Tahara - när livet möter döden

Under Förintelsen mördades sex miljoner av vårt folk. De var för mördarna bara ett nummer, en sak, ett objekt, men var och en av dem hade ett namn, de hade rätt till sina liv och de hade rätt till en värdig död.
För det judiska folket är livet heligt. Livet är heligt därför att vi är skapade av Skaparen och var och en av oss har ett namn och en livsuppgift. Vi är ett folk avsedda att att hjälpa och stötta varandra i vårt sökande efter livets mening, både som individer men också som ett folk.
Allt i den i den judiska traditionen är bundet till livets okränkbarhet.

När nazisterna mördade vårt folk var vi för dem en massa av människoliknande varelser som enligt dem hade förverkat rätten till liv.
Nazisterna tog inte bara våra liv ifrån oss - de tog också döden ifrån oss. Rätten att som döda få en värdigt avslut enligt judisk tradition, rätten till en värdig begravning och rätten att de efterlevande fick möjligheten att få fullfölja sina förpliktelser.

Jag är sedan några år medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet - vilket finns i varje judisk församling eller grupp.
Chevrans uppgift är att ta hand om den avlidna, planera och genomföra begravningen enligt judisk tradition och att hjälpa de efterlevande att påbörja sin sorgeprocess, hjälpa dem igenom sorgeprocessen och därefter se till att de återvänder till livet igen.

För att klara detta måste vi stötta varandra och inse att vi alla är en del av livets process.
Inför begravningen genomför vi tahara. Tahara är en rituell rening av den avlidne. Vi klär också den döde i enkla bomullskläder och sveper in kroppen i sin tallit - böneschal (när det är en man) - på vilken vi har klippt bort en del för att visa att den nu har fullföljt sitt uppdrag. Den avlidne läggs därefter i en enkel träkista och bärs in till begravningskapellet. Vi som har gjort Tahara har därefter fullgjort vår plikt och avlägsnar oss diskret innan de sörjande anländer.

När vi gör tahara har jag aldrig upplevt mig ensam och utlämnad. Det är som om allt förenas i mötet mellan liv och död. Mötet mellan oss som har en tid kvar, och den avlidne som nu påbörjar sin resa - är helig; jag vet inte vilket annat ord som beskriver den ande som vilar över rummet.
Vi är alla en del av ett helig stund. Kombinationen av kallt och varmt vatten, våra egna andetag, ljus och den sand/jord ifrån Israel som läggs på den avlidnes ögon. Vi är alla uppslukade av Guds närvaro, av det judiska folkets närvaro; de som är borta, vi som är här och de som ska komma. Vi föds i vatten, nakna och utlämnade och vi dör i vatten, nakna och utlämnade åt vår Skapare. Vi är utlämnade åt varandra och våra tillkortakommanden, våra strävanden efter mening, åt våra synder mot varandra, våra misstag men också livets höjdpunkter.

En del får korta liv och en del får långa liv, en del är  smala eller tjocka, rika eller fattiga, en del är präglade av sjukdomens nedbrytning av kroppen,  en del har spår av ett svårt liv, en del är har en tatuering på armen. Men här i det heliga rummet när liv och död förenas under Guds ande är vi alla lika och vi är  ett folk som värnar livet, som helgar de döda och som förenas under Torans vägledning.

Vad som händer efter döden vet vi inte, det är inte oss givet av Gud men att Guds ande vilar över den döde, det vet jag och det ger mig själv ro.
Varje gång jag får äran att utföra tahara tänker jag på de som dog i Förintelsen hur de inte bara förvägrades sitt liv utan och även sin död.

Varje gång jag gör tahara känner jag närvaron av alla i himlen och varje gång jag får det stora förtroendet att göra tahara upprättar jag och känner de mördades närvaro, en närvaro så påtaglig  och så levande att jag alltid fylls med en känsla av himmelsk närvaro och att jag - trots alla mina tillkortakommanden, och de är inte få - får äran av att vara budbärare mellan livet och det som kommer sedan. Jag ber till Gud att jag är tillräckligt närvarande och att den avlidne accepterar att jag får förbereda honom. För att det kommer någonting, det är jag övertygad om.

Och för er som skall göra tahara på mig när min stund är kommen tackar jag för att ni accepterar mig såsom jag är och jag tackar er alla för att ni ser till att de efterlevande inte dröjer kvar i sin sorg utan fortsätter de liv de är skapade att få leva - och jag kommer att, precis såsom min mamma gjorde när hon kärleksfullt men bestämt pekade på mig och sa, "jag kommer att vaka över dig och för tusan se till att leva dit liv eftersom det värsta du kan göra mig är att fastna i en utdragen sorg. Glöm inte det. Jag spökar för dig om du glömmer bort det!!"
Och vete tusan om hon inte finns där och sparkar på mig när jag deppar för mycket.
Vad vet jag?!

Israel - landet som inte borde finnas

När jag har berättat Simcha, Andys och Evas historier har jag också beskrivit Israels själ. Dessa livsöden beskriver staten Israel – det totalt omöjliga projektet och varför landet finns och varför det kommer att fortsätta finnas. Det beskriver urkraften och överlevnadskraften byggd på generation efter generations arbete på överlevnad och utveckling. Det visar på en etik och moral som har överlevt de värsta tänkbara förföljelser och det visar hur förbundet mellan Gud och judarna i högsta grad är levande. Det finns inget alternativ för det judiska folket än att överleva.

Simchas historia beskriver hur hela Mellanösterns judiska befolkning fördrevs efter 2500 år.
Det är en hiskelig lång tid. Det är 500 innan kristendomen skapades och det är 1500 år innan Islam bildades och båda dessa religioner byggde sin grund i judendomen.
Hela det judiska folket i Mellanöstern fördrevs och bestals på allt – sin historia, sina ägodelar och sin självklara plats i området där alla böckernas religioner har sitt ursprung.

Andys historia beskriver hur det judiska livet tog slut efter 2500 år i Afrika. Deras kamp för överlevnad totalt avskilda från den övriga världen men med en inneboende livskraft som är helt bortom det möjliga. Det går inte ur ett sociologiskt perspektiv förklara hur en så liten grupp kan hålla sig levande och bevara sin unika historia och traditioner under så lång tid. De lämnade Etiopien för att ta sig till Jerusalem och de gjorde det under förföljelser och svåra umbäranden.

Evas historia beskriver hur det judiska livet utraderades i världshistoriens största brott mot mänskligheten. Förintelsen av 6 miljoner judar utspridda över hela Europa.
Evas öde beskriver hur hon överlevde Förintelsen men där hennes släkt och traditioner är utslagna och borta. Familj, traditioner och allt fäste för ett judiskt liv. Hur hon interneras på Cypern och som ett mänskligt vrak kommer till Israel 1948 och sida vid sida med sina landsmän som Simcha tvingas att slåss mot invaderande segervissa arabstater, bo i tält och äta salt fisk.

De bygger mot alla odds landet som inte kan finnas och de visar också vilket arv vi och kommande judiska generationer har ärvt och vilket enormt ansvar vi har att förvalta detta arv.

Vilket alternativ finns?
Det finns inget alternativ.
Var ska vi ta vägen?
Stora delar av världen hatar oss fortfarande.
Stora delar av världen hatar Israel.

Arabstaterna hatar oss för att vi överlevde och för att vi lever. Värst av allt – vi är framgångsrika och innovativa. Deras heder är skadad och många av dem är beredda att döda oss för sin egen upprättelses skull – och uppmuntras aktivt till det.

Europa hatar oss – i Israels namn – men att hata Israel är att hata vårt arv och att lägga skulden på de som tvingades fly – människor som Eva, Simcha och Andy.
När de hatar oss och vårt land så följer de den tradition som har funnits i tusentals år och som vi har lyckats överleva trots enorma umbäranden och tack vare en osannolik livskraft. Många, många har lidit och dött men vi som överlevt har fortsatt att leva, att hylla livet och leva vidare. Vi har lärt oss att vi måste lita på oss själva och vi måste hålla ihop trots att vi kommer ifrån världens alla hörn, för detta har historien lärt oss.

Det är därför som jag kommer att flytta till Israel nästa eller eventuellt året därefter.
Jag vill vara bland de mina de år jag har kvar att leva och jag vill dela och delta i livet där.
Det är en ynnest och få förunnat att få möjligheten att bo i det judiska landet Israel.

Landet Israel som inte har funnits på 2000 år annat än i skärvor men som nu lever tack vare den inneboende överlevnadskraften hos det tidigare över hela världen utspridda folket.

Dödens ängel och nr 80162

Dr Miklos Nyiszlis berättar i sin självbiografi "I Was Doctor Mengele's Assistant" om hur han kom till Auschwitz/Birkenau tillsammans med sin fru och dotter i juni 1944. Han förpassades till "sjukhuset" för att jobba och där observerades han av en tysk SS-officer. Officeren bad Dr Nyiszlis att komma för en utfrågning.

Mannen som förhörde honom var dr Mengele - läkare och antropolog, som ledde "sorteringen" av de som fick leva och de som skulle mördas när de med tåg anlände till lägret. 90 procent åt ett håll och 10 procent åt det andra. 90 procent för att mördas - 10 procent för att utnyttjas som slavar tills de dog. Ingen skulle komma ut därifrån, var planen. Bara ett fåtal lyckades. En och en halv miljon försvann i röken från krematorierna.

Dr Mengele sökte sig till Auschwitz/Birkenau för att forska på uppdrag av sitt universitet i Berlin.
Mengele, som kom till lägret för utföra strikt naturvetenskapliga studier, hade här en outtömlig tillgång till människor.
Dr Mengele hade speciell förtjusning i enäggstvillingar. Alla var barn. Här fanns en kontrollgrupp och en grupp som han utförde sina experiment på. Helt enligt nazitysk lag och dåtidens naturvetenskapliga grunder.
Mengele behövde för detta arbete en patolog som höll högsta vetenskapliga klass och det var kring detta som som dr Nyiszlis förhördes.

Dr Mengele ville alltså  ha en läkare som var utbildad i Tyskland, hade fått sin specialistutbildning i samma land och som behärskade språket både i tal och i skrift. Han skulle vara expert på obduktioner och kunna presentera resultatet av sina slutsatser på strikt vetenskapliga grunder.
Dr Nyiszlis uppfyllde alla dessa krav och sattes snabbt in i arbete vid en av gaskamrarna där han fick ett arbetsrum.

Dr Nyiszlis beskriver utförligt sin bok hur Dr Mengele, efter att ha sorterat ut tvillingarna, såg till att de blev välnärda. Han gav därefter ett av barnen i varje tvillingpar en sjukdom, medan den andra tvillingen inte fick någon. Mengele mördade sedan båda tvillingarna - det var många tvillingar - och lät Dr Nyiszlis obducera de döda barnen och redogöra för sina slutsatser. Dessa slutsatser skickades sedan vidare till universitetet i Berlin som underlag för vidare studier.

Dr Mengele brukade själv övervaka Dr Nyiszlis när han obducerade. Allt skulle gå rätt till. En karriär som professor hägrade för Mengele.

Läs gärna boken som är en beskrivning av hur lågt människan kan sjunka både som individ men också som kollektiv.
Läs också om upproret i Sonderkommandot som Dr Nyiszlis beskriver. Sonderkommandot bestod av de fångar som var utvalda att sköta gaskamrarna och krematorierna. De hade obegränsad tillgång till guld och pengar. Guld och pengar de fann bland de mördades tillhörigheter. Fångarna i ett av dessa Sonderkommandon lyckades mot alla odds införskaffa vapen och sprängmedel genom att på otroliga  vägar lyckas smuggla in fem k-pistar och sprängmedel. Betalningen var i guld. Upproret skedde strax innan hela gruppen på 800 man skulle mördas för att därefter ersättas av en ny grupp, vilket var rutin.
Upprorets syfte var att kunna överraska tyskarna, ta deras vapen och sedan få till stånd en massflykt.
De lyckades döda 70 SS-män. Några av SS-männen slängdes levande in i krematoriet och sedan lyckades fångarna spränga en krematorium och sätta ett annat ur spel för en lång tid.
12 fångar lyckades fly men infångades senare.

Upproret blev en enorm chock för tyskarna. Hur kunde dessa judar lyckas med att döda 70 SS-män och till och med fly?
Alla som på något sätt kunde ha varit inblandade i upproret mördades omedelbart och tyskarna förlades med munkavle så att inte information om upproret skulle spridas vidare eftersom det kunde inspirera andra och samtidigt demoralisera tyskarna och deras bundsförvanter. Ryktet spred sig ändå och Dr Nyiszlis var vittne till hela upproret.

Dr Nyiszlis fick leva vidare på grund av sina unika kunskaper.

Sommaren 2012 reste jag och min fru på motorcykel genom Europa i ett försök att återskapa mammas historia i Nazitysklands fångenskap.
När vi närmade oss Auschwitz/Birkenau efter att ha besökt Krakow och det lilla judiska kvarter som finns kvar, samt Oscar Schindlers fabrik som idag är ett museum (vilket är väl värt ett besök) - ni känner säkert till filmen Schindlers List - ringde jag till det arkiv som finns i Auschwitz och frågade om jag kunde få träffa någon person som skulle kunna hjälpa mig att se efter om något om min mamma fanns bevarat.
När vi kom fram letade vi reda på arkivet. Där fick just en annan besökare beskedet om att ingenting fanns i arkiven på hans familj. - Tyskarna förstörde så mycket som möjligt innan ryssarna kom, sa de.

Finns det någonting på nr 80162?
Förvänta er ingenting, sa den lågmälda damen som tog emot oss. Så många kommer hit och så lite finns kvar, det är mycket besvikelser.
Hon försvann därefter ut i arkivet och vi fick sitta där och - jag kunde inte sitta still. Tänk om.
Efter en lång och nervös väntan kom hon tillbaka. Hon såg nästan lite förvånad ut.

Hon satte sig ner och visade fram ett dokument med en massa siffror och kolumner. Och där till höger stod också namn och bland namnen stod det Erzebeth Kelemen - 23 år - nr 80162.
- Detta dokument, sa damen, är från Dr Mengeles privata arkiv.
- Han har bevisligen utfört experiment på din mamma och hon har uppenbarligen överlevt dem, sa hon.

Just så sa hon.

Jag reste mig. Jag skakade och darrade och benen vek sig under mig.
Jag visste att mamma hade varit här och jag hade förstått att Mengele hade träffat henne, men detta, att få en kopia på ett originaldokument, och just här, där det hände, var så omskakande och så overkligt.

Den djävulen hade lagt hand på henne och han undkom. Måtte han ha blivit omskakad när Mossad - Israels säkerhetstjänst - tog den andra djävulen - Adolf  Eichmann. Eichmann som ledde utrotningen av den ungerska judenheten. Hoppas att Mengele aldrig hade en dag i sitt resterande liv då han kände sig riktigt trygg och säker.

Eichmann dömdes till döden i Israel - judarnas land - efter en rättvis domstolsförhandling och avrättades där. Han är den ende som har dömds till döden i landet i modern tid.
Måtte Mengele ha känt sig jagad varje minut resten av sitt ömkliga liv, där någonstans bland sina vänner i Sydamerika.

Hur orkade hon, min blivande mamma, att överleva allt detta och att börja om sitt liv, ensam här i Sverige? Ett Sverige som inte hade en aning om den grymhet mänskligheten är stånd till, och som ter sig lika aningslöst idag.
Jag förstår inte hur hon bar sig åt - men allt behöver man inte förstå.
Hon som aldrig hatade någon och som levde med sina upplevelser inom sig.
Vi - de efterlevande - som nu, mot alla odds lever, måste föra kunskapen vidare och göra det vi kan för att aldrig glömma och vi måste förhindra att det omöjliga, det otänkbara sker igen. Kanske inte på samma sätt men med samma resultat. 

Ge Israel förmågan att försvara oss om världen åter igen vill oss illa.
Aldrig igen.

Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.

Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från Nazityskland den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.
Mamma hade tillbringat de sista dygnen instängd i en tågvagn och i det kollapsande Nazityskland var det ingen som hade ansvar för tåget.  De hade stått på en järnvägsstation och sedan hamnat nära Hamburg
Tåget hade sedan kört norrut öser gränsen till Danmark.

Mammas minnesbild är att när tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!

 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva för att han hade fått för sig att utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokumentation fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av, från arkivet i Auschwitz.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon.

Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.

-          Änglar? frågade jag.

-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar, sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.

Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt?

Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.

Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men deras namn - eller brist på ett - omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.

– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen. 

De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.

Tre generationer Agnes

Den 15 augusti 2015 blev jag morfar, för första gången. Min dotter Julia och hennes man i livet, Albin, fick en flicka på 3800 gram. Livet går vidare. En ny generation judar föds. För mig är det ogripbart men ändå så kraftfullt.

Flickans namn är Agnes.
Jag är överväldigad över att de har valt att ge flickan namnet Agnes.
Varför?

Det blir tredje generationen Agnes och en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann. Min yngsta dotter fick namnet Agnes som andranamn och min äldsta dotter heter Julia efter en annan av mina mostrar och nu skall alltså Julia och Albin ge sitt nyfödda flickebarn namnet Agnes.
Vilken ära och vilken symbolhandling.

Agnes nummer ett föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 15- 20  meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Agnes namn finna på denna lista över mördade i Ausschwitz- Birkenau från Hajdudorog. Det är allt.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.
Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

 De mördades enbart för vad de var - judar. Vi kommer aldrig att glömma dem eller förlåta den värld som lät det ske.
Vi  har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.

Berättelsen som befriade

Jag arbetade som sjuksköterska och terapeut på olika flyktingförläggningar från 1990-1994.
På den tiden låg sjukvården på förläggningarna och vi hade ansvar för upp emot 600 asylsökande.
Detta var under Balkan-kriget som var ett förfärligt inbördeskrig där "etnisk rensning" var huvudtemat. Grannar som tidigare var vänner var nu dödsfiender. Våldtäkter, mord och alla upptänkliga och vedervärdiga brott begicks. Jag tror att uppemot 80 procent av dem hade utvecklat eller skulle utveckla PTSD - post traumatic stress disorder eller posttraumatiskt stressyndrom på svenska. Att det var svårt traumatiserade flyktingar vars inre och yttre liv hade slagits i spillror var det inte någon som helst tvekan om.

Jag skulle kunna skriva ett antal böcker om de möten vi hade men också hur det påverkade oss som jobbade ensamma därute med mycket små resurser. Att sköta vanlig sjukvård, blodprovstagningar, barnavårdskontroller och skolhälsovård samtidigt som de flesta var på djupet traumatiserade och som dessutom tvingades till åratals väntan på asylutredningarna, gjorde att den energi de hade kvar bröts ned till atomer för att till sist försvinna helt.

Jag är övertygad om att en av orsakerna till de depressioner jag har haft efter dessa år är orsakad av övertagen PTSD - alltså att vi blev djupt traumatiserade av att under så lång tid vara de asylsökandes enda hopp och att vi bar deras hopp om en ny framtid inom oss. Vi tog på oss deras lidande. Vi levde i ett helvete varje dag men vi fick också äran att möta kraftfulla och mestadels unga människor med stark dådkraft.

Jag arbetade mycket på min egen identitet och jag drevs nog av ett nästan sjukligt behov av att upprätta människor, framför allt unga våldtagna kvinnor.
Jag lärde mig också att min historia befriar andra och förstod och lärde mig att använda detta i mitt terapeutiska arbete senare i livet. Det är inte teruapeten som gör jobbet - det är patienten - men det handlar om att patienten har fullt förtroende för mig för att våga sätta ord på de kränkningar han eller hon har varit med om.
Som våldtäktsoffer känner man sig skyldig, nedsmutsad  och bottenlöst kränkt. Det är därför våldtäkt är ett så effektivt "vapen" i krig, när man vill bryta ned sin fiende. Man knäcker självkänslan och viljan till att försvara sig.

En gång mötte jag en ung kvinna - hon var bosnisk muslim - och talade utmärkt engelska. Hon kom till mig en dag, satte sig ned på andra sidan bordet men sa inte ett ord. Där satt hon, och satt där och jag kände ångesten inom mig stegras.
Sedan reste hon sig och gick. Men nästa dag var hon tillbaks.
Samma historia upprepade sig vid, tror jag, fyra tillfällen.

När hon kom den 5:e gång sprack min inre frustration och jag började prata istället för att förgäves vänta på att hon skulle göra det.
Jag berättade om mamma, om hennes liv före, under, men också efter Förintelsen. Jag berättade om mig som jude och att jag slogs för de kränkta. Jag talade säkert i 20 minuter. Sedan tystnade jag.

Hon tittade på mig och jag kunde se hur hon slappande av. Hennes axlar sjönk ihop, likaså  kroppen  och till slut började hon storgråta. Hon grät hysteriskt och länge. Hela hennes kropp skakade och jag undrade vad jag hade gjort. Vad hade jag ställt till med!?
Till slut tittade hon på mig för första gången möttes våra blickar.
- Du är den enda som förstår vad jag har gått igenom, sa hon, och hur jag har det nu.

Sedan berättade om hon hur serbiska soldater hade våldtagit henne framför hennes barn. Hon berättade detaljerat över hur hon hade reagerat och hon berättade om känslan av att som mor inte kunna försvara sitt barn. Hon berättade om soldaternas skratt och deras brutalitet och hon berättade om flykten och den enorma skam hon kände och känner och hur händelserna hemsöker henne. Hon berättade också om att ingen förstod här i Sverige. Ingen. Landet som inte vet vad djup ondska är.
Hon berättade att hon hade hört att jag lyssnade men hon hade inga ord och hennes förtroende för män var slagen  spillror.

Jag var förstummad.
Min berättelse och mammas historia upprättade nu 50 år efter Förintelsen en ung muslimsk kvinna som förföljts och brutaliserats på grund av sin etniska bakgrund.
Vilken hämnd på våldsmännen och vilken känsla för mig. Min judiska historia kan upprätta dagens offer!

Vi träffades några gånger till efter detta och hon talade mycket. Jag bad henne kontakta sin advokat så att hennes historia skulle komma med i asylutredningen.
När vi träffades sista gången så kramade vi om var andra och grät bägge två.
Hon hade fått hoppet tillbaka och jag hade gett henne detta genom min historia och att orka sitta kvar och lyssna tills orden tog slut.

Detta har sedan dess varit utgångspunkten i mitt arbete.
Att våga fråga, våga sitta kvar, våga träffa patienten tills han eller hon är färdig och att inte tveka att berätta min egen historia om det skulle behövas.
En  förtroendefull relation med patienten är en förutsättning för att patienten skall kunna resa sig och är grunden för upprättandet av mina medmänniskor.
Att det var svår att hitta någon som lyssnade på mig och kunde få mig att förstå vilken påverkan mina samtalen och mötena hade för mig , är en annan historia.

Myten om de miljontals flyktingarna och flyktingarna som försvann

Jag har berättat om Simcha, Eva och Andy - se tidigare blogginlägg och de personporträtt  som finns där. De var alla flyktingar enligt UNHCR. Det är de som byggde upp vårt land - Israel - efter att ha genomlevt helvetet var och en på sitt sätt.

Det var en miljon judar som slängdes ut ur Mellersta Österns länder, det var hundratusentals som kom från Europa och det var etthundrafemtiotusen som kom från Etiopien. All deras egendom konfiskerades - allt de ägde stals av regimerna i våra tidigare hemländer och allt de stod för av religion, etik, språk, kultur och att vi var självklara delar av de samhällen de bodde i - är borta. Det är som om de aldrig har funnits i de länder de en gång kom ifrån. Det är som om de aldrig har existerat. Det enda som finns kvar där är hatet mot dem - trots att de  aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt. Aldrig någonsin!

De var sammanlagt cirka två miljoner människor som kom till Israel.
Hur många av dessa är idag i livet? Ska vi uppskatta dem till 150 000 kanske? Hur många räknas i dag som flyktingar?
Svar: Noll. Ingen. Inte en enda.

De är alla medborgare i staten Israel och därmed är deras flyktingsskap borta. Naturligt eller hur? Så räknar man flyktingsskap inom UNHCR.

När det gäller flyktingar undan kriget 1948 gällde - och gäller - dock andra regler. De invaderande arabiska staterna som anmodade de arabiska invånarna att flytta på sig under några veckor tills Israel var krossat - tar dessa stater sitt ansvar idag?

Låt oss se!
Vi räknar att de var cirka 700 000 och att ungefär 40 000 fortfarande är i livet - vilken status har de idag?
Jo, enligt UNRWA, som är den speciella flyktingorganisation som bildades enbart för flyktingar ifrån just det ovan nämnda kriget och gäller boende i området mellan 1946 och 1948 med det helt unika och fullständigt osannolika tillägget "och deras ÄTTLINGAR" är idag 5,4 miljoner och fortsatt växande till antal.
De ärver flyktingsskapet eller rättare sagt sönerna ärver flyktingsskapet och därmed en hel del rättigheter såsom ersättning etc från ovan nämnda organisation. Många dör därför inte. I alla fall inte på papperet. För det lönar sig att vara vid liv.
De är andra klassens medborgare utan medborgarskap och rättigheter och de förvägras möjligheter till utbildning, jobb och värdiga liv i de länder de bor i. I krigets Syrien har flera tusen av dem mördats, våldtagits och torterats - allt medan världen stillatigande tittar på.
De ska förbli flyktingar tills staten Israel - Gud förbjude - är utplånad. Det är tanken. Och de ska användas som politiskt slagträ för att detta mål ska uppnås.

Hur kan världen blunda för detta och inte kräva att länderna där människorna är födda i, uppväxta i integrerar dem precis såsom det krävs av alla andra länder i hela världen?
Tänk bara tanken att min mamma skulle ha placerats på en förläggning i Småland 1945 och sedan fått stanna där resten av livet. Jag skulle var född där, mina barn skulle ha vuxit upp där - utan utbildning, utan medborgarskap, utan rättigheter,  i väntan återvändande.  I detta läger skulle nu UNHCR försörja oss på skattemedel från FN och detta i all evighet. Inga krav på Sverige. Media visar vår fattigdom och landet mamma kom ifrån får skulden för att vi sitter där - inte Sverige. Alla andra flyktingar från tiden efter andra världskriget - och nu talar vi miljontals - har på ett eller annat sätt blivit medborgare i något land och därmed avskrivna som flyktingar.
I min familj skulle nu en flykting blivit  fyra - trots att mamma nu är död - och antalet växer.
Vi ser upplopp och världens ögon finns på oss och vi ser svenska armén krossa allt uppror med vapenmakt - och alla fråntar Sverige ansvar.
De 20 000 överlevande som kom till Sverige är idag 100 000 - och alla är vi totalt utlämnade och ingen kräver vår rätt till ett värdigt liv. I vårt läger finns Hamas och Hizbollahs motsvarande europeiska terrorister och vill värva oss till självmordsbombare och plastnycklar lämnas ut som ett symboliskt löfte om att en dag få återvända.

De 700 000 araber som valde att stanna kvar i Israel är idag israeliska medborgare och därmed avskrivna som flyktingar.

Simcha, Eva och Andy byggde upp landet från ingenting och de och deras ättlingar har byggt ett demokratiskt, välfungerande, rikt och framgångsrikt land mitt i ett omgivande hav av terror.
Tanken på att de skulle sitta i läger och vänta på återvändande med världssamfundets godkännande är naturligtvis fullständigt absurt. De har byggt upp ett land som övriga Mellanösterns diktaturer inte ens kan drömma om.

Det vi läser om dock, är myten om folkmord, fördrivning av araber och "apartheidsystem" i Israel. Världen ser inte igenom dessa massiva lögner.
Vi borde  läsa mer om Simcha, Eva och  Andy och vad de åstadkom! Vi borde få läsa om det cyniska politiska spel som gör att människor låses in i flyktingläger utan medborgarskap och förvägras rätten att försörja sig. Vi borde dessutom läsa om hur de judar som slänges ut från arabländerna har ersatts av  sina "arabiska bröder" som nu är andra klassens medborgare och behandlas oerhört illa, men det vi istället bjuds att läsa om är Israels skuld, om Israels demokratiska system som "apartheidsystem" och om de numera 5,4 miljoner flyktingarnas rätt att "återvända". Samtidigt ropar världens palestinagrupper om att Israel förtrycker, mördar och "etniskt rensar" just dessa permanentade flyktingar. Från 700 000 till 5,4 miljoner. Etnisk rensning?

Jag kan inte se någon annan anledning till detta än att det handlar om hatet mot judarna. De man då ansåg vara andra klassens människor lyckades mot alla odds bygga upp ett land ur träskmarkerna och de en gång utslängda och tomhänta judarna idag är fria människor som bor i ett fritt land. De har lyckats hålla alla de arabiska arméerna borta och denna kränkning mot arabernas självbild ligger bortom allt förnuft. Att västvärlden har gått på bluffen som håller miljontals människor fångna under generationer är egentligen förbluffande. Det är dessutom en dubbel kränkning av flyktingarna som först uppmanas att fly och sedan förvägrats rätten till anständiga liv.

Men Israel kommer att fortsätta att finnas. För vi vet alternativet.
Flyktingantalet inom UNRWA kommer att fortsätta att stiga och stiga och stiga om inte världen tar sitt förnuft tillfånga och ställer samma krav på arabvärlden som de ställer på alla andra länder i världen.

Ersättning?
Om någon skall ha ersättning är det Simcha och hans bröder och systrar. Och det är Eva och det är Andy som bör ersättas. Deras och deras medflyktingars stulna ägodelar, hus, lägenheter, affärsrörelser, konst, möbler, smycken, bankkonton, husgeråd, trädgårdar, kläder, böcker - dessa  konfiskerade egendomar är värda hundratals, om inte tusentals miljarder kronor - men om detta talar inte världen, för det handlar ju bara om judar. Judar som mot alla odds har byggt upp ett demokratiskt land där de enda fria araberna i hela Mellanöstern bor - och denna skymf, denna kränkning av stora delar av övriga Mellanösterns människors självbild, klarar de helt enkelt inte av att bära.