Idag skickade min snart 17-åriga dotter ett sms till sin kompis i Jerusalem med övernattningslägenhet i Ashkelon och hoppades att allt är bra. Dottern har med förfäran tagit del av nyheten att ett 70-tal raketer skjutits bland annat över Ashkelon. För två år sedan vistades kompisen i skyddsrum medan
Hamas skoningslöst besköt Israel.
- Gud vad skönt att du bryr dig, blev svaret. Jag känner mig så ensam och det känns som att världen inte bryr sig.
- Vad hemskt att vara tvungen att tillbringa tid i ett slutet skyddsrum och höra raketer och vara rädd för vad som skulle hända om de lyckades komma in i vårt land och döda oss, sa min dotter.
- Hur kan de bara göra så här? Vad driver dem?
- Ja, sa jag. Var glad att din kompis inte bor i Gaza för där finns inga skyddsrum. Där används byggnadsmateriel till smuggeltunnlar för vapen och tunnlar in i Israel för att kunna döda bönder alternativt kidnappa dem för att Israel ska släppa terrorister i utbyte.
När Israel till slut tvingas att slå ut raketramperna upptäcker vi att de finns uppställda intill boningshus, skolor, sjukhus och gudstjänstlokaler. Allt i strid mot alla regler. När Israel ringer upp eller skickar sms till alla civila boende i området - jo, de har numren - och ber om ursäkt för att de nu tvingas att bomba ramperna och uppmanar de boende att sätta sig i säkerhet, så tvingas dessa barn och oskyldiga vuxna civila istället upp på taken av Hamas, de styrande i Gaza, för att förhindra israeliska flygplan från att bomba. - Kan du föreställa dig skräcken att befinna sig på taket och hoppas att de upptäcks? Om de upptäcks av flygplanen avvaktar israelerna med attacken - vilket Hamas räknar med. Vilket det än blir så vinner Hamas tid - eller propagandapoäng.
- Hur kan de göra så? Hur!?
- Jo, för att de älskar döden, till skillnad för oss som älskar livet. Hamas vet detta och därför placeras raketer intill hus och skolor. De vet att vi inte dödar oskyldiga människor och därför tvingas de upp taken och de vet, men de förstår inte varför, att vi därför alltid väntar med att ta till vapen.
Vi vet att när vi tvingas döda en annan människa, även när det är i självförsvar, så förändras individen eftersom denne sedan ska leva med vetskapen om att ha tagit ett liv - och vi vet att denna individ måste ha stöd i det nödvändiga i att få försvara sig och sitt folk.
Vi vill inte att människor skadas, och Hamas vet, om den dagen kommer, att i samma ögonblick de säger
- Vi lägger ned vår dödskultur och uppfostran av barnen att bli självmördare.
- Vi slutar att skjuta för att döda oskyldiga människor.
- Vi inser att livet är större än döden och vill ha fred med er och lära oss hur man hjälper varandra, hur man älskar varandra, hur man utvecklar sjukvård och socialtjänst och hur man sprider livsbejakande kunskap till varandra.
I detta ögonblick kommer inte en kula skjutas ifrån Israel och de kommer att utvecklas och få livet tillbaka, skolor och fabriker och infrastruktur kommer att fungera och de kommer att öppet kunna träffa människor från hela världen.
Men än så länge föredrar de dock hatet. Tyvärr. Hatet som bara leder till mer hat och mer raketer och mer självmördande ungdomar.
Under tiden delar Svenska kyrkan skyddsrum med din kompis och fortsätter att vända på apelsiner i Konsum och rata dem det står Jaffa på. Någon apelsin det står Gaza på lär de dock inte hitta eftersom där är folk fullt upptagna med att ladda raketerna och gräva tunnlar och att lära barn och ungdomar - även 16-åriga, snart 17-åriga flickor - att hata så de inte lär känna andra, judiska, flickor som stödjer deras längtan efter ett värdigt liv.
Att hjälpa livstörstande flickor från Gaza genom att bekämpa de terrorister som terroriserar sin egen befolkning såväl som sin grannbefolkning, kommer inte på tal.
Det finns ju inga skyddsrum i Gaza och inga apelsiner att rata.
Det kan ju vara farligt och Hamas kan ju slå ihjäl dem, skjuta dem, hänga dem, halshugga dem.
Nej, vi vet att 16-åriga flickor i Ashkelon och Jerusalem lämnar plats för oss i skyddsrummen.
Där är vi säkra och trygga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar