Dhimmi-lagar i Syrien och Svenska kyrkans bojkott av Israel

Läste nyligen i Times of Israel att kristna ledare i staden Ragga i Syrien av al-Qaeda har tvingats att  skriva på ett dokument där dhimmi-lagar införs igen.  Dhimmi-lagar innebär att de kristna underställs och erkänner sig underlägsna islam och betyder att man inte får läsa ur sina religiösa texter så att en muslim hör det, man får inte visa kristna symboler, man får inte reparera kyrkor eller kloster, man får inte göra något som går emot islam som exempelvis erkänna konvertering. Man måste också betala en extra dhimmi-skatt och att bryta mot dessa regler ses som krigshandlingar - alltså är man slavar under islams godtycke och bestraffas med döden om reglerna bryts. Alternativen de kristna ställts inför var ovanstående, konvertering eller att avrättas med svärd.

Dhimmi-lagar har judar och kristna tvingats att leva under tidigare i historien, vilket i praktiken innebär en total underkastelse och dagliga trakasserier av oerhörda mått.
Mellersta Östern består av en gigantisk öken. En öken, som förutom sand är fylld av moraliskt  förfall  och där den personliga friheten bara är en dröm, en hägring i öknen, en icke existerande verklighet. Man är ekonomisk fullständigt beroende av det svarta guldet under sanden, i öknen där inbördeskrig och ändlösa klankrig råder, där det är dödsstraff för homosexualitet och för att lämna islam, där kvinnor inte får köra bil, där kristna och judar inte har några rättigheter, där hundratusentals om inte miljoner flyr varje år på grund av förföljelser och inbördeskrig. Detta är vardagen i öknen.
Miljontals lever i misär i tältläger som flyktingar medan de mest välbeställda tar sig till bland annat Sverige. Bara här i landet lever flera hundratusentals flyktingar från Mellersta Österns förtryckarregimer.
I Mellersta Österns öken hörs skrik i natten, skrik från lidande, döende, kränkta människor. Skriken kommer från många olika håll, bland annat från de kvarvarande små kristna områdena, dessa skrik på hjälp från omvärlden förblir ohörda skrik i en öken där avstånden är stora - det finns ingen där för att höra dem.

I denna öken finns en enda, liten, liten oas. En oas där grönskan sprider sig, där vatten finns, där ekonomin blomstrar, där skolorna fylls av kunskapstörstande ungdomar och vuxna, där den personliga friheten är en självklarhet, där åsikter om allt möts på bussarna, i media, inom försvarsmakten, i synagogor, kyrkor och moskéer, där tillkortakommanden och misstag offentliggörs och där en muslimsk domare kan döma en president under öppna demokratiska rättegångar, där journalister kan och får säga vad de vill, där alla, även kristna och muslimer är garanterade mänskliga rättigheter, där de kristnas antal ökar och där det är totalt ofarligt att vistas och utöva sig religion fritt.

Och i denna lilla oas - där finns Svenska Kyrkan. Där verkar de och där låtsas de värna om de svaga, de utsatta, de förföljda. Där finns de och där bojkottar de den lilla oasens grödor, där sprider de antisemitiska tankegods - mitt ibland öknens sedan många generationers boende, invandrade och från öknens utkastade judar - tillsammans med kristna, muslimer, druser och baha'i. Judarna där som tidigare levt under dhimmi-lagar men som nu ser till att oasen i öknen blommar - för alla - medvetna om slaveriets konsekvenser och frihetens värde. De låter Svenska kyrkan verka mitt ibland dem eftersom de trots allt de gått igenom har behållit en moraliskt hög nivå under sin tid som slavar.  

Rösterna i öknen skriker fortsatt ohörda, ingen bryr sig om dem; det är ju farligt att försvara sina kristna bröder, al Qaedas arm når kanske ända till Sverige, det är farligt att utmana islams militanta företrädare. Inga journalister skriver om de lidande kristna bröderna och systrarna - sådana journalister kan inte resa i öknen utan att bli attackerade och dödade - därför samlas alla i oasen, i Israel, där de kan verka i trygghet, äta oasens grödor, sova i oasens fina hotell, besöka oasens världsberömda akutsjukhus när de blir sjuka, flyga därifrån med det enda flygbolag som fick flyga efter elfte september ty de ansågs som ett föredöme i säkerhet, och känna sig säkra och trygga.
Och när de kommer till Sverige igen kan de  pompöst i toleransens namn uppmana oss att inte köpa oasens apelsiner och sharon-frukter, för att bojkotta öknens svarta guld kommer inte på fråga och de kristnas skrik på hjälp får fortsätta att försvinna ut, ohörda, i den stora tomma öknen där skriken endast tystas av grannens skrik på hjälp.

Låt oss alla våga stå upp för dem som skriker och låt oss se dem som ett moraliskt föredöme då de försöker trotsa ondskan. Låt oss hjälpa dem att med Israel som föredöme skapa fler oaser där livet och inte ondskan tar över.