Möten i Israel i augusti 2014

Möten med taxichaufförer.
- Var ska ni? Okej - fast pris och ingen taxameter.
Du pratar hebreiska säger han till hustrun, hur kommer det sig?
Ah, är ni judar.
Modiga är ni - ni är här mitt under kriget.
Jag är ifrån Argentina och jag älskar att dansa. Ska ned i januari på den stora karnevalen. Dansar ni? -Jag kan lära er. Ni kan bo i min lägenhet.
- Säg inte så, risken är att vi kommer

- Här är allt galet. Hamas är fullständigt galna, Assad, Muslimska brödraskapet, Hizbollah, IS, de skjuter på oss i norr - från Syrien, från Libanon de skjuter på oss från Gaza. Varför? De hatar varandra denna gång mer än att de hatar oss - så varför? Sluta skjuta så kan vi dansa istället!!
Arabiska våren - världen förstår inte - så de hatar oss istället.
I morgon skall jag till Gaza. Jag är inkallad i 25 dagar då jag är fallskärmsjägare. Det är mycket , mycket farligt. Kanske jag inte överlever eller kommer hem utan ben - vem vet.
Och varför - för att de fick en litet land och så blir det en terrorbas, en plattform att skjuta. De hatar alla som inte älskar dem - men i ert land där är det svart eller vitt - eller hur? - stor stygga Israel hatar de fredsälskande Gaza och dess terrorister Hamas - Hamas som hatar gazaborna, sina egna.
Om vi förlorar är västvärlden förlorad och då kan jag inte åka till Argentina och dansa.
Framme - här mitt telefonnummer - ring om ni behöver ett billigt rum.

Från lägenheten till bussen.
- Vart ska ni? frågade den religiöst klädde taxichauffören på engelska. - Till bussen, svarade min fru på hebreiska.
Okej, du talar hebbe. Ah, du är israelisk medborgare!
- Ursäkta min dåliga danska, sa han plötsligt och ytterst oväntat, när han vände sig till mig och min dotter, - jag är gift med en  dansk kvinna, men ni förstår jag tänker på spanska då  jag jobbar som religiös slaktare i Sydamerika och då blir det fel i ordföljderna...
- Det är okej, sa vi, först förstummade, sedan skrattande.
- Tel-Aviv, tänkte jag - den enda staden på jorden där taxichaufförer kastar sig mellan alla olika världar och språk. Där man kan få underbara samtal och oväntade möten. Livets krydda.
Vi tittade på varandra och log, tackade vår chaufför och sa på återseende, steg ur taxin och bara njöt.

- Var ska ni  , sa taxiägaren, utanför  Yad Vashem  i Jerusalem
- Hit , svarade jag,
- Hm, var ligger denna gata sa han och frågade över radion , på arabiska.
-Ska jag ta av minKippah. tänkte jag direkt. Fan, vad störd jag är. Vad är jag rädd för?
- Välkommen till Israel, sa han på hebreiska och skiftade till engelska.
-Turister? Bra. Min taxiverksamhet lider av kriget. Inga turister kommer. Hamas är galna , sa han, fullständigt galna, tro att de kan få fred med oss genom terror , genom att polarisera.
Galenskap, verkligen galenskap. De hatar oss- Israeler. judar som araber. Deras bomber dödar alla och förstör min inkomst.
- Vill ni åka till Betlehem? Var som helst. Här får ni mitt kort? Ring om ni behöver. Mitt företag behöver inkomst?
-Ha en trevlig semester

- Homosexuell, sa min svensk-israeliske vän.
Ja, jag är homosexuell och lever med min man sedan många år.
Hörde att på Pride-festivalen i Stockholm så möttes de judiska bögarna som representerade Judiska Församlingen av burop.
- Vad kränkande! Att vara dubbel minoritet och inte accepterad!
- Jag tänker aldrig på att det sticker ut eftersom jag aldrig under mina 14 år i Israel har mött någon som har reagerat negativt på det eller kränkt mig. Jag tänker ju inte på det. Här i Tel-Aviv finns ingen som reagerar.
-Men några mil härifrån, i Gaza, där dödas man öppet på gatan om man är homo. Världen bryr sig dock inte. De kan göra vad de vill där och världen bara vänder bort ansiktet. Terror lönar sig. De bögar som lyckas ta sig hit från Gaza eller övriga arabvärlden får stanna eftersom Israel anser att det är asylskäl att vara homo från arabvärlden. Men här är det bara så självklart att ingen trakasseras.
-Ska vi ta en simtur?
-Måste jobba sedan, det är dyrt att leva i Tel-Aviv. Säg till alla du träffar att komma hit på semester. Det är ju bra om de gör av med sina pengar här. Vi behöver turister! Men nu är det ju krig igen. Vi skall bort tycker de - varför? Vi har mycket att lära ut om hur man lever i ett demokratiskt samhälle.
-Vi ses och hörs - hälsa mamma och pappa där i Sverige.

 På busshållplatsen möter vi tre män. De talar arabiska med varandra-
- Varsågod och sitt säger de  på hebbe vänlig till  min hustru och reser sig.
-Fan , säger frun, är jag så gammal- nä  jag vet. Det är av respekt för mig som kvinna.
- Vart ska ni säger de.
- Till Kiddumin i Judeèn säger jag tveksamt. och får en känsla av att snabbt ta av mig min Kippah. Fan, tänker jag , det här inte Göteborg , det här Israel. Här bor det judar som bär Kippah utan rädsla för trakkaserier
- Ah, där är det vackert. Ska ni flytta dit? Har hört mycket positivt om den byn.
- Ursäkta frågan- men varifrån kommer ni?
- Från Sverig.Där är det bra. Man behöver inte jobba för att få pengar. Känner en som bor där och nu försöker han få dit hela familjen.
- Jag vill inte flytta. Jag är Israel och jag har det bra.Men mina vänner här- han  är från Jordanien- sa han och pekade på sin vän. Han har arbetstillstånd och jobbar här- han skulle nog vilja flytta och min andra vän -han  har det jobbigt. Han bor i Nablus. Han har dagstillstånd och arbetar här men måste återvända hem varje kväll.
- Ja, sa kompisen. Varför investerar inte världen i industrier i vår stad? De som byggs rivs när, galningarna i världen protesterar mot att vi får jobb-Varför? Jag önskar att jag vore Israel och slapp all galenskap som våra politiker håller på med.
-Jag vill ha jobb.- Jag vill inte bråka men det enda sättet att få jobb är att liera sig med politikerna som bara gör vad de stora arabländerna säger till dem att göra.
Hamas? Vilken katastrof.
Fred - om Gud vill.
-Tack sa vi och åkte till Kiddumin för shabbat.

Konsten att förminska - eller hur svensk TV jämför en asylsökande med en överlevande från Förintelsen

Tittade på TV2 häromdagen. De sände ett program om de överlevande från Förintelsen, de som kom med båt från Danmark till Malmö den 28 april 1945. Med närbilder på dem, med försök att identifiera dem, sätta namn på dem. Vad hände med dem? Vart tog de vägen? Vad hände sen?

Jag letade efter min mamma, som jag alltid gör när jag ser dokumentärfilmer från denna tid och jag gjorde det ju också även om jag vet att hon kom den 3 maj 1945 - med samma båt - tänk om hon fanns där ändå, jag måste ju kolla. Finns det fler filmer? frågar jag mig, de var ju ändå så pass få och det de hade överlevt var så obegripligt barbariskt.

Att de var i Sverige, det land som skulle ge dem deras namn tillbaka, det visste de inte. De hade inte flytt, betalt pengar för att få möjligheten att komma iväg, de blev bara gripna och ivägskickade till döden. En död som dessa människor som nu kom till Sverige, mirakulöst undkommit. Den död de lurade men inte visste hur. De överlevde som min mamma, månader av daglig uppställning nakna inför SS-mannen som pekade på de som skulle dö just denna dag, det eviga dygnet runt-arbetet med att ta hand om de mördades kläder, sortera, sortera, sortera - 20 meter ifrån gaskamrarna. Sorlet som övergick i skriken, dödsångesten, sedan tystnaden och därefter röken när människorna eldades upp. Lukten av bränt kött och den bottenlösa förnedringen. Hur kunde man överleva något sådant?

Men några gjorde det. Min mamma gjorde det. Och så kom hon och andra överlevande till Padborg i Danmark.  Efter 14 i månader i helvetet och nu de vita änglarna - danska röda kors-ungdomar - som gav dem mat och värme - fanns det verkligen en värld bortanför förnedringen? För dem - de 1 på 1000 som överlevt Auschwitz-Birkenau - det verkade så osannolikt  - och sedan båt till Malmö.

Sverige. Vad då - räddade? Var de räddade? Bäst att vinka in i kameran  eftersom de förväntades göra det - le, se glad ut. Le - du lever ju, du är fri.
men vänta nu - när man närmar sig slutet på resan blir bilden en annan.
En asylsökande går av båten i Neapel efter tre dagar på Medelhavet.

Vad vill TV2 säga?

Att människors längtan efter ett bättre liv där de betalt en massa pengar för en överfart i fartyg de tror är säkra och där där deras längtan cyniskt utnyttjas av onda människor - människosmugglare - som medvetet utsätter flyktingarnas liv för livsfara - kan jämföras med de som kom 28 april 1945 som en människospillra som överlevt det största brottet i mänsklighetens historia?
Ja, jag tror faktiskt det är syftet med programmet Jo, jag tror faktiskt det - jag tror de gör det medvetet Jag klarar inte av det! Jo, ondska finns. Den fanns innan Förintelsen och den fanns och finns efter Förintelsen - det är hemskt det som händer idag och det är oacceptabelt - och inget lidande kan jämföras med någon annans lidande - men jag vägrar att acceptera att de räddade från den 28 april 1945 ska användas för svensk TV's egna och högst politiserade och konstruerade syften - det är ju detta TV2 gör här - och det är så kränkande och så lågt.

Det enda de två berättelserna har gemensamt är att människorna som berättas om i dem åkte båt. Ingenting annat. Inget!

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Den 4000 år gamla obrutna kedjan och Shabat i Skövde

Vi firade Shabat hemma hos en etiopisk-svensk familj i Skövde. Vi tände ljusen, vi läste instiftelseorden, vi tvättade våra händer, vi bröt brödet och vi delade på vinet. Vi åt en traditionell sabbatsmåltid, drack vin och pratade om allt från veckan som gått till veckans Torah-text och dess betydelse för var och en av oss. Bordet var täckt med en vacker duk, vi män hade täckt våra huvuden med varsin kippa.
Vi delade därmed Shabat - sabbaten - med 16 miljoner andra judar över hela världen som läste samma text och genomförde samma ritualer.

Min mormor och morfar och mamma bodde i byn Hajdudorog i östra Ungern. Under 1860-talet hade en känd rebbe flyttat dit och hans lärjungar hade flyttat med. Man byggde upp förutsättningarna för ett judiskt liv. Studiesal, slakteri, begravningssällskap och mikva, det rituella reningsbadet. Som mest bodde cirka 900 judar där men när rebben dog minskade den judiska befolkningen och före kriget fanns cirka 400 judar kvar.
Det fanns ingenting att leva av. Arbetstillfällena räckte inte till alla. Man höll dock hårt på traditionerna. Man lämnade maten till bagaren på fredag eftermiddag eftersom där höll maten sig varm i den fortfarande varma ugnen. Man tände de ljus som skulle vara tända på Shabat och man vilade sig. Morfar gick och till shul – synagogan – och mormor hämtade mat som gjordes redo och hon dukade. Man träffades och man skrattade och man vilade sig från vardagens hårda slit. Man njöt. Det mänskliga livets alla umbäranden hölls borta. Varje shabat, året runt, livet ut. Det har gud bestämt – alla vilade – djuren också.

Min släktingar var fattiga, mycket fattiga, och de levde ett traditionellt judiskt ortodoxt liv. De lämnade aldrig sin lilla by förrän i juli 1944 när de alla tillsammans transporterades iväg i boskapsvagnar till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, där de mördades och brändes upp tillsammans med 90 procent av alla judar ifrån Hajdudorog. Allt judiskt liv i Hajdudorog försvann. Det var som om det aldrig hade funnits något. Efter kriget fanns bara en judinna kvar – min moster Julia – som mot alla odds beslöt sig för att stanna.

På ett avstånd av 30 meter från ett av krematorierna jobbade min blivande mamma med att ta hand om de mördades kläder, vilka sorterades och skickades till Tyskland för att klä dess befolkning. Hon tackade Gud för att hon inte såg sin familj eller deras tillhörigheter – kläder, skor, hår eller kroppar.

I Etiopien växte Andy upp. Hans pappa var polischef. Andy var jude – det visste han – och drömmen om Jerusalem fanns inbrända i deras kollektiva minnen.
Det var först 1867 som en fransk jude reste till Etiopien för att kontrollera om ryktena om en judisk grupp som levt isolerad från övriga den judiska världen – verkligen var sann. Mörkhyade judar!

Det tog sju år innan de etiopiska judarna accepterade honom – eftersom de var övertygade om att de var de sista överlevande av det judiska folket. Ljushyade judar!

Andy tillbringade en del av sin tonårstid i fängelse. En del av hans vänner torterades och mördades. Andy överlevde. Han flydde till den judiska staten Israel.

–  Från att vara värd mindre än en påse potatis blev jag fullvärdig medlem i den judiska staten. Det var en dröm, en flertusenårig dröm för oss etiopiska judar, som gick i uppfyllelse.
–  Jag anmälde mig som kandidat till fallskärmsjägarna i den israeliska försvarsmakten och jag blev jägarsoldat i Golanbrigaden –  eliten bland eliten –  och därmed medlem i den bäst tränade elitstyrkan i världen.
–  Mitt land är värt att försvaras.

Han träffade sin kvinna i livet i Eilat och de flyttade till Skövde. Där träffas vi och blir vänner och vad förenar oss? Ingenting kan tyckas. Utåt sett kanske ingenting, men vår historia förenar oss – så skilda de är. Våra förfäders slit för att behålla och utveckla vårt judiska arv och de gör det inte genom sitt språk eller genom ett äga land – förrän nu. Varke genom politik eller rikedom har vi överlevt, utan genom att vi har hållit fast vid Guds förbund med oss – slavfolket vi en gång var.

Och nu sitter vi i Skövde – jag, son till en överlevande  ifrån Auschwitz-Birkenau och Andy – överlevande från 4000 års isolering från den övriga judiska världen. Vi förenas i vår ritual – den ritual som alltid varit densamma, som aldrig har förändrats och som följt med det judiska folket och uppehållits av det judiska folket och bevarats av det judiska folket under tusentals år. I dessa oföränderliga ritualer förenas vi.

Mamma och mina förfäder kramar om Andys förfäder i himlen. Arvet har förts vidare och vi ger kommande generationer möjlighet att ta upp stafettpinnen – tanken hisnar över vad jag får vara med om – jag känner så stor tacksamhet och stolthet.

Vi är judar och vi har inte bara överlevt – vi lever och vi prisar livet.

37 varv medsols och 37 varv motsols

Till dig Hédi - min extramamma - må du leva bis 120.



Året är 1987.



Nu finns det ingen återvändo.

Jag stod utanför Judiska Församlingens bastanta järndörr i Stockholm  och tittade in mot huset och mot synagogan.

Benen darrade och hjärtat bultade.

Nu så, nu var det dags.



Har jag väl kommit in går jag aldrig ut igen. Jag är 35 år och nu är stunden kommen.

Vill de att jag ska krypa 37 varv motsols runt synagogan i fullmåne och 37 varv medsols i nymåne - så gör jag det.

Någon väg tillbaka finns inte.



Mötet handlade om barn till överlevare - överlevare från Förintelsen och vår status.

Hédi Fried hade bjudit in. Hédi, nu i 65-årsåldern, ny som psykolog och hängiven sitt uppdrag att aldrig glömma.



Hon hälsade mig välkommen och satte sig bredvid mig.

- Skoj att du kom och ända ifrån Skövde. Det är svårt att hitta er. Ni gömmer er där ute.

- Gör vi? Finns det fler?

Hon tittade på mig. - Hur mår mamma?

- Bra!

- Vi syns!

Hon gick upp och talade. Fler talade om oss. Men ingen av oss sa något.



Någon som vill säga något?

- Ja - jag... - hörde jag mig säga. Till min egen förvåning. 

Och så berättade jag. Jag berättade sanningen om mig själv. Resan hit, tvivlet, tillkortakommandena, identitetslösheten, utanförskapet, det destruktiva levernet.

Okej, jag erkänner, men nu är jag här och nu stannar jag här, vad än ni perfekta judar tycker.

