Smuggelförsök av avancerade vapensystem till Hamas - och svensk medias tystnad

Igår visade Svensk TV1 ett 5-10 sekunder långt inslag – där Israel ”påstår” – enligt obekräftade uppgifter enligt speakern – att en vapenlast ämnat för Gaza funnits på ett av israelisk militär bordat fartyg på internationellt vatten. Fartyget fördes sedan till Eilat i Israel där vapnen, som skulle ha förändrat hela hotbilden mot Israel, lossades.

Innehållet på fartyget bestod av 40 stycken raketer som med stor säkerhet kan bära 100-tals kilo sprängmedel och som kan skickas 200 km med hygglig precision. Dessutom 180 stycken 122 mm granater och 400 000 kulor 7.62 mm som passar till AK 47 eller alla standardvapen typ svenska AK-4.
Raketerna hade hotat Tel-Aviv, Jerusalem, Ben Gurion-flygplatsen och alla städer utmed medelhavskusten. 122 mm granater är effektiva artillerigranater med splittereffekt vid nedslaget. Mot oskyddad trupp och civila är de ett fruktansvärt terrorvapen.

När jag slog på ”M-302 rockets” på nätet fick jag genast upp de 328 artiklar som det senaste dygnet skrivits om hur israeliska elitsoldater bordat skeppet Klos-C från Panama på väg till Sudan från Iran, sedan vapenlasten har flugits in från Syrien. Israelerna har i flera månader känt till transporten och man har genom intensiv underrättelseverksamhet lyckats pricka rätt fartyg.
Lasten låg väl dold bland oskyldiga varor och besättningen tycks inte ha haft en aning om smuggelförsöket.

Att svensk media ett visar sådant ointresse för denna händelse förstärker bilden av en fullständigt konverterad bild av vem som är boven och vem som är den jagade i Mellersta Östern.

När Ship to Gaza provocerar Israel med att inför köpta journalister visa på den hemska ockupationsmakten Israel, får de all mediauppmärksamhet de kan drömma om där israelerna framställs som en antisemitisk karikatyr över Juden, som blodtörstiga, grymma av födseln och genetiskt betingade till ondska, som ägnar sig åt ett ständigt förtryck över ett oskyldig, fredsälskande och innestängd befolkning.

GT/Expressen kan i flera veckor efter händelsen ha författaren Mankell på löpsedeln klagande över hur hans dator har försvunnit och ”säkert stulits” av en kriminell israel. Vänsterledaren åker med fartyget Estelle – en kort sträcka – och hyllar medresenärerna för deras påstådda internationella solidaritet med de förtryckta. På frågan om han föredrar Israel eller Iran svarar han att det är som att välja mellan pest och kolera. Frågan om varför inget fartyg har seglat iväg till Syrien ges inget svar på.
Att lasten ombord kan lossas i Israel och under kontrollerade former föras till Gaza nämns bara i sidokommenterar. Att Gaza lider under en terrororganisation – Hamas – vars enda syfte är att utradera Israel och genomföra en – Gud förbjude – andra Förintelse nämns inte.

Nu när Iran och Syrien visar sitt rätta ansikte och att deras ultimata syfte är detsamma som Hamas’ – då tiger Sverige. När Iran fortsätter att förbereda sig för kärnvapen – då är det tyst i det svenska mediadrevet. Och när Mellersta Östern och Ryssland skrattar åt president Obama och hans tal om Red Lines - då tiger den självutnämnda svenska mediaexpertisen.

Att Egypten nu köper stora mängder vapen ifrån Ryssland då förtroendet för USA sviktar – ja, då tittar svensk media på och har inga kommentarer. Och när nu Israel på bar gärning bevisar terrororganisationen Hamas’ försök till beväpning och dess terror mot såväl de egna som mot Israel – ja, då väntar svensk press på ytterligare båtar lastade med fotbollar och utgångna läkemedel som skall öppna sjöfarten för ohämmad införsel av terrorvapen till Gaza.

Och under tiden fortsätter Svenska kyrkan att vända och vrida på apelsiner för att se så att de inte är ifrån Israel – medan nazister klottrar på en judisk skola i Stockholm och nationella rörelser växer i Europa och antisemitismen med det – och den vänsterstyrda svenska mediaeliten lyfter fram ”högerextrema rörelser” (med tydlig hänvisning) samtidigt som de inte nämner ett ord om de vänsterextrema rörelserna som är mångdubbelt farligare (beroende på hur man ser det förstås) och gemensamt ger man sig på Israel – där alla judar får bära det kollektiva ansvaret, i detta fall skolbarn.

Israel är snart den enda säkra plats för oss judar, trots grannländernas oförtröttliga upprustning och ständiga löften om att vi ska utplånas, var vi än befinner oss.

Judenrein blir nu Kristenrein medan Svenska kyrkan ratar Jaffa-apelsiner

Svenska Kyrkan bojkottar apelsiner ifrån Israel. Detta samtidigt som de kristna i Mellersta Österns förtryckarländer går emot det som vi judar redan har blivit utsatta för – förtryck och utvisning – Judenrein håller på att bli Kristenrein.

När jag jobbade på flyktingförläggningar i Sverige som sjuksköterska på 1990-talet mötte jag 1000-tals människor som flytt till Sverige från Mellersta Österns länder.
Jag satt i 100-tals samtal där de berättade om hur de utsatts för alla möjliga och omöjliga övergrepp, om dagliga trakasserier, om handikappade barn utan rättigheter, om att inte få medborgarskap och utbildning. De berättade om hur de tvingades att tillbringa sina liv i flyktingläger utan några rättigheter, och hur varje försök till upprättelse, varje försök till att bryta sig loss med kraft, slogs ned.

Jag mötte en före detta affärsman från Saudiarabien som berättade för mig om när Saddam Hussein sköt Scud-missiler över Israel och Saudiarabien och Yasser Arafat gav detta sin välsignelse, så rycktes hela hans liv med ens bort. Han blev varse att hans föräldrar hade flyttat till Saudiarabien på 1950-talet ifrån Samarien/Judéen och att de endast vistades på saudisk mark temporärt. ”Temporärt” sa han – jag är ju född där och har byggt upp hela min rörelse där med 10 anställda. Min familj är född där och plötsligt fick vi tre dagar på oss att flytta. Så nu sitter jag här i en barack i Sverige utan något liv, ansedd som förrädare av mitt land på grund av att skurken ifrån Egypten – Arafat – leker Messias! Varför?

Svaret är att världen skiter i hur arabvärlden behandlar sina egna, så länge länderna låter det svarta guldet under ökensanden flöda över världen. Svaret är också att Svenska kyrkan skiter i de kristna när de nu går samma öde till mötes som vi judar. Efter 3500 år blev vi utslängda och ingen brydde sig. Men judarna flydde till Israel, där de nu är en självklar del av ett pulserande och levande samhälle.
Jag mötte alltså 1000-tals asylsökande ifrån hela arabvärlden – från alla Mellersta Österns länder, utom ett: Israel. Varför?

Sanningen är enkel. De enda fria araber som finns är Israels 1.3 miljoner araber. De enda fria muslimer och kristna bor i Israel. De skulle kunna ta ett flygplan och fritt lämna landet och söka asyl – men de gör inte det. Varför? Det självklara svaret är att de inte vill. Det finns ingen anledning. De vet att de har det bäst av alla muslimer/kristna i Mellersta Östern. De vet att trots att de lever i minoritet och att Israel är i krig så har de det så bra det går att få. Att vara minoritet är svårt, att balansera mellan majoritetssamhällets önskemål och den egna gruppens krav är tufft – men detta är någon vi alla som lever i minoritet måste lära oss att hantera. De kan skrika högt utan risk för straff. De är representerande i Knesset. De är fria människor och det vet de att de är. De utövar sin religion på det sätt de själva vill, de firar sina högtider, de gifter sig och skiljer sig och begraver sina döda utan inblandning ifrån majoritetssamhället. Därför stannar de. De bidrar till samhällets utveckling och de har fri utbildning, hälsa och sjukvård och de kan göra militärtjänst om de vill, vilket ett ökande antal även gör. Varför? För att de är israeler.

När de kristna nu förtrycks i grannländerna och tvingas att flytta eller leva som slavar ställer man sig genast frågan: Vem ställer upp för dem, vem tar emot dem?
Inte är det Svenska kyrkan i alla fall. Svenska kyrkan är fullt upptagna med att vrida på apelsiner i Sverige för att se att det inte står Jaffa på dem. Någon ersättningsfrukt från Israels grannländer hittar de dock inte, eftersom människorna där är fullt upptagna med att överleva.

Dhimmi-lagar i Syrien och Svenska kyrkans bojkott av Israel

Läste nyligen i Times of Israel att kristna ledare i staden Ragga i Syrien av al-Qaeda har tvingats att  skriva på ett dokument där dhimmi-lagar införs igen.  Dhimmi-lagar innebär att de kristna underställs och erkänner sig underlägsna islam och betyder att man inte får läsa ur sina religiösa texter så att en muslim hör det, man får inte visa kristna symboler, man får inte reparera kyrkor eller kloster, man får inte göra något som går emot islam som exempelvis erkänna konvertering. Man måste också betala en extra dhimmi-skatt och att bryta mot dessa regler ses som krigshandlingar - alltså är man slavar under islams godtycke och bestraffas med döden om reglerna bryts. Alternativen de kristna ställts inför var ovanstående, konvertering eller att avrättas med svärd.

Dhimmi-lagar har judar och kristna tvingats att leva under tidigare i historien, vilket i praktiken innebär en total underkastelse och dagliga trakasserier av oerhörda mått.
Mellersta Östern består av en gigantisk öken. En öken, som förutom sand är fylld av moraliskt  förfall  och där den personliga friheten bara är en dröm, en hägring i öknen, en icke existerande verklighet. Man är ekonomisk fullständigt beroende av det svarta guldet under sanden, i öknen där inbördeskrig och ändlösa klankrig råder, där det är dödsstraff för homosexualitet och för att lämna islam, där kvinnor inte får köra bil, där kristna och judar inte har några rättigheter, där hundratusentals om inte miljoner flyr varje år på grund av förföljelser och inbördeskrig. Detta är vardagen i öknen.
Miljontals lever i misär i tältläger som flyktingar medan de mest välbeställda tar sig till bland annat Sverige. Bara här i landet lever flera hundratusentals flyktingar från Mellersta Österns förtryckarregimer.
I Mellersta Österns öken hörs skrik i natten, skrik från lidande, döende, kränkta människor. Skriken kommer från många olika håll, bland annat från de kvarvarande små kristna områdena, dessa skrik på hjälp från omvärlden förblir ohörda skrik i en öken där avstånden är stora - det finns ingen där för att höra dem.

I denna öken finns en enda, liten, liten oas. En oas där grönskan sprider sig, där vatten finns, där ekonomin blomstrar, där skolorna fylls av kunskapstörstande ungdomar och vuxna, där den personliga friheten är en självklarhet, där åsikter om allt möts på bussarna, i media, inom försvarsmakten, i synagogor, kyrkor och moskéer, där tillkortakommanden och misstag offentliggörs och där en muslimsk domare kan döma en president under öppna demokratiska rättegångar, där journalister kan och får säga vad de vill, där alla, även kristna och muslimer är garanterade mänskliga rättigheter, där de kristnas antal ökar och där det är totalt ofarligt att vistas och utöva sig religion fritt.

Och i denna lilla oas - där finns Svenska Kyrkan. Där verkar de och där låtsas de värna om de svaga, de utsatta, de förföljda. Där finns de och där bojkottar de den lilla oasens grödor, där sprider de antisemitiska tankegods - mitt ibland öknens sedan många generationers boende, invandrade och från öknens utkastade judar - tillsammans med kristna, muslimer, druser och baha'i. Judarna där som tidigare levt under dhimmi-lagar men som nu ser till att oasen i öknen blommar - för alla - medvetna om slaveriets konsekvenser och frihetens värde. De låter Svenska kyrkan verka mitt ibland dem eftersom de trots allt de gått igenom har behållit en moraliskt hög nivå under sin tid som slavar.  

Rösterna i öknen skriker fortsatt ohörda, ingen bryr sig om dem; det är ju farligt att försvara sina kristna bröder, al Qaedas arm når kanske ända till Sverige, det är farligt att utmana islams militanta företrädare. Inga journalister skriver om de lidande kristna bröderna och systrarna - sådana journalister kan inte resa i öknen utan att bli attackerade och dödade - därför samlas alla i oasen, i Israel, där de kan verka i trygghet, äta oasens grödor, sova i oasens fina hotell, besöka oasens världsberömda akutsjukhus när de blir sjuka, flyga därifrån med det enda flygbolag som fick flyga efter elfte september ty de ansågs som ett föredöme i säkerhet, och känna sig säkra och trygga.
Och när de kommer till Sverige igen kan de  pompöst i toleransens namn uppmana oss att inte köpa oasens apelsiner och sharon-frukter, för att bojkotta öknens svarta guld kommer inte på fråga och de kristnas skrik på hjälp får fortsätta att försvinna ut, ohörda, i den stora tomma öknen där skriken endast tystas av grannens skrik på hjälp.

Låt oss alla våga stå upp för dem som skriker och låt oss se dem som ett moraliskt föredöme då de försöker trotsa ondskan. Låt oss hjälpa dem att med Israel som föredöme skapa fler oaser där livet och inte ondskan tar över.

Israel måste vara moraliskt, ekonomiskt och militärt överlägset för att överleva

Israel befinner sig i en unik situation.
Landet befinner sig i krig med samtliga grannländer med två undantag; Jordanien och Egypten. Landet befinner sig i krig med terrororganisationer vid sina gränser – Hamas och Hizbollah – andra terrororganisationer slåss mot varandra i Syriens inbördeskrig.
Iran arbetar metodiskt för att skaffa kärnvapen för att skjuta mot Israel.
Israel är samtidigt en demokrati med en kraftfull och ständigt växande inhemsk ekonomi.
Israel tar emot stora mängder judar från skilda delar av världen, vilka snabbt integreras i landet. Landets ungdom måste tjänstgöra flera år i sin försvarsmakt.
Den judiska religionens betoning av att älska livet och att livet är heligt utsätts för enorma påfrestningar när landets befolkning att å ena sidan är del av demokratin och å andra sidan tvingas att vara utbildad i och vara beredd att möta totalitära staters försök att med alla militära tillgängliga medel döda dem.

Motståndarna lägger ner 100-tals miljarder dollar på hatet av den judiska nationen i Israel och i världen, för att bygga upp sin strategi – att med lögn, militära medel och ett enormt cyniskt sätt utnyttja människor uppnå sitt mål: Utplånandet av allt judiskt.

Minsta svaghet i Israel förstärks till enorma proportioner och framställs som landets fundament, samtidigt som allt positivt trycks undan – för det finns så enormt mycket som arabvärlden skulle kunna nyttja för sin sitt eget välstånd.

I samma stund de erkänner Israels rätt att existera och för landets folk att leva inom erkända och säkra gränser skulle allt kreativt i Israel med våldsam kraft rulla in deras länder och ge dess invånare bra liv. Men detta måste med alla medel bekämpas eftersom detta skulle underminera diktaturernas legitimitet.

Motståndarna vet att kan de demonisera, demoralisera och ekonomiskt eller militärt undermina Israel kommer de – Gud förbjude – att genomföra förintelse nummer två – för det är precis detta arabvärlden, vänstern i Europa och på sitt hörn bland annat Svenska kyrkan syftar till och förespråkar – massmord på judar. Att 1,3 miljoner israeliska araber, några hundratusen israeliska kristna åker med samtidigt, är smällar man får ta. Allt är ju Judens fel.

Detta är (ironiskt nog) det enda den arabiska världen kan enas om – sitt hat mot judar.
Förutom detta är de fullt upptagna med att slå ihjäl oskyldiga inom och utom sina egna gränser – utan att världen verkar bry sig nämnvärt.

Israel är unikt på det sätt de lever.
Israel ekonomi är blomstrande.
Tel-Aviv är den stad i världen där antalet böcker som läses per capita är högst i världen.
Tel-Aviv är känt i den homosexuella världen för sin tolerans.
Inom den Israeliska försvarsmakten tränas alla tillsammans oavsett sexuell läggning, ursprung, religiös eller politisk tillhörighet.
Landets kvinnor och män är väl tränade soldater och samhällsmedborgare.
Alla språk i världen kan höras.
Vita, bruna och svarta judar, kristna, araber, baha’i med flera, bor och verkar tillsammans.
Judar såväl som araber har garanterade lika rättigheter och skyldigheter – förutom skyldigheten att göra värnplikt – för icke-judar är det frivilligt men med en ökande mängd muslimer och kristna som frivilligt anmäler sig.

Samtalet som förs är – på judiskt vis – högt och ljudligt. Tidningar, sociala medier och TV diskuterar öppet om samhällets svårigheter och motsättningar – inget är hemligt.
Detta är Israels sätt att möta hotet om moraliskt kollaps.
Detta är sättet att inspirera till att idéer omsätts till nya företag.
Detta är sättet att kontrollera att moralen inom försvarsmakten är fortsatt hög.

Israel brottas samtidig med sociala problem såsom fattigdom och utanförskap.
Israels befolkning måste jobba mycket för att få ekonomin att gå ihop.
Israels befolkning jobbar hårt för integrationen av människor från hela världen med sina olika förutsättningar att smälta in detta mycket lilla land som mot alla odds lever i en värld som hatar dem.

Israel och vi judar fortsätter att älska livet och lita på oss själva med bevarad respekt för livets alla svårigheter och den kamp det innebär att alltid var moraliskt, ekonomiskt och militärt tillräckligt starka för att överleva.

Var gärna med och stöd oss, eftersom kampen emot oss bedrivs globalt som exempelvis BDS och alla ni som ser igenom lögnen måste våga säga detta högt. Den enda demokratin i Mellersta Östern är ett hopp för förtryckta människor i hela världen – och denna nation behöver ert stöd.

Svenska kyrkan och dess bojkott av Israel eller Hur Svenska kyrkan struntar i de kristnas behov av stöd i Mellanöstern

Enligt en rapport förra veckan är det värsta landet för kristna att bo i Nordkorea. Därefter följer nio länder i Mellersta Östern. De länder som här räknas upp är de länder i världen där kristna är mest förföljda: Det handlar om Syrien, Somalia, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran och Jemen.
Värt att notera är att Egypten inte finns med här trots att den koptiska kyrkans medlemmar har utsatts för fruktansvärda förföljelser genom tiderna men i synnerhet på senaste tiden, och Egyptens kristna ber världen om stöd.
Det enda landet där kristnas antal i Mellersta Östern ökar – enligt samma rapport – är i den judiska staten Israel.

Hamad Amar, arabisk medlem av Knesset, Israels Riksdag, sade för en kort tid sedan följande:
"In the whole Middle East, only 1 658 000 Arabs have complete political and religious freedom....
All of these Arabs live as full and equal citizens in the one Jewish state...
Arabic-speaking Israeli citizens will contribute and assist in the building of our country."

Svenska Kyrkan har nu valt att bojkotta Israel och struntar i den enorma förföljelsen av sina trosfränder i Israels grannländer.
Varför?

Under 1980- och 1990-talen läste jag under närmare tre år på den Religionsvetenskapliga linjen i Lund och Göteborg.
Inte vid ett enda tillfälle nämndes Förintelsen av den europeiska judenheten som skett endast 40 år tidigare. Vi hade inga föreläsningar om hur judar uppfattar sin egen religion. Vi hade däremot djupgående studier hur de kristna tolkar oss judar – men den antisemitiska sidan av kristendomens historia belystes aldrig, trots Förintelsen och mitt tjat om att samtal om detta behövdes (och behövs), och vilken betydelse denna har för den kristna självbilden.

Under 1930-talet gjorde kyrkorna i Europa inte någonting för att stoppa den nazistiska expansionen, för att inte tala om krigsåren då de definitivt vände ryggen åt Europas judar.

Man brukar ifrån kyrkans sida alltid tala om den tyska Bekännelsekyrkans motstånd, men man glömmer att nämna att detta motstånd inte gällde judarna. Bekännelsekyrkans främsta ledare kunde tänka sig att försöka skydda de tyska judar som erkände sig som kristna – detta byte av religion för att rädda sig undan mördandet. Detta lyckades man dock inte med och även dessa judar försvann i röken från Auschwitz-Birkenau.

I frågan om antisemitism är kyrkan präglad av okunskap och ignorans om sin egen antisemitiska historia. Kyrkan ter sig passiv, självförhärligande och övertygad om sin egen godhet och kärlek till alla som behöver deras stöd. De verkar helt omedvetna om hur deras egen obearbetade antisemitiska historia lever sitt eget liv i prästernas förkunnelse och i kyrkans liv.

De förväntar sig som alltid att vi – Judarna – ska bocka och buga och känna oss tacksamma för att de kristna tänker på oss förtappade själar som tillåts existera som en skyddad minoritet mitt ibland dem.

När vi inte passar in i den mall man har byggt upp då slår ilska och hat till.

-          Förstår ni inte hur väl vi vill er? Tycker ni verkligen inte att vi är snälla och lyssnande? Ni arma människor med er gammaltestamentliga otidsenliga lagburna religion och er straffande Gud?

Antisemitismen är dynamisk och anpassar sig med tiden. I sken av Förintelsen kan man inte säga sig vara antisemit, för det är inte politiskt korrekt, men det går bra att vara det.
I våra dagar kan man lägga all sitt hat på Israel i sken av rätten att kritisera en demokratisk stat. Man kan till och med se exempel på människor som byggt sina karriärer på det, utan att möta nämnvärt motstånd av vare sig kultureliten eller det politiska etablissemanget.
Men när Israel blir Juden bland världens stater och den kyrkliga kritiken mot det oerhörda förtrycket av sina kristna trosfränder i alla till Israel gränsande stater uteblir – då spricker den självuppblåsta bubblan och oförsonligheten blir tydlig.

Man är inte för någon, man är bara emot – och mest av allt är man emot den otacksamma Juden som fortsätter att älska livet, sin religion och till och med tar sin plats på scenen, i och med Israel.

I sken av detta är Svenska kyrkans bojkott av Israel fullt förståelig och kommer att ihågkommen som ett modernt uttryck för äkta kyrklig antisemitism.

Tungan är den enda muskel som inte växer vid träning - avtalet med Iran en katastrof

I Mellersta Östern är det diktatoriska statsbyggen som gäller för alla länder, utom för Israel. I det diktatoriska ledarskapet är det andra muskler än tungan som skapar förutsättning för styrka och kontroll. I Mellersta Östern är det tystnad, övervakning, stenhårda straff och militära muskler som är förutsättningen för makt och stabilitet.
Samtal är något som kommer efter det att makt är etablerat.
Israel har tvingats att leva i denna värld samtidigt som man har byggt upp en fungerande demokrati vars fundament bygger på just samtalet.

Israel balanserar hela tiden på en knivsegg. Israel har betalat ett högt pris för att att ständigt hitta balansen mellan demokrati och att tala det maktspråk som omgivningen förstår. Israel har inte råd med ett enda misstag för då förintas denna lilla stat - till ytan inte större än Jokkmokks kommun. Israel måste vara militärt, moraliskt och ekonomiskt överlägsna sina grannstater. Att försvara Israel är en militär utmaning - att göra ett enda misstag och att underskatta motståndarna är ödesdigert.
Innan Sexdagarskriget var Israel 20 km brett på det smalaste stället. En enda lyckad manöver från motståndarna att dela landet hade varit fatalt. Därför behölls "Västbanken", det vill säga Judeen och Samarien, efter kriget. Startar man krig får man stå ut med konsekvenserna; detta gäller även arabstater.
Inför Jom Kippur-kriget underskattade dock Israel motståndarna vilket därefter nästan blev deras undergång.

Det land som använder massförstörelsevapen kommer att straffas.
Detta löfte bröts.
Syrien testade och vann.
Obama backade.
Obama litar på Syrien.

Assad fortsätter sitt mördande och världen tittar på. Användningen av kemiska vapen mot sin egen befolkning straffas inte. Kemiska vapen är ett omöjligt vapen att styra. Det är bättre med trotyl.
USA har ett avtal med Assad om han bara får döda med trotyl.
Men Syriens befolkning känner ingen skillnad - de bara dör.
Det finns inte ens något nyhetsvärde i detta längre.

Obama litar på Syriens kompis Iran och har skrivit ett avtal om ömsesidig respekt. För detta lättas sanktionerna och prästerskapet sitter fortsatt säkert. Irans demokratiska opposition är chockad - vem kan man lita på?
Iran har hela sin potentiella kärnvapenkapacitet kvar. Vapenbärare, tändmekanism och förmåga att förpacka vapnet i vapenbäraren finns redan. 75% av processen att framställa bomben är redan avklarad och infrastrukturen är intakt. Användningen av muskelkraft har lagts på is.

Obama litar på Syrien och Iran.
Israel är nu ensamma igen.
Judarna står själva igen.
Världen tittar på igen.

Vi har dock lärt oss läxan från Andra Världskriget. Vi har kraft att agera utan att be om lov. Vi tänker inte låta världen få gråta över vår grav, när det redan är för sent.
USAs makt i Mellersta Östern är bruten. Förtroendet för dess förmåga att kunna sätt kraft bakom orden är nu borta. Iran kan på mycket kort tid producera kärnvapen. Irans befolkning ser att världen inte bryr sig och prästerskapet behöver inte oroa sig.

Israel kan inte chansa.

Den israeliska politiska och militära ledningen står nu inför sitt svåraste beslut någonsin under Israels hela existens.
Vilket beslut de än fattar kommer vi - judarna - och Israel att bli än mer ensamma. Mer ensamma än vi någonsin varit tidigare. Och vi måste nu, än en gång, vara beredda på att klara oss själva.

Vid ett eventuellt militärt anfall på Iran från Israel kommer antisemitismen att explodera och avståndstagandet från Israel kommer att bli  massivt - är vi förberedda på detta?
Vid ett eventuellt beslut att vänta och se kommer vi ofelbart att ha ett Iran med kärnvapen - ett vapen de har lovat gång på gång att skicka mot Israel. Är vi förberedda för detta?

Vem vill ha ett Saudiarabien med kärnvapen? Det är ju så att när förtroendet för Supermakten är borta, då spänner diktatorerna musklerna själva och beväpnar sig, för pengar har man och Iran litar ingen på. Nordkorea och Pakistan kan man alltid köpa vapen av.

Ett enbart samtalande USA är en vekling i Mellersta Östern och en vek aktör har ingen makt. Hur mycket än den amerikanska regeringen samtalar är det med den enda muskel som inte växer vid användning - och detta vet ledarna i Iran och Syrien.

Det är en katastrof för oss judar men också för alla andra som som nu ska leva med en kärnvapenkapprustning i den penningstinna och oljerika Mellersta Östern.

Möte med Integrationsminister Erik Ullenhag den 5 november 2013 på Regeringskansliet i Stockholm

För några dagar sedan fick jag träffa integrationsminister Erik Ullenhag på Regeringskansliet för ett enskilt samtal, för att under en timme får delge mina erfarenheter av arbete med asylsökande och flyktingar samt om mina föreläsningar och utbildningar i ämnet. Vi samtalade också om hur min mammas öde har påverkat mig och mina generationskamrater.
Att integrationsministern avsatte tid för mig känns mycket, mycket stort för mig och tyder på en man  med stora humanistiska ideal. Det är lätt att missa mitt perspektiv, ett perspektiv som så många andra delar med mig – det dagliga arbetet på golvet där ute i verkligheten.
Detta är ungefär vad vi samtalade om och vilka slutsatser jag drar av det.

Under hela mitt liv har min mammas 14 månader i nazisternas utrotningsläger och koncentrationsläger och dess konsekvenser för henne och mig, haft ett avgörande inflytande på mina livsval. Jag delar detta med många av oss barn till Överlevande. Många av oss jobbar med människor och vi drivs av en vilja till upprättelse av dem som är svaga och utsatta. Man kan säga att vi om och om igen upprättar våra familjer och vårt folk – det judiska – och befinner oss i ett evigt krig mot nazistiska och vänsterextremistiska ideal.

Under cirka 12 år arbetade jag som sjuksköterska på svenska flyktingförläggningar, föreläste och utbildade i egen regi samt arbetade som samordnare och samtalsterapeut för asylsökande och flyktingar inom BUP.

Den grupp som berörde mig mest var den kosovoalbanska. Ett stolt men fattigt och förföljt folk som under 1990-talet och fram till i början av 2000-talet flydde från etnisk förföljelse och fördrivning från sina hem.
De utsattes för våldtäkter, misshandel och mord. De var mänskliga vrak när de kom hit till Sverige men hade alltid ett rättvisepatos och en förhoppning om att snabbt få göra rätt för sig, att få stanna och snabbt komma i arbete. Att bli försörjda av det svenska samhället ville de inte.

Likheterna med hur min mamma hade behandlats innan hon kom hit, och hennes förhoppning om att snabbt komma i arbete och få göra rätt för sig överensstämmer – men sedan finns inga likheter.
Medan mamma kom till ett samhälle som var intakt och där svenskarna hade ett positivt förhållningssätt som gjorde att  mamma snabbt fick jobb och möttes av leenden och bekräftelse, så möttes kosovoalbanerna med det motsatta.

Det förekom kränkningar i form av anklagelser om att som grupp vara tjuvar och banditer, man trodde inte på vad de berättade, de kvinnor som blivit våldtagna av serbisk polis möttes av beskedet att, "våldtäkt är ett brott i Jugoslavien och att de därför skulle tillbaks och polisanmäla förövarna” – alltså poliserna! Jag fick dessa fakta publicerade i Dagens Nyheter och fick till stånd ett möte med minister Birgit Friggebo i frågan.

