Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.

Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från Nazityskland den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.
Mamma hade tillbringat de sista dygnen instängd i en tågvagn och i det kollapsande Nazityskland var det ingen som hade ansvar för tåget.  De hade stått på en järnvägsstation och sedan hamnat nära Hamburg
Tåget hade sedan kört norrut öser gränsen till Danmark.

Mammas minnesbild är att när tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!

 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz-Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva för att han hade fått för sig att utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokumentation fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av, från arkivet i Auschwitz.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon.

Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.

-          Änglar? frågade jag.

-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar, sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.

Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt?

Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.

Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men deras namn - eller brist på ett - omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.

– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen. 

De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.