Golan 2015 och tankar om helvetet nedanför kaféet

Vi var vid kafeet Kofi Annan (annan betyder moln på hebreiska) på Golanhöjden med utsikt ut över Syrien.
Jag drack kaffe och dottern sörplade juice.
Vi hade hyrt en bil på fem dagar med 1000 km som begränsning.

-          Om vi överstiger dessa 1000 kilometer, vad kostar det oss? frågade jag killen bakom disken på biluthyrningsfirman. Han skrattade.

-          Detta är Israel - du kör inte 200 km om dagen här!!

-          Okej. Sa jag. Och tänkte, han känner inte mig…

Vi körde 6:an upp och passerade Netanya. Här är Israel 16 km brett. Det var insikten om detta och hur det rent militärt är omöjligt att försvara sig om fienden får slåss på israeliskt territorium, som gjorde att överbefälhavaren Rabin kollapsade inför Sexdagarskriget och fick vila upp på sjukhus.

Vi kom till Kinneret (Gennesarets sjö – ”kinneret” betyder harpa på hebreiska och det är själva formen på sjön) och är nu väldigt norrut – vi är 130 km från Tel-Aviv – alltså 130 km – ingenting för oss svenskar – men det är långt i Israel. Det är inte mer än 50 km till Medelhavet. Vi forsatte och körde vidare upp på Golanhöjden. Här finns det nästan ingen trafik och det går uppför och uppför och sedan har man hela norra Israel nedanför sig. Herre Gud. Det är så litet! Inget krig kan föras på israelisk mark.
Tänk att Israel 1967 krigade uppför detta berg – hur gick det till? Jag förstår det inte. Jag har ju ändå jobbat några år inom Försvarsmakten. 1973 försvarade man med nöd och näppe höjderna. Strider med stridsvagnar på knappt skjutavstånd. Vilken sörja. Vilka helvetes strider på liv eller död för landet.
Vi släpper aldrig denna höjd. Det vore självmord om så sker.

Så 20 km till och nu vid Syriska gränsen. 30 minuter med stridsvagn.
Israel är 5 % av Sveriges yta. 5 % och de flesta 8 miljonerna som bor här bor ett stenkast ifrån varandra. På riktigt alltså.

Förra året när vi var i Israel satt vi i skyddsrum och i Tel-Aviv och vi såg Iron Dome skjuta ned en raket ifrån Gaza. Det var på riktigt när flyglarmet gick. De ville döda oss. Vi förstod vad det handlade om men vi var trygga. Alla var enade.
Men nu, denna resa - inget krig - bara semester.

Och så, där uppe, vid kaféet…
BOOM och så igen - BOOM – artillerield. Vi ser röken efter träffarna, där nedanför oss – 5 km bort, i Syrien. Vi ser det hända.

Vi talar med FN-observatören om vad som händer.
40 olika fraktioner som slåss mot varandra och syriska regeringsstyrkor som går till angrepp med artilleri och – jag, vi hör – 30 mm luftvärnsgranater som skjuts horisontellt - dok-dok- dok-dok.

Jag blir illamående – de skjuter rätt in i staden där nedanför. Alla som bor där då – vem bryr sig? Ship till Gaza pyttsan – men var är Ship to Syria- vem fan bryr sig om Syrien?!

-          Vi övervakar stilleståndet mellan Israel och Syrien - och att detta hålls av båda parter,  säger FN-observatören från Holland.

Ja ha - så bra, tänker jag.

-          Och ship to Syria – han skrattar – jo du, det vore något.

Vi åker därifrån. Vi är omskakade.
Så oerhört nära är kriget detta lilla land som är en oas i helvetet runt om – men det  bryr sig inte världen om, för enligt dem är det omvänt. Det är Israel som är boven – det är den man ska åt. Juden, alltså den grymme, den onde – samma schabloner som vanligt, samma gamla judehat.

Varför öppnar sig inte de stenrika gulfstaterna som exempelvis Saudiarabien och resten av arabvärlden, och tar emot flyende desperata mänskor?
Israel tog emot 800 000 utslängda judar ifrån samma område. Judar, som nu är fria och försvarar sitt land mot de galna terroristerna som har som mål att förstöra allt mänskligt liv - just utanför Israel - så nära att man kan se det, men ändå så långt bort. Så säger hyresvärden där vi bor. Det laddas upp för ett storkrig, säger mannen. - Måtte IDF vara redo denna gång också.

-          Ja, sa jag. Måtte IDF vara redo.

-          Jag flyttar hit nästa år - till Israel. Jag orkar inte sitta i Sverige och titta på, säger jag. Jag vill hit - till mitt land, judarnas land – och dela livet med mina fränder och där vill jag vara om jag så dör där till försvar för livet och demokratin.

För det är så att livet frodas i Israel. Titta på Pride - gayparaden i Tel-Aviv – som hölls dagen innan vi åkte norrut; den hade 150 000 deltagare från Israel, västvärlden och en hel del flyktingar från arabvärlden.
Av IS slängs man ned från hustak med huvudet före inför sin partner därnere, om man råkar vara född som homosexuell - några kilometer bort där vid Kofi Annan vid gränsen till Syrien och två timmars bilresa ifrån Tel-Aviv.

Världen borde tacka Israel – den sista utposten till livets försvar i ett hav av ondska.

Kvinnorna från Ravensbrück

En dagboksanteckning gjord i maj 1945

"Den 23 april 1945 väntades ca 1000 kvinnor och barn från koncentrationslägret Ravensbrück , däribland cirka 50 spädbarn. Vid middagstid kom de första; 100 friska och 12 sjuka. Senare under kvällen kom resten som blev fördelade till Kruså och Padborg och nästa dag blev alla sända vidare med tåg. Nu kom de barnkläder som DKV hade sytt, till användning."

En dag kom det ett meddelande att lägerkommendanten i Ravensbrück med informationen att de hade stuvat 4300 polska kvinnor i godsvagnar och att detta tåg skulle vara på väg till Padborg. Sex dagar senare kom det - 56 godsvagnar fyllda med kvinnor varav en del hade dött under transporten. Kruså skulle ta emot 100 sjuka och 800-900 friska. Padborg skulle ta ett mindre antal sjuka och 400 i barackerna och cirka 500 i ett uppställt övernattningståg. På själva stationen ställdes ett persontåg upp till cirka 1400 personer. Resten fick stanna i godsvagnarna efter att de hade rengjorts och försetts med frisk halm. Maten levererades ifrån Stadssjukhuset i Sönderborg. På karantärstationen tog man sig an de sjuka, varav flera var i mycket dåligt skick och där flera dog. Under dagen åkte två stora tåg iväg till Sverige, och nästa dag sändes resten efter i ett ambulanståg.

Jag och min fru åkte till Padborg för att hitta de som dog där, för att se tågstationen, uppsamlingslägret och annat vi kunde tänkas hitta. Vi ägnade tre dagar åt detta.

Namn på döda vi fick fram var som följer (med reservation för prästens dåliga handstil):

Nomesaska Catharin död 27/4 1945 född 1889

Sejniska Albina född 10-02 1894 i Polen från Warshava - död i lasarettåg från Tyskland 

Atanislawn Clukosisies född 1899 Polen, död på tåget från Ravensbrück.

Urbach, Marie Jeanne död 27/4 1945 cirka 50 år gammal, på tåget från Ravensbrück.

29/30 april tre okända döda kvinnor, cirka 30, 35 och 50 år gamla.

1/5 Belgroxicz Korsiva född 16/2 1900 i Polen, från Ravensbrück.

3/5 Stefanja Dumcowska född 25/8 1880.

Den 4/5 1945 blev Häftling nr 80162 en individ, en levande människa, ett du, ett subjekt, en fri människa när Häftling nr 80162 skrev "Erszebet Kelemen" på ett dokument vid ankomsten till Malmö från Padborg dit hon anlänt från de nazistiska döds- och koncentrationsläger hon vistats i under de gångna 14 månaderna.

Erszebet Kelemen - min blivande mamma - var en av de som kom med tåget till Padborg. I Padborg där vita änglar mötte dem med mat och dryck. Vita änglar som var unga danska kvinnor och män i vita kläder som gav de utmärglade fångarna värdigheten och livet tillbaks.
Men alla överlevde inte.

Många dog. Vi hittade några av dem och vi fylldes av glädje. Sex namn, sex människor, sex bortglömda men nu upprättade. Tre okända kvinnor som visserligen haft namn men som inte längre hade dem när man fann dem och begravde dem, fann vi också i arkivet. Vi får upprätta dem i våra hjärtan.

Vi skickade namnen till Yad Vashem i Jerusalem och nu finns de där tillsammans med mormor Ilona , morfar Yitzchak  och deras 12- och 14-åriga döttrar - mina mostrar - Agnes och Katalin.
Vi glömmer er aldrig. Ni var offer för världshistoriens värsta brott mot mänskligheten. Ni som dog enbart för att ni var judar, inte för vad ni hade gjort utan enbart för de ni var - nu lever ni inom oss. Vi som har landet Israel att skicka era namn till. Ni hjältar, ni som för evigt finns nu när era namn är inskrivna i boken om Förintelsen.

Vi glömmer er aldrig och må Gud upprätta er där ni nu befinner er.

Möten i Israel i augusti 2014

Möten med taxichaufförer.
- Var ska ni? Okej - fast pris och ingen taxameter.
Du pratar hebreiska säger han till hustrun, hur kommer det sig?
Ah, är ni judar.
Modiga är ni - ni är här mitt under kriget.
Jag är ifrån Argentina och jag älskar att dansa. Ska ned i januari på den stora karnevalen. Dansar ni? -Jag kan lära er. Ni kan bo i min lägenhet.
- Säg inte så, risken är att vi kommer

- Här är allt galet. Hamas är fullständigt galna, Assad, Muslimska brödraskapet, Hizbollah, IS, de skjuter på oss i norr - från Syrien, från Libanon de skjuter på oss från Gaza. Varför? De hatar varandra denna gång mer än att de hatar oss - så varför? Sluta skjuta så kan vi dansa istället!!
Arabiska våren - världen förstår inte - så de hatar oss istället.
I morgon skall jag till Gaza. Jag är inkallad i 25 dagar då jag är fallskärmsjägare. Det är mycket , mycket farligt. Kanske jag inte överlever eller kommer hem utan ben - vem vet.
Och varför - för att de fick en litet land och så blir det en terrorbas, en plattform att skjuta. De hatar alla som inte älskar dem - men i ert land där är det svart eller vitt - eller hur? - stor stygga Israel hatar de fredsälskande Gaza och dess terrorister Hamas - Hamas som hatar gazaborna, sina egna.
Om vi förlorar är västvärlden förlorad och då kan jag inte åka till Argentina och dansa.
Framme - här mitt telefonnummer - ring om ni behöver ett billigt rum.

Från lägenheten till bussen.
- Vart ska ni? frågade den religiöst klädde taxichauffören på engelska. - Till bussen, svarade min fru på hebreiska.
Okej, du talar hebbe. Ah, du är israelisk medborgare!
- Ursäkta min dåliga danska, sa han plötsligt och ytterst oväntat, när han vände sig till mig och min dotter, - jag är gift med en  dansk kvinna, men ni förstår jag tänker på spanska då  jag jobbar som religiös slaktare i Sydamerika och då blir det fel i ordföljderna...
- Det är okej, sa vi, först förstummade, sedan skrattande.
- Tel-Aviv, tänkte jag - den enda staden på jorden där taxichaufförer kastar sig mellan alla olika världar och språk. Där man kan få underbara samtal och oväntade möten. Livets krydda.
Vi tittade på varandra och log, tackade vår chaufför och sa på återseende, steg ur taxin och bara njöt.

- Var ska ni  , sa taxiägaren, utanför  Yad Vashem  i Jerusalem
- Hit , svarade jag,
- Hm, var ligger denna gata sa han och frågade över radion , på arabiska.
-Ska jag ta av minKippah. tänkte jag direkt. Fan, vad störd jag är. Vad är jag rädd för?
- Välkommen till Israel, sa han på hebreiska och skiftade till engelska.
-Turister? Bra. Min taxiverksamhet lider av kriget. Inga turister kommer. Hamas är galna , sa han, fullständigt galna, tro att de kan få fred med oss genom terror , genom att polarisera.
Galenskap, verkligen galenskap. De hatar oss- Israeler. judar som araber. Deras bomber dödar alla och förstör min inkomst.
- Vill ni åka till Betlehem? Var som helst. Här får ni mitt kort? Ring om ni behöver. Mitt företag behöver inkomst?
-Ha en trevlig semester

- Homosexuell, sa min svensk-israeliske vän.
Ja, jag är homosexuell och lever med min man sedan många år.
Hörde att på Pride-festivalen i Stockholm så möttes de judiska bögarna som representerade Judiska Församlingen av burop.
- Vad kränkande! Att vara dubbel minoritet och inte accepterad!
- Jag tänker aldrig på att det sticker ut eftersom jag aldrig under mina 14 år i Israel har mött någon som har reagerat negativt på det eller kränkt mig. Jag tänker ju inte på det. Här i Tel-Aviv finns ingen som reagerar.
-Men några mil härifrån, i Gaza, där dödas man öppet på gatan om man är homo. Världen bryr sig dock inte. De kan göra vad de vill där och världen bara vänder bort ansiktet. Terror lönar sig. De bögar som lyckas ta sig hit från Gaza eller övriga arabvärlden får stanna eftersom Israel anser att det är asylskäl att vara homo från arabvärlden. Men här är det bara så självklart att ingen trakasseras.
-Ska vi ta en simtur?
-Måste jobba sedan, det är dyrt att leva i Tel-Aviv. Säg till alla du träffar att komma hit på semester. Det är ju bra om de gör av med sina pengar här. Vi behöver turister! Men nu är det ju krig igen. Vi skall bort tycker de - varför? Vi har mycket att lära ut om hur man lever i ett demokratiskt samhälle.
-Vi ses och hörs - hälsa mamma och pappa där i Sverige.

 På busshållplatsen möter vi tre män. De talar arabiska med varandra-
- Varsågod och sitt säger de  på hebbe vänlig till  min hustru och reser sig.
-Fan , säger frun, är jag så gammal- nä  jag vet. Det är av respekt för mig som kvinna.
- Vart ska ni säger de.
- Till Kiddumin i Judeèn säger jag tveksamt. och får en känsla av att snabbt ta av mig min Kippah. Fan, tänker jag , det här inte Göteborg , det här Israel. Här bor det judar som bär Kippah utan rädsla för trakkaserier
- Ah, där är det vackert. Ska ni flytta dit? Har hört mycket positivt om den byn.
- Ursäkta frågan- men varifrån kommer ni?
- Från Sverig.Där är det bra. Man behöver inte jobba för att få pengar. Känner en som bor där och nu försöker han få dit hela familjen.
- Jag vill inte flytta. Jag är Israel och jag har det bra.Men mina vänner här- han  är från Jordanien- sa han och pekade på sin vän. Han har arbetstillstånd och jobbar här- han skulle nog vilja flytta och min andra vän -han  har det jobbigt. Han bor i Nablus. Han har dagstillstånd och arbetar här men måste återvända hem varje kväll.
- Ja, sa kompisen. Varför investerar inte världen i industrier i vår stad? De som byggs rivs när, galningarna i världen protesterar mot att vi får jobb-Varför? Jag önskar att jag vore Israel och slapp all galenskap som våra politiker håller på med.
-Jag vill ha jobb.- Jag vill inte bråka men det enda sättet att få jobb är att liera sig med politikerna som bara gör vad de stora arabländerna säger till dem att göra.
Hamas? Vilken katastrof.
Fred - om Gud vill.
-Tack sa vi och åkte till Kiddumin för shabbat.

Konsten att förminska - eller hur svensk TV jämför en asylsökande med en överlevande från Förintelsen

Tittade på TV2 häromdagen. De sände ett program om de överlevande från Förintelsen, de som kom med båt från Danmark till Malmö den 28 april 1945. Med närbilder på dem, med försök att identifiera dem, sätta namn på dem. Vad hände med dem? Vart tog de vägen? Vad hände sen?

Jag letade efter min mamma, som jag alltid gör när jag ser dokumentärfilmer från denna tid och jag gjorde det ju också även om jag vet att hon kom den 3 maj 1945 - med samma båt - tänk om hon fanns där ändå, jag måste ju kolla. Finns det fler filmer? frågar jag mig, de var ju ändå så pass få och det de hade överlevt var så obegripligt barbariskt.

