Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig

Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig.
När min mamma runt 1990 började vittna om sina upplevelser var hon förvånad över att någon ens var intresserad av att lyssna på vad hon hade att säga.
- Vad ska jag säga? sa hon till mig, där jag satt bredvid henna för att stötta henne. Bara hennes uppenbarelse på scenen övertygande mig om storheten i hennes förmåga att fängsla.
"Jag var där", utstrålade hela hon.
Att vi har en åminnelsedag är ett resultat av hennes och hennes medsystrars och -bröders förmåga att våga vittna.
De flesta är nu borta. Det är nu upp till oss alla andra att aldrig glömma Förintelsen av den europeiska judenheten och alla de andra, främst romer, som avrättades på ett systematiskt sätt av en ledande industrination mitt i det centrala och "civiliserade" Europa.

Förintelsen och dess konsekvenser består av många skikt.
För mig har det handlat om att upprätta min familj genom att leva ett judiskt liv, att förläsa och att stå upp för Israel. Det finns en nivå till som jag vill lyfta.
Är det möjligt att leva ett religiöst judiskt liv i skenet av Förintelsen? Judisk religiositet är tätt förknippad med övertygelsen om en levande, närvarande Skapare vilken skapat människan som skapelsens krona. Som har utvalt ett slavfolk att vara hans folk och som har skapat ett förbund med oss för att vi genom att leva i enlighet med förbundets regler, uppfyller skaparens krav på oss.
En levande Gud, som sätter livet och livets helighet i centrum. En skapare som värderar alla människor lika och som värnar sin skapelse och människan.

"Alla judar som orkar leva en religiöst liv efter Förintelsen är överlevare", skrev rabbin Dan Korn till mig. Han har rätt.
Vi har valet att välja. Gud har gett oss människor som den enda varelsen i hela skapelsen denna möjlighet. Han hade kunnat göra oss som djur; att leva i enlighet med instinkter. Då hade vi sluppit att fråga oss meningen med livet. Vi hade bara levt. Men nu valde inte skaparen detta för oss. Vi kan lyfta blicken och beskåda himlen, solen, månen, stjärnorna. Vi kan som jag dyka ned i vattnet och beskåda fiskar, växter, krabbor och humrar och vi kan förundras över skapelsens enorma kraft.Vi har möjlighet att beskåda och förundras över världen. Gud skapade oss för att betrakta allt detta och att känna sig som skapelsens krona - dess mening och dess berättigande. Utan oss är allt bara ett bugande inför skapelsen men med oss människor lyfter skapelsen till något mycket, mycket större. Det är detta budskap Gud har förmedlat till oss genom sin uppenbarelse för oss.

Vi hamnar dock i problematiska situationer när vi ser att så många människor inte får leva detta liv utan tvingas att leva och att dö i misär, utan att vara skyldiga till detta själva.
Förintelsen är den yttersta kränkningen av människan.
Välj!

Varför tillät Gud Förintelsen? Det vet vi inte och vi är tillåtna att tvivla. Det avgörande för mig är övertygelsen av att min morfar läste Shma Israel där i gaskammaren i Auschwitz/Birkenau. Hans bekräftelse till Gud räcker för mig. Att våga var religiös är ett sätt att upprätta och att protestera mot Förintelsen, genom att stå för den livsbejakande levnadsstil judar alltid har värnat om.

Att orka - på ett genuint och äkta sätt - föra stafettpinnen vidare som en religiös jude är en dimension av upprättelsen av mitt folk. Det är ett sätt att visa att vår Skapare är större än det vi begriper och att vårt sätt att leva övervinner allting.

Vi är ett levande folk och vi är ett folk som återtagit vår plats och vi är folk som kommer att fortsätta att hedra livet - varje människas unika rätt till sitt liv - och vår övertygelse om en rättvis skapare som är närvarande i sin skapelse och som förväntar sig av oss att leva enligt det avtal vi har med vår Skapare.
Ett avtal där Gud garanterar oss att han står för varenda bokstav som är skriven och att han finns i våra liv varje sekund - om vi bara godkänner detta och släpper in honom.

Det är upp till varje jude att bestämma för sig själv hur man vill leva - men har vårt folk i 4000 år hållit fast vid livets helighet är det vår plikt att göra detsamma även i skenet av Förintelsen.
Jag har gjort mitt val och jag har gjort det av en inre övertygelse - men jag säger som Ellie Wisel, överlevare och Nobels fredspristagare och som lever ett religiöst judiskt liv, som när han fick frågan vad han skulle fråga skaparen angående Förintelsen om han fick möjligheten; "Varför barnen, varför 1,5 miljoner oskyldiga judiska barn?"