Judar och Jerusalem

Judar är ålagda att be Shma-bönen två gånger per dag. Förutom detta ber en rättrogen jude minst en gång till.
Varje måndag, torsdag och Shabat har vi Torah-gudstjänst.
Våra synagogor är vända mot Israel och mot Jerusalem. I Israel är våra gudstjänstlokaler vända mot Jerusalem. I Jerusalem är de vända mot Tempelplatsen och i direkt anslutning till Tempelplatsen finns Templets västra mur - Kotel - den enda kvarvarande delen av vårt andra tempel, som förstördes av romarna. Vi ber vid den västra muren i väntan på vårt tredje tempel. Detta är judarnas heligaste plats.

Den sjuarmade ljusstake som finns i så gott som varje svenskt hem vid jul, även kallad Titus-båge av kristna svenskar - är en kopia av den Menorah som finns avbildad i sten i Titus-bågen i Rom och som visades upp för Titus som bevis på att vi - judarna - var besegrade och att vårt tempel var förstört.

Judarna som vägrade böja sig för någon annan Gud än Gud - Skaparen - som fört oss till Jerusalem och bett oss bygga vårt första tempel där. Detta förstördes och vi hamnade i exil men vi återvände till Jerusalem, vår heliga stad, och byggde ett nytt tempel, nu ett mycket större och detta tempel stod i Jerusalem i 700 år. Det var hit Jesus kom som 12-åring för att bli religiös vuxen jude och det var här han var när han, enligt den kristna tron, firade Pesach och tillfångatogs.

Det var juden Jesus som då firade en av våra tre vallfärdshelger på den plats där alla andra judar var - i Jerusalem - i den judiska heliga staden Jerusalem, där vår Skapare tronar i sitt till honom helgade Tempel.

Vi andas och lever fortfarande Jerusalem. 
Måndag och torsdag har vi Torah-gudstjänst för då var det torgdag i Jerusalem.
Vid varje Torah-gudstjänst i hela världen kallas en med namnet Cohen först fram och därefter en med namn Levi för att välsigna avsnittet vi skall läsa i Torahn - vår bibel - vårt rättesnöre i livet.
Det är ur dessa grupper - Cohen och Levi - våra präster och hjälppräster (för vi har bara präster och hjälppräster i templet, ingen annanstans) - ska hämtas när den dagen kommer då vi har återuppbyggt Templet.
Alla Cohanim vet detta. De får inte ha med döda (eller i alla fall så lite som möjligt) att göra eftersom de ska vara rituellt rena när de ska återuppta sin tjänst i Templet.

Våra gudstjänster, som i princip ser likadana ut över hela världen, är en kopia på gudstjänsterna i Templet.
I våra böner är Jerusalem centralt, när vi räknar ut när helgerna startar, när nymånaden infaller - ja, Jerusalem är utgångspunkten för allt, och allt har Jerusalem och Tempelplatsen i centrum.

Min vän Andy från Etiopien berättar hur judarna i Etiopien i 2600 år, isolerade ifrån den övriga judiska världen, alltid har hållit drömmen om återvändandet till Jerusalem levande. Det var därför självklart för dem att lämna allt för att återvända till Jerusalem när tillfället äntligen infann sig.

Jerusalem är pulsen i vårt dagliga liv, i våra gudstjänster, i våra böner.
Vi andas Jerusalem och vi lever  Jerusalem.
Vi firar just nu vår befrielse från slaveriet i vår Pesach-helg (Påsk) och vi avslutar vår traditionella befrielsehögtid med orden:
Nästa år i Jerusalem!

Margot Wallström - du är en i raden genom seklen som medverkar till kränkningarna av vårt innersta heligaste. Du verkar inte förstå det men ju mer du nu kokar oss, som äggen desto hårdare blir vi.

Vi protesterar mot dig och din "politik" genom att säga ja till livet. Vi gör det eftersom den Gud vi tillber just där på Tempelplatsen i vår, av oss grundade, stad Jerusalem - har beordrat oss att göra det. Vår erfarenhet säger att hatarna försvinner och judarna består och så kommer det att bli denna gång också.
Välkommen till någon av våra gudstjänster - ortodoxa, konservativa, liberala, egalitära, you name it - och du kommer att få lära dig, trots våra olika synpunkter på detaljerna i våra böner, att vi alla andas och lever Jerusalem och att varje del av vårt sätt att leva har just Tempelplatsen i Jerusalem som gemensam nämnare.

Islam är 1400 år gammal.
Kristendomen är 2000 år gammal.
När islam uppstod hade vi redan funnits i 2400 år och Jerusalem var och är fortfarande centrum för allt det vi judar står för och lever för.
Ett nytt tempel ska byggas när den Messianska tiden kommer.  När fred - rent konkret - ska råda på jorden.

Upprättandet av Förintelsens offer och hat mot judar från ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby

Skrev en insändare till Smålänningen.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.

Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.

Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.

Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.

Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som  gav mamma livet tillbaks.

Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.

Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.

Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.

Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:

- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.

Shabat - men först en vilopaus på 40 meters djup

Jag dyker med lufttuber och jag har gjort så i många år. Många gånger har jag suttit i kylan efteråt och har varit fullständigt utpumpad. Dykning i nordiska vatten är ansedd som avancerad dykning oavsett tid på året. I Sverige dyker jag med torrdräkt och de vatten jag dyker i är ofta både kalla och på många sätt ytterst ogästvänliga.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!

Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.

När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.

Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.

Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.

Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.

Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.

Svar från Margot. Eller snarare hennes underhuggare.

Tack för svar.
Jag förutsätter att utrikesministern står bakom ditt svar.

Adolf Hitlers mamma behandlades av en judisk läkare. En läkare som Adolf Hitler betalade och erkände som en mycket duktig yrkesman. Hitler lät denna doktor fly Österrike för att undkomma nazirikets rasbiologiska lagar och dessas konsekvenser för den judiska delen av befolkningen.
Att vi därmed kan dra slutsatsen att Adolf Hitler inte var antisemit är naturligtvis absurt.
Det är de handlingar man utför som man har ansvar för - åtminstone i den judiska världen.

Att bygga sin argumentation på vilka vänner man har, som bevis för sitt sätt att tänka eller handla är inte på en speciellt hög nivå och om det är denna nivå som utrikesministern och utrikesdepartementet har som bas för sina beslut, så befinner sig vårt land Sverige i en ännu allvarligare situation än vad jag trodde när jag skrev till er första gången.

Antisemitismen förändrar sig i tiden. Att använda rasbiologiska teorier är ju inte politiskt korrekt idag, likaså är de religiösa argument Martin Luther använde sig av lika meningslösa - ja, det är ju inte helt korrekt då ersättningsteologiska tankar ju finns kvar inom en icke ringa del av av den kristna världen.

I dagens svenska samhälle är det däremot fullt korrekt att använda sig av samma gamla unkna antisemitiska schabloner men nu lagda på staten Israel. Denna pyttelilla demokrati i ett hav av diktaturer, diktaturer som inte har något gemensamt med varandra förutom ambitionerna att vi judar återigen utsätts för en Förintelse i förstörelsen av landet vi byggt upp. Detta är djupt tragiskt då Israel skulle kunna vara en injektion av utveckling inom hela regionen inom en rad områden, allt från medicin, omvårdnad, konstbevattning, skyddande av minoriteters rättigheter; exempelvis de homosexuellas självklara rätt till ett liv på samma villkor som heterosexuella, och så vidare.

Jag var i Tel-Aviv under Pride-festivalen förra sommaren och såg 150 000 deltagare från hela världen tåga genom staden och fylla dess gator, torg och badstränder med liv och glädje - allt i harmoni med all oss heterosexuella, boende såväl som turister, utan några motsättningar.

Att beskriva staten Israel i ovan beskrivna termer är dock inte alls korrekt i Sverige, utan det finns ett större värde i att blåsa upp en ensam religiös människas försök att mörda en homosexuell person i Jerusalem, under samma period. Att denna person var och är svårt psykiskt sjuk och har vårdats under långa perioder inom psykiatrisk vård och dessutom är dömd för mordförsök i ett psykotiskt tillstånd, ignoreras förstås.

Vad i all sin dar kan detta ha för nyhetsvärde i Sverige?

Jo, det är ett försök att misskreditera och förstärka synen på Israel som ett land där extremism är grunden för samlevnaden mellan människorna och inte en samlevnad där alla människor har ett lika värde. Det är just denna typ av selektion av vad som skall lyftas politiskt, som vår utrikesminister är så duktig på. Generaliseringar och förstärkningar av ett Israel som bygger på klassiska  antijudiska schabloner.
Eller som det också kan beskrivas: sila mygg och svälja kameler.

Att Utrikesdepartementet inte har förmåga eller vilja att inse den moderna antisemitismens uttryck och se dess konsekvenser, skrämmer mig. Utrikesministerns syn på Israel är absurd och direkt felaktig. Om hon nu verkligen vore så positiv som du påstår vore det ju snyggt om hon kunde visa det.

Konsekvensen av hennes agerande leder till - förutom det osannolika i att hon lyckats ena hela Israel, såväl judar som araber, från yttersta vänstern till yttersta högern, med sitt absurda uttalande om utomrättsliga avrättningar, samtidigt som hon hyllar polisen som sköt mördaren i Trollhättan - till att tonen och hoten mot judar skärps.

Det finns alltid människor som är beredd att omvandla de uttalade orden i handling och det är dessa handlingar vi nu måste skydda oss emot.
Det är med kluvna känslor jag har hälsat på och tackat de unga svenska poliser som med k-pistar vid många tillfällen det senaste året bevakat judiska institutioner i Sverige.

Jag föreläser så ofta jag kan om Förintelsen och dess konsekvenser, och om kärleken till staten Israel. Jag är beredd att när som helst att komma till er för att utveckla mina tankegångar inom dessa områden och därmed belysa ett annat perspektiv på situationen än det som UD stödjer.

Med vänlig hälsning
Stefan Shaul Lindmark

--------------------------------------------

Hej Stefan,

Tack för dina mejl till utrikesminister Margot Wallström. Jag arbetar på Utrikesdepartementets ministerkansli och har blivit ombedd att svara. Departementet och statsråden mottar varje år stora volymer av brev och e-post, vilket gör att svar kan dröja. Jag beklagar att du fått vänta på ett svar.

Först och främst beklagar jag det som din familj utsattes för under andra världskriget. De fruktansvärda handlingar som utfördes mot judar får aldrig upprepas.

Utrikesministern tycker inte illa om judar eller Israel, det är en felaktig uppfattning. Margot Wallström har sedan hon första gången gjorde ett besök i Israel arbetat mot antisemitism och några av hennes äldsta och närmaste vänner är judar. Regeringen verkar för ett öppet, fritt och inkluderande samhälle där alla människor kan känna sig välkomna och trygga. Regeringen tar tydligt avstånd från antisemitism och kommer att fortsätta att outtröttligt bekämpa dess yttringar och grunder, liksom andra former av främlingsfientlighet och intolerans. Något som exempelvis utrikesministern tillsammans med inrikesminister Anders Ygeman underströk tidigare i år i följande debattartikel, http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/kampen-mot-antisemitism-och-rasism-ar-standigt-aktuell/ .

Antisemitism står i direkt motsättning till de grundläggande värden på vilket vår demokrati bygger och är därför i grund och botten ett hot mot det demokratiska samhället där alla människor har lika värde.

Tack för ditt engagemang.

Med vänliga hälsningar,

Michael Nordenberg

Departementssekreterare

Utrikesdepartementet

Chevra Kaddisha och den judiska begravningen

Förra veckan fick jag äran att medverka vid en begravning av en överlevande, en överlevare ifrån Förintelsen.
Denne man som vid 11 års ålder sattes i olika koncentrationsläger men lyckades överleva och senare orkade komma tillbaka till livet - trots att hans liv var trasigt - han är för mig en hjälte. Jag lärde aldrig känna honom men jag fick det hedrande uppdraget att se till att hans kropp fick ett värdigt omhändertagande och en fin och värdig begravning. Denne man.

Denne man, som inte försvann genom skorstenarna i förintelselägren eller sköts ihjäl och försvann i en massgrav. Massgravar eller rök där deras namn försvann upp till Skaparen men där vi, de efterlevande, inte kan gå till någon grav att be vid eller sörja inför.

Denne man, som var och är ett vittne och även som död väcker starka känslor och uppmanar oss att vi måste ta ansvar för våra liv och aldrig någonsin glömma vittnena till Förintelsen.
Att ge en medmänniska en värdig begravning är ett sätt att visa att livet på något sätt orkade gå vidare och det är vår skyldighet att ta upp vittnenas mantlar och att föra vidare budskapet om att aldrig glömma de som mördades och de som överlevde, men som plågades av sina upplevelser.

Vi människor är inte gjorda för att klara att leva med så stora ärr, sår som aldrig läks - eller öppna mentala sår - men denne man gjorde det under 77 år.
Du är en hjälte även om du själv inte upplevde det så!
Måtte Gud upprätta dig till fullo och måtte ditt minne aldrig försvinna och ditt namn leva kvar.
Det finns en grav att gå till och tänka: - Han orkade vittna och måtte vi andra aldrig glömma honom.

Jag har jobbat med människor hela mitt liv. Jag har varit med om många, många dödsfall och jag har sett den förtvivlan och den ensamhet som följer döden. Jag har lärt mig hur viktigt det är att aldrig anhöriga lämnas ensamma och jag har sett konsekvensen av hur obearbetade minnen väller fram och hur de får grepp över de efterlevande.
Jag har sett hur en fungerande sorgeprocess kan föra samman människor men jag har också sett dess motsats.
Jag har förstått hur viktigt det är att de sörjande ges tillfälle att sörja för att sedan kunna återvända till den dödes viloplats för utsmyckning, för en stunds andakt, ett samtal.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att omhänderta den döda kroppen och att den ges en ett värdigt avslut. Jag har också förstått att livet till slut måste gå vidare och att en förutsättning är att allt får ta sin tid och att allt sker på ett särskilt sätt och i en bestämd ordning.
Det judiska sättet att leda de sörjande genom sorgen och tillbaka till livet, omhändertagandet av den döde måste, ur alla olika betraktelsesätt, vara optimalt - såväl existentiellt, psykologiskt, fysiskt eller intellektuellt - och det är därför jag är aktiv medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet. Så heter det judiska begravningssällskapet vars uppgift är att se till att omhändertagandet och begravningen av den döde sker enligt judisk tradition.
Där ingår att hjälpa de sörjande att komma igång med sorgeprocessen, som är ritualiserad med syfte att leda de sörjande genom olika stadier tillbaka till livet igen.

De anhöriga ringer till vår kontaktperson och därefter startar processen där ett stort antal personer träder in och utför allt det som måste göras.
Vi begraver våra döda helst inom 24 timmar men oftast inom 48 timmar.
Inför begravningen genomförs en rituell rening av den bortgångne med vatten och sedan kläs den döde i vita kläder och är den döde en man sveps denne med sin bönesjal vars ena hörn har klipps bort; en markering att bönesjalen har fullgjort sitt jobb.
Den döde läggs i en mycket enkel träkista och strax därefter sker jordbegravning. Chevran, begravningssällskapet, ser till att minst 10 vuxna män finns närvarande för att en fullständig gudstjänst ska kunna hållas.

Till judiska begravningar bjuds man inte in - man närvarar.
Sorgeprocessen tar ett år där man börjar med Shiva - sju dagar av intensivt sörjande, där familjen är helt i centrum och där de besöks åtminstone två gånger per dag för att ges möjligheten att be för den bortgångne och att få möjlighet att ge uttryck för sina känslor. När Shiva-perioden är slut går man sedan in i ny fas som pågår i en månad och sedan i ytterligare i en fas som pågår i ett år.

Jag är stolt över vårt sätt att lindra de efterlevandes lidande och jag är stolt över vårt sätt att ta hand om våra döda.
Jag är stolt över att aktivt få medverka i omhändertagandets alla delar och hedrad över mitt uppdrag varje gång jag får det.
Jag är stolt över att jag själv kommer att få bli omhändertagen på det judiska sätter när jag dör.
Jag är säker på att mina efterlevande kommer att återvända till sina liv efter min död, stärkta av att ha fått gå igenom sorgearbetets olika faser, eftersom det absolut värsta man kan tänka sig är att anhöriga fastnar i sörjandet och inte återgår till sina liv.
Livet är allt och döden kan blir en del av livets olika faser och en påminnelse om att förvalta det utifrån de förutsättningar vi har.

Vi föds nakna och vi lämnar livet på samma sätt - vad som sker däremellan är upp tills oss.

Möte med en israel - men inte vem som helst

Som ett led i förberedelserna till att flytta till Israel måste vi sälja vårt hus. För att sälja vårt hus måste vi bygga färdig övervåningen och som ett led i att bygga övervåningen måste vi hyra in snickare.
En av snickarna - en ung man - hälsade glatt med "boker tov" (god morgon)!
- Jag såg er israeliska flagga på huset, sa han. -Vad glad jag blev! Jag är både svensk och israel.
Jag ser att ni har ett judiskt hem, sa han och pekade på en mezuza på dörrposten, min kippa och min talit katan.
- Ni får visa oss, sa han, vad vi kan röra i köket - för ni håller väl kosher?
Jag bara tittade på honom. Överväldigad - och glad.

Nästa dag kom han med en kaka som hans mamma hade bakat. Riktig israelisk kaka.
- Ska ni flytta? sa han. Vart?
- Vår familj är ifrån Nahariya. Jag minns somrarna när vi red på häst från Rosh Hanikra utmed havet till Nahariya, sa han, när jag och min fru berättade om kibbutz Kabri som ligger i närheten,  kibbutzen vi hade arbetat på under några år.
- Jag funderar på att åka hem och göra värnplikt men nu har jag ju köpt lägenhet och har flickvän här, sa han. Vi får se.
Han fortsatte:
- Mamma har genomgått en operation nyligen - men hon åkte till Israel. Sjukvården är mycket bättre där, hon litar inte på den svenska. Mina släktingar vägrar att åka hit. De är så arga på Sverige och Sveriges syn på Israel. De åker söderut i stället.

- Jag sökte ett annat jobb för ett tag sedan. Inte som snickare. Jag var på intervju och ägaren var så glad när han såg att jag är israel. "Jag älskar ert land" sa han, och skäms över Sveriges hat mot ert land.

- Jag förstår inte när folk ifrån Mellersta Östern kommer till mig och pratar illa om judar och Israel, sa han, vår snickare.
- Jag är ju arab och muslim men vi lever ju i harmoni med alla andra där i Israel - mestadels judar, sa han. Mina släktingar är välutbildade, läkare och jurister. Min morbror lever ihop med en judisk kvinna och vi har det så bra. Jag förstår inte mig på dem som hatar. De har aldrig träffat judar och Israel vet de knappt på var det ligger.

- Jag vet ingenting om politik men jag älskar mitt land.
- När ska ni flytta?
- Okej, rasten är slut.
- Var kan jag lägga mina bestick - så jag inte pajar ert system?
- Hälsa Israel - måste jobba nu. Vi kostar ju en massa pengar för er, sa och skrattade. Jag har lite tankar på att sälja en speciell produkt från Israel. Jag och min bror. Finns nog pengar att tjäna, sa han. Säger inte vad - men jag hör av mig om det blir av!

Israel - apartheid? -tänkte jag. Israel - förtryckare? Israel - utomrättsliga avrättningar?
Sverige - apartheid? tänkte jag och så tänkte jag på alla förorter med sin religiösa polis och Sharia-lagar.
Sverige - landet där en åsikt åt gången är tillåten.

Sverig e- 109 skjutningar bara i Göteborg de senaste åren - mestadels i områden med människor  i utanförskap med rötter i andra länder, främst Mellersta Östern.
Kanske det vore bra att sopa framför egen dörr innan du moraliserar över andra, Margot Wallström, Sveriges utrikesminister som har lyckats med det otroliga att ena alla i Israel. Alla i Israel som känner sig kränkta över hennes påhopp och antiisraeliska uttalanden.
Nej, Margot, i världen är inte allt svart eller vitt - fru utrikesminister - utom i den värld förstås som du lever.

Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig

Åminnelsedagen av Förintelsen närmar sig.
När min mamma runt 1990 började vittna om sina upplevelser var hon förvånad över att någon ens var intresserad av att lyssna på vad hon hade att säga.
- Vad ska jag säga? sa hon till mig, där jag satt bredvid henna för att stötta henne. Bara hennes uppenbarelse på scenen övertygande mig om storheten i hennes förmåga att fängsla.
"Jag var där", utstrålade hela hon.
Att vi har en åminnelsedag är ett resultat av hennes och hennes medsystrars och -bröders förmåga att våga vittna.
De flesta är nu borta. Det är nu upp till oss alla andra att aldrig glömma Förintelsen av den europeiska judenheten och alla de andra, främst romer, som avrättades på ett systematiskt sätt av en ledande industrination mitt i det centrala och "civiliserade" Europa.

Förintelsen och dess konsekvenser består av många skikt.
För mig har det handlat om att upprätta min familj genom att leva ett judiskt liv, att förläsa och att stå upp för Israel. Det finns en nivå till som jag vill lyfta.
Är det möjligt att leva ett religiöst judiskt liv i skenet av Förintelsen? Judisk religiositet är tätt förknippad med övertygelsen om en levande, närvarande Skapare vilken skapat människan som skapelsens krona. Som har utvalt ett slavfolk att vara hans folk och som har skapat ett förbund med oss för att vi genom att leva i enlighet med förbundets regler, uppfyller skaparens krav på oss.
En levande Gud, som sätter livet och livets helighet i centrum. En skapare som värderar alla människor lika och som värnar sin skapelse och människan.

"Alla judar som orkar leva en religiöst liv efter Förintelsen är överlevare", skrev rabbin Dan Korn till mig. Han har rätt.
Vi har valet att välja. Gud har gett oss människor som den enda varelsen i hela skapelsen denna möjlighet. Han hade kunnat göra oss som djur; att leva i enlighet med instinkter. Då hade vi sluppit att fråga oss meningen med livet. Vi hade bara levt. Men nu valde inte skaparen detta för oss. Vi kan lyfta blicken och beskåda himlen, solen, månen, stjärnorna. Vi kan som jag dyka ned i vattnet och beskåda fiskar, växter, krabbor och humrar och vi kan förundras över skapelsens enorma kraft.Vi har möjlighet att beskåda och förundras över världen. Gud skapade oss för att betrakta allt detta och att känna sig som skapelsens krona - dess mening och dess berättigande. Utan oss är allt bara ett bugande inför skapelsen men med oss människor lyfter skapelsen till något mycket, mycket större. Det är detta budskap Gud har förmedlat till oss genom sin uppenbarelse för oss.

Vi hamnar dock i problematiska situationer när vi ser att så många människor inte får leva detta liv utan tvingas att leva och att dö i misär, utan att vara skyldiga till detta själva.
Förintelsen är den yttersta kränkningen av människan.
Välj!

Varför tillät Gud Förintelsen? Det vet vi inte och vi är tillåtna att tvivla. Det avgörande för mig är övertygelsen av att min morfar läste Shma Israel där i gaskammaren i Auschwitz/Birkenau. Hans bekräftelse till Gud räcker för mig. Att våga var religiös är ett sätt att upprätta och att protestera mot Förintelsen, genom att stå för den livsbejakande levnadsstil judar alltid har värnat om.

Att orka - på ett genuint och äkta sätt - föra stafettpinnen vidare som en religiös jude är en dimension av upprättelsen av mitt folk. Det är ett sätt att visa att vår Skapare är större än det vi begriper och att vårt sätt att leva övervinner allting.

Vi är ett levande folk och vi är ett folk som återtagit vår plats och vi är folk som kommer att fortsätta att hedra livet - varje människas unika rätt till sitt liv - och vår övertygelse om en rättvis skapare som är närvarande i sin skapelse och som förväntar sig av oss att leva enligt det avtal vi har med vår Skapare.
Ett avtal där Gud garanterar oss att han står för varenda bokstav som är skriven och att han finns i våra liv varje sekund - om vi bara godkänner detta och släpper in honom.

Det är upp till varje jude att bestämma för sig själv hur man vill leva - men har vårt folk i 4000 år hållit fast vid livets helighet är det vår plikt att göra detsamma även i skenet av Förintelsen.
Jag har gjort mitt val och jag har gjort det av en inre övertygelse - men jag säger som Ellie Wisel, överlevare och Nobels fredspristagare och som lever ett religiöst judiskt liv, som när han fick frågan vad han skulle fråga skaparen angående Förintelsen om han fick möjligheten; "Varför barnen, varför 1,5 miljoner oskyldiga judiska barn?"