Att de var i Sverige, det land som skulle ge dem deras namn tillbaka, det visste de inte. De hade inte flytt, betalt pengar för att få möjligheten att komma iväg, de blev bara gripna och ivägskickade till döden. En död som dessa människor som nu kom till Sverige, mirakulöst undkommit. Den död de lurade men inte visste hur. De överlevde som min mamma, månader av daglig uppställning nakna inför SS-mannen som pekade på de som skulle dö just denna dag, det eviga dygnet runt-arbetet med att ta hand om de mördades kläder, sortera, sortera, sortera - 20 meter ifrån gaskamrarna. Sorlet som övergick i skriken, dödsångesten, sedan tystnaden och därefter röken när människorna eldades upp. Lukten av bränt kött och den bottenlösa förnedringen. Hur kunde man överleva något sådant?

Men några gjorde det. Min mamma gjorde det. Och så kom hon och andra överlevande till Padborg i Danmark.  Efter 14 i månader i helvetet och nu de vita änglarna - danska röda kors-ungdomar - som gav dem mat och värme - fanns det verkligen en värld bortanför förnedringen? För dem - de 1 på 1000 som överlevt Auschwitz-Birkenau - det verkade så osannolikt  - och sedan båt till Malmö.

Sverige. Vad då - räddade? Var de räddade? Bäst att vinka in i kameran  eftersom de förväntades göra det - le, se glad ut. Le - du lever ju, du är fri.
men vänta nu - när man närmar sig slutet på resan blir bilden en annan.
En asylsökande går av båten i Neapel efter tre dagar på Medelhavet.

Vad vill TV2 säga?

Att människors längtan efter ett bättre liv där de betalt en massa pengar för en överfart i fartyg de tror är säkra och där där deras längtan cyniskt utnyttjas av onda människor - människosmugglare - som medvetet utsätter flyktingarnas liv för livsfara - kan jämföras med de som kom 28 april 1945 som en människospillra som överlevt det största brottet i mänsklighetens historia?
Ja, jag tror faktiskt det är syftet med programmet Jo, jag tror faktiskt det - jag tror de gör det medvetet Jag klarar inte av det! Jo, ondska finns. Den fanns innan Förintelsen och den fanns och finns efter Förintelsen - det är hemskt det som händer idag och det är oacceptabelt - och inget lidande kan jämföras med någon annans lidande - men jag vägrar att acceptera att de räddade från den 28 april 1945 ska användas för svensk TV's egna och högst politiserade och konstruerade syften - det är ju detta TV2 gör här - och det är så kränkande och så lågt.

Det enda de två berättelserna har gemensamt är att människorna som berättas om i dem åkte båt. Ingenting annat. Inget!

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Vi firade Shabat hemma hos en etiopisk-svensk familj i Skövde. Vi tände ljusen, vi läste instiftelseorden, vi tvättade våra händer, vi bröt brödet och vi delade på vinet. Vi åt en traditionell sabbatsmåltid, drack vin och pratade om allt från veckan som gått till veckans Torah-text och dess betydelse för var och en av oss. Bordet var täckt med en vacker duk, vi män hade täckt våra huvuden med varsin kippa.
Vi delade därmed Shabat - sabbaten - med 16 miljoner andra judar över hela världen som läste samma text och genomförde samma ritualer.

Min mormor och morfar och mamma bodde i byn Hajdudorog i östra Ungern. Under 1860-talet hade en känd rebbe flyttat dit och hans lärjungar hade flyttat med. Man byggde upp förutsättningarna för ett judiskt liv. Studiesal, slakteri, begravningssällskap och mikva, det rituella reningsbadet. Som mest bodde cirka 900 judar där men när rebben dog minskade den judiska befolkningen och före kriget fanns cirka 400 judar kvar.
Det fanns ingenting att leva av. Arbetstillfällena räckte inte till alla. Man höll dock hårt på traditionerna. Man lämnade maten till bagaren på fredag eftermiddag eftersom där höll maten sig varm i den fortfarande varma ugnen. Man tände de ljus som skulle vara tända på Shabat och man vilade sig. Morfar gick och till shul – synagogan – och mormor hämtade mat som gjordes redo och hon dukade. Man träffades och man skrattade och man vilade sig från vardagens hårda slit. Man njöt. Det mänskliga livets alla umbäranden hölls borta. Varje shabat, året runt, livet ut. Det har gud bestämt – alla vilade – djuren också.

Min släktingar var fattiga, mycket fattiga, och de levde ett traditionellt judiskt ortodoxt liv. De lämnade aldrig sin lilla by förrän i juli 1944 när de alla tillsammans transporterades iväg i boskapsvagnar till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, där de mördades och brändes upp tillsammans med 90 procent av alla judar ifrån Hajdudorog. Allt judiskt liv i Hajdudorog försvann. Det var som om det aldrig hade funnits något. Efter kriget fanns bara en judinna kvar – min moster Julia – som mot alla odds beslöt sig för att stanna.

På ett avstånd av 30 meter från ett av krematorierna jobbade min blivande mamma med att ta hand om de mördades kläder, vilka sorterades och skickades till Tyskland för att klä dess befolkning. Hon tackade Gud för att hon inte såg sin familj eller deras tillhörigheter – kläder, skor, hår eller kroppar.

I Etiopien växte Andy upp. Hans pappa var polischef. Andy var jude – det visste han – och drömmen om Jerusalem fanns inbrända i deras kollektiva minnen.
Det var först 1867 som en fransk jude reste till Etiopien för att kontrollera om ryktena om en judisk grupp som levt isolerad från övriga den judiska världen – verkligen var sann. Mörkhyade judar!

Det tog sju år innan de etiopiska judarna accepterade honom – eftersom de var övertygade om att de var de sista överlevande av det judiska folket. Ljushyade judar!

Andy tillbringade en del av sin tonårstid i fängelse. En del av hans vänner torterades och mördades. Andy överlevde. Han flydde till den judiska staten Israel.

–  Från att vara värd mindre än en påse potatis blev jag fullvärdig medlem i den judiska staten. Det var en dröm, en flertusenårig dröm för oss etiopiska judar, som gick i uppfyllelse.
–  Jag anmälde mig som kandidat till fallskärmsjägarna i den israeliska försvarsmakten och jag blev jägarsoldat i Golanbrigaden –  eliten bland eliten –  och därmed medlem i den bäst tränade elitstyrkan i världen.
–  Mitt land är värt att försvaras.

Han träffade sin kvinna i livet i Eilat och de flyttade till Skövde. Där träffas vi och blir vänner och vad förenar oss? Ingenting kan tyckas. Utåt sett kanske ingenting, men vår historia förenar oss – så skilda de är. Våra förfäders slit för att behålla och utveckla vårt judiska arv och de gör det inte genom sitt språk eller genom ett äga land – förrän nu. Varke genom politik eller rikedom har vi överlevt, utan genom att vi har hållit fast vid Guds förbund med oss – slavfolket vi en gång var.

Och nu sitter vi i Skövde – jag, son till en överlevande  ifrån Auschwitz-Birkenau och Andy – överlevande från 4000 års isolering från den övriga judiska världen. Vi förenas i vår ritual – den ritual som alltid varit densamma, som aldrig har förändrats och som följt med det judiska folket och uppehållits av det judiska folket och bevarats av det judiska folket under tusentals år. I dessa oföränderliga ritualer förenas vi.

Mamma och mina förfäder kramar om Andys förfäder i himlen. Arvet har förts vidare och vi ger kommande generationer möjlighet att ta upp stafettpinnen – tanken hisnar över vad jag får vara med om – jag känner så stor tacksamhet och stolthet.

Vi är judar och vi har inte bara överlevt – vi lever och vi prisar livet.

37 varv medsols och 37 varv motsols

Till dig Hédi - min extramamma - må du leva bis 120.



Året är 1987.



Nu finns det ingen återvändo.

Jag stod utanför Judiska Församlingens bastanta järndörr i Stockholm  och tittade in mot huset och mot synagogan.

Benen darrade och hjärtat bultade.

Nu så, nu var det dags.



Har jag väl kommit in går jag aldrig ut igen. Jag är 35 år och nu är stunden kommen.

Vill de att jag ska krypa 37 varv motsols runt synagogan i fullmåne och 37 varv medsols i nymåne - så gör jag det.

Någon väg tillbaka finns inte.



Mötet handlade om barn till överlevare - överlevare från Förintelsen och vår status.

Hédi Fried hade bjudit in. Hédi, nu i 65-årsåldern, ny som psykolog och hängiven sitt uppdrag att aldrig glömma.



Hon hälsade mig välkommen och satte sig bredvid mig.

- Skoj att du kom och ända ifrån Skövde. Det är svårt att hitta er. Ni gömmer er där ute.

- Gör vi? Finns det fler?

Hon tittade på mig. - Hur mår mamma?

- Bra!

- Vi syns!

Hon gick upp och talade. Fler talade om oss. Men ingen av oss sa något.



Någon som vill säga något?

- Ja - jag... - hörde jag mig säga. Till min egen förvåning. 

Och så berättade jag. Jag berättade sanningen om mig själv. Resan hit, tvivlet, tillkortakommandena, identitetslösheten, utanförskapet, det destruktiva levernet.

Okej, jag erkänner, men nu är jag här och nu stannar jag här, vad än ni perfekta judar tycker.

Tystnad - sedan applåder. Jag tittade mig omkring, applåder!? För vem? För mig!



- Äntligen, sa Hédi, äntligen någon som vågar säga det som måste sägas. Äntligen är bubblan spräckt - nu jäklar kan arbetet börja, med att få er att förstå hur oehört viktiga ni är, på att livet besegrar likgiltighet och nu vet jag att Förintelsen aldrig kommer att glömmas eftersom den lever i er - ni barn till oss - ni barn som inte skulle finnas; er resa är avgörande för det judiska folkets överlevnad. Välkomna in i gänget!



Jag tänkte att jag nog redan har krupit 37 varv motsols runt synagogan och 37 varv medsols i nymåne - även om jag inte varit medveten om det - men alla skavsår, blåmärken, bulor och sår på kroppen och själen pekade på det.

Lappar med ordet "Jude" - lämnades ut till deltagarna. 

De lämnades ut till oss 20 stycken i 30-årsåldern.

"Jude" - till var och en av oss.

Våra namn är Stefan, Peter, Bert, Ulla, Barbro, Lena och så vidare. 

Hälften av oss heter - Petersson, Johansson, Lindmark och den andra hälften mer exotiska namn.

Alla tittade ner, gråt, leenden, suckar - fan också...

Vi var samlade då vi alla var barn till överlevare.




Vem börjar?

"Vad förknippar ni med ordet jude?"

Tystnad, ångest, gråt.

Djävla skit - jag drar.

Fan djävla skit, jag drar.

Fan djävla förbannade skit - jag drar.

Vi satt kvar.




"Ett ord bara - kom igen!"

Utanförskap

Ångest

Rädsla

Hemlighet

Skam

Förföljelse

Jag?

Vem?

Död

Förintelse

Inget mer!?"

- Nej - inget mer!!



- Ni här är en unik grupp. Ni är präglade av den största förbrytelsen i mänsklighetens historia och bär era föräldrar inom er, i era kroppar och i er själ.

- Ni är så viktiga.

- Snälla, berätta!

Och sakta berättade vi alla Stefan, Peter, Eva, Lena - och vi hörde vår egen historia upprepas om och om igen. Och igen.



De som var terapeuter åt sina föräldrar och som inte visste om det var de eller föräldrarna som suttit i läger och de som var uppvuxna i kompakt tystnad och där tystnaden fortfarande ekar och alla jobbade vi med människor och ingen visste vad judendom är, med livet som kärnan och alla stod vi utanför och alla led och alla ville vi bli med, alla ville vara med, men hur?



Vi skildes och vi träffades om och om igen och varje möte slutade med löftet att inte avslöja för några andra att vi är judar för om vi avslöjades skulle helvetets alla portar öppnas och all ångest skulle släppas lös och vi skulle bli som blöta fläckar allihopa och aldrig orka resa oss upp igen.



Vår resa in i den judiska världen skulle bli lång och farofylld, det förstod vi - och än idag har jag aldrig avslöjat någon annan deltagare i denna grupp - förutom dig, Bert - du som var så ensam att inte ens antisemiterna ringde dig!! Men det är en annan historia.

Stefan Löfvén - Ordet du letar efter är "antisemitism"

I porten till gården där vi har vår lägenhet är ytterdörren förstärkt med tjock plåt och utan att avslöja för mycket så finns det k-pist beväpnade poliser i och utanför våra gudstjänstlokaler och vårt äldreboende  - där våra äldsta överlevande från Förintelsen lever med sina posttraumatiska stressyndrom och sina glömskesjukdomar
Poliser, som inte fick ut sina k-pstar utan att avlägga prov eftersom det är så länge sedan vanliga poliser utrustades med automatvapen.

Efter dåden i Paris och Köpenhamn där många poliser blev skjutna, är det för våra poliser en fråga om liv eller död, för dem såväl som för oss. Skulle terrorister gå till attack - Gud förbjude - hänger mångas liv på dessa unga modiga polisers förmåga att hantera sina vapen.

Vi har alltså i Sverige idag, 2015, beslutat att det är våra poliser som beväpnas och som ska skydda oss, men alla ska veta att jag och många med mig utan tvekan skulle ta ut våra vapen om vi fick. Jag gjorde fem krigsförbandsövningar och mentalt känns det som om jag snart kommer att få ta emot en mobiliseringsorder. Jag har militär utbildning, har jobbat inom Försvarsmakten och nu känns det som att jag skulle vilja få ut min k-pist M 45 B - ja, så länge sedan var det som jag tjänstgjorde i Försvarsmakten - och hänga det på väggen.  Eller lägga det under sängen. Jo, det var just detta vi tränades för. En motståndare utrustad med Kalashnikov AK-47. Det sas aldrig varifrån fienden skulle komma men beväpningen talade ju sitt eget tydliga språk. Nyss nämnda vapen är fortfarande ett av de mest effektiva närstridsvapen som finns.

Alltså, ni får ursäkta - men det är så jag och många med mig känner och tänker nu. Här. I Sverige. Idag. 2015. Vem kunde väl ana att tankarna skulle gå så? Men det gör de.

Unga föräldrar tvekar att skicka sina barn till våra dagis, de gamla blir oroliga och vi alla andra känner att nu är det allvar - igen. Det som aldrig fick hända, det händer nu. Vi svenska judar - och vi är inte mer än 15 000 personer i detta land, är åter igen hotade till livet och måste nu vänja oss vid att leva under krigsliknande förhållanden.

Samtidigt, ute på på gatorna går ni alla andra människor omkring och lever era vanliga liv.  Butiksägare är arga och ringer polisen och frågar varför det står polisbilar överallt och varför det är poliser överallt. Deras vanliga kunder vågar ju liksom inte handla längre och det ser ju hemskt ut, och ja hur länge kommer detta att pågå, hur länge finns ni här och hur länge ska ni skrämma vanliga svenska fredliga människor som inte vill någon illa?

Ja - hur länge finns ni kvar här, kära poliser, hur länge orkar ni vara koncentrerade och hur länge har vi råd att ha er här?

Och om ni undrar - ja, det är min polis också.
Förstår ni alla svenskar att det börjar med oss judar men det slutar inte med oss?
Förstår ni att det är ert samhälle som är hotat? Det är inte bara vår lilla del av det.
Förstår ni att det är vi som alltid måste ta första smällen?
Finns ni här för oss och vågar ni stå upp för det öppna samhället - det samhälle våra förfäder  har byggt upp?
Det är detta samhälle det handlar om att försvara.

Vår statsminister Stefan Löfvén sviker oss - vår statsminister är en feg stackare som vägrar att ta ordet antisemitism - judehat - i sin mun. Och när han gjorde det så blev det en "folkstorm" av hat och antisemitism - men istället för att stå fast, raderade han. Vad sänder detta för signaler?

Stefan Löfvén, om det inte är judehat, varför finns då alla dessa underbara poliser utkommenderade?
Vi är beredda. Min mamma överlevde Förintelsen och det är just detta - vetskapen om sveket och om alla som stod vid sidan om och fortsatte att shoppa och leva sina liv som vanligt och som tyckte det var obekvämt med alla dessa judetransporter - det var detta hon ville skydda mig emot.

Ställer ni upp?

Vi kommer aldrig att låta bärarna av dessa Kalashnikov AK-47 att skrämma oss till tystnad. Vi är beredda och vi ger aldrig vika för terrorn, även om du, Stefan Löfvén och du, Mona Sahlin och du, Margot Wallström, sviker oss och fortsätter att leva i era bubblor i landet med den högsta moralen. Åtminstone utåt sett.