När jag jobbade på flyktingförläggningar i Sverige som sjuksköterska på 1990-talet mötte jag 1000-tals människor som flytt till Sverige från Mellersta Österns länder.
Jag satt i 100-tals samtal där de berättade om hur de utsatts för alla möjliga och omöjliga övergrepp, om dagliga trakasserier, om handikappade barn utan rättigheter, om att inte få medborgarskap och utbildning. De berättade om hur de tvingades att tillbringa sina liv i flyktingläger utan några rättigheter, och hur varje försök till upprättelse, varje försök till att bryta sig loss med kraft, slogs ned.
Jag mötte en före detta affärsman från Saudiarabien som berättade för mig om när Saddam Hussein sköt Scud-missiler över Israel och Saudiarabien och Yasser Arafat gav detta sin välsignelse, så rycktes hela hans liv med ens bort. Han blev varse att hans föräldrar hade flyttat till Saudiarabien på 1950-talet ifrån Samarien/Judéen och att de endast vistades på saudisk mark temporärt. ”Temporärt” sa han – jag är ju född där och har byggt upp hela min rörelse där med 10 anställda. Min familj är född där och plötsligt fick vi tre dagar på oss att flytta. Så nu sitter jag här i en barack i Sverige utan något liv, ansedd som förrädare av mitt land på grund av att skurken ifrån Egypten – Arafat – leker Messias! Varför?
Svaret är att världen skiter i hur arabvärlden behandlar sina egna, så länge länderna låter det svarta guldet under ökensanden flöda över världen. Svaret är också att Svenska kyrkan skiter i de kristna när de nu går samma öde till mötes som vi judar. Efter 3500 år blev vi utslängda och ingen brydde sig. Men judarna flydde till Israel, där de nu är en självklar del av ett pulserande och levande samhälle.
Jag mötte alltså 1000-tals asylsökande ifrån hela arabvärlden – från alla Mellersta Österns länder, utom ett: Israel. Varför?
Sanningen är enkel. De enda fria araber som finns är Israels 1.3 miljoner araber. De enda fria muslimer och kristna bor i Israel. De skulle kunna ta ett flygplan och fritt lämna landet och söka asyl – men de gör inte det. Varför? Det självklara svaret är att de inte vill. Det finns ingen anledning. De vet att de har det bäst av alla muslimer/kristna i Mellersta Östern. De vet att trots att de lever i minoritet och att Israel är i krig så har de det så bra det går att få. Att vara minoritet är svårt, att balansera mellan majoritetssamhällets önskemål och den egna gruppens krav är tufft – men detta är någon vi alla som lever i minoritet måste lära oss att hantera. De kan skrika högt utan risk för straff. De är representerande i Knesset. De är fria människor och det vet de att de är. De utövar sin religion på det sätt de själva vill, de firar sina högtider, de gifter sig och skiljer sig och begraver sina döda utan inblandning ifrån majoritetssamhället. Därför stannar de. De bidrar till samhällets utveckling och de har fri utbildning, hälsa och sjukvård och de kan göra militärtjänst om de vill, vilket ett ökande antal även gör. Varför? För att de är israeler.
När de kristna nu förtrycks i grannländerna och tvingas att flytta eller leva som slavar ställer man sig genast frågan: Vem ställer upp för dem, vem tar emot dem?
Inte är det Svenska kyrkan i alla fall. Svenska kyrkan är fullt upptagna med att vrida på apelsiner i Sverige för att se att det inte står Jaffa på dem. Någon ersättningsfrukt från Israels grannländer hittar de dock inte, eftersom människorna där är fullt upptagna med att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar