Tre generationer Agnes

Den 15 augusti 2015 blev jag morfar, för första gången. Min dotter Julia och hennes man i livet, Albin, fick en flicka på 3800 gram. Livet går vidare. En ny generation judar föds. För mig är det ogripbart men ändå så kraftfullt.

Flickans namn är Agnes.
Jag är överväldigad över att de har valt att ge flickan namnet Agnes.
Varför?

Det blir tredje generationen Agnes och en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann. Min yngsta dotter fick namnet Agnes som andranamn och min äldsta dotter heter Julia efter en annan av mina mostrar och nu skall alltså Julia och Albin ge sitt nyfödda flickebarn namnet Agnes.
Vilken ära och vilken symbolhandling.

Agnes nummer ett föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 15- 20  meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Agnes namn finna på denna lista över mördade i Ausschwitz- Birkenau från Hajdudorog. Det är allt.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.
Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

 De mördades enbart för vad de var - judar. Vi kommer aldrig att glömma dem eller förlåta den värld som lät det ske.
Vi  har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.