Golan 2015 och tankar om helvetet nedanför kaféet

Vi var vid kafeet Kofi Annan (annan betyder moln på hebreiska) på Golanhöjden med utsikt ut över Syrien.
Jag drack kaffe och dottern sörplade juice.
Vi hade hyrt en bil på fem dagar med 1000 km som begränsning.

-          Om vi överstiger dessa 1000 kilometer, vad kostar det oss? frågade jag killen bakom disken på biluthyrningsfirman. Han skrattade.

-          Detta är Israel - du kör inte 200 km om dagen här!!

-          Okej. Sa jag. Och tänkte, han känner inte mig…

Vi körde 6:an upp och passerade Netanya. Här är Israel 16 km brett. Det var insikten om detta och hur det rent militärt är omöjligt att försvara sig om fienden får slåss på israeliskt territorium, som gjorde att överbefälhavaren Rabin kollapsade inför Sexdagarskriget och fick vila upp på sjukhus.

Vi kom till Kinneret (Gennesarets sjö – ”kinneret” betyder harpa på hebreiska och det är själva formen på sjön) och är nu väldigt norrut – vi är 130 km från Tel-Aviv – alltså 130 km – ingenting för oss svenskar – men det är långt i Israel. Det är inte mer än 50 km till Medelhavet. Vi forsatte och körde vidare upp på Golanhöjden. Här finns det nästan ingen trafik och det går uppför och uppför och sedan har man hela norra Israel nedanför sig. Herre Gud. Det är så litet! Inget krig kan föras på israelisk mark.
Tänk att Israel 1967 krigade uppför detta berg – hur gick det till? Jag förstår det inte. Jag har ju ändå jobbat några år inom Försvarsmakten. 1973 försvarade man med nöd och näppe höjderna. Strider med stridsvagnar på knappt skjutavstånd. Vilken sörja. Vilka helvetes strider på liv eller död för landet.
Vi släpper aldrig denna höjd. Det vore självmord om så sker.

Så 20 km till och nu vid Syriska gränsen. 30 minuter med stridsvagn.
Israel är 5 % av Sveriges yta. 5 % och de flesta 8 miljonerna som bor här bor ett stenkast ifrån varandra. På riktigt alltså.

Förra året när vi var i Israel satt vi i skyddsrum och i Tel-Aviv och vi såg Iron Dome skjuta ned en raket ifrån Gaza. Det var på riktigt när flyglarmet gick. De ville döda oss. Vi förstod vad det handlade om men vi var trygga. Alla var enade.
Men nu, denna resa - inget krig - bara semester.

Och så, där uppe, vid kaféet…
BOOM och så igen - BOOM – artillerield. Vi ser röken efter träffarna, där nedanför oss – 5 km bort, i Syrien. Vi ser det hända.

Vi talar med FN-observatören om vad som händer.
40 olika fraktioner som slåss mot varandra och syriska regeringsstyrkor som går till angrepp med artilleri och – jag, vi hör – 30 mm luftvärnsgranater som skjuts horisontellt - dok-dok- dok-dok.

Jag blir illamående – de skjuter rätt in i staden där nedanför. Alla som bor där då – vem bryr sig? Ship till Gaza pyttsan – men var är Ship to Syria- vem fan bryr sig om Syrien?!

-          Vi övervakar stilleståndet mellan Israel och Syrien - och att detta hålls av båda parter,  säger FN-observatören från Holland.

Ja ha - så bra, tänker jag.

-          Och ship to Syria – han skrattar – jo du, det vore något.

Vi åker därifrån. Vi är omskakade.
Så oerhört nära är kriget detta lilla land som är en oas i helvetet runt om – men det  bryr sig inte världen om, för enligt dem är det omvänt. Det är Israel som är boven – det är den man ska åt. Juden, alltså den grymme, den onde – samma schabloner som vanligt, samma gamla judehat.

Varför öppnar sig inte de stenrika gulfstaterna som exempelvis Saudiarabien och resten av arabvärlden, och tar emot flyende desperata mänskor?
Israel tog emot 800 000 utslängda judar ifrån samma område. Judar, som nu är fria och försvarar sitt land mot de galna terroristerna som har som mål att förstöra allt mänskligt liv - just utanför Israel - så nära att man kan se det, men ändå så långt bort. Så säger hyresvärden där vi bor. Det laddas upp för ett storkrig, säger mannen. - Måtte IDF vara redo denna gång också.

-          Ja, sa jag. Måtte IDF vara redo.

-          Jag flyttar hit nästa år - till Israel. Jag orkar inte sitta i Sverige och titta på, säger jag. Jag vill hit - till mitt land, judarnas land – och dela livet med mina fränder och där vill jag vara om jag så dör där till försvar för livet och demokratin.

För det är så att livet frodas i Israel. Titta på Pride - gayparaden i Tel-Aviv – som hölls dagen innan vi åkte norrut; den hade 150 000 deltagare från Israel, västvärlden och en hel del flyktingar från arabvärlden.
Av IS slängs man ned från hustak med huvudet före inför sin partner därnere, om man råkar vara född som homosexuell - några kilometer bort där vid Kofi Annan vid gränsen till Syrien och två timmars bilresa ifrån Tel-Aviv.

Världen borde tacka Israel – den sista utposten till livets försvar i ett hav av ondska.