2016 was ending and my daughter was travelling to Copenhagen to meet with hundreds of other young adult Jews to socialise, eat, drink, celebrate and dance in the new year - and maybe find someone to look deep into the eyes.
I myself had just finished an exercise within our small community where we practiced how to act if, God forbid, a terrorist attack should happen in Sweden - and how we would then be able to assist.
After the attack in Copenhagen the year before, safety awareness was (and still is) higher than ever. It could have ended in a massacre since the terrorist after shooting the guard (may his memory be a blessing) intended to enter the building and the ongoing Jewish bat-mitzvah party. The house was filled with teenagers and their families.
- Why are you surprised? said Sarah at the Jewish nursing home, when I, filled with anguish still after the attack, was upset and anxious.
- What distinguishes this generation from the past ones? she asked rhetorically. Sarah spent her entire youth - six years - in the Nazi death camps.
- Nothing! she answered herself. - Antisemitism is always anti-Semitism, but you have to protest against it the same way we have always done. Love life. We did that, she said, we, the survivors. We started over again, but we were and we are still damaged. But we’re still here.
She continued:
- But Stefan - you have something we had not. You have Israel! Don’t you ever forget it. Never forget that!
- So how are you? I asked anxiously my daughter over the phone.
- Great! she replied. The hotel is excellent, the food is really good and it's so much fun meeting all my old friends from the Jewish summer camp, the football teams and our trips to Israel together! Soooo much fun!
But one question hung in the air, a subject she would not broach.
- Security? I asked. - What about it?
- It's okay, Dad, there are machine gun armed police on every floor, and they are on duty around the clock. They tell the other hotel guests there’s a state visit, she said, and laughed.
I told one of my colleagues the following day, mostly to test how conscious Swedes are about how the world has changed - and my colleague just opened her mouth and looked at me. Speechless.
- Submachine gun armed police!? she asked with an incredulous look that betrayed her outrage and shock.
- Because young people want to meet and have fun together!? I don’t know what to say... I'm shocked!
Well, I thought, but our children are accustomed to this life. There is always security around Jewish events. It is natural for them, and a necessity. It is always this way, for it must be this way - and we have become accustomed to it and so have our children.
They understand that we will never let what happened to Sarah happen again and that we must actively promote a safe everyday life.
- It IS a state visit, I said. You are important and people in Denmark think you are important. The police there are prepared to protect you with their lives if necessary. I'm happy that they want to defend us and our democracy, I said.
You do what Jews have always done, you are protesting by holding life sacred. You protest by meeting and having fun together, you stand up for life, that it must continue and that you will not let those who want to polarise our society, succeed. We fight them by continuing and loving the life that we believe in - and they hate this and this is what they want to destroy. But we will not let them. We plan to continue living.
- Have fun, I said, but could not resist adding: - But be careful.
- It's okay dad, she said, my daughter. - It’s okay.
fredag 10 februari 2017
tisdag 7 februari 2017
Nyårsfest bevakad av k-pistbeväpnade poliser
2016 gick mot 2017 och min dotter åkte till Köpenhamn för att träffa ett hundratal andra unga vuxna judar för att umgås, äta, dricka och dansa medan de firade in det nya året - och kanske hitta någon att titta djupt in i ögonen.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.
Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år - i nazirikets dödsläger.
- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!
- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.
Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!
- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.
- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.
- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.
Själv har jag just deltagit en en övning för att träna hur vi ska agera om, Gud förbjude, ett terroristattentat skulle ske i Sverige - alltså hur vi inom judiska församlingen kan bistå samhällsaktörerna.
Efter attentatet i Köpenhamn för ett år sedan är säkerhetstänkandet högre än någonsin. Det kunde ha blivit en massaker eftersom terroristen efter att ha skjutit vakten tänkte ta sig in till den pågående judiska ungdomsfesten.
- Varför är du förvånad? hade Sarah på judiska äldreboendet sagt till mig, när jag, med ångesten farande runt i mig efter attentatet, var upprörd och ängslig.
- Vad skiljer denna generation mot tidigare, sa hon retoriskt - hon som har suttit hela sin ungdomstid, 6 år - i nazirikets dödsläger.
- Ingenting! svarade hon sig själv. - Antisemitism ät alltid antisemitism, men ni måste proteserna på samma sätt som vi alltid har gjort. Älska livet. Det gjorde vi, sa hon, överlevande och överlevare. Vi började om, men vi var och vi är skadade. Hon fortsatte:
- Men Stefan - ni har någonting vi inte hade. Ni har Israel! Glöm inte det. Glöm aldrig det!
- Hur har du det? frågade jag oroligt min dotter över telefonen.
- Jättebra! svarade hon. Jättefint hotell, sanslöst god mat och det är så skoj att träffa alla mina gamla kompisar från det judiska sommarlägret, fotbollen och våra resor till Israel tillsammans! Sååå kul!
Men en fråga hängde i luften, en fråga hon inte berörde.
- Säkerheten? frågade jag. - Hur är det med den?
- Det är lugnt, pappa, det finns k-pist beväpnade poliser på varje hotellplan och de står där dygnet runt. De säger till de andra hotellgästerna att det är statsbesök, sa hon och skrattade.
Jag berättade för min arbetskamrat dagen efter, mest för att testa hur pass medvetna svenskar är om hur omvärlden har ändrats - och min kollega bara öppnade munnen och tittade på mig. Mållös.
- K-pist beväpnade poliser!? frågade hon med en min som förrådde hennes upprördhet och chock.
- För att ungdomar ska kunna träffas och ha skoj tillsammans!? Jag vet inte vad jag ska säga... jag är chockad!
- Jo, tänkte jag, men våra barn är vana. Det finns alltid säkerhet runt judiska arrangemang. Det är en självklarhet för dem och en nödvändighet. Det är alltid så, för det måste vara så - och de har blivit vana vid det.
De förstår att vi aldrig kommer att låta det som hände Sarah ske igen och att vi måste aktivt arbeta för en trygg vardag.
- Det ÄR statsbesök sa jag. Ni är viktiga och Danmark tycker att ni är viktiga. Poliserna är beredda att försvara er med sina liv om det skulle behövas. Jag är glad att de vill försvara oss och demokratin, sa jag.
- Ni gör det som judar alltid har gjort, ni protesterar genom att håller livet heligt. Ni protesterar genom att träffas och ha skoj tillsammans, ni står för att livet måste fortsätta och att ni inte låter dem som vill polarisera vårt samhälle, lyckas med det. Vi slåss mot dem genom att fortsätta det liv som vi tror på och detta hatar de och detta vill de förstöra. Men vi låter dem inte. Vi tänker leva.
- Ha det skoj, sa jag, men kunde låta bli att tillägga: - Men var försiktiga.
- Det är lugnt pappa, svarade hon, min dotter. - Det är lugnt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)