Värt att notera är att Egypten inte finns med här trots att den koptiska kyrkans medlemmar har utsatts för fruktansvärda förföljelser genom tiderna men i synnerhet på senaste tiden, och Egyptens kristna ber världen om stöd.
Det enda landet där kristnas antal i Mellersta Östern ökar – enligt samma rapport – är i den judiska staten Israel.
Hamad Amar, arabisk medlem av Knesset, Israels Riksdag, sade för en kort tid sedan följande:
"In the whole Middle East, only 1 658 000 Arabs have complete political and religious freedom....
All of these Arabs live as full and equal citizens in the one Jewish state...
Arabic-speaking Israeli citizens will contribute and assist in the building of our country."
Svenska Kyrkan har nu valt att bojkotta Israel och struntar i den enorma förföljelsen av sina trosfränder i Israels grannländer.
Varför?
Under 1980- och 1990-talen läste jag under närmare tre år på den Religionsvetenskapliga linjen i Lund och Göteborg.
Inte vid ett enda tillfälle nämndes Förintelsen av den europeiska judenheten som skett endast 40 år tidigare. Vi hade inga föreläsningar om hur judar uppfattar sin egen religion. Vi hade däremot djupgående studier hur de kristna tolkar oss judar – men den antisemitiska sidan av kristendomens historia belystes aldrig, trots Förintelsen och mitt tjat om att samtal om detta behövdes (och behövs), och vilken betydelse denna har för den kristna självbilden.
Under 1930-talet gjorde kyrkorna i Europa inte någonting för att stoppa den nazistiska expansionen, för att inte tala om krigsåren då de definitivt vände ryggen åt Europas judar.
Man brukar ifrån kyrkans sida alltid tala om den tyska Bekännelsekyrkans motstånd, men man glömmer att nämna att detta motstånd inte gällde judarna. Bekännelsekyrkans främsta ledare kunde tänka sig att försöka skydda de tyska judar som erkände sig som kristna – detta byte av religion för att rädda sig undan mördandet. Detta lyckades man dock inte med och även dessa judar försvann i röken från Auschwitz-Birkenau.
I frågan om antisemitism är kyrkan präglad av okunskap och ignorans om sin egen antisemitiska historia. Kyrkan ter sig passiv, självförhärligande och övertygad om sin egen godhet och kärlek till alla som behöver deras stöd. De verkar helt omedvetna om hur deras egen obearbetade antisemitiska historia lever sitt eget liv i prästernas förkunnelse och i kyrkans liv.
De förväntar sig som alltid att vi – Judarna – ska bocka och buga och känna oss tacksamma för att de kristna tänker på oss förtappade själar som tillåts existera som en skyddad minoritet mitt ibland dem.
När vi inte passar in i den mall man har byggt upp då slår ilska och hat till.
- Förstår ni inte hur väl vi vill er? Tycker ni verkligen inte att vi är snälla och lyssnande? Ni arma människor med er gammaltestamentliga otidsenliga lagburna religion och er straffande Gud?
Antisemitismen är dynamisk och anpassar sig med tiden. I sken av Förintelsen kan man inte säga sig vara antisemit, för det är inte politiskt korrekt, men det går bra att vara det.
I våra dagar kan man lägga all sitt hat på Israel i sken av rätten att kritisera en demokratisk stat. Man kan till och med se exempel på människor som byggt sina karriärer på det, utan att möta nämnvärt motstånd av vare sig kultureliten eller det politiska etablissemanget.
Men när Israel blir Juden bland världens stater och den kyrkliga kritiken mot det oerhörda förtrycket av sina kristna trosfränder i alla till Israel gränsande stater uteblir – då spricker den självuppblåsta bubblan och oförsonligheten blir tydlig.
Man är inte för någon, man är bara emot – och mest av allt är man emot den otacksamma Juden som fortsätter att älska livet, sin religion och till och med tar sin plats på scenen, i och med Israel.
I sken av detta är Svenska kyrkans bojkott av Israel fullt förståelig och kommer att ihågkommen som ett modernt uttryck för äkta kyrklig antisemitism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar