(English version below)
Fru Utrikesminister!
Jag skrev till dig i din roll som Sveriges utrikesminister för två veckor sedan och jag väntar på svar.
Jag vill att du ska veta att gensvaret har varit enormt. Det är många tusen som har läst och de brev jag har fått är enbart positiva.
Jag har ju inte en inarbetad apparat för att sprida mina tankar utan de får leva sitt eget liv.
- Äntligen någon som vågar sätta ord på vår känslor, skrev någon.
Andra skrev
- Att om och om igen få höra att Israel är ondskan är påfrestande.
- Bra att du skriver, men något svar lär du inte få.
- Vi är många som bara tycker att svensk utrikespolitik gentemot Israel är en katastrof och temat är återkommande.
- Dagens yrkespolitiker och medhjälpare har aldrig satt sin fot härute i verkligheten. De lever ett skyddat Törnrosa-liv, sovande i sin glaskista, medans törnena växer höga som skydd mot verkligheten.
Fru Utrikesminister - Vi gör våra val här i livet. Jag har valt att göra karriär på bredden, inte på höjden, och bland utsatta människor. Min karriär innebär dåligt betalt, dålig status och ingen makt - men den ger mig en erfarenhet som ni yrkespolitiker faktiskt måste ta del av. Det är lätt att ha ja-sägare runt sig och som i del av sin egna karriärer är försiktiga med vad de säger för att inte hamna i onåd.
Jag är inte sådan.
Jag har vid några tillfällen skrivit direkt till berörda ministrar i ämnen som måste lyftas upp för samtal och vid varje tillfälle fått genomarbetade svar.
Fru Utrikesminister - Första gången jag kontaktade Regeringen var 1993 när jag som sjuksköterska på flyktingförläggningar hade mött och dokumenterat 20 fall av våldtäkt på asylsökande kosovoalbanska kvinnor, utförd av serbisk polis och där detta i Sverige inte räckte som skäl för uppehållstillstånd. Det var första gången detta uppmärksammades. Det krävs en del för en utsatt kvinna att våga sätta ord på en sådan vedervärdig kränkning. Det var på grund av att jag är jude och att min mamma överlevde Förintelsen som de fick förtroende för mig. Detta publicerades i DN och jag fick möta minister Birgit Friggebo personligen. Alla kvinnorna fick till slut stanna här och diskussionen om asylrätt för våldtäkt som en del av krigföring diskuterades i Riksdagen.
Den andra gången, fru utrikesminister, var 1999 då jag som flyktingsekreterare inom BUP skrev till dåvarande minister Pierre Schori om hur kosovoalbaner bröts ned i det svenska mottagningssystemet eftersom de inte fick besked om sin framtid i Sverige, om hur detta påverkade dem men också hur det påverkade oss som hjälpare. Vi var alla på kollapsens rand. Jag fick ett personligt brev ifrån ministern med tack för att jag vidarebefordrade våra erfarenheter.
Jag blev sjukskriven under en period på grund av överförda trauma till mig som lyssnare och alltför hög arbetsbelastning. Jag är djupt oroad över att detta kommer att ske nu igen för mina kollegor efter den anstormning av asylsökande som skett i Sverige under året som gått.
Den tredje gången var, fru utrikesminister, när tidigare Integrationsminister Erik Ullenhag bjöd in mig till ett personligt möte på Rosenbad för två år sedan för att samtal kring integrationen av de överlevande ifrån Förintelsen - min mamma satt i Auschwitz-Birkenau - och hur vi barns till de överlevande liv har utvecklat sig och hur mitt judiska liv fungerade i Sverige idag. Jag föreläser och skriver i ämnet och är aktiv på Göteborgs Interreligiösa Centrum.
Det kändes hedrande att få ett produktivt och intressant samtal med Erik Ullenhag då han uppvisade ett genuint intresse av att ta del av dessa erfarenheter.
(Som ett kuriosa-tillägg: Min äldsta dotter, då sju år, skrev till försvarsministern Anders Björck 1993 när jag var inkallad till en krigsförbandsövning och undrade när jag skulle komma hem! Hon fick också ett väldigt fint svar av honom!)
Fru Utrikesminister - När jag skrev till dig för några veckor sedan, så skrev jag om min egen oro över mitt judiska liv i Sverige och om min oro över din naiva och oinformerade syn på Israel samt de konsekvenser dina anti-israeliska och antijudiska uttalanden har fått för oss. Brevet är även publicerat utomlands och många svenskar som bland annat bor i Israel har tackat mig för det. De har ju också demonstrerat utanför svenska ambassaden i Tel-Aviv för att visa sin negativa syn på Sveriges utrikespolitik gentemot Israel.
Det är många judar som skriver om hur de blir kränkta och känner en ökad personlig rädsla efter dina många och märkliga uttalanden. Det är många ickejudiska svenskar som delar denna uppfattning.
Att anklaga oss i rasbiologiska termer eller som Kristus-mördare kallas ju helt korrekt för antisemitism men att lägga samma antijudiska schabloner på Israel är i den politiskt korrekta världen helt okej! Det är samma gamla antisemitism men anno 2015. Det får samma konsekvenser för oss och oron växer. Vår rädsla för förföljelse har bara överträffats av verkligheten och detta sker om och om igen.
Jag och många med mig ser med stor spänning fram emot ditt svar.
Jag kommer gärna och träffar dig personligen när som helst - förutom på lördagar då jag firar Shabat - eller om du väljer något annat sätt att framföra ditt svar, vilket jag ser fram emot.
Shavua Tov! (trevlig vecka)
Stefan Shaul Lindmark
--------------------------------------------
Saturday, January 2, 2016
Mrs. Minister - I eagerly await your reply regarding my letter to you
Madam Minister!
I wrote to you in your role as Foreign Minister of Sweden approximately two weeks ago, and I am waiting for an answer.
I want you to know that the response I’ve had has been tremendous. There are many thousands who have read my letter to you, and the letters I have received are all of a positive nature.
I have not an established set to spread my ideas, so they have to live their own life, and they have.
- At last someone who dares to put our feelings into words, someone wrote.
Others wrote
- To again and again hear that Israel is evil is stressful.
- It’s good that you write, but I doubt that you’ll get a response.
- We are many who think that the Swedish foreign policy towards Israel is a disaster and the theme is recurring.
- Today's professional politicians and aides have never set foot out here in the real world. They live a sheltered Sleeping Beauty-life, asleep in her glass coffin, while the thorns keep growing high as protection against reality.
Mrs. Minister - We make our choices in life. I have chosen to make a career in width, not height, and among vulnerable people. My career choice involves poorly paid work, poor status and no power - but it gives me the experience which you professional politicians actually have to take part of. It's easy to keep yes men around yourselves, and some of them are naturally careful about what they say in order to not fall into disgrace. I'm not like that. I have on several occasions written directly to the relevant ministers regarding subjects which must be lifted up and discussed and on each occasion have I received elaborate answers.
Mrs. Minister - I first contacted the government in 1993 when as a nurse at the reception centers I had met and documented 20 cases of rape of asylum seekers, Kosovo Albanian women, rapes conducted by Serbian police and where in Sweden this did not suffice as grounds for a residence permit. It was the first time this garnered any attention. It takes a lot of a vulnerable woman to dare to put into words such despicable violations. It was because I am Jewish and my mother survived the Holocaust that they dared to confide in me. This was published in Dagens Nyheter and I got to meet the Minister Birgit Friggebo personally. All the women were eventually given permission to stay here and the discussion on the right of asylum for rape victims as part of warfare, was finally being discussed in parliament.
The second time, Madam Foreign Minister, was in 1999 when I was a refugee Secretary of BUP (a psychiatric healthcare unit for children and youth) and I wrote to the then Minister Pierre Schori on how Kosovo Albanians were broken down in the Swedish reception system because they were not given notice of their future in Sweden, how this affected them but also how it affected us as helpers. We were all on the verge of breakdown. I received a letter from the minister, who thanked me for forwarding our experiences.
I was on sick leave during a period because of the transferred trauma to me as listener as well as an excessive workload. I am deeply concerned that this will happen again to my colleagues of today, after the flood of asylum seekers who have been arriving in Sweden over the past year.
The third time was, Madam Foreign Minister, when the former Minister for Integration Erik Ullenhag invited me to a personal meeting at Rosenbad two years ago to discuss the integration of the survivors from the Holocaust - my mother was in Auschwitz-Birkenau - and how our, the children of the survivors, lives have evolved and what my Jewish life was like in Sweden today. I lecture and write on the subject and I am active at the Göteborg Interfaith Centre.
I felt honoured to have a productive and interesting conversation with Erik Ullenhag where he showed a genuine interest in listening to and discussing some of these experiences. (Additionally: My oldest daughter, then seven years old, wrote to Defence Minister Anders Björk in 1993 when I was called up for a war units exercise and wondered when I would come home! She also received a very nice reply from him!)
Mrs. Minister - When I wrote to you a few weeks ago, I wrote about my own concerns over my Jewish life in Sweden and about my concerns over your naive and uninformed view of Israel as well as what the consequences of your anti-Israeli and anti-Jewish statements have been and continue to be for us. My letter to you has been published abroad and many expatriate Swedes living in Israel, among other countries, has thanked me profusely for this. They have also demonstrated outside the Swedish Embassy in Tel Aviv to show what they think of Sweden's foreign policy towards Israel.
There are many Jews who write about how they feel offended, get attacked, at best verbally and how they feel an increased personal fear due to your many and strange statements. There are many non-Jewish Swedes who share that view.
To accuse us in racial terms or as Christ-killers is after all known in the fully correct term, as anti-Semitism, but labelling the same anti-Jewish stereotypes on Israel is obviously in the politically correct world completely okay nowadays! It's the same old anti-Semitism but anno 2015. It bears the same consequences for us and our concern is growing. Our fear of persecution has only been surpassed by reality, and this keeps happening, again and again. I and many with me, look forward with great anticipation to your reply.
I will gladly come and meet you personally at any time, given the opportunity - except on Saturdays when I celebrate Shabat - or if you choose any other way to express your response, which I look forward to.
Shavua Tov! (have a nice week)
Stefan Shaul Lindmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar