När jag har berättat Simcha, Andys och Evas historier har jag också beskrivit Israels själ. Dessa livsöden beskriver staten Israel – det totalt omöjliga projektet och varför landet finns och varför det kommer att fortsätta finnas. Det beskriver urkraften och överlevnadskraften byggd på generation efter generations arbete på överlevnad och utveckling. Det visar på en etik och moral som har överlevt de värsta tänkbara förföljelser och det visar hur förbundet mellan Gud och judarna i högsta grad är levande. Det finns inget alternativ för det judiska folket än att överleva.
Simchas historia beskriver hur hela Mellanösterns judiska befolkning fördrevs efter 2500 år.
Det är en hiskelig lång tid. Det är 500 innan kristendomen skapades och det är 1500 år innan Islam bildades och båda dessa religioner byggde sin grund i judendomen.
Hela det judiska folket i Mellanöstern fördrevs och bestals på allt – sin historia, sina ägodelar och sin självklara plats i området där alla böckernas religioner har sitt ursprung.
Andys historia beskriver hur det judiska livet tog slut efter 2500 år i Afrika. Deras kamp för överlevnad totalt avskilda från den övriga världen men med en inneboende livskraft som är helt bortom det möjliga. Det går inte ur ett sociologiskt perspektiv förklara hur en så liten grupp kan hålla sig levande och bevara sin unika historia och traditioner under så lång tid. De lämnade Etiopien för att ta sig till Jerusalem och de gjorde det under förföljelser och svåra umbäranden.
Evas historia beskriver hur det judiska livet utraderades i världshistoriens största brott mot mänskligheten. Förintelsen av 6 miljoner judar utspridda över hela Europa.
Evas öde beskriver hur hon överlevde Förintelsen men där hennes släkt och traditioner är utslagna och borta. Familj, traditioner och allt fäste för ett judiskt liv. Hur hon interneras på Cypern och som ett mänskligt vrak kommer till Israel 1948 och sida vid sida med sina landsmän som Simcha tvingas att slåss mot invaderande segervissa arabstater, bo i tält och äta salt fisk.
De bygger mot alla odds landet som inte kan finnas och de visar också vilket arv vi och kommande judiska generationer har ärvt och vilket enormt ansvar vi har att förvalta detta arv.
Vilket alternativ finns?
Det finns inget alternativ.
Var ska vi ta vägen?
Stora delar av världen hatar oss fortfarande.
Stora delar av världen hatar Israel.
Arabstaterna hatar oss för att vi överlevde och för att vi lever. Värst av allt – vi är framgångsrika och innovativa. Deras heder är skadad och många av dem är beredda att döda oss för sin egen upprättelses skull – och uppmuntras aktivt till det.
Europa hatar oss – i Israels namn – men att hata Israel är att hata vårt arv och att lägga skulden på de som tvingades fly – människor som Eva, Simcha och Andy.
När de hatar oss och vårt land så följer de den tradition som har funnits i tusentals år och som vi har lyckats överleva trots enorma umbäranden och tack vare en osannolik livskraft. Många, många har lidit och dött men vi som överlevt har fortsatt att leva, att hylla livet och leva vidare. Vi har lärt oss att vi måste lita på oss själva och vi måste hålla ihop trots att vi kommer ifrån världens alla hörn, för detta har historien lärt oss.
Det är därför som jag kommer att flytta till Israel nästa eller eventuellt året därefter.
Jag vill vara bland de mina de år jag har kvar att leva och jag vill dela och delta i livet där.
Det är en ynnest och få förunnat att få möjligheten att bo i det judiska landet Israel.
Landet Israel som inte har funnits på 2000 år annat än i skärvor men som nu lever tack vare den inneboende överlevnadskraften hos det tidigare över hela världen utspridda folket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar