Förra veckan fick jag äran att medverka vid en begravning av en överlevande, en överlevare ifrån Förintelsen.
Denne man som vid 11 års ålder sattes i olika koncentrationsläger men lyckades överleva och senare orkade komma tillbaka till livet - trots att hans liv var trasigt - han är för mig en hjälte. Jag lärde aldrig känna honom men jag fick det hedrande uppdraget att se till att hans kropp fick ett värdigt omhändertagande och en fin och värdig begravning. Denne man.
Denne man, som inte försvann genom skorstenarna i förintelselägren eller sköts ihjäl och försvann i en massgrav. Massgravar eller rök där deras namn försvann upp till Skaparen men där vi, de efterlevande, inte kan gå till någon grav att be vid eller sörja inför.
Denne man, som var och är ett vittne och även som död väcker starka känslor och uppmanar oss att vi måste ta ansvar för våra liv och aldrig någonsin glömma vittnena till Förintelsen.
Att ge en medmänniska en värdig begravning är ett sätt att visa att livet på något sätt orkade gå vidare och det är vår skyldighet att ta upp vittnenas mantlar och att föra vidare budskapet om att aldrig glömma de som mördades och de som överlevde, men som plågades av sina upplevelser.
Vi människor är inte gjorda för att klara att leva med så stora ärr, sår som aldrig läks - eller öppna mentala sår - men denne man gjorde det under 77 år.
Du är en hjälte även om du själv inte upplevde det så!
Måtte Gud upprätta dig till fullo och måtte ditt minne aldrig försvinna och ditt namn leva kvar.
Det finns en grav att gå till och tänka: - Han orkade vittna och måtte vi andra aldrig glömma honom.
Jag har jobbat med människor hela mitt liv. Jag har varit med om
många, många dödsfall och jag har sett den förtvivlan och den
ensamhet som följer döden. Jag har lärt mig hur viktigt det är
att aldrig anhöriga lämnas ensamma och jag har sett konsekvensen av hur
obearbetade minnen väller fram och hur de får grepp över de efterlevande.
Jag har sett hur en fungerande sorgeprocess kan föra samman människor men jag har också sett dess motsats.
Jag har förstått hur viktigt det är att de sörjande ges tillfälle att sörja för att sedan kunna återvända till den dödes viloplats för utsmyckning, för en stunds andakt, ett samtal.
Jag har lärt mig hur viktigt det är att omhänderta den döda kroppen och att den ges en ett värdigt avslut. Jag har också förstått att livet till slut måste gå vidare och att en förutsättning är att allt får ta sin tid och att allt sker på ett särskilt sätt och i en bestämd ordning.
Det judiska sättet att leda de sörjande genom sorgen och tillbaka till livet, omhändertagandet av den döde måste, ur alla olika betraktelsesätt, vara optimalt - såväl existentiellt, psykologiskt, fysiskt eller intellektuellt - och det är därför jag är aktiv medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet. Så heter det judiska begravningssällskapet vars uppgift är att se till att omhändertagandet och begravningen av den döde sker enligt judisk tradition.
Där ingår att hjälpa de sörjande att komma igång med sorgeprocessen, som är ritualiserad med syfte att leda de sörjande genom olika stadier tillbaka till livet igen.
De anhöriga ringer till vår kontaktperson och därefter startar processen där ett stort antal personer träder in och utför allt det som måste göras.
Vi begraver våra döda helst inom 24 timmar men oftast inom 48 timmar.
Inför begravningen genomförs en rituell rening av den bortgångne med vatten och sedan kläs den döde i vita kläder och är den döde en man sveps denne med sin bönesjal vars ena hörn har klipps bort; en markering att bönesjalen har fullgjort sitt jobb.
Den döde läggs i en mycket enkel träkista och strax därefter sker jordbegravning. Chevran, begravningssällskapet, ser till att minst 10 vuxna män finns närvarande för att en fullständig gudstjänst ska kunna hållas.
Till judiska begravningar bjuds man inte in - man närvarar.
Sorgeprocessen tar ett år där man börjar med Shiva - sju dagar av
intensivt sörjande, där familjen är helt i centrum och där de besöks
åtminstone två gånger per dag för att ges möjligheten att be för den
bortgångne och att få möjlighet att ge uttryck för sina känslor. När Shiva-perioden är slut går man sedan in i ny fas
som pågår i en månad och sedan i ytterligare i en fas som pågår i ett år.
Jag är stolt över vårt sätt att lindra de efterlevandes lidande och jag är stolt över vårt sätt att ta hand om våra döda.
Jag är stolt över att aktivt få medverka i omhändertagandets alla delar och hedrad över mitt uppdrag varje gång jag får det.
Jag är stolt över att jag själv kommer att få bli omhändertagen på det judiska sätter när jag dör.
Jag är säker på att mina efterlevande kommer att återvända till sina liv efter min död, stärkta av att ha fått gå igenom sorgearbetets olika faser, eftersom det absolut värsta man kan tänka sig är att anhöriga fastnar i sörjandet och inte återgår till sina liv.
Livet är allt och döden kan blir en del av livets olika faser och en påminnelse om att förvalta det utifrån de förutsättningar vi har.
Vi föds nakna och vi lämnar livet på samma sätt - vad som sker däremellan är upp tills oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar