Hur asylsökande från Syrien plötsligt blev överlevande från Förintelsen

I dokumentären "Även de döda har ett namn" som visats i TV2, visas på ett finstämt sätt de få överlevande från Förintelsen som fortfarande lever idag. Man visar hur de tittar på journalfilm som visar deras ankomst till Sverige med båt i början av april 1945. Jag letade efter min mamma i filmen, eftersom hon kom till Sverige just den dagen. De som kom hade ingen aning om var de hade hamnat. De flesta trodde sig vara på väg till nästa koncentrations- eller dödsläger. Deras tro på en framtid fanns inte. De var bara ett nummer i en utrotningsindustri där de flestas familjer hade försvunnit upp i röken från Auschwitz/Birkenau eller något annat utrotningsläger. De hade inga krav eller tankar om mänsklig gemenskap, inga förväntningar. De var icke existerande men de var vittnen, vittnen till Förintelsen och de är en levande påminnelse om vår skyldighet att se det unika för att kunna ha känselspröten ute, för att kunna urskilja det unika ur det allmänna, så att det unika inte får fäste en gång till.

Vad var Förintelsen?

Under andra världskriget skedde en unik förföljelse och massmord där hela den europeiska samlade förmågan inom medicin, industri, logistik, vetenskap, militär och byråkrati slog sig samman för att lösa det uppdrag den legitima regeringen i Nazityskland hade givit dem.
Att på det mest effektiva sätt utradera en del av sin egen befolkning och att sedan utradera minnet av denna del av befolkningen - och det är det som kallas Förintelsen.
De skulle utraderas, inte på grund av vad de hade gjort eller påstods ha gjort. De skulle utraderas för vad de var, vad de var födda till.

Detta verkställdes genom ett intimt samarbete mellan samhällets alla aktörer över hela Europa under flera år. De utvecklade alltmer effektiva metoder där mördandet och tillvaratagandet av de mördades alla tillgångar - allt från egendomar till människors kroppar användes, där exempelvis människohår skickades till marinen för att användas i ubåtarnas torpeder och som tätningsmedel, tandguld som smältes till tackor och användes som betalningsmedel, där legitimerade läkare på ett strikt naturvetenskapligt manér experimenterade med människor - oftast barn och då helst  enäggstvillingar för att bedriva medicinsk forskning. Detta i samarbete med ett av världens främsta medicinska universitet i Berlin. Allt helt lagligt och rätt. Att sko sig personligen på de dödas tillhörigheter var dock ett brott och långa fängelse straff väntade de som gjorde sig skyldiga till detta. Det var en uppgift för samhället och för att befria världen från det onda, det onda som var judenheten och de som försvarade dem. Man beräknar att 6 miljoner judar mördades. Dessutom mördades ett antal hundra tusen romer. Hur många vet vi inte då många av dem inte fanns med i en del länders statistik över sina medborgare. Mördades för var de var.

Förintelsen är en i människans historia unik händelse. Unik i den bemärkelsen att människan har tagit en nytt kliv och skaffat sig en ny erfarenhet i sin förmåga att mörda sin eget släkte. En hel kontinent med alla sina samlade kunskaper genomförde  Förintelsen på ett industriellt och för den tiden högteknologiskt sätt.

Men så plötsligt visas i filmen människor som efter tre dagar ute på Medelhavet i små båtar och under svåra förhållanden går i land i Italien. Gårdagens båtflyktingar och dagens.
Samma människor och samma öde ska vi tänka. Vågar vi stänga ögonen och öronen denna gång, förmanas vi. Det händer igen, det som inte fick hända, utropar man. Förintelsen av judar och Förintelsen i ny tappning! ska vi förstå det som.

Jag blir upprörd. Jag blir upprörd för att det enda dessa båda händelser har  gemensamt är att de åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det. Inget annat.

Före, under och efter alla krig sker stora människoförflyttningar. Det är inget unikt. Det är dock unikt för den enskilda individen och det där därför ett regelsystem har vuxit fram för bedömning av skydd.
Den ström av dådstarka unga - och ofta inte helt fattiga - människor som nu strömmar in i Europa kan därför möjligtvis jämföras med ett Europa 1945. Men inte ens det. Många lämnar sina hem på grund av förhoppningar om ett bättre liv i Europa och då främst Tyskland och Sverige, som tydligt har signalerat regler som avviker från standarden i Europa. De har hamnat i en svår livssituation och därför söker de nu - frivilligt - efter en lösning.

Detta har skett tidigare. Jag minns kosovoalbanerna och bosniska muslimer under Balkan-kriget för 25 år sedan och deras behov av stöd. Jag jobbade med dem i fyra år. De flydde från krig där "fel" etnisk tillhörighet var lika med ett dödsstraff.
Strömmar av flyktingar från Mellanöstern har vi haft under 50 år. En del flyktingar, andra inte.

Med vilken rätt sitter en filmskapare här i Sverige och förminskar Förintelsen?
Vad är syftet?

Jag blir, som sagt, upprörd för att det enda de båda händelserna har gemensamt är att människorna åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det!
Skaparen av filmen har på ett ögonblick använt sig av det unika för att förstärka det allmänna och minska det unika för att vinna sympatier för ett särskilt syfte filmskaparen själv har.
Vi förväntas därmed känslomässigt koppla ihop människor som söker bättre liv ifrån Mellanöstern, med Förintelsen.
Men nu förminskas Förintelsen och - relativiseras. Vad filmskaparen säger är, Förintelsen var inte unik. Det händer igen.

Se den överlevande från Förintelsen och koppla ihop.

Syftet är att relativisera Förintelsen utnyttja den för egna politiska syften.
I praktiken blir resultatet det som förintelseförnekare systematiskt har gjort i 70 år; att minska erfarenheterna från Förintelsen för mina sina egna politiska syften.

- Först tar man livet av dem och nu tar man döden ifrån dem, som Per Ahlmark en gång beskrev så exakt.

Efter andra världskriget var Europa fyllt av krigets offer. Människor som hade överlevt de allierades brandbombningar av tyska städer, våldtäktsoffer från sovjetiska soldater, hemlösa, barn utan föräldrar, nationella grupper vars länder inte fanns kvar och som blev ivägkörda, gatubarn, gangsters som utnyttjade människors desperata situation. De bodde i jättelika läger och de bodde där i åratal. Mängder dog antingen av utmattning eller för egen hand. De starka och unga överlevde.

Bland vanliga flyktingar gömde sig nazieliten, SS-männen och -kvinnorna, alla de som frivilligt hade mördat och kränkt. Många lyckades genom falska ID-handlingar försvinna in i massan av nödställda flyktingar. Många lyckades senare försvinna till bland annat Sydamerika där de hyllades av likasinnade.
En gigantisk hjälpoperation för att få igång samhällena sattes igång men det var fler kalla vintrar och ihjälfrusna människor innan hjälpen hade effekt.

Under denna situation växte också regler fram för att särskilja flyktingar med skyddsbehov. Vem som helst ska kunna söka asyl men vem som helst kan inte få det. Vi kan inte härbärgera en kontinents offer av ett förfärligt krig men vi kan ge skydd till de med särskilt skyddsbehov och lägga energi på återuppbyggnaden av ett förstört Europa.
Hemskt - ja. Krig är hemska och konsekvenserna av krig är ännu värre.

Regler som antogs då ligger fortfarande som grund för svensk lagstiftning. Man får söka asyl och man har rätt att få sitt ärende individuellt prövat. Men alla har inte skäl för att få stanna. Det är tufft. Världen är tuff och hur mycket vi än önskar kan vi inte själva bära hela världens bördor på våra egna axlar. Ge de som får stanna förutsättningar för ett bra liv, där de inlemmas och får ta ansvar för det samhälle de nu är en del av.
Så är tanken, det räcker med det. Det är tillräckligt allvarligt.

Vi kan dock använda oss av erfarenheten från Förintelsen på en mängd områden. Jag har själv gjort det i mitt tidigare jobb som sjuksköterska och terapeut på svenska flyktingförläggningar i mina 1000- tals möten med medmänniskor som söker skydd efter förföljelse på grund av etnisk tillhörighet. Jag har suttit med många, många våldtagna kvinnor där min mammas berättelse från Auschwitz har gjort att de har vågat berätta, då de känner sig sedda och bekräftade av mig. Jag har jobbat med gruppsamtal, de deltagande har fått sätta ord på sina upplevelser och dela det med andra för att se att de det inte är ensamma och tillsammans kan de leta efter lösningar. Man kan lära av hur de överlevande från Förintelsen klarade att bygga nya liv.

Vi vet hur viktigt det är att snabbt ges tillfälle att berätta om sina upplevelser, så att de inte cementeras och blir stora svarta hål som överförs genom generationerna. Jag har själv gjort det som projektledare i ett jätteprojekt inom psykiatrin i Skaraborg, när vi intervjuade 400 kosovoalbanska flyktingar direkt efter att de kom från lägren efter fördrivningen ur Kosovo. Vi kan lära oss om hur PTSD (post traumatic stress disorder) - yttrar sig och hur man bemöter det.

Man kan visa hur judarna lärde sig att förhålla sig som minoritet i ett majoritetssamhälle. Vi kan uppmana och ge förutsättningar för att de som kommer stöttar varandra i sina egna organisationer. Vi vet att trauma överförs genom generationer och kan ta eld långt senare i helt andra situationer. Man kan förmå människor att vittna om vilka inom den egna gruppen som är förövare så att de kan ställas till svars för sina handlingar.
Jo, man kan använda sig av det unika för det allmänna men att göra tvärt om för att främja ett eget politiskt syfte är kriminellt och öppnar för att våra tentakler att hitta företeelser som kan utvecklas till en ny Förintelse av olika slag, missas.

- Den migrationsvåg vi nu ser är vår tids Asvits! - Jo, det var det så  hon sa vår vice statsminister Romson veckan efter att programmet visades i TV.
Är hon totalt historielös eller är hon en del i relativiseringen av Förintelsen som pågår?
Ska vi nu också glömma atomvapnet och jämföra det med konventionell krigföring?
Ska Hiroshima och Nagasaki sluta vara symboler eftersom fler dog i bombningar av japanska städer genom konventionella bombningar?

Erfarenheten av Förintelsen ska mänskligheten nu leva med och lära sig att hantera. Denna erfarenhet måste tas på lika stort allvar som massförstörelsevapnet atombomben. Båda är nya för mänskligheten, båda måste minnas och båda måste hanteras.Vi måste ha alla känselspröt ute och när diktatoriska stater hotar med att utradera hela befolkningar måste vi agera. Vi får inte glömma, för om vi glömmer så händer det igen.

När Nordkorea hotar är det allvar. Eller när Iran hotar Israel med utrotning är det allvar.

Räcker det inte att jämföra dagens rörelse av desperata människor från Mellanösterns kaos med det kaos som var i Europa efter andra världskriget eller alla andra liknande konflikter - måste en del suspekta journalister sudda bort Förintelsen - utnyttja den för sina egna syften?

Jag ryser när förintelseförnekarna och relativisterna talar - de öppnar portarna till Helvetet igen. Räcker det inte med det helvete vi redan har med alla pågående krig och dess konsekvenser.