Tystnad - sedan applåder. Jag tittade mig omkring, applåder!? För vem? För mig!



- Äntligen, sa Hédi, äntligen någon som vågar säga det som måste sägas. Äntligen är bubblan spräckt - nu jäklar kan arbetet börja, med att få er att förstå hur oehört viktiga ni är, på att livet besegrar likgiltighet och nu vet jag att Förintelsen aldrig kommer att glömmas eftersom den lever i er - ni barn till oss - ni barn som inte skulle finnas; er resa är avgörande för det judiska folkets överlevnad. Välkomna in i gänget!



Jag tänkte att jag nog redan har krupit 37 varv motsols runt synagogan och 37 varv medsols i nymåne - även om jag inte varit medveten om det - men alla skavsår, blåmärken, bulor och sår på kroppen och själen pekade på det.

Lappar med ordet "Jude" - lämnades ut till deltagarna. 

De lämnades ut till oss 20 stycken i 30-årsåldern.

"Jude" - till var och en av oss.

Våra namn är Stefan, Peter, Bert, Ulla, Barbro, Lena och så vidare. 

Hälften av oss heter - Petersson, Johansson, Lindmark och den andra hälften mer exotiska namn.

Alla tittade ner, gråt, leenden, suckar - fan också...

Vi var samlade då vi alla var barn till överlevare.




Vem börjar?

"Vad förknippar ni med ordet jude?"

Tystnad, ångest, gråt.

Djävla skit - jag drar.

Fan djävla skit, jag drar.

Fan djävla förbannade skit - jag drar.

Vi satt kvar.




"Ett ord bara - kom igen!"

Utanförskap

Ångest

Rädsla

Hemlighet

Skam

Förföljelse

Jag?

Vem?

Död

Förintelse

Inget mer!?"

- Nej - inget mer!!



- Ni här är en unik grupp. Ni är präglade av den största förbrytelsen i mänsklighetens historia och bär era föräldrar inom er, i era kroppar och i er själ.

- Ni är så viktiga.

- Snälla, berätta!

Och sakta berättade vi alla Stefan, Peter, Eva, Lena - och vi hörde vår egen historia upprepas om och om igen. Och igen.



De som var terapeuter åt sina föräldrar och som inte visste om det var de eller föräldrarna som suttit i läger och de som var uppvuxna i kompakt tystnad och där tystnaden fortfarande ekar och alla jobbade vi med människor och ingen visste vad judendom är, med livet som kärnan och alla stod vi utanför och alla led och alla ville vi bli med, alla ville vara med, men hur?



Vi skildes och vi träffades om och om igen och varje möte slutade med löftet att inte avslöja för några andra att vi är judar för om vi avslöjades skulle helvetets alla portar öppnas och all ångest skulle släppas lös och vi skulle bli som blöta fläckar allihopa och aldrig orka resa oss upp igen.



Vår resa in i den judiska världen skulle bli lång och farofylld, det förstod vi - och än idag har jag aldrig avslöjat någon annan deltagare i denna grupp - förutom dig, Bert - du som var så ensam att inte ens antisemiterna ringde dig!! Men det är en annan historia.

Stefan Löfvén - Ordet du letar efter är "antisemitism"

I porten till gården där vi har vår lägenhet är ytterdörren förstärkt med tjock plåt och utan att avslöja för mycket så finns det k-pist beväpnade poliser i och utanför våra gudstjänstlokaler och vårt äldreboende  - där våra äldsta överlevande från Förintelsen lever med sina posttraumatiska stressyndrom och sina glömskesjukdomar
Poliser, som inte fick ut sina k-pstar utan att avlägga prov eftersom det är så länge sedan vanliga poliser utrustades med automatvapen.

Efter dåden i Paris och Köpenhamn där många poliser blev skjutna, är det för våra poliser en fråga om liv eller död, för dem såväl som för oss. Skulle terrorister gå till attack - Gud förbjude - hänger mångas liv på dessa unga modiga polisers förmåga att hantera sina vapen.

Vi har alltså i Sverige idag, 2015, beslutat att det är våra poliser som beväpnas och som ska skydda oss, men alla ska veta att jag och många med mig utan tvekan skulle ta ut våra vapen om vi fick. Jag gjorde fem krigsförbandsövningar och mentalt känns det som om jag snart kommer att få ta emot en mobiliseringsorder. Jag har militär utbildning, har jobbat inom Försvarsmakten och nu känns det som att jag skulle vilja få ut min k-pist M 45 B - ja, så länge sedan var det som jag tjänstgjorde i Försvarsmakten - och hänga det på väggen.  Eller lägga det under sängen. Jo, det var just detta vi tränades för. En motståndare utrustad med Kalashnikov AK-47. Det sas aldrig varifrån fienden skulle komma men beväpningen talade ju sitt eget tydliga språk. Nyss nämnda vapen är fortfarande ett av de mest effektiva närstridsvapen som finns.

Alltså, ni får ursäkta - men det är så jag och många med mig känner och tänker nu. Här. I Sverige. Idag. 2015. Vem kunde väl ana att tankarna skulle gå så? Men det gör de.

Unga föräldrar tvekar att skicka sina barn till våra dagis, de gamla blir oroliga och vi alla andra känner att nu är det allvar - igen. Det som aldrig fick hända, det händer nu. Vi svenska judar - och vi är inte mer än 15 000 personer i detta land, är åter igen hotade till livet och måste nu vänja oss vid att leva under krigsliknande förhållanden.

Samtidigt, ute på på gatorna går ni alla andra människor omkring och lever era vanliga liv.  Butiksägare är arga och ringer polisen och frågar varför det står polisbilar överallt och varför det är poliser överallt. Deras vanliga kunder vågar ju liksom inte handla längre och det ser ju hemskt ut, och ja hur länge kommer detta att pågå, hur länge finns ni här och hur länge ska ni skrämma vanliga svenska fredliga människor som inte vill någon illa?

Ja - hur länge finns ni kvar här, kära poliser, hur länge orkar ni vara koncentrerade och hur länge har vi råd att ha er här?

Och om ni undrar - ja, det är min polis också.
Förstår ni alla svenskar att det börjar med oss judar men det slutar inte med oss?
Förstår ni att det är ert samhälle som är hotat? Det är inte bara vår lilla del av det.
Förstår ni att det är vi som alltid måste ta första smällen?
Finns ni här för oss och vågar ni stå upp för det öppna samhället - det samhälle våra förfäder  har byggt upp?
Det är detta samhälle det handlar om att försvara.

Vår statsminister Stefan Löfvén sviker oss - vår statsminister är en feg stackare som vägrar att ta ordet antisemitism - judehat - i sin mun. Och när han gjorde det så blev det en "folkstorm" av hat och antisemitism - men istället för att stå fast, raderade han. Vad sänder detta för signaler?

Stefan Löfvén, om det inte är judehat, varför finns då alla dessa underbara poliser utkommenderade?
Vi är beredda. Min mamma överlevde Förintelsen och det är just detta - vetskapen om sveket och om alla som stod vid sidan om och fortsatte att shoppa och leva sina liv som vanligt och som tyckte det var obekvämt med alla dessa judetransporter - det var detta hon ville skydda mig emot.

Ställer ni upp?

Vi kommer aldrig att låta bärarna av dessa Kalashnikov AK-47 att skrämma oss till tystnad. Vi är beredda och vi ger aldrig vika för terrorn, även om du, Stefan Löfvén och du, Mona Sahlin och du, Margot Wallström, sviker oss och fortsätter att leva i era bubblor i landet med den högsta moralen. Åtminstone utåt sett.

Och så ställdes frågan igen: Vad har ni judar gjort för att vara så hatade?

Förra gången frågan ställdes var hösten 1946  efter att mamma hade berättat om sina 14 månader i nazitysklands utrotnings- och koncentrationsläger och berättat om  sin längtan efter den värld som hon växte upp i och som nu inte längre fanns kvar. Hon berättade om detta i en artikel i Svenska Dagbladet. Hon berättade om hur hon letade efter sina småsyskon på Stockholms gator och hon berättade om sin längtan efter ett värdigt liv - ett liv som alla 24-åriga ungdomar längtar efter.

Hon fick träffa en kurator på sitt jobb -  ja, flyktingar fick jobb snabbt, vilket gjorde att de kände sig värdefulla - och denna vänliga kvinna frågade under samtalet efter att mamma återigen hade berättat om sitt liv, "vad har du gjort för att man skulle göra dig så illa?" Då tystnade mamma.
Hon tystnade och talade inte igen om detta förrän 30 år senare när hennes son - jag - tvingade henne att tala. När hon hade berättat fanns ingen väg tillbaks för mig - jag var tvungen att leva ett judiskt liv för att upprätta mamma och hela min släkt.

- Var försiktig, sa mamma. "De finns därute - de som möjliggjorde morden på min mamma, pappa och mina småsyskon - Agnes och Katalin!

Nu - 2015 - ställer journalisten Helena Groll från Sveriges Radio frågan igen till en jude!
- Vad har ni judar för ansvar för att man hatar er?

Igår var jag i vår ortodoxa synagoga. Den bevakades av unga poliser med automatvapen och skottsäkra västar - modiga unga kvinnor och män, som vet att en terrorattack emot oss med stor sannolikhet betyder att de tvingas skjuta för att döda eller själva dödas.

Hade samhället givit mig möjligheten hade jag beväpnat mig själv för jag har en gedigen militär utbildning och jag skulle inte tveka en sekund att försvara mig, mina vänner och de grundläggande värderingar vi står för nämligen att livet är helgat.

Nu har vi till sist bestämt att det är polismakten som ska ha detta ansvar och nu finns de, äntligen, där och jag högaktar att de vill försvara mig.

Varför finns poliserna där? Jo, Helena Groll, de finns där på grund av att:
Min mammas son - jag - är hotad till livet bara för att jag föddes av henne och återigen ställs frågan till mig:
- Vad har du för ansvar för att terrorister vill mörda dig?

Helena Groll ska ställa frågan till sig själv. Vad har jag - Helena Groll - för ansvar för att antisemitismen återigen får visa sitt öppna hat och återigen mördar?
Vad har jag - Helena - för ansvar för att samhället återigen är på våg mot en  moralisk kollaps? Vad har jag  - Helena - för ansvar för att stoppa denna moraliska kollaps, en kollaps som börjar med judarna men som aldrig slutar med judarna?
Varför klarar jag - Helena - inte av att se det som händer runt omkring oss och istället återigen anklagar offren för detta hat och inte vill se att jag därigenom är en del av detta hat som kommer att drabba mig själv?

Helena! Antisemitism är inte en judisk fråga eftersom judar - med några få absurda undantag - inte hatar sig själva.
Antisemitismen är en fråga för det icke-judiska samhället. Det muslimska - framför allt det muslimska mellersta östern-samhället och de som har tagit med sig sitt självklara hat mot oss hit, till det kristna samhället, till vänstersamhället. De hatar oss enbart för att vi är judar och de hatar oss av sina egna skäl och deras hat är ett hot, ett mycket allvarligt hot, mot det samhälle vi och därmed du, Helena,  lever i.

Helena Groll - våga ta ordet "antisemitism" i din mun. Våga se dig omkring och inse att om du inte tar strid mot dem som vill omstörta vårt samhälle så kommer det också att drabba dig och din familj och inte bara mig och min familj.

Låt oss tillsammans försvara de värden och det samhälle mamma och jag har arbetat för och har försvarat. För Helena, om du inte ändrar dig så får du stå ensam eftersom jag då kommer att försvara vårt judiska land Israel med min kropp och min själ - det land som tar emot mig till skydd från sådana som du och de andra som inte vill se och som inte ställer frågan om vad jag har gjort för att man ska hata mig.

Vi judar har lärt oss av historien. Det finns många Helena Groll i varje generation och vi vet, att hade staten Israel funnits när min mamma som en ung och livsglad 23-åring vars liv förändrades för evigt den 19 mars 1944 när tyskarna satte henne i läger - så hade Förintelsen av judarna aldrig fått den omfattning som den fick.

Terror på hemmaplan och på bortaplan - sidor av samma mynt

Två dagar innan resan och utsätts jag för terror på hemmaplan när mobilen ringer med ett okänt nummer och jag därför inte svarar. Strax därpå ringer min dotters mobil och hon lämnar över mobilen då det är till mig från Bandidos (tror inte en sekund att de har så låg moral)
- Hej. Jag ringer från Bandidos och en medlem störs av dig och att du stödjer terroriststaten Israel. Vi vet allt om dig och vi kommer att plocka dig när det passar oss.
- Fuck you, sa jag.
Sms kommer sedan till min dotters telefon – ”Din sionist farsa har gått för långt.”

Terror är att lyfta luren och ringa ett telefonsamtal slänga ur sig hot och låta konsekvensen av samtalet leva sitt eget liv, att vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och därefter handling.

Konsekvensen av samtalet är att den trygghet jag har känt sveps bort och mattan tycks ryckas bort samt att jag får känslan av att ha begått ett brott som jag nu ska få ta konsekvensen av.
Responsen från vänner är nu avgörande för att kunna hantera den nya situationen för hur man hanterar en kris avgör hur man ska kunna leva vidare. Vänner som stärker och stödjer, polis som tar hot och hatbrott på allvar och inser konsekvensen för individen och för det demokratiska. 
Konsekvensen på sikt blir att jag lyckas hantera det akuta skeendet och går stärkt ur den.

Den andra typen av respons drabbar en också med förödande konsekvenser:

-          Måste du sticka ut så mycket, måste du alltid säga vad du tycker, du måste sätta dina barns behov före dina egna behov – felet till hotet är mitt – orsaken är min egen, det är jag som bär skulden till det inträffade – jag är en dålig person som inte kan skydda min familj.

Ligg lågt och be till Gud att jag och min familj lämnas ifred. Skuld och skam. Polisen som inte ringer upp mig för att utreda min anmälan och det hände ju ingenting. De skickade ju inte hotbrev och de slog inte ned dig – inte än i alla fall.

Långsiktig konsekvens av att acceptera denna bild är att min röst tystas och att jag byter sida för om jag gör som de säger och om jag förstår deras situation så kommer man att lämna mig ifred. Men så är det inte. De bestämmer då mitt handlande och jag blir deras slav.

Flyglarmet går i Tel-Aviv och alla lämnar sina bilar och söker skydd och vi springer till vårt säkerhetsrum i vår hyrda lägenhet. Ba bang – bang – raketer skjuts ned. Vi pustar ut och gör tummen upp. Alla går tillbaks till sina bilar och livet tycks fortsätta som innan – men att skicka 4000 raketer över civilbefolkning och att låta konsekvensen av raketen leva sitt eget liv, vara anonym och gömma sig bakom floskler av att ha den enda Sanningen och om man inte accepterar den så skall man tystas genom hot, trakasserier och våld.

Den kortsiktiga konsekvensen av terrorn är samma som min på hemmaplan: Tryggheten tycks ryckas bort. Känslan av kontroll sveps bort och det avgörande är att ha vänner som stärker och stödjer, politiker som enas, landet som enas och som folk såväl som ledarskap förstår konsekvensen för individen och det demokratiska samhället.

Den andra responsen är samma som terror på hemmaplan – det som präglar svenska media är förödande:
Vi måste förstå Hamas ”desperation” – och måste verkligen Israel ha en sådan förfärlig politik gentemot dem och detta med blockaden och måste ni alltid ta till övervåld.
Kan ni inte bara ändra på er, göra som Hamas säger så kommer de att lämna er i fred. Det är den hotades fel att hotet görs.
En individuell kollaps och därefter en samhällelig kollaps och terrorns vinner – och det livgivande livets försvinnande blir konsekvensen av denna strategi.

Psykisk kris innebär att man utsätts för en påfrestning som man inte tidigare har erfarenhet av och livet kommer att till viss del förändras. Man kan inte återgå till det som en gång varit. Konsekvensen av en psykisk kris är att man blir bitter och låter livet bli mindre rikt eller att man går igenom det och höjer livet till en ny nivå med nya erfarenheter och fortsätter att prioritera det som är viktigt – nämligen livet och dess rikedomar.

Vilken sida har du valt? För alla tvingas vi nu att göra val med den framväxande terrorn mot dig - för det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid till andra grupper och till slut även till dig själv. Hur skyddad och säker du än tycker dig vara.

Jag har valt och jag står starkare och jag gör motstånd genom att välja livet.
Jag har valt genom att inse att som jude finns det inte hemmaplan och bortaplan.
Jag vill leva i Israel och alternera med ett liv i Sverige.

Resan har börjat.
Först ska lära mig mer av språket.

Fuck the terror.