37 varv medsols och 37 varv motsols

Till dig Hédi - min extramamma - må du leva bis 120.



Året är 1987.



Nu finns det ingen återvändo.

Jag stod utanför Judiska Församlingens bastanta järndörr i Stockholm  och tittade in mot huset och mot synagogan.

Benen darrade och hjärtat bultade.

Nu så, nu var det dags.



Har jag väl kommit in går jag aldrig ut igen. Jag är 35 år och nu är stunden kommen.

Vill de att jag ska krypa 37 varv motsols runt synagogan i fullmåne och 37 varv medsols i nymåne - så gör jag det.

Någon väg tillbaka finns inte.



Mötet handlade om barn till överlevare - överlevare från Förintelsen och vår status.

Hédi Fried hade bjudit in. Hédi, nu i 65-årsåldern, ny som psykolog och hängiven sitt uppdrag att aldrig glömma.



Hon hälsade mig välkommen och satte sig bredvid mig.

- Skoj att du kom och ända ifrån Skövde. Det är svårt att hitta er. Ni gömmer er där ute.

- Gör vi? Finns det fler?

Hon tittade på mig. - Hur mår mamma?

- Bra!

- Vi syns!

Hon gick upp och talade. Fler talade om oss. Men ingen av oss sa något.



Någon som vill säga något?

- Ja - jag... - hörde jag mig säga. Till min egen förvåning. 

Och så berättade jag. Jag berättade sanningen om mig själv. Resan hit, tvivlet, tillkortakommandena, identitetslösheten, utanförskapet, det destruktiva levernet.

Okej, jag erkänner, men nu är jag här och nu stannar jag här, vad än ni perfekta judar tycker.

Tystnad - sedan applåder. Jag tittade mig omkring, applåder!? För vem? För mig!



- Äntligen, sa Hédi, äntligen någon som vågar säga det som måste sägas. Äntligen är bubblan spräckt - nu jäklar kan arbetet börja, med att få er att förstå hur oehört viktiga ni är, på att livet besegrar likgiltighet och nu vet jag att Förintelsen aldrig kommer att glömmas eftersom den lever i er - ni barn till oss - ni barn som inte skulle finnas; er resa är avgörande för det judiska folkets överlevnad. Välkomna in i gänget!



Jag tänkte att jag nog redan har krupit 37 varv motsols runt synagogan och 37 varv medsols i nymåne - även om jag inte varit medveten om det - men alla skavsår, blåmärken, bulor och sår på kroppen och själen pekade på det.

Lappar med ordet "Jude" - lämnades ut till deltagarna. 

De lämnades ut till oss 20 stycken i 30-årsåldern.

"Jude" - till var och en av oss.

Våra namn är Stefan, Peter, Bert, Ulla, Barbro, Lena och så vidare. 

Hälften av oss heter - Petersson, Johansson, Lindmark och den andra hälften mer exotiska namn.

Alla tittade ner, gråt, leenden, suckar - fan också...

Vi var samlade då vi alla var barn till överlevare.




Vem börjar?

"Vad förknippar ni med ordet jude?"

Tystnad, ångest, gråt.

Djävla skit - jag drar.

Fan djävla skit, jag drar.

Fan djävla förbannade skit - jag drar.

Vi satt kvar.




"Ett ord bara - kom igen!"

Utanförskap

Ångest

Rädsla

Hemlighet

Skam

Förföljelse

Jag?

Vem?

Död

Förintelse

Inget mer!?"

- Nej - inget mer!!



- Ni här är en unik grupp. Ni är präglade av den största förbrytelsen i mänsklighetens historia och bär era föräldrar inom er, i era kroppar och i er själ.

- Ni är så viktiga.

- Snälla, berätta!

Och sakta berättade vi alla Stefan, Peter, Eva, Lena - och vi hörde vår egen historia upprepas om och om igen. Och igen.



De som var terapeuter åt sina föräldrar och som inte visste om det var de eller föräldrarna som suttit i läger och de som var uppvuxna i kompakt tystnad och där tystnaden fortfarande ekar och alla jobbade vi med människor och ingen visste vad judendom är, med livet som kärnan och alla stod vi utanför och alla led och alla ville vi bli med, alla ville vara med, men hur?



Vi skildes och vi träffades om och om igen och varje möte slutade med löftet att inte avslöja för några andra att vi är judar för om vi avslöjades skulle helvetets alla portar öppnas och all ångest skulle släppas lös och vi skulle bli som blöta fläckar allihopa och aldrig orka resa oss upp igen.



Vår resa in i den judiska världen skulle bli lång och farofylld, det förstod vi - och än idag har jag aldrig avslöjat någon annan deltagare i denna grupp - förutom dig, Bert - du som var så ensam att inte ens antisemiterna ringde dig!! Men det är en annan historia.