Några år senare när situationen på Balkan höll på att explodera och kalla fakta om förhållandena där stod klara för alla, så svarade Pierre Schori – som hade  politiskt ansvar  för dessa frågor – på ett brev från mig och psykiater Sven-Erik Pettersson, att  han (Schori) höll på att få till stånd ett avtal med Jugoslavien där Jugoslavien skulle ta emot kosovoalbanerna, då de ju är medborgare i Jugoslavien och att dessa följaktligen har ett övergripande ansvar för sina medborgare.
Känns tecken igen från 1938 i Tyskland? För mig var det så. Ingen ville ha med dem att göra. Låt dem vara och låt oss stänga öronen och sluta våra ögon. Judar, kosovoalbaner – vem vill ha dem? Inte vi, i alla fall.

Under tiden satt de asylsökande i flyktingförläggningar runt om i Sverige i åratal medan de bröts ned till blöta fläckar – och vi som arbetade med dem bröts ned och tappade tron på politiker med övergripande ansvar.
Sedan bombade NATO Serbien och då – plötsligt – fick de stanna och förväntades plötsligt vara fullt arbetsföra. Och Schori ändrade genast uppfattning om dessa kosovoalbaners utsatthet! Tala om att vända kappan efter vinden.

Mamma berättar i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1946 om hur hon lärt sig svenska genom att läsa tidningar och lyssna på radio, hur hon skickar pengar till de få överlevande i familjen, sina två systrar, och hur hon svettas i ångest när tankarna över vad hon hade varit med om invaderar henne. Men hon berättar också hur oerhört tacksam hon är över att ha blivit människa igen, över att ha blivit upprättad. Att hon törs närma sig sina trauman i tidningsartikeln är fantastiskt, det trauma hon fick försöka att hantera under resten av sitt liv.

De som kom då, som mamma gjorde, fick ingenting av svenska staten – inte ens kläder, men de klagade aldrig, de tog sin plats i svenska samhället och vi, deras barn och barnbarn finns nu som deltagande aktiva medborgare i vårt svenska samhälle.
Sverige var paradiset och detta synsätt hjälpte dem senare i livet när ångest och livsleda hade dem i sitt grepp.

Hur stor är möjligheten idag att göra detsamma? Mycket begränsad. Det är ett annat samhälle vi lever i idag men vi skulle ändå kunde lära oss något av den grupp flyktingar som min mamma tillhörde.
Snabba beslut om uppehållstillstånd – eller avslag (de flesta har en plan B) – för att inte frånta människor makten över sina liv, aldrig ta hoppet ifrån dem, inte göra dem bidragsberoende, komma snabbt i arbete, lära sig språket (mamma lärde sig på jobbet, de var drivna av ett inre krav), hjälp till självhjälp och att snabbt få hjälp att bearbeta de upplevelser de lever med och som finns där under ytan resten av livet.

Jag har alltid jobbat efter tesen Bryt Tystnaden – våga sätta ord på det som förföljer dig i ditt inre för att därmed neutralisera den makt som ångesten besitter. Tala i familjen, tala med andra, lär dig hantera dina känslor, ta makten över ångesten och att bli trygg i sin religiösa tillhörighet. En trygghet som ger möjlighet att lyssna på andra, att vara stolt över sig själv och sitt ursprung – men det sätt kosovoalbanerna sågs (ner) på förstärkte bara deras ångest och depressivitet.

Jag skulle i framtiden vilja arbeta mer med hur vi barn till överlevande ifrån Förintelsen och vår erfarenhet skulle kunna överföras till flyktingar idag. De behöver inte tas hand om, de behöver bara mer instrument för att kunna hjälpa varandra såsom många inom den judiska kretsen stöttar varandra, då vi ju själva vet hur den egna grupper fungerar och var hjälpen och stödet bäst gör nytta.

Till Erik Ullenhag vill jag framföra mitt stora tack. Kanske det blir Folkpartiet i alla fall vid nästa val!
En önskan har jag, Erik, och det är att du hjälper till att bryta tystnaden i dagens Sverige när det gäller att få diskutera flyktingmottagande och integration – öppet – och inte som nu låta Sverigedemokraterna endast äga denna alltid aktuella fråga.

Erik - på varje arbetsplats idag finns frågan under ytan, många diskuterar den men andra törs inte säga någonting som kan tolkas negativt eller rasistiskt. Det är inte politiskt korrekt att utrycka sin mening. Varför, undrar jag?

Det är livsfarligt för det demokratiska samhället när politisk korrekthet får styra istället för det öppna samtalet, den öppna dialogen.