar öppnas och all ångest skulle släppas lös och vi skulle bli som blöta fläckar allihopa och aldrig orka resa oss upp igen.



Vår resa in i den judiska världen skulle bli lång och farofylld, det förstod vi - och än idag har jag aldrig avslöjat någon annan deltagare i denna grupp - förutom dig, Bert - du som var så ensam att inte ens antisemiterna ringde dig!! Men det är en annan historia.

Stefan Löfvén - Ordet du letar efter är "antisemitism"

I porten till gården där vi har vår lägenhet är ytterdörren förstärkt med tjock plåt och utan att avslöja för mycket så finns det k-pist beväpnade poliser i och utanför våra gudstjänstlokaler och vårt äldreboende  - där våra äldsta överlevande från Förintelsen lever med sina posttraumatiska stressyndrom och sina glömskesjukdomar
Poliser, som inte fick ut sina k-pstar utan att avlägga prov eftersom det är så länge sedan vanliga poliser utrustades med automatvapen.

Efter dåden i Paris och Köpenhamn där många poliser blev skjutna, är det för våra poliser en fråga om liv eller död, för dem såväl som för oss. Skulle terrorister gå till attack - Gud förbjude - hänger mångas liv på dessa unga modiga polisers förmåga att hantera sina vapen.

Vi har alltså i Sverige idag, 2015, beslutat att det är våra poliser som beväpnas och som ska skydda oss, men alla ska veta att jag och många med mig utan tvekan skulle ta ut våra vapen om vi fick. Jag gjorde fem krigsförbandsövningar och mentalt känns det som om jag snart kommer att få ta emot en mobiliseringsorder. Jag har militär utbildning, har jobbat inom Försvarsmakten och nu känns det som att jag skulle vilja få ut min k-pist M 45 B - ja, så länge sedan var det som jag tjänstgjorde i Försvarsmakten - och hänga det på väggen.  Eller lägga det under sängen. Jo, det var just detta vi tränades för. En motståndare utrustad med Kalashnikov AK-47. Det sas aldrig varifrån fienden skulle komma men beväpningen talade ju sitt eget tydliga språk. Nyss nämnda vapen är fortfarande ett av de mest effektiva närstridsvapen som finns.

Alltså, ni får ursäkta - men det är så jag och många med mig känner och tänker nu. Här. I Sverige. Idag. 2015. Vem kunde väl ana att tankarna skulle gå så? Men det gör de.

Unga föräldrar tvekar att skicka sina barn till våra dagis, de gamla blir oroliga och vi alla andra känner att nu är det allvar - igen. Det som aldrig fick hända, det händer nu. Vi svenska judar - och vi är inte mer än 15 000 personer i detta land, är åter igen hotade till livet och måste nu vänja oss vid att leva under krigsliknande förhållanden.

Samtidigt, ute på på gatorna går ni alla andra människor omkring och lever era vanliga liv.  Butiksägare är arga och ringer polisen och frågar varför det står polisbilar överallt och varför det är poliser överallt. Deras vanliga kunder vågar ju liksom inte handla längre och det ser ju hemskt ut, och ja hur länge kommer detta att pågå, hur länge finns ni här och hur länge ska ni skrämma vanliga svenska fredliga människor som inte vill någon illa?

Ja - hur länge finns ni kvar här, kära poliser, hur länge orkar ni vara koncentrerade och hur länge har vi råd att ha er här?

Och om ni undrar - ja, det är min polis också.
Förstår ni alla svenskar att det börjar med oss judar men det slutar inte med oss?
Förstår ni att det är ert samhälle som är hotat? Det är inte bara vår lilla del av det.
Förstår ni att det är vi som alltid måste ta första smällen?
Finns ni här för oss och vågar ni stå upp för det öppna samhället - det samhälle våra förfäder  har byggt upp?
Det är detta samhälle det handlar om att försvara.

Vår statsminister Stefan Löfvén sviker oss - vår statsminister är en feg stackare som vägrar att ta ordet antisemitism - judehat - i sin mun. Och när han gjorde det så blev det en "folkstorm" av hat och antisemitism - men istället för att stå fast, raderade han. Vad sänder detta för signaler?

Stefan Löfvén, om det inte är judehat, varför finns då alla dessa underbara poliser utkommenderade?
Vi är beredda. Min mamma överlevde Förintelsen och det är just detta - vetskapen om sveket och om alla som stod vid sidan om och fortsatte att shoppa och leva sina liv som vanligt och som tyckte det var obekvämt med alla dessa judetransporter - det var detta hon ville skydda mig emot.

Ställer ni upp?

Vi kommer aldrig att låta bärarna av dessa Kalashnikov AK-47 att skrämma oss till tystnad. Vi är beredda och vi ger aldrig vika för terrorn, även om du, Stefan Löfvén och du, Mona Sahlin och du, Margot Wallström, sviker oss och fortsätter att leva i era bubblor i landet med den högsta moralen. Åtminstone utåt sett.

Och så ställdes frågan igen: Vad har ni judar gjort för att vara så hatade?

Förra gången frågan ställdes var hösten 1946  efter att mamma hade berättat om sina 14 månader i nazitysklands utrotnings- och koncentrationsläger och berättat om  sin längtan efter den värld som hon växte upp i och som nu inte längre fanns kvar. Hon berättade om detta i en artikel i Svenska Dagbladet. Hon berättade om hur hon letade efter sina småsyskon på Stockholms gator och hon berättade om sin längtan efter ett värdigt liv - ett liv som alla 24-åriga ungdomar längtar efter.

Hon fick träffa en kurator på sitt jobb -  ja, flyktingar fick jobb snabbt, vilket gjorde att de kände sig värdefulla - och denna vänliga kvinna frågade under samtalet efter att mamma återigen hade berättat om sitt liv, "vad har du gjort för att man skulle göra dig så illa?" Då tystnade mamma.
Hon tystnade och talade inte igen om detta förrän 30 år senare när hennes son - jag - tvingade henne att tala. När hon hade berättat fanns ingen väg tillbaks för mig - jag var tvungen att leva ett judiskt liv för att upprätta mamma och hela min släkt.

- Var försiktig, sa mamma. "De finns därute - de som möjliggjorde morden på min mamma, pappa och mina småsyskon - Agnes och Katalin!

Nu - 2015 - ställer journalisten Helena Groll från Sveriges Radio frågan igen till en jude!
- Vad har ni judar för ansvar för att man hatar er?

Igår var jag i vår ortodoxa synagoga. Den bevakades av unga poliser med automatvapen och skottsäkra västar - modiga unga kvinnor och män, som vet att en terrorattack emot oss med stor sannolikhet betyder att de tvingas skjuta för att döda eller själva dödas.

Hade samhället givit mig möjligheten hade jag beväpnat mig själv för jag har en gedigen militär utbildning och jag skulle inte tveka en sekund att försvara mig, mina vänner och de grundläggande värderingar vi står för nämligen att livet är helgat.

Nu har vi till sist bestämt att det är polismakten som ska ha detta ansvar och nu finns de, äntligen, där och jag högaktar att de vill försvara mig.

Varför finns poliserna där? Jo, Helena Groll, de finns där på grund av att:
Min mammas son - jag - är hotad till livet bara för att jag föddes av henne och återigen ställs frågan till mig:
- Vad har du för ansvar för att terrorister vill mörda dig?

Helena Groll ska ställa frågan till sig själv. Vad har jag - Helena Groll - för ansvar för att antisemitismen återigen får visa sitt öppna hat och återigen mördar?
Vad har jag - Helena - för ansvar för att samhället återigen är på våg mot en  moralisk kollaps? Vad har jag  - Helena - för ansvar för att stoppa denna moraliska kollaps, en kollaps som börjar med judarna men som aldrig slutar med judarna?
Varför klarar jag - Helena - inte av att se det som händer runt omkring oss och istället återigen anklagar offren för detta hat och inte vill se att jag därigenom är en del av detta hat som kommer att drabba mig själv?

Helena! Antisemitism är inte en judisk fråga eftersom judar - med några få absurda undantag - inte hatar sig själva.
Antisemitismen är en fråga för det icke-judiska samhället. Det muslimska - framför allt det muslimska mellersta östern-samhället och de som har tagit med sig sitt självklara hat mot oss hit, till det kristna samhället, till vänstersamhället. De hatar oss enbart för att vi är judar och de hatar oss av sina egna skäl och deras hat är ett hot, ett mycket allvarligt hot, mot det samhälle vi och därmed du, Helena,  lever i.

Helena Groll - våga ta ordet "antisemitism" i din mun. Våga se dig omkring och inse att om du inte tar strid mot dem som vill omstörta vårt samhälle så kommer det också att drabba dig och din familj och inte bara mig och min familj.

Låt oss tillsammans försvara de värden och det samhälle mamma och jag har arbetat för och har försvarat. För Helena, om du inte ändrar dig så får du stå ensam eftersom jag då kommer att försvara vårt judiska land Israel med min kropp och min själ - det land som tar emot mig till skydd från sådana som du och de andra som inte vill se och som inte ställer frågan om vad jag har gjort för att man ska hata mig.

Vi judar har lärt oss av historien. Det finns många Helena Groll i varje generation och vi vet, att hade staten Israel funnits när min mamma som en ung och livsglad 23-åring vars liv förändrades för evigt den 19 mars 1944 när tyskarna satte henne i läger - så hade Förintelsen av judarna aldrig fått den omfattning som den fick.

Terror på hemmaplan och på bortaplan - sidor av samma mynt

Två dagar innan resan och utsätts jag för terror på hemmaplan när mobilen ringer med ett okänt nummer och jag därför inte svarar. Strax därpå ringer min dotters mobil och hon lämnar över mobilen då det är till mig från Bandidos (tror inte en sekund att de har så låg moral)
- Hej. Jag ringer från Bandidos och en medlem störs av dig och att du stödjer terroriststaten Israel. Vi vet allt om dig och vi kommer att plocka dig när det passar oss.
- Fuck you, sa jag.
Sms kommer sedan till min dotters telefon – ”Din sionist farsa har gått för långt.”

Terror är att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal slänga ur sig hot och låta konsekvensen av samtalet leva sitt eget liv, att vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och därefter handling.

Konsekvensen av samtalet är att den trygghet jag har känt sveps bort och mattan tycks ryckas bort samt att jag får känslan av att ha begått ett brott som jag nu ska få ta konsekvensen av.
Responsen från vänner är nu avgörande för att kunna hantera den nya situationen för hur man hanterar en kris avgör hur man ska kunna leva vidare. Vänner som stärker och stödjer, polis som tar hot och hatbrott på allvar och inser konsekvensen för individen och för det demokratiska. 
Konsekvensen på sikt blir att jag lyckas hantera det akuta skeendet och går stärkt ur den.

Den andra typen av respons drabbar en också med förödande konsekvenser:

-          Måste du sticka ut så mycket, måste du alltid säga vad du tycker, du måste sätta dina barns behov före dina egna behov – felet till hotet är mitt – orsaken är min egen, det är jag som bär skulden till det inträffade – jag är en dålig person som inte kan skydda min familj.

Ligg lågt och be till Gud att jag och min familj lämnas ifred. Skuld och skam. Polisen som inte ringer upp mig för att utreda min anmälan och det hände ju ingenting. De skickade ju inte hotbrev och de slog inte ned dig – inte än i alla fall.

Långsiktig konsekvens av att acceptera denna bild är att min röst tystas och att jag byter sida för om jag gör som de säger och om jag förstår deras situation så kommer man att lämna mig ifred. Men så är det inte. De bestämmer då mitt handlande och jag blir deras slav.

Flyglarmet går i Tel-Aviv och alla lämnar sina bilar och söker skydd och vi springer till vårt säkerhetsrum i vår hyrda lägenhet. Ba bang – bang – raketer skjuts ned. Vi pustar ut och gör tummen upp. Alla går tillbaks till sina bilar och livet tycks fortsätta som innan – men att skicka 4000 raketer över civilbefolkning och att låta konsekvensen av raketen leva sitt eget liv, vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och våld.

Den kortsiktiga konsekvensen av terrorn är samma som min på hemmaplan: Tryggheten tycks ryckas bort. Känslan av kontroll sveps bort och det avgörande är att ha vänner som stärker och stödjer, politiker som enas, landet som enas och som folk såväl som ledarskap förstår konsekvensen för individen och det demokratiska samhället.

Den andra responsen är samma som terror på hemmaplan – det som präglar svenska media är förödande:
Vi måste förstå Hamas ”desperation” – och måste verkligen Israel ha en sådan förfärlig politik gentemot dem och detta med blockaden och måste ni alltid ta till övervåld.
Kan ni inte bara ändra på er, göra som Hamas säger så kommer de att lämna er i fred. Det är den hotades fel att hotet görs.
En individuell kollaps och därefter en samhällelig kollaps och terrorns vinner – och det livgivande livets försvinnande blir konsekvensen av denna strategi.

Psykisk kris innebär att man utsätts för en påfrestning som man inte tidigare har erfarenhet av och livet kommer att till viss del förändras. Man kan inte återgå till det som en gång varit. Konsekvensen av en psykisk kris är att man blir bitter och låter livet bli mindre rikt eller att man går igenom det och höjer livet till en ny nivå med nya erfarenheter och fortsätter att prioritera det som är viktigt – nämligen livet och dess rikedomar.

Vilken sida har du valt? För alla tvingas vi nu att göra val med den framväxande terrorn mot dig - för det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid till andra grupper och till slut även till dig själv. Hur skyddad och säker du än tycker dig vara.

Jag har valt och jag står starkare och jag gör motstånd genom att välja livet.
Jag har valt genom att inse att som jude finns det inte hemmaplan och bortaplan.
Jag vill leva i Israel och alternera med ett liv i Sverige.

Resan har börjat.
Först ska lära mig mer av språket.

Fuck the terror.

Prästen från Danmark och flykten över sundet 1944

Under flygresan till Israel 1989 var jag som vanligt otålig. Det var ju i och för sig inget ovanligt med min otålighet. Alltid otålig och på väg - till vad då? Ja ja, nåväl. Bredvid mig satt en äldre herre med långt vitt skägg, smal och lång var han och lugn och avslappnad. Han tittade på mig - den otålige - och min otålighet tvingade honom att tala; hans frid funkade inte bredvid mig.

Är du jude? frågade han. Fan, tänkte jag, är jag det? - Ja, min mamma är judinna så jag är väl det, svarade jag.
- Gud välsigne dig sa, han högt, och Gud välsigne Israel.
Ska jag välsignas för att vad jag är, tänkte jag, så pinsamt.
- Har du varit i Israel förr, frågade jag, mest för att säga något. - Ja, detta är 23:e gången, sa han på danska med skånsksvensk brytning. Han försökte tala svenska. Sedan blev det tyst, mycket tyst. Väldigt länge.
- Du bryter på svenska? sa jag.
- Hmmm! svarade han.
Och han började tala. - Du sa att din mamma har överlevt Auschwitz-Birkenau, sa han. Vad betyder det för dig?
Allt, sa jag, det är det jag grundar min identitet på. Det får inte hända igen, sa jag.
- Nu har vi Israel, sa han.
- Vi...? sa jag. Hmmm.

- Låt mig berätta, fortsatte han. Jag är präst i liten religiös kristen kyrka i Köpenhamn. Jag är kvar tills de hittar en ersättare. Jag betyder mycket för medlemmarna och det är därför jag är kvar. Jag har varit där sedan efter kriget - andra världskriget. Danmark var ju ockuperat av tyskarna och det var svårt för alla.
Han tittade på mig som om han tvekade, sög in luft och fortsatte, så jag är enligt Halacha inte jude, eller hur? Det är mamman som avgör om man är jude, eller hur?

- Det går nog att fixa ganska enkelt, om du vill, sa jag, det är mängder med judar som har din bakgrund och om du vill fixar en god rabbin det, lätt som en plätt.
- Jo, det är sant, men enligt tyskarna var jag dock jude sa han. De vill gripa oss och skicka oss till dödslägret men vi flydde över sundet till Sverige, gömda i en liten fiskebåt, 1944.
- Vi kom till Sverige, så nära Danmark men ändå så långt bort - vi kunde ju se Sverige - men att ta sig dit var ett äventyr. Jag stannade i Sverige, ett tag. Det judiska blev så viktigt. Jag blev kär i en judisk kvinna. Vi var så kära och det var så skönt att livet vaknade inom oss.
Men så blev hon sjuk och dog. Mitt livs kärlek dog och jag gick in i en djup depression och var nära att ta livet av mig. Jag fick då en uppenbarelse att jag skulle starta denna lilla församling i Köpenhamn för att människorna där behövde mig. Och så blev det. Ingen annan kvinna och inget judiskt liv.

- Snart är jag färdig där, sa han sedan. Jag har varit i Israel 22 gånger och där är jag lugn och avslappnad. Jag är bland de mina - men ändå inte - inte riktigt, sa han.
- Jag har inga ägodelar och ingen familj. Jag är fortfarande den unge mannen vars kärlek dog.
- Och sedan? frågade jag.
- Vi får se, sa han.
Sedan tittade han på mig - granskande. Jag har inga ägodelar sa han, för jag litar inte på dem, ickejudarna. Och när de kommer igen - nazisterna - så är jag förberedd.

Han lutade sig fram och tog fram en liten skinnpung han hade hängande runt halsen. Han öppnade påsen och tömde ut innehållet i sin hand.
Där låg ett tiotal slipade diamater - stora diamanter.

- Om och när de kommer, sa han, då drar jag direkt - till Israel. Och här är min säkerhet. De ska inte få sno mina ägodelar en gång till. Då reser jag hem - då reser jag till Israel - om inte Gud ger mig  andra uppdrag. Men jag ber varje dag om en ersättare och att jag får bejaka juden inom mig, den som trycker på och vill komma ut.

Gud välsigne dig och Gud välsigne Israel, sa han på nytt - högt.
Gud välsigne dig, sa jag. Måtte Gud välsigna dig och ge dig frid, sa jag, det är du värd - du överlevare.

När mamma tog fram kniven och jag slappnade av

När de kastade ägg som exploderade på väggen i sovrummet fick jag bara bekräftelse på att jag var i krig mot nazisterna - eller nynazisterna som de kallas - och när de ringde och sa att jag hade AIDS och att alla grannarna skulle få reda på det svarade jag, javisst har jag AIDS - kom hit så ska jag smitta dig - då kände jag bara hat emot dem och jag fick bekräftelse på hur svårt det var att komma ut - alltså att våga vara jude och erfara hur kriget fortsatte även i min generation. Jag fick bekräftelse på det jag redan visste, nämligen att det var livsfarligt att Komma Ut offentligt - och jag njöt av det.

Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.

När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.

Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!

Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?

Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".

Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.

Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt  henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.

Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.

Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.