Under flygresan till Israel 1989 var jag som vanligt otålig. Det var ju i och för sig inget ovanligt med min otålighet. Alltid otålig och på väg - till vad då? Ja ja, nåväl. Bredvid mig satt en äldre herre med långt vitt skägg, smal och lång var han och lugn och avslappnad. Han tittade på mig - den otålige - och min otålighet tvingade honom att tala; hans frid funkade inte bredvid mig.
Är du jude? frågade han. Fan, tänkte jag, är jag det? - Ja, min mamma är judinna så jag är väl det, svarade jag.
- Gud välsigne dig sa, han högt, och Gud välsigne Israel.
Ska jag välsignas för att vad jag är, tänkte jag, så pinsamt.
- Har du varit i Israel förr, frågade jag, mest för att säga något. - Ja, detta är 23:e gången, sa han på danska med skånsksvensk brytning. Han försökte tala svenska. Sedan blev det tyst, mycket tyst. Väldigt länge.
- Du bryter på svenska? sa jag.
- Hmmm! svarade han.
Och han började tala. - Du sa att din mamma har överlevt Auschwitz-Birkenau, sa han. Vad betyder det för dig?
Allt, sa jag, det är det jag grundar min identitet på. Det får inte hända igen, sa jag.
- Nu har vi Israel, sa han.
- Vi...? sa jag. Hmmm.
- Låt mig berätta, fortsatte han. Jag är präst i liten religiös kristen kyrka i Köpenhamn. Jag är kvar tills de hittar en ersättare. Jag betyder mycket för medlemmarna och det är därför jag är kvar. Jag har varit där sedan efter kriget - andra världskriget. Danmark var ju ockuperat av tyskarna och det var svårt för alla.
Han tittade på mig som om han tvekade, sög in luft och fortsatte, så jag är enligt Halacha inte jude, eller hur? Det är mamman som avgör om man är jude, eller hur?
- Det går nog att fixa ganska enkelt, om du vill, sa jag, det är mängder med judar som har din bakgrund och om du vill fixar en god rabbin det, lätt som en plätt.
- Jo, det är sant, men enligt tyskarna var jag dock jude sa han. De vill gripa oss och skicka oss till dödslägret men vi flydde över sundet till Sverige, gömda i en liten fiskebåt, 1944.
- Vi kom till Sverige, så nära Danmark men ändå så långt bort - vi kunde ju se Sverige - men att ta sig dit var ett äventyr. Jag stannade i Sverige, ett tag. Det judiska blev så viktigt. Jag blev kär i en judisk kvinna. Vi var så kära och det var så skönt att livet vaknade inom oss.
Men så blev hon sjuk och dog. Mitt livs kärlek dog och jag gick in i en djup depression och var nära att ta livet av mig. Jag fick då en uppenbarelse att jag skulle starta denna lilla församling i Köpenhamn för att människorna där behövde mig. Och så blev det. Ingen annan kvinna och inget judiskt liv.
- Snart är jag färdig där, sa han sedan. Jag har varit i Israel 22 gånger och där är jag lugn och avslappnad. Jag är bland de mina - men ändå inte - inte riktigt, sa han.
- Jag har inga ägodelar och ingen familj. Jag är fortfarande den unge mannen vars kärlek dog.
- Och sedan? frågade jag.
- Vi får se, sa han.
Sedan tittade han på mig - granskande. Jag har inga ägodelar sa han, för jag litar inte på dem, ickejudarna. Och när de kommer igen - nazisterna - så är jag förberedd.
Han lutade sig fram och tog fram en liten skinnpung han hade hängande runt halsen. Han öppnade påsen och tömde ut innehållet i sin hand.
Där låg ett tiotal slipade diamater - stora diamanter.
- Om och när de kommer, sa han, då drar jag direkt - till Israel. Och här är min säkerhet. De ska inte få sno mina ägodelar en gång till. Då reser jag hem - då reser jag till Israel - om inte Gud ger mig andra uppdrag. Men jag ber varje dag om en ersättare och att jag får bejaka juden inom mig, den som trycker på och vill komma ut.
Gud välsigne dig och Gud välsigne Israel, sa han på nytt - högt.
Gud välsigne dig, sa jag. Måtte Gud välsigna dig och ge dig frid, sa jag, det är du värd - du överlevare.
Vilken fin berättelse.
SvaraRadera