Grundläggande hög moral och tydliga gränssättningar - avgörande för överlevnad

Många svenska skolbarn finner det nog svårt att gå till sin skola efter det förfärliga attentatet i Trollhättan. Marken har rämnat för många barn och ungdomar - och vuxna. Mattan har dragits undan, fotfästet har förlorats och tryggheten är hotad.
Välkomna in i gänget.
Så har många judiska skolbarn haft det i många år. Våra skolor har en ständigt bevakning och säkerheten är på topp. 25% procent av de judiska församlingarnas budget används till vår egen säkerhet.

- Det finns ingen antisemitism i Sverige, sa Mona Sahlin, för ett tag sedan.
För några månader sedan skedde terroristattentat i Paris och Köpenhamn. Vi var en hårsmån ifrån en planerad massaker av judiska barn och ungdomar. En massaker som stoppades av en judisk vakt och två poliser. Den judiska vakten sköts ihjäl och poliserna överlevde tack vare sina skottsäkra västar. De besvarade terroristens eld med sina automatvapen.

Att avsätta stora medel till vår säkerhet finns det 100% stöd för inom de judiska samfunden. Denna samsyn är ovanlig bland oss judar, då just ifrågasättande av sanningar och auktoriteter är en självklarhet. Men vår nedärvda paranoia vad gäller förföljelse har endast överträffats av verkligheten.
Vår säkerhetsnivå är nu mycket hög på grund av den pågående terrorn mot judar i Israel. Vår erfarenhet säger oss att det som sker i Israel kommer att sprida sig. Det börjar alltid med judarna - men det slutar aldrig med oss.

Det är mycket svårt att hitta balansen mellan att våga fortsätta att leva det liv vi vill leva och att vika  oss av rädsla för terrorn. Terror gör att vi förlorar vår känsla av kontroll och trygghet. Det är en mycket lyckad metod. Risken att råka ut för terror är dock mycket mindre än att råka ut för en bilolycka - men detta faktum hjälper inte för att hålla de inre demonerna på plats. 

Jag blev hotad per min mobil förra året och min dotter fick sms med hot riktad mot mig.
Det är lätt att sprida terror men det är svårt att värja sig mot en osynlig fiende. En fiende som våra egna föreställningar om bristande kontroll, förstärker.
Svenska skolan och svenska föräldrar ska nu lära sig att leva med detta - i ett Sverige som har levt i skuggan av ondskan och som på allvar har trott och i vissa fall fortfarande tror att den inte kommer att riktas mot oss. Sverige som har anpassat sig så mycket att invånarna numera har tappat sin egen själ och inte törs eller får uttala vilka värden man är stolt över, av rädsla att få en stämpel på sig.

Vi judar vet att den stora invandringen av människor ifrån Mellanöstern kommer att öka antisemitismen. Vi vet att vi måste vi ha våra mentala skyddsvästar på oss.
Förintelsen av den europeiska judenheten lyfte denna erfarenhet till en högre dimension. Vi hade ingenstans att ta vägen.

I Israel lever befolkningen sedan fyra månader med den ständiga skräcken av terror. Och dessförinnan också.
Alla föräldrar ber en extra bön innan deras barn åker till skolan, till dagis och till sina fritidsaktiviteter.
Alla tittar över skuldran för att se om man är förföljd.
Alla undrar vem man kan lita på.

Man utrustar sig med enkla försvarsvapen och alla som har licens på skjutvapen bär dem.
Polis  säkerhetspersonal och soldater är alla på högspänn.
Ska vi hämnas och sjunka till samma nivå som terroristerna - eller ska vi våga leva enligt judiska grundprinciper om livets helighet?

Ett misstag har skett och hela det israeliska samhället skrek högt av ilska och av skam. En asylsökande sköts till döds vid en terrorattack i Beer-Sheva då han troddes vara en terrorist. Den   livlösa kroppen sparkades av ett par vittnen. Flera är gripna och kommer att stå till svars för  sina handlingar.
En jude sköts till döds på Jerusalems busstation efter att ha skrikit att han var med IS och viftat med en kniv. Han var svårt psykiskt sjuk.

Vi tänker inte flytta fokus från vår moral till att sjunka ned till den dödskult som terroristerna lever i. Vi tänker  försvara oss med de medel som finns tillgängliga och som är nödvändiga för att samhället åter ska bli tryggt. Vid varje busshållplats förs livliga och intensiva samtal om allting.

I Israel är man inte rädd för samtalet men man är rädd för en polarisering. En polarisering som alltid är det som terroristerna strävar efter. Om Israel hade vikit sig för dödskulten hade det Israel vi känner idag inte existerat. Israel har trots ett 70 år långt konstant krigstillstånd överlevt och utvecklats och byggt upp ett samhälle baserat på människans oändliga värde.

I Israel vet judarna att de måste var ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna det fria samhällets fiender för att kunna överleva och utvecklas.
Israel lever med de grundläggande regler som judiskt liv baseras på.

Sverige står nu inför vägval.
200 000 asylsökande ifrån Mellanöstern har nu kommit hit till Sverige på mindre än ett år. De har kommit bortom svenska samhällets kontroll. Med anhörighetsinvandring kommer detta att tredubblas.
Kostnaden nästa år är minst 70 miljarder kronor extra. Pengar som måste lånas. Bostäder och jobb finns inte. Tältläger sätts upp. Asylboenden brinner. Åsikter som ifrågasätter dagens politik är inte tillåtna. Samhället polariseras och Sverige går mot en mycket osäker framtid. Några motmedel finns inte. Ett  låt-gå-samhälle gräver sin egen grav.

I  Sverige kan vi judar inte bära en tygbit på våra huvuden. Risken för trakasserier är överhängande. Risken för fysiskt våld lika så. Den tyglapp - kippa - som jag trots hot bär, då jag vägrar att acceptera att de enda som inte öppet törs visa sin identitet här. I Sverige är vi cirka 15 000  judar. Jag kan och kommer att försvara mig om denna rätt ifrågasätts. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Detta arv förpliktigar mig att vara den jag är. Jag viker mig inte.

Denna tyglapp signalerar att jag vill leva i ett samhälle där alla är lika och där alla har rätt till sin religion. Ett samhälle där det öppna samtalet fungerar. Ett samhälle som tydligt sätter upp gränser för religionsfrihet och vilka konsekvenser det får om dessa bryts.

I Israel törs jag bära min kippa och i Israel törs muslimen ha sin huvudbonad och den kristna ha sitt  kors. Detta trots att terrorn nu försöker skapa polarisering. Jag kommer att flytta till Israel. Möjligheten att leva ett traditionellt judiskt liv i Sverige går mot sitt slut.

I Israel vet judarna värdet av ett eget land baserat på sina religiösa och traditionella rötter.
Judarna har i 2000 år levt med konsekvenserna av att inte ha ett eget territorium.
Israel kommer att att överleva. 

Kommer Sverige att göra det?

Myten om flyktingarna och flyktingarna som försvann II

En av reaktionerna på del ett - se tidigare inlägg - från vänsterfolk och de som "vet" är just att de ingenting vet. Deras kunskap är obefintlig vad gäller tillståndet i staten Israel 1948. Jag har mötts av så naiva föreställningar som att de tror att välutbildade amerikanska judiska soldater på amerikanska presidentens order invaderade landet "Palestina" och fördrev befolkningen och ersatte den med överlevande ifrån koncentrationslägren, som sedan i lugn och ro kunde flytta in de övergivna byar och städer som var kvarlämnade. De amerikanska marinsoldaterna utbildade sedan de inströmmande judarna och försåg dem med moderna vapen och att det i grund och botten fortfarande är på detta sätt!
När jag hörde detta blev jag helt ställd. Tror de verkligen på sin historiebild?

Det finns två stora bovar här: En är arabvärlden tillsammans med Iran. Den andra är västvärlden.
Arabvärlden är förbluffande skicklig på att producera lögner och västvärlden är förbluffande dumma vad gäller att gå på dessa lögner.
Låt mig syna bluffen - så där bara skrapa på ytan - läs gärna del ett.

1922 så beslöt segrarmakterna från första världskriget att dela det Ottomanska riket som hade funnits där sedan 1520. Det har inte funnits länder, bara områden.
Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Saudiarabien bildades under fransmännens beskydd; det franska Palestina-mandatet. Så folk flyttade runt och till de områden de kände mest för och blev medborgare där. I samma beslut skulle engelsmännen se till att en stat med judisk majoritet skulle bildas - det engelska Palestina-mandatet där palestinajudar och araber - för det var det som araberna ville kallas; araber och ingenting annat för de ville inte förväxlas med judarna - skulle bo. Minoriteterna skulle vara garanterade samma rättigheter och skyldigheter som majoritetsgruppen såväl i Israel som i de länder med muslimsk befolkning.
Judarna kallades palestinier/palestinajudar och den största tidningen hette Palestine Post (som senare blev Jerusalem Post) och flaggan var en davidsstjärna och spelade gjorde the Palestine Symphony Orchestra - så var det med namnet Palestina; det var en judisk benämning. Någon nation i området har det bara funnits vid tre tillfällen - de tre gånger som judarna har haft en egen stat.

Så invaderade arabstaterna Israel 1948 och bad sina "arabiska bröder" att flytta på sig i några veckor för att sedan återkomma, efter att judarna "drivits ut i havet." Trodde de på myten om återvändandet? Hade flyktingarna verkligen fått återvända eller hade det snabbt startats nya krig mellan de "segerrusiga" arabiska arméerna om kontrollen över området. Något nytt land hade det aldrig blivit eftersom några egentliga palestinier inte fanns, i alla fall ingen palestinsk nation. Araberna där då var lika mycket inflyttade som alla andra, förutom de judar och ett fåtal arabiska nomader som bott där i generationer. För landet har aldrig varit helt tomt på judar, vilket många tycks tro. Det enda vi vet som är säkert är att en massaker på judar hade skett om de anfallande arabiska arméerna hade segrat. Det kan vi vara säkra på. Hundratusentals hade mördats.

Det som de invaderande ländernas krigsmakter mötte var en landspillra befolkad med judar som hade bott där i tusentals år, inflyttade östeuropeiska judar och överlevande ifrån Förintelsen - överlevande som Europa och Amerika inte ville ha - samt de judar ifrån Mellanöstern som efter 2500 år slängdes ut från alla muslimska länder i hela mellersta östern från 1948 och under 1950-talet.
De sistnämnda var 850 000 judar vars egendomar "konfiskerades" - det vill säga stals, och fördelades.

Vart flyttade nu dessa 850 000 judar? Jo, samma Europa och Amerika som svek den europeiska judenheten svek nu mellersta österns judar. Det enda land tog emot de utslängda arabiska och persiska judarna var Israel. Ett Israel där flyktingarna i åratal bodde i tält och där matkuponger delades ut och där ingen tillstymmelse till lyx fanns. De levde under ständigt hot och judarnas beväpning var spartansk och utbildningen på soldaterna var dålig - men de slogs för sin överlevnad, de överlevande från Förintelsen och de utslängda från arabvärlden.

Det fanns inget alternativ än att vinna eller att försvinna. De hade ingenstans att ta vägen. Denna bedrift som är en av de största i krigshistorien - hur gick det till? Hur förmådde de detta? Ett svar är underskattning från arabvärlden där man ansåg - och anser - att judar är andra klassens människor, judar är de förföljda och de är underlägsna. Inte kunde de väl slåss? Inte kunde de bygga nya liv? Med vad då? De var fega stackare och det enda de brydde sig om var pengar och dem hade man tagit ifrån dem. Allt var ju taget ifrån dem!!
Med den gemensamma plattformen för att överleva, leva och att leva vidare formade judarna sedan landet de byggde. Hur mycket olikheter och fördomar det än fanns mellan judarna från så skilda bakgrunder, språk och kulturer så tvingade omständigheterna dem till att lägga oegentligheterna åt sidan för att göra det omöjliga. Att överleva, att börja om från början och att bygga landet de nu bebodde.

De som lydde de arabiska krigsherrarna och flydde ifrån Israel 1948 är idag fångna i arabvärlden utan medborgarskap, utbildning och framtid. Fångna i läger i länder som behandlar dem så som de behandlade judarna före 1948 och där alla delar samma målsättning: Först så slår vi ihjäl judarna och sedan får de växande antalet ättlingar till de som flydde de arabiska  arméerna 1948, flytta in.
Sanningen är dock att ingen bryr om de människor som sitter där i lägren. Ledarna vill bara upprätta sig själva och sin egen självbild. Vilken patologisk syn på sig själva, så narcissistisk, så psykopatisk och barnsligt löjlig. Vi kan slå ihjäl varandra här i Mellersta Östern - det är en sak - men att de vi kränkte, bestal och slängde ut - att de finns kvar och lyckas och frodas och lever! Vilken skam och vanära! Judarna! Folket som aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt och som har varit spridda som agn för vinden. Nej, låt oss skrika högt om judarna och deras nedärvda diaboliska inre egenskaper som nu har fått blomma ut när de inte är kontrollerade av oss eller av västvärlden - SLÅ IHJÄL DEM! Slå ihjäl dem så att vi blir fria i vårt inre och att kränkningen försvinner. Avled folkets uppmärksamhet och skyll allt elände på judarna. Döda dem varhelst ni finner dem!

Vilken bluff! Och världen låter dem hållas. Världen låter dem sitta där och skrika och världen ställer inga krav på de arabiska länderna - likt barnen i sandlådan - eftersom västvärlden har gått på myten om att allt är Israels fel samtidigt som människorna i området förblöder och flyr. Flyr till Libanon, Jordanien, Turkiet och till Europa. Inte till de länder som gapar mest och som har mest. De tar inte emot sina bröder och systrar. De har stängt sina gränser.

Arabvärlden och Europa har själva skapat dubbelbluffen:
Den om de "palestinier" som flydde 1948 och den om att Israel inte byggdes upp och försvarades och försvaras av de judar de själva kränkte, bestal och slängde ut.
Landet de har lyckats få världen att älska att hata - Israel - ett land mindre än en promille i storlek i jämförelse med arabvärlden.

Och västvärlden i allmänhet med vänstern i synnerhet har gått på bluffen.

När skall ättlingarna till de judar som fördrevs från Iran och arabländerna få upprättelse? Och när ska de ersättas för allt det som de bestals på? Och när ska de få besöka sina förfäders gravar - om de finns kvar - och när ska de få hämta sina Tora-rullar, sin litteratur, sina kulturella kvarlämningar? Det krav som ställdes på dem för att "få" lämna länderna var att aldrig återvända, aldrig begära ersättningar för det som stals från dem - och att aldrig åka till Israel - det enda landet som ville ta emot dem. Landet de nu bebor och som de byggde. Den lilla demokratin som ligger omgiven av ett hav av hat.

Israel, det enda landet där araber har fullständiga mänskliga rättigheter i enlighet med kravet på alla de länder som bildades efter San Remo-överenskommelsen 1922 - vilket är det enda lagliga dokumentet antagit av Nationernas Förbund och övertaget av dess efterträdare, FN. Inget annat land har följt avtalet - men det är det ingen som bryr sig om - det finns ju inga judar att beskylla. De bor ju nu i Israel - och ättlingarna till de som flydde 1948 - vem bryr sig om dem? De är bara politiska brickor i en gigantisk bluff.

Israel är enda landet i Mellersta Östern varifrån människor inte flyr. Har ni tänkt på det?
Israel är enda landet i Mellersta Östern där judar och araber lever sida vid sida, med samma rättigheter och samma skyldigheter.
Israel - landet världen älskar att hata.
Israel landet dit jag, min fru och yngsta dotter snart tänker flytta. Jag, en son till överlevande ifrån Förintelsen.

I Europa är tiden snart ute för judarna. Klockan klämtar. Kriget i Mellersta Östern och dess efterverkningar rullar - och går - nu in i Europa och med dem det oförblommerade hatet mot de få kvarvarande judarna här.

Klockan klämtar.

Tyglappen i fickan - och på huvudet

I veckan åkte jag med tåg ifrån Ljungskile till Göteborg. Det gör jag i och för sig ganska ofta. En resa som tar 55 minuter,
Jag satt försjunken i min bok då jag plötsligt hör hur någon reciterar ur Koranen. Inte så där störande högt men tillräckligt för att jag skulle haja till. Ingen annan reagerade. Mitt emot mig sitter en mörkhyad man med två barn i 10-12 års åldern. Alla tre läser. Mannen har en vit huvudbonad på huvudet. Färgen visar att han har gjort pilgrimsresan till Mekka; Hajj. Han är helt lugn och avslappnad och han läser med inlevelse.

Jag kände hur vreden steg inom mig. Vad blev jag arg på? Varför känner jag vrede? Har vi inte rätt  att bära symboler? Sportkepsar och halsdukar, Harley Davidson-jackor, långt hår, kort hår, sjalar och kors. Alla bär symboler för visa, för sig själv och sin omgivning, vad som är viktigt för individen.
Bara i tågvagnen där jag sitter finns hur många symboler som helst, som jag bara förstrött registrerar. Mer är det inte.

Varför blir jag arg?
I min ena ficka finns en liten skrynklig tygbit. 10-12 cm i diameter och rund. Jag tycker den är vacker och min fru har köpt den åt mig, i Jerusalem. På Ben Yehuda i Jerusalem. För tre år sedan. De sålde många hundra liknande tygbitar i denna affär och den var inte så där jättebillig men priset var okej. Den är vacker. Många var i affären, många turister och många infödingar, stora och små, och vi valde och provade och vi köpte. Alla, eller i alla fall många, bär dem där i Jerusalem - och ingen bryr sig. Man kan också se på tyglappens utseende vilken förening eller religiös inriktning de har.

Jag har blivit alltmer religiös med åren och jag bär tyglappen hemma men inte ute. Jag bär den inte ute för att jag inte är bekväm med det. Eller rättare sagt, jag bär den inte ute för att jag är rädd och för att min dotter är rädd att det ska hända mig något, om jag bär den. Det är inte ovanligt att vi judar som bär vår kippa - tygbiten kallas så - blir trakasserade och verbalt och kroppsligt hotade, kränkta och i värsta fall angripna fysiskt. Att vara jude är farligt och framför allt är det farligt att kopplas ihop med Israel.

Jag vill mycket gärna kopplas ihop med Israel men det har ingenting med min tygbit att göra. Därför har jag den i fickan. Skrynklig och utan funktion.

Men här sitter en uppenbarligen åtminstone relativt nyinflyttad muslim med sina barn och är ett föredöme för dem med har sin vita hätta och sin bönbok. Precis som jag. Det är naturligtvis helt okej och det är så det ska vara. De kommer hit och de förväntar sig att kunna utöva sin religion och visa sina symboler utan problem eller obehagliga konsekvenser.
Alla i ett demokratiskt samhälle står bakom detta. Det är grundlagsskyddat. Men vi - den lilla, mycket lilla gruppen judar, vi bär vår tygbit i fickan.

Jag blev själv hotad till livet förra året när jag skulle till Israel. Det är inte roligt. Jag har själv sett när jag var på det judiska ålderdomshemmet, skolan och dagis att vi hade k-pist beväpnade poliser dygnet runt efter terrordåden i Danmark. Det är allvar.

Nu eskalerar terrordåden i Israel och vänstertidningarna har en massa teorier om att detta ska "tvinga Israel till förhandlingsbordet". Vad de nu ska förhandla om. Israel har suttit där länge utan att ha någon seriös partner med fred som mål. Deras tanke om fred består i att det inte ska finnas några judar alls - att köra på oskyldiga som väntar på en buss och sedan massakrera dem med en slaktkniv är ett sätt. Det är terror och vi är rädda att terrorn även kommer hit. Och med rätta. Det händer snart i Europa igen. Här. Med all säkerhet. Inom kort.

De som står för hoten mot oss är människor med rötter i Mellanöstern. Det var tydligt förra året då hoten mot oss eskalerade i samband med den senaste Gaza-konflikten. Flyktingar ifrån Mellanöstern flyr från sina terrorregimer som slår ihjäl folk i parti och minut. Flyktingar ifrån Mellanöstern har som regel aldrig ens träffat någon jude. Det beror mest på att så gott som alla judar tvingades att lämna de muslimska länderna Mellanöstern under 1950-talet. Det var runt 850 000 judar som bott i länderna där i omkring 4000 år. Men antisemitism har inympats i dem sedan barnaåren och de tar det med sig hit. Hit till Sverige, mitt land, som tar emot dem och inlemmar dem i våra trygghetssystem.

Judar lämnar vår tredje stad, Malmö, där antisemitismen frodas i områden med många boende med rötter i Mellanöstern. Det absurda är att det enda land i Mellanöstern som vi inte har flyktingar ifrån är just Israel. Det enda land där arabiska medborgare är trygga.

Men denna flykting på tåget, som flytt ifrån sina "bröders" övergrepp, han känner sig trygg. Han är inte rädd - men jag är det. 
Jag blev arg på mig själv och tog upp min kippa och satte den på mitt huvud. Först tveksamt på grund av att jag är lärd att jag nu utmanar jag destruktiva krafter.
Men det skiter jag i. Jag har bott hela mitt liv här. Jag har gjort allt det där som vi män i min ålder har förväntats göra. Jag har jobbat i 40 år, utbildat mig och bildat familj. Jag har gjort ett års värnplikt och jag har gjort ytterligare fyra eller var det fem repetitionsövningar om en månad vardera. Jag har till och med jobbat i försvarsmakten som sjukvårdslärare och jag har en utpräglad lidköpingsdialekt -men jag törs inte bära min lilla tyglapp på huvudet för att jag är rädd, rädd för att jag ska bli trakasserad, utsatt för hat och fysiskt våld.

Men jag satte på mig tyglappen och jag bar den hela dagen och nästa dag och nästa dag. Och dagen därpå.
Folk tittar och jag har garden uppe.
Skit samma, detta är mitt liv och detta är mitt land som jag som enkel sjuksköterska har levt i, i hela mitt liv.
Detta är också det land där jag tänker bära min tyglapp på huvudet vare sig ni vill eller inte - men nästa år då flyttar jag till mitt andliga hem; Israel. Ända tills jag flyttar bär jag min tyglapp på huvudet, om inte min dotter stoppar mig. Hon vill att jag ska leva tills jag flyttar.

Israel som är landet där jag kan bära en liten tyglapp på 10-12 cm i diameter och där araber tryggt kan läsa sin Koranen bredvid mig där jag sitter med min tyglapp på huvudet utan att jag känner obehag och rädsla.
Jag måste lämna landet dit min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau 1945.
Landet som gav henne trygghet och landet som hon sedan tjänade hela sitt liv.

Jag måste lämna Sverige för att kunna ta upp hennes mantel och för att kunna leva ett traditionellt judiskt liv och föra stafettpinnen vidare. Vi judar packar återigen kappsäckarna för vårt folks överlevnads skull och för vår tro på livets helighet.

Sverige - landet som rasar brant utför ett stup på väg mot sin egen undergång.

Det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid med andra människor. Snart är det Sveriges tur.

Hur asylsökande från Syrien plötsligt blev överlevande från Förintelsen

I dokumentären "Även de döda har ett namn" som visats i TV2, visas på ett finstämt sätt de få överlevande från Förintelsen som fortfarande lever idag. Man visar hur de tittar på journalfilm som visar deras ankomst till Sverige med båt i början av april 1945. Jag letade efter min mamma i filmen, eftersom hon kom till Sverige just den dagen. De som kom hade ingen aning om var de hade hamnat. De flesta trodde sig vara på väg till nästa koncentrations- eller dödsläger. Deras tro på en framtid fanns inte. De var bara ett nummer i en utrotningsindustri där de flestas familjer hade försvunnit upp i röken från Auschwitz/Birkenau eller något annat utrotningsläger. De hade inga krav eller tankar om mänsklig gemenskap, inga förväntningar. De var icke existerande men de var vittnen, vittnen till Förintelsen och de är en levande påminnelse om vår skyldighet att se det unika för att kunna ha känselspröten ute, för att kunna urskilja det unika ur det allmänna, så att det unika inte får fäste en gång till.

Vad var Förintelsen?

Under andra världskriget skedde en unik förföljelse och massmord där hela den europeiska samlade förmågan inom medicin, industri, logistik, vetenskap, militär och byråkrati slog sig samman för att lösa det uppdrag den legitima regeringen i Nazityskland hade givit dem.
Att på det mest effektiva sätt utradera en del av sin egen befolkning och att sedan utradera minnet av denna del av befolkningen - och det är det som kallas Förintelsen.
De skulle utraderas, inte på grund av vad de hade gjort eller påstods ha gjort. De skulle utraderas för vad de var, vad de var födda till.

Detta verkställdes genom ett intimt samarbete mellan samhällets alla aktörer över hela Europa under flera år. De utvecklade alltmer effektiva metoder där mördandet och tillvaratagandet av de mördades alla tillgångar - allt från egendomar till människors kroppar användes, där exempelvis människohår skickades till marinen för att användas i ubåtarnas torpeder och som tätningsmedel, tandguld som smältes till tackor och användes som betalningsmedel, där legitimerade läkare på ett strikt naturvetenskapligt manér experimenterade med människor - oftast barn och då helst  enäggstvillingar för att bedriva medicinsk forskning. Detta i samarbete med ett av världens främsta medicinska universitet i Berlin. Allt helt lagligt och rätt. Att sko sig personligen på de dödas tillhörigheter var dock ett brott och långa fängelse straff väntade de som gjorde sig skyldiga till detta. Det var en uppgift för samhället och för att befria världen från det onda, det onda som var judenheten och de som försvarade dem. Man beräknar att 6 miljoner judar mördades. Dessutom mördades ett antal hundra tusen romer. Hur många vet vi inte då många av dem inte fanns med i en del länders statistik över sina medborgare. Mördades för var de var.

Förintelsen är en i människans historia unik händelse. Unik i den bemärkelsen att människan har tagit en nytt kliv och skaffat sig en ny erfarenhet i sin förmåga att mörda sin eget släkte. En hel kontinent med alla sina samlade kunskaper genomförde  Förintelsen på ett industriellt och för den tiden högteknologiskt sätt.

Men så plötsligt visas i filmen människor som efter tre dagar ute på Medelhavet i små båtar och under svåra förhållanden går i land i Italien. Gårdagens båtflyktingar och dagens.
Samma människor och samma öde ska vi tänka. Vågar vi stänga ögonen och öronen denna gång, förmanas vi. Det händer igen, det som inte fick hända, utropar man. Förintelsen av judar och Förintelsen i ny tappning! ska vi förstå det som.

Jag blir upprörd. Jag blir upprörd för att det enda dessa båda händelser har  gemensamt är att de åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det. Inget annat.

Före, under och efter alla krig sker stora människoförflyttningar. Det är inget unikt. Det är dock unikt för den enskilda individen och det där därför ett regelsystem har vuxit fram för bedömning av skydd.
Den ström av dådstarka unga - och ofta inte helt fattiga - människor som nu strömmar in i Europa kan därför möjligtvis jämföras med ett Europa 1945. Men inte ens det. Många lämnar sina hem på grund av förhoppningar om ett bättre liv i Europa och då främst Tyskland och Sverige, som tydligt har signalerat regler som avviker från standarden i Europa. De har hamnat i en svår livssituation och därför söker de nu - frivilligt - efter en lösning.

Detta har skett tidigare. Jag minns kosovoalbanerna och bosniska muslimer under Balkan-kriget för 25 år sedan och deras behov av stöd. Jag jobbade med dem i fyra år. De flydde från krig där "fel" etnisk tillhörighet var lika med ett dödsstraff.
Strömmar av flyktingar från Mellanöstern har vi haft under 50 år. En del flyktingar, andra inte.

Med vilken rätt sitter en filmskapare här i Sverige och förminskar Förintelsen?
Vad är syftet?

Jag blir, som sagt, upprörd för att det enda de båda händelserna har gemensamt är att människorna åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det!
Skaparen av filmen har på ett ögonblick använt sig av det unika för att förstärka det allmänna och minska det unika för att vinna sympatier för ett särskilt syfte filmskaparen själv har.
Vi förväntas därmed känslomässigt koppla ihop människor som söker bättre liv ifrån Mellanöstern, med Förintelsen.
Men nu förminskas Förintelsen och - relativiseras. Vad filmskaparen säger är, Förintelsen var inte unik. Det händer igen.

Se den överlevande från Förintelsen och koppla ihop.

Syftet är att relativisera Förintelsen utnyttja den för egna politiska syften.
I praktiken blir resultatet det som förintelseförnekare systematiskt har gjort i 70 år; att minska erfarenheterna från Förintelsen för mina sina egna politiska syften.

- Först tar man livet av dem och nu tar man döden ifrån dem, som Per Ahlmark en gång beskrev så exakt.

Efter andra världskriget var Europa fyllt av krigets offer. Människor som hade överlevt de allierades brandbombningar av tyska städer, våldtäktsoffer från sovjetiska soldater, hemlösa, barn utan föräldrar, nationella grupper vars länder inte fanns kvar och som blev ivägkörda, gatubarn, gangsters som utnyttjade människors desperata situation. De bodde i jättelika läger och de bodde där i åratal. Mängder dog antingen av utmattning eller för egen hand. De starka och unga överlevde.

Bland vanliga flyktingar gömde sig nazieliten, SS-männen och -kvinnorna, alla de som frivilligt hade mördat och kränkt. Många lyckades genom falska ID-handlingar försvinna in i massan av nödställda flyktingar. Många lyckades senare försvinna till bland annat Sydamerika där de hyllades av likasinnade.
En gigantisk hjälpoperation för att få igång samhällena sattes igång men det var fler kalla vintrar och ihjälfrusna människor innan hjälpen hade effekt.

Under denna situation växte också regler fram för att särskilja flyktingar med skyddsbehov. Vem som helst ska kunna söka asyl men vem som helst kan inte få det. Vi kan inte härbärgera en kontinents offer av ett förfärligt krig men vi kan ge skydd till de med särskilt skyddsbehov och lägga energi på återuppbyggnaden av ett förstört Europa.
Hemskt - ja. Krig är hemska och konsekvenserna av krig är ännu värre.

Regler som antogs då ligger fortfarande som grund för svensk lagstiftning. Man får söka asyl och man har rätt att få sitt ärende individuellt prövat. Men alla har inte skäl för att få stanna. Det är tufft. Världen är tuff och hur mycket vi än önskar kan vi inte själva bära hela världens bördor på våra egna axlar. Ge de som får stanna förutsättningar för ett bra liv, där de inlemmas och får ta ansvar för det samhälle de nu är en del av.
Så är tanken, det räcker med det. Det är tillräckligt allvarligt.

Vi kan dock använda oss av erfarenheten från Förintelsen på en mängd områden. Jag har själv gjort det i mitt tidigare jobb som sjuksköterska och terapeut på svenska flyktingförläggningar i mina 1000- tals möten med medmänniskor som söker skydd efter förföljelse på grund av etnisk tillhörighet. Jag har suttit med många, många våldtagna kvinnor där min mammas berättelse från Auschwitz har gjort att de har vågat berätta, då de känner sig sedda och bekräftade av mig. Jag har jobbat med gruppsamtal, de deltagande har fått sätta ord på sina upplevelser och dela det med andra för att se att de det inte är ensamma och tillsammans kan de leta efter lösningar. Man kan lära av hur de överlevande från Förintelsen klarade att bygga nya liv.

Vi vet hur viktigt det är att snabbt ges tillfälle att berätta om sina upplevelser, så att de inte cementeras och blir stora svarta hål som överförs genom generationerna. Jag har själv gjort det som projektledare i ett jätteprojekt inom psykiatrin i Skaraborg, när vi intervjuade 400 kosovoalbanska flyktingar direkt efter att de kom från lägren efter fördrivningen ur Kosovo. Vi kan lära oss om hur PTSD (post traumatic stress disorder) - yttrar sig och hur man bemöter det.

Man kan visa hur judarna lärde sig att förhålla sig som minoritet i ett majoritetssamhälle. Vi kan uppmana och ge förutsättningar för att de som kommer stöttar varandra i sina egna organisationer. Vi vet att trauma överförs genom generationer och kan ta eld långt senare i helt andra situationer. Man kan förmå människor att vittna om vilka inom den egna gruppen som är förövare så att de kan ställas till svars för sina handlingar.
Jo, man kan använda sig av det unika för det allmänna men att göra tvärt om för att främja ett eget politiskt syfte är kriminellt och öppnar för att våra tentakler att hitta företeelser som kan utvecklas till en ny Förintelse av olika slag, missas.

- Den migrationsvåg vi nu ser är vår tids Asvits! - Jo, det var det så  hon sa vår vice statsminister Romson veckan efter att programmet visades i TV.
Är hon totalt historielös eller är hon en del i relativiseringen av Förintelsen som pågår?
Ska vi nu också glömma atomvapnet och jämföra det med konventionell krigföring?
Ska Hiroshima och Nagasaki sluta vara symboler eftersom fler dog i bombningar av japanska städer genom konventionella bombningar?

Erfarenheten av Förintelsen ska mänskligheten nu leva med och lära sig att hantera. Denna erfarenhet måste tas på lika stort allvar som massförstörelsevapnet atombomben. Båda är nya för mänskligheten, båda måste minnas och båda måste hanteras.Vi måste ha alla känselspröt ute och när diktatoriska stater hotar med att utradera hela befolkningar måste vi agera. Vi får inte glömma, för om vi glömmer så händer det igen.

När Nordkorea hotar är det allvar. Eller när Iran hotar Israel med utrotning är det allvar.

Räcker det inte att jämföra dagens rörelse av desperata människor från Mellanösterns kaos med det kaos som var i Europa efter andra världskriget eller alla andra liknande konflikter - måste en del suspekta journalister sudda bort Förintelsen - utnyttja den för sina egna syften?

Jag ryser när förintelseförnekarna och relativisterna talar - de öppnar portarna till Helvetet igen. Räcker det inte med det helvete vi redan har med alla pågående krig och dess konsekvenser.

Tahara - när livet möter döden

Under Förintelsen mördades sex miljoner av vårt folk. De var för mördarna bara ett nummer, en sak, ett objekt, men var och en av dem hade ett namn, de hade rätt till sina liv och de hade rätt till en värdig död.
För det judiska folket är livet heligt. Livet är heligt därför att vi är skapade av Skaparen och var och en av oss har ett namn och en livsuppgift. Vi är ett folk avsedda att att hjälpa och stötta varandra i vårt sökande efter livets mening, både som individer men också som ett folk.
Allt i den i den judiska traditionen är bundet till livets okränkbarhet.

När nazisterna mördade vårt folk var vi för dem en massa av människoliknande varelser som enligt dem hade förverkat rätten till liv.
Nazisterna tog inte bara våra liv ifrån oss - de tog också döden ifrån oss. Rätten att som döda få en värdigt avslut enligt judisk tradition, rätten till en värdig begravning och rätten att de efterlevande fick möjligheten att få fullfölja sina förpliktelser.

Jag är sedan några år medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet - vilket finns i varje judisk församling eller grupp.
Chevrans uppgift är att ta hand om den avlidna, planera och genomföra begravningen enligt judisk tradition och att hjälpa de efterlevande att påbörja sin sorgeprocess, hjälpa dem igenom sorgeprocessen och därefter se till att de återvänder till livet igen.

För att klara detta måste vi stötta varandra och inse att vi alla är en del av livets process.
Inför begravningen genomför vi tahara. Tahara är en rituell rening av den avlidne. Vi klär också den döde i enkla bomullskläder och sveper in kroppen i sin tallit - böneschal (när det är en man) - på vilken vi har klippt bort en del för att visa att den nu har fullföljt sitt uppdrag. Den avlidne läggs därefter i en enkel träkista och bärs in till begravningskapellet. Vi som har gjort Tahara har därefter fullgjort vår plikt och avlägsnar oss diskret innan de sörjande anländer.

När vi gör tahara har jag aldrig upplevt mig ensam och utlämnad. Det är som om allt förenas i mötet mellan liv och död. Mötet mellan oss som har en tid kvar, och den avlidne som nu påbörjar sin resa - är helig; jag vet inte vilket annat ord som beskriver den ande som vilar över rummet.
Vi är alla en del av ett helig stund. Kombinationen av kallt och varmt vatten, våra egna andetag, ljus och den sand/jord ifrån Israel som läggs på den avlidnes ögon. Vi är alla uppslukade av Guds närvaro, av det judiska folkets närvaro; de som är borta, vi som är här och de som ska komma. Vi föds i vatten, nakna och utlämnade och vi dör i vatten, nakna och utlämnade åt vår Skapare. Vi är utlämnade åt varandra och våra tillkortakommanden, våra strävanden efter mening, åt våra synder mot varandra, våra misstag men också livets höjdpunkter.

En del får korta liv och en del får långa liv, en del är  smala eller tjocka, rika eller fattiga, en del är präglade av sjukdomens nedbrytning av kroppen,  en del har spår av ett svårt liv, en del är har en tatuering på armen. Men här i det heliga rummet när liv och död förenas under Guds ande är vi alla lika och vi är  ett folk som värnar livet, som helgar de döda och som förenas under Torans vägledning.

Vad som händer efter döden vet vi inte, det är inte oss givet av Gud men att Guds ande vilar över den döde, det vet jag och det ger mig själv ro.
Varje gång jag får äran att utföra tahara tänker jag på de som dog i Förintelsen hur de inte bara förvägrades sitt liv utan och även sin död.

Varje gång jag gör tahara känner jag närvaron av alla i himlen och varje gång jag får det stora förtroendet att göra tahara upprättar jag och känner de mördades närvaro, en närvaro så påtaglig  och så levande att jag alltid fylls med en känsla av himmelsk närvaro och att jag - trots alla mina tillkortakommanden, och de är inte få - får äran av att vara budbärare mellan livet och det som kommer sedan. Jag ber till Gud att jag är tillräckligt närvarande och att den avlidne accepterar att jag får förbereda honom. För att det kommer någonting, det är jag övertygad om.

Och för er som skall göra tahara på mig när min stund är kommen tackar jag för att ni accepterar mig såsom jag är och jag tackar er alla för att ni ser till att de efterlevande inte dröjer kvar i sin sorg utan fortsätter de liv de är skapade att få leva - och jag kommer att, precis såsom min mamma gjorde när hon kärleksfullt men bestämt pekade på mig och sa, "jag kommer att vaka över dig och för tusan se till att leva dit liv eftersom det värsta du kan göra mig är att fastna i en utdragen sorg. Glöm inte det. Jag spökar för dig om du glömmer bort det!!"
Och vete tusan om hon inte finns där och sparkar på mig när jag deppar för mycket.
Vad vet jag?!

Israel - landet som inte borde finnas

När jag har berättat Simcha, Andys och Evas historier har jag också beskrivit Israels själ. Dessa livsöden beskriver staten Israel – det totalt omöjliga projektet och varför landet finns och varför det kommer att fortsätta finnas. Det beskriver urkraften och överlevnadskraften byggd på generation efter generations arbete på överlevnad och utveckling. Det visar på en etik och moral som har överlevt de värsta tänkbara förföljelser och det visar hur förbundet mellan Gud och judarna i högsta grad är levande. Det finns inget alternativ för det judiska folket än att överleva.

Simchas historia beskriver hur hela Mellanösterns judiska befolkning fördrevs efter 2500 år.
Det är en hiskelig lång tid. Det är 500 innan kristendomen skapades och det är 1500 år innan Islam bildades och båda dessa religioner byggde sin grund i judendomen.
Hela det judiska folket i Mellanöstern fördrevs och bestals på allt – sin historia, sina ägodelar och sin självklara plats i området där alla böckernas religioner har sitt ursprung.

Andys historia beskriver hur det judiska livet tog slut efter 2500 år i Afrika. Deras kamp för överlevnad totalt avskilda från den övriga världen men med en inneboende livskraft som är helt bortom det möjliga. Det går inte ur ett sociologiskt perspektiv förklara hur en så liten grupp kan hålla sig levande och bevara sin unika historia och traditioner under så lång tid. De lämnade Etiopien för att ta sig till Jerusalem och de gjorde det under förföljelser och svåra umbäranden.

Evas historia beskriver hur det judiska livet utraderades i världshistoriens största brott mot mänskligheten. Förintelsen av 6 miljoner judar utspridda över hela Europa.
Evas öde beskriver hur hon överlevde Förintelsen men där hennes släkt och traditioner är utslagna och borta. Familj, traditioner och allt fäste för ett judiskt liv. Hur hon interneras på Cypern och som ett mänskligt vrak kommer till Israel 1948 och sida vid sida med sina landsmän som Simcha tvingas att slåss mot invaderande segervissa arabstater, bo i tält och äta salt fisk.

De bygger mot alla odds landet som inte kan finnas och de visar också vilket arv vi och kommande judiska generationer har ärvt och vilket enormt ansvar vi har att förvalta detta arv.

Vilket alternativ finns?
Det finns inget alternativ.
Var ska vi ta vägen?
Stora delar av världen hatar oss fortfarande.
Stora delar av världen hatar Israel.

Arabstaterna hatar oss för att vi överlevde och för att vi lever. Värst av allt – vi är framgångsrika och innovativa. Deras heder är skadad och många av dem är beredda att döda oss för sin egen upprättelses skull – och uppmuntras aktivt till det.

Europa hatar oss – i Israels namn – men att hata Israel är att hata vårt arv och att lägga skulden på de som tvingades fly – människor som Eva, Simcha och Andy.
När de hatar oss och vårt land så följer de den tradition som har funnits i tusentals år och som vi har lyckats överleva trots enorma umbäranden och tack vare en osannolik livskraft. Många, många har lidit och dött men vi som överlevt har fortsatt att leva, att hylla livet och leva vidare. Vi har lärt oss att vi måste lita på oss själva och vi måste hålla ihop trots att vi kommer ifrån världens alla hörn, för detta har historien lärt oss.

Det är därför som jag kommer att flytta till Israel nästa eller eventuellt året därefter.
Jag vill vara bland de mina de år jag har kvar att leva och jag vill dela och delta i livet där.
Det är en ynnest och få förunnat att få möjligheten att bo i det judiska landet Israel.

Landet Israel som inte har funnits på 2000 år annat än i skärvor men som nu lever tack vare den inneboende överlevnadskraften hos det tidigare över hela världen utspridda folket.

Dödens ängel och nr 80162

Dr Miklos Nyiszlis berättar i sin självbiografi "I Was Doctor Mengele's Assistant" om hur han kom till Auschwitz/Birkenau tillsammans med sin fru och dotter i juni 1944. Han förpassades till "sjukhuset" för att jobba och där observerades han av en tysk SS-officer. Officeren bad Dr Nyiszlis att komma för en utfrågning.

Mannen som förhörde honom var dr Mengele - läkare och antropolog, som ledde "sorteringen" av de som fick leva och de som skulle mördas när de med tåg anlände till lägret. 90 procent åt ett håll och 10 procent åt det andra. 90 procent för att mördas - 10 procent för att utnyttjas som slavar tills de dog. Ingen skulle komma ut därifrån, var planen. Bara ett fåtal lyckades. En och en halv miljon försvann i röken från krematorierna.

Dr Mengele sökte sig till Auschwitz/Birkenau för att forska på uppdrag av sitt universitet i Berlin.
Mengele, som kom till lägret för utföra strikt naturvetenskapliga studier, hade här en outtömlig tillgång till människor.
Dr Mengele hade speciell förtjusning i enäggstvillingar. Alla var barn. Här fanns en kontrollgrupp och en grupp som han utförde sina experiment på. Helt enligt nazitysk lag och dåtidens naturvetenskapliga grunder.
Mengele behövde för detta arbete en patolog som höll högsta vetenskapliga klass och det var kring detta som som dr Nyiszlis förhördes.

Dr Mengele ville alltså  ha en läkare som var utbildad i Tyskland, hade fått sin specialistutbildning i samma land och som behärskade språket både i tal och i skrift. Han skulle vara expert på obduktioner och kunna presentera resultatet av sina slutsatser på strikt vetenskapliga grunder.
Dr Nyiszlis uppfyllde alla dessa krav och sattes snabbt in i arbete vid en av gaskamrarna där han fick ett arbetsrum.

Dr Nyiszlis beskriver utförligt sin bok hur Dr Mengele, efter att ha sorterat ut tvillingarna, såg till att de blev välnärda. Han gav därefter ett av barnen i varje tvillingpar en sjukdom, medan den andra tvillingen inte fick någon. Mengele mördade sedan båda tvillingarna - det var många tvillingar - och lät Dr Nyiszlis obducera de döda barnen och redogöra för sina slutsatser. Dessa slutsatser skickades sedan vidare till universitetet i Berlin som underlag för vidare studier.

Dr Mengele brukade själv övervaka Dr Nyiszlis när han obducerade. Allt skulle gå rätt till. En karriär som professor hägrade för Mengele.

Läs gärna boken som är en beskrivning av hur lågt människan kan sjunka både som individ men också som kollektiv.
Läs också om upproret i Sonderkommandot som Dr Nyiszlis beskriver. Sonderkommandot bestod av de fångar som var utvalda att sköta gaskamrarna och krematorierna. De hade obegränsad tillgång till guld och pengar. Guld och pengar de fann bland de mördades tillhörigheter. Fångarna i ett av dessa Sonderkommandon lyckades mot alla odds införskaffa vapen och sprängmedel genom att på otroliga  vägar lyckas smuggla in fem k-pistar och sprängmedel. Betalningen var i guld. Upproret skedde strax innan hela gruppen på 800 man skulle mördas för att därefter ersättas av en ny grupp, vilket var rutin.
Upprorets syfte var att kunna överraska tyskarna, ta deras vapen och sedan få till stånd en massflykt.
De lyckades döda 70 SS-män. Några av SS-männen slängdes levande in i krematoriet och sedan lyckades fångarna spränga en krematorium och sätta ett annat ur spel för en lång tid.
12 fångar lyckades fly men infångades senare.

Upproret blev en enorm chock för tyskarna. Hur kunde dessa judar lyckas med att döda 70 SS-män och till och med fly?
Alla som på något sätt kunde ha varit inblandade i upproret mördades omedelbart och tyskarna förlades med munkavle så att inte information om upproret skulle spridas vidare eftersom det kunde inspirera andra och samtidigt demoralisera tyskarna och deras bundsförvanter. Ryktet spred sig ändå och Dr Nyiszlis var vittne till hela upproret.

Dr Nyiszlis fick leva vidare på grund av sina unika kunskaper.

Sommaren 2012 reste jag och min fru på motorcykel genom Europa i ett försök att återskapa mammas historia i Nazitysklands fångenskap.
När vi närmade oss Auschwitz/Birkenau efter att ha besökt Krakow och det lilla judiska kvarter som finns kvar, samt Oscar Schindlers fabrik som idag är ett museum (vilket är väl värt ett besök) - ni känner säkert till filmen Schindlers List - ringde jag till det arkiv som finns i Auschwitz och frågade om jag kunde få träffa någon person som skulle kunna hjälpa mig att se efter om något om min mamma fanns bevarat.
När vi kom fram letade vi reda på arkivet. Där fick just en annan besökare beskedet om att ingenting fanns i arkiven på hans familj. - Tyskarna förstörde så mycket som möjligt innan ryssarna kom, sa de.

Finns det någonting på nr 80162?
Förvänta er ingenting, sa den lågmälda damen som tog emot oss. Så många kommer hit och så lite finns kvar, det är mycket besvikelser.
Hon försvann därefter ut i arkivet och vi fick sitta där och - jag kunde inte sitta still. Tänk om.
Efter en lång och nervös väntan kom hon tillbaka. Hon såg nästan lite förvånad ut.

Hon satte sig ner och visade fram ett dokument med en massa siffror och kolumner. Och där till höger stod också namn och bland namnen stod det Erzebeth Kelemen - 23 år - nr 80162.
- Detta dokument, sa damen, är från Dr Mengeles privata arkiv.
- Han har bevisligen utfört experiment på din mamma och hon har uppenbarligen överlevt dem, sa hon.

Just så sa hon.

Jag reste mig. Jag skakade och darrade och benen vek sig under mig.
Jag visste att mamma hade varit här och jag hade förstått att Mengele hade träffat henne, men detta, att få en kopia på ett originaldokument, och just här, där det hände, var så omskakande och så overkligt.

Den djävulen hade lagt hand på henne och han undkom. Måtte han ha blivit omskakad när Mossad - Israels säkerhetstjänst - tog den andra djävulen - Adolf  Eichmann. Eichmann som ledde utrotningen av den ungerska judenheten. Hoppas att Mengele aldrig hade en dag i sitt resterande liv då han kände sig riktigt trygg och säker.

Eichmann dömdes till döden i Israel - judarnas land - efter en rättvis domstolsförhandling och avrättades där. Han är den ende som har dömds till döden i landet i modern tid.
Måtte Mengele ha känt sig jagad varje minut resten av sitt ömkliga liv, där någonstans bland sina vänner i Sydamerika.

Hur orkade hon, min blivande mamma, att överleva allt detta och att börja om sitt liv, ensam här i Sverige? Ett Sverige som inte hade en aning om den grymhet mänskligheten är stånd till, och som ter sig lika aningslöst idag.
Jag förstår inte hur hon bar sig åt - men allt behöver man inte förstå.
Hon som aldrig hatade någon och som levde med sina upplevelser inom sig.
Vi - de efterlevande - som nu, mot alla odds lever, måste föra kunskapen vidare och göra det vi kan för att aldrig glömma och vi måste förhindra att det omöjliga, det otänkbara sker igen. Kanske inte på samma sätt men med samma resultat. 

Ge Israel förmågan att försvara oss om världen åter igen vill oss illa.
Aldrig igen.