De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!
Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.
När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.
Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.
Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.
Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.
Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar