Judinnan som vägrade dö

Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift av henne men inte den enda. 

- Jag har bett er alla komma hit för att berätta om er moder och vår mycket speciella relation, sa doktorn till oss syskon. Jag känner inte er och ni känner inte mig, men jag måste få säga detta, att er mamma är ett unikum. Er mamma överlevde Auschwitz/Birkenau. Det var en bedrift ev henne men inte den enda.
- Er moder är den patient som fick mig att bli en bättre läkare och den som fick mig att inse varje människas unika förutsättningar. Er moder gjorde mig ödmjuk och hon gjorde mig till en klokare läkare. Jag har samlat er här idag för att jag måste få berätta. Ni sörjer på ert sätt och jag på mitt.

- För 22 år sedan diagnostiserade jag henne med en mycket ilsken cancertumör. Vi sökte efter huvudtumören men den fann vi inte. Jag opererade bort lymfkörtlar som var fyllda av cancerceller. Huvudtumören kunde sprida sig och sätta metastaser precis var som helst utan att vi skulle kunna göra någonting annat än att ge uppehållande behandling. Så är det, så var det och det visste jag och detta var jag tvungen att förmedla till er moder. Hon fick ingen behandling förutom röntgenundersökningar för att se hur spridningen fortskred.

Jag gav henne högst ett år att leva. Det var den samlade läkarvetenskapens erfarenhet av denna cancerform. Jag var trygg i min yrkesroll och jag var Kirurgen som opererade och som höll liv och död i mina händer. Mitt jobb byggde på naturvetenskapliga slutsatser. Kirurgens jobb är konkret och handfast. Man hade  respekt för mig.

På dagen ett år efter mitt självsäkra uttalande kom hon och satte sig i mitt väntrum. Utan förbokad tid. Hon satt där och väntade. Hon vägrade att gå och till slut tvingades jag att ta emot henne.
Hon spände sina bruna ögon i mig och jag smalt som ett vaxljus i värme. Hennes ögon släppte mig inte för en sekund.
- Du sa att jag skulle vara död nu. Jag lever. Dina böcker har inte hela sanningen, sa hon. Och hon fortsatte,  
- Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

Ta aldrig hoppet ifrån någon. Aldrig någonsin.

- Det oerhörda hände. Er moder höll cancern i schack. Hur vet jag inte. Det var unikt. I 22 år levde hon med sin sjukdom. Vi utvecklade en väldig speciell relation, er moder och jag. Hon ringde när hon behövde hjälp och hon fick alltid akuttid, särskilt mot slutet av sitt liv när hon fick svullnader med cancerceller i. Hon ringde, jag skar bort dem och hon gick hem till sitt.

- Under många år lät er moder mig att kalla på henne när jag hade unga medicinstudenter. Vi talade om etik och om moral och om att människor är biologiska varelser med olika förutsättningar. Hon kom och vi berättade om vårt samarbete. Hon gjorde intryck, er moder.

- Om hennes tid Auschwitz/Birkenau hade med hennes inställning till livet att göra vet jag inte. Vad den avgörande faktorn var som gjorde att hon orkade hålla sjukdomen i schack och att orka bygga ett nytt liv efter kriget vet jag inte heller. Vi talade inte om det men fanns där i bakgrunden. Det hon lärde oss var, att du aldrig kan veta vem det är du har framför dig.

- Du måste utgå från att det kan vara den som omkullkastar all tidigare erfarenhet och du får aldrig tappa detta sätt att se på en till synes dödssjuk människa - och du får aldrig ta hoppet ifrån din patient. Livet måste få fortsätta, tills det är över. Detta var ämnet för samtalen jag höll med mina studenter.
- Respekt och en ödmjuk inställning gör oss till bättre yrkesutövare.

- Jag anmälde mig som frivillig doktor till den avdelning där er moder vårdades mot slutet av sitt liv. Jag ville vara med till slutet och det fick jag. Hon var ett unikum och jag respekterade henne oerhört. Nu är hon borta men hennes minne lever.

Så sa han, doktorn - den svenske kirurgen på det lilla sjukhuset - som hade samlat mig och mina syskon för att berätta om sin och vår mammas relation.

Vi satt och lyssnade på doktorn och vi sörjde tillsammans, på vårt sätt.

Tro inte att jag hittar någonting 

 

- Tro inte att jag hittar någonting, sa hon. - Det är så många som kommer och frågar men det finns så lite material kvar, fortsatte hon. - Ni måste förstå att tyskarna förstörde så mycket dokument som möjligt innan de drog sig tillbaka från den anstormande ryska armén, sa hon, arkivarien i Auschwitz/Birkenau. Det är så många som kommer och frågar. Ni ser mannen här intill? Han är i samma ärende som er. Jag förstår alla frågor som vill bli besvarade, men oftast hittar vi ingenting. Men jag skall titta, sa hon. Var det numret 80162 sa du?

- Sitt still, sa min fru, måste du irra omkring som en osalig ande?
- Sätt dig, sa hon. Vi som hade åkt motorcykel genom Europa för att få svar och nu äntligen var här.
- Sätt dig, sa hon.
 - Jag kan inte sitta här på dödens plats, sa jag.

Konstigt, sa arkivarien, när hon tillbaks. Det finns ett dokument ifrån Dr Mengele - han, doktorn som tog liv - Dödsängelns privata arkiv där din mammas nummer och namn finns, 80162 - 23 år gammal från Ungern. - Det är ett unikt dokument, sa hon. - Det bevisar att han, Dödsängeln, läkaren som lovade att rädda liv när han var färdig med sina medicinstudier och som istället gjorde experiment på din mamma och dödade oskyldiga.
- Det var inte så många som överlevde honom, sa arkivarien. Hans favoriter var barn som var  enäggstvillingar som han valde ut från fångtransporterna. Han lät dem frodas med god mat och sömn innan han injicerade dem med en spruta dödligt virus eller något annat som man ville experimentera med. Han mördade sedan båda två och lät dem obduceras. Resultatet av obduktionen skickades till det universitet utanför Berlin där han var anställd. Människorna i lägret var inget annat försöksdjur åt naziregimen i naturvetenskapens namn.
Dokumentet med din mammas namn och nummer stals av en medfånge strax innan evakueringen, för att kunna användas som bevis mot Mengele. Det är ett unikt dokument, upprepade hon, arkivarien, - unikt.

- Nu är du lugnare, sa min fru, till mig. - Nu har ju resan med motorcykel genom Europa visat sig vara en högvinst.
- Det djävla svinet Mengele, sa jag, läkaren som tog liv och behandlade människor som utbytbara nummer, objekt som han gjorde vad han ville med. Måtte hans namn bli struket ur mänsklighetens historia.

- Vet du, sa mamma en gång, att doktor Mengele sparkade mig och kallade mig "jävla judesvin". Varför ville de alltid kränka oss? sa mamma, utan att vänta på svar. - De kände ett sådant förakt mot oss, tyskarna där i lägren, vare sig de var läkare eller vanliga soldater. Ett bottenlöst förakt.
Jag fick sitta på konstiga flaskor i Mengeles laboratorium. Jag tror att det fanns farliga ämnen i flaskorna och jag tror att de ville se hur min kropp reagerade på detta. Kan cancern komma därifrån?
- Vad vet jag, sa hon och ryckte på axlarna. Något fanns i de där flaskorna i alla fall.

- Vi ses i Paris efter kriget! Så sa han, den franske fotografen hos Mengele. Det var han, fotografen, som beslöt att med risk för sitt liv öppna en bakdörr och släppa ut mig. Två människor vars blickar möttes och gav varandra hopp om att få leva ytterligare en dag. Han som fick hoppet leva vidare i mig. Vi sågs aldrig igen, han och jag. Men just den gången, den stunden, så gav vi liv åt varandra - två unga judar hos dödsängeln doktor Mengele där i dödslägret, där röken ifrån skorstenarna i vilka våra släktingar försvann och den sötsura lukten av brinnande kroppar mötte mig när bakdörren öppnades och släppte ut mig.

"Vi ses i Paris efter kriget."

- Det är hoppet om något bättre, något levande som gör oss just levande. Utan hopp skulle vi alla ha dött där i Auschwitz/Birkenau. En timme i taget, en dag i taget, en dröm i taget, om ett möte i Paris och blickar som möttes i ett livgivande ögonblick.  Jag fylldes av glädje mitt i eländet.

- Ta aldrig hoppet ifrån någon - det är mitt budskap.

Det är det judiska sättet, tänkte jag. Protestera genom att ge liv. Ge liv i möten och i respekt inför din medmänniska. Ge liv till varandra i möten där båda lyfts. Du-möten, inte Det-möten, som Martin Buber talar om i sina böcker.

En kvinna och två doktorer. En läkare som ger liv och en som tar liv.
Och judinnan som vägrade ge upp hoppet - och vägrade dö.

Vi gör alla våra val, tänkte jag.

Defeating the hatred - observing Yom Kippur with our hometown

And so that day came, the one day that we Gothenburg Jews never thought would come, ever again. We stood there together at the Yom Kippur service and asked our Creator for forgiveness for our wrongdoings against him and against each other. We stood there and for a short while we were able to sense what happened all those years ago and it seemed eerily and terrifyingly familiar somehow.

We stood there together; we who had been friendly and caring towards each other, we who had helped each other, we who had been angry with each other, we who supported each other but also those of us who had been jealous and uncaring, angry and deceitful – in short, human.

We stood there; we who believe that culture is the basis of Jewish life and those of us who see a deeper religiosity as the most important thing in the lives of the Jewish people.

We stood there as sometimes people do in general, you know, with our strong and our weak sides, being like people are in general.

We stood there and we were wondering how to make next year a better year in relation to each other, towards God and to ourselves. In short to be better as human beings, as persons and as a people.

We stood there, a few hundred Jews from Gothenburg and the vicinity.

And two blocks away, the Nazis were marching.

For a moment we trembled as we were reminded of what happened in Europe 75 years ago, as if we could remember it, as if we were there – even though most of us weren’t even born at the time. But some of us were. And some of us did remember what it was actually like. Was it fair to have them go through this, yet again? To be reminded of what they hoped and believed would never happen again? There it was, the sound of marching feet, of marching Nazis, in our hometown. In Sweden, in 2017.

And yes, we did remember. All of us. Even those who didn’t, could actually remember.

When 75 years ago, the highly assimilated Western European Jews mostly saw their Jewishness as a picturesque but not very important detail of their identity.

When 75 years ago, the Western European Jews were as tradition goes, highly educated and had also been soldiers and officers and fought together during the First World War.

When 75 years ago, the Western European Jews looked down their noses ever so slightly at the Eastern European Jews, who were regarded as relics from ancient times.

When 75 years ago, the Eastern European Jews lived in their shtetls and wore caftans, side locks and spoke Yiddish – and looked at the Western European Jews, shaking their heads in sorrow over those who had left the road of the covenant.

When 75 years ago, the Eastern European Jews could not understand the Jews who spoke German or French, and they did not understand the Jews who saw their Jewishness as a piquant and not very significant detail of their identities. Who were mostly completely assimilated; more French than the French and more German than the Germans.

Then 75 years ago, they met naked in the gas chambers of Auschwitz/Birkenau and the other death camps and they finally looked at each other – really looked at each other – and realised that Abraham’s covenant was what now would seal their fate.

Then, 75 years ago, before the gas was released, and they died screaming in agony, clawing at the floor and the walls, they realised that their view of themselves did not determine their fate or the way their killers regarded them. To them, they were all vermin. And vermin you exterminate.

Then, 75 years ago, they finally realised that their fate were determined by what they were and not in any way by what they had done.

Then, 75 years ago, they disappeared together in the smoke from the crematories.

Then, 75 years ago, no pity or solidarity was shown towards us, against the hateful forces that would ultimately destroy Europe; the Nazis were left to carry out their murderous plans to rid the world of the Jewish people. They met little opposition, the Nazis, those who build their existence on evil and constantly fuel the hatred they feel for us, there in the synagogue, by their misguided belief that we somehow are to blame for all the ills is this world. Either we are too rich, or too poor, too foolish or too smart, too powerful or not powerful enough, too wicked or too kind. And never quite human.

It was last Saturday, at Yom Kippur, when all of you Gothenburg inhabitants showered us with love in a heartfelt and overwhelming display of solidarity with us.

It was last Saturday, on Yom Kippur, when we saw when we arrived at the synagogue for the service, that you had sent hundreds of letters of love and support, all on display for everyone to see in the assembly house.

It was on Saturday, on Yom Kippur, when the amount of emails that had arrived, we were told were too many to count, and it was on Yom Kippur, and the day before hearts were drawn on the sidewalk outside our synagogue and assembly house, and it was on Yom Kippur an unknown woman presented us with 200 roses as a sign of love and solidarity.

It was last Saturday on Yom Kippur, men and women in police uniforms, together with thousands of gothenburgers as well as many other Swedes, and foreigners too, showed the Nazis and their leftist counter demonstrators who had arrived in order to seek confrontation (in spite of them not being too overtly fond of us either) – that we were all united against their manifestation of hate.

It was the day before Yom Kippur our community chairman, along with other representatives of the Jewish community, spoke before a cheering crowd of at least 2000 people, and talked about dialogue instead of polarisation as well as understanding and acceptance instead of hatred.

And now, after yet again reliving the sensation of what our parents, grandparents and great grandparents experienced and many of them died as a result of, we could regain the positions in our lives and the air was filled with determination – that what happened 75 years ago will never ever happen again.

We Jews have taken back our place on the stage and also in history – and there we will remain, no matter what happens, what we think of each other and what others think of us.

When the blowing of the ram’s horn sounded, that proclaims that the Creator is giving us another chance to improve and to improve our lives as well as the lives of others’ in the year to come, we had the feeling that next year will be a year of renewed friendship and yes, love, between all of us human beings, in our everyday life as well as when we come together, here in our hometown, Gothenburg.

Hatet som besegrades - vi som firade Jom Kippur och alla ni andra

Så hände det som vi Göteborgs judar aldrig trodde skulle hända. Vi stod där tillsammans på Jom Kippur och bad vår Skapare om förlåtelse för de fel vi har begått mot honom och mot varandra. Vi stod där och fick för en kort stund förnimma det som hände då, för 75 år sedan.
Vi stod där. Vi som har varit vänliga mot varandra. Vi som hjälpt varandra. Vi som har varit elaka mot varandra. Vi som stöttat varandra men också vi som varit avundsjuka.
Vi stod där. Vi som anser att kultur är basen för det judiska och vi, som ser fördjupad religiositet som det viktiga i ett judiskt liv.
Vi stod där som människor i allmänhet med våra starka och svaga sidor.
Vi stod där och vi funderade på hur vi ska kunna göra nästa år till ett bättre år i relationen till varandra.
Vi stod där, några hundra judar från Göteborg med omnejd.
Två kvarter bort marscherade nazisterna.

För en liten stund darrade vi när vi påmindes om det som skedde i Europa för 75 år sedan.
Då, för 75 år sedan, när de i hög grad assimilerade västeuropeiska judarna mestadels såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sin identitet.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna var högutbildade och hade varit officerare i sina respektive krigsmakter under första världskriget.
Då, för 75 år sedan, när de västeuropeiska judarna såg på de östeuropeiska judarna som en relik och en kvarleva från gamla tider.
Då, för 75 år sedan, när de östeuropeiska judarna bodde i sina shtetls och bar kaftaner, hårlockar och talade jiddish - och som tittade på de västeuropeiska judarna och skakade på sina huvuden åt de som hade lämnat förbundets väg.

Då, för 75 år sedan, förstod de östeuropeiska judarna sig inte på de judar som talade tyska eller franska och de förstod sig inte på de judar som såg sin judiskhet som ett pittoreskt inslag i sina liv.
Då, för 75 år sedan, möttes de nakna i gaskamrarna i Auschwitz/Birkenau och de tittande på varandra och insåg att Abrahams förbundstecken var en del av det som avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, innan gasen släpptes ned, insåg de att deras syn på sig själva inte avgjorde deras öden.
Då, för 75 år sedan, förstod de till sist att deras öden avgjordes av vad de var och inte vad de hade gjort.
Då, för 75 år sedan, försvann de tillsammans i röken från krematorierna.

Då, för 75 år sedan, visades ingen solidaritet med oss och mot de hatiska krafterna som förgjorde Europa. Nazisterna, de som bygger sin tillvaro på hatet de känner för oss därinne.

Det var i lördags, på Jom Kippur, som ni alla visade översvallande solidaritet med oss.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som vi såg att ni hade skickat hundratals brev som satts upp för allas beskådande inne i församlingshuset.
Det var i lördags, på Jom Kippur, som mängden mejl som kommit var oräkneliga och det var då, på Jom Kippur, som det fanns hjärtan ritade på marken utanför vår synagoga och det var då, på Jom Kippur som en okänd kvinna överlämnade 200 rosor som tecken på solidaritet.
Det var i lördags på Jom Kippur som män och kvinnor i polisuniform tillsammans med tusentals göteborgare och tillresta övriga svenskar, visade nazisterna att vi alla står enade mot deras hat.

Det var dagen före Jom Kippur som vår församlingsledare tillsammans med andra företrädare för oss judar, talade inför 2000 jublande människor om dialog istället för polarisering och om förståelse istället för hat.
När förnimmelsen av vad våra föräldrar och mor- och farföräldrar genomlevt och dött för, kunde vi återta våra positioner i våra liv och luften var fylld av beslutsamhet över att det som hände då, för 75 år sedan, aldrig någonsin kommer att hända igen.

Vi judar har återtagit vår plats på scenen och där stannar vi oavsett vad som händer och vad vi tycker om varandra.
När blåsandet i vädurshornet förkunnade att Skaparen givit oss chansen att förbättra oss och höja våra liv till nya höjder under det kommande året, bar vi med oss känslan av att nästa år kommer att bli ett år av förnyad gemenskap mellan alla oss människor, där i vår vardag, där i vår gemensamma hemstad, Göteborg.

Nazis marching in my hometown - during Yom Kippur

I live in Göteborg (Gothenburg) in Sweden.
I am a Jew, living a traditional Jewish life, and I am the son of Auschwitz/Birkenau survivor. I have devoted much of my adult life to lecturing about the Holocaust and its consequences. In the beginning, my mother and I were doing this together but after her passing, I continued on my own. What we warned our audiences of and talked about will now take place in my hometown.

On September 30, the Nazi organisation NMR, ”the Nordic Resistance Movement”, will ”demonstrate” (read: march) in central Göteborg. On their website they call for "national uprising” and they are counting on gathering at least 1000 participants.

On September 30th, we Jews celebrate Yom Kippur.

”The day will come when those who took their lives, now too, are trying to deny them their deaths.”

NMR claims openly and without hesitation that we Jews are the cause of all evil and that they wish to implement Hitler's final solution, that is the mass murder of us Jews.
That left-wing groups come to Göteborg simultaneously to seek confrontation and stop the Nazis by means of violence is not ruled out. There may be a lot of violence in central Göteborg.
The Nazi demonstration/march will pass about 100 meters from our synagogue, a synagogue where we Jews will come and go throughout this our holiest day of the year.
”The day will come when those who killed them, now too, are trying to deny them their deaths.”, the former leader of the Swedish People's Party Per Ahlmark, once wrote about the Holocaust.

"The Holocaust never happened"

"The Holocaust never happened,” say the Nazis, ”but it is a pity that Hitler did not finish the job.”
This is the point to which we have now arrived. The above views is now being disseminated on streets and squares on a daily basis and on our holiest day, The Day of Atonement, in my city.
I live in Göteborg. As the son of a survivor from Auschwitz/Birkenau, I have chosen to live a traditional Jewish life, and during a large part of my adult life I have lectured about the Holocaust and its consequences - and now I and my fellow Jews here in Göteborg are faced with the reality which I, and my mother when she was still alive, lectured about and said must not happen again. But now it is happening again.
How are we to respond to the evil shown to us and our unimaginably naive police force that have given the Nazis demonstration permit on this day? And, in addition, the NRM also arranged an unauthorised demonstration just the other day where there they consistently ignored the police, who did nothing.

Yom Kippur

For those who do not know what Yom Kippur means, I'll quickly tell you this: From the Jewish New Year, Rosh Hashana, it's 10 days to Yom Kippur. These 10 days are a time of reflection and reconciliation with the mistakes committed during the previous year. Our goal is to become better people in the coming year. We should contact people we have wronged and try to mend our ways and correct the mistakes we have made. Everything leads up to Yom Kippur, when we finally ask the Creator for reconciliation and forgiveness for our mistakes against the Creator himself. Most of us fast for a night and a day in order to focus on the reconciliation with the Creator, but also in order to gain increased awareness of our dependence on daily food and drink as well as other basic living conditions. At Yom Kippur we stand alone but in group before the Creator. At the end of the day a Shofar, a horn, is blown, as a symbol of forgiveness and the opportunity to begin living a life of higher morality than the past year.

The Nazis are marching in my hometown during Yom Kippur

That the Nazis have chosen this day is no coincidence. The Nazis especially enjoyed violating Jews on this day and days like this, before and during the war.
"Do not believe that your prayers and the pursuit of high morals have any chance against our power and our ability to do what we want with you." - This is the message that the Nazis and those who hate us want to convey.

In 1973, the Jewish state of Israel was attacked on Yom Kippur, in an attempt to complete the Holocaust through the extinction of the Jewish state. Israel managed to win the war, but it was very tough fighting with great losses in human life.

We have, of course, tried to put an end to the demonstration, and we are astonished at the weakness of the Swedish police against an organisation that has the extermination of us Jews, on their agenda. Hence, an undemocratic organisation like this utilises the open and democratic system for its own very undemocratic purposes.

The survivors' way of dealing with evil

We also respond by highlighting the survivors' ways of responding to the evil.
I have worked in a Jewish retirement home as a nurse and I know that the now aged survivors are tormented every night with anxiety and flashbacks; they relive the war. However, they still get up every morning and go through their morning routines and live their lives in a dignified manner and by that they show us an attitude that we who were born after the Holocaust must adhere to - because it is our duty to do so.

Despite the hell in Auschwitz/Birkenau, the survivors chose to hold on to the Jewish way of protesting. They chose to try to sanctify life. They tried to rebuild their lives with the help of the basic moral standards we have always chosen to live after, and with God’s help.

They chose life before death.

They chose life before death.
They chose to show that our morality and faith in the inviolability of life are stronger than death.
They showed us that the Jewish way of life also defeated and still defeats the Nazis.
They showed us the attitude we now must show, and one that we have an absolute duty to follow.

That is what we are now facing here in Gothenburg.

We will show everyone that we still pray to God on the Day of Atonement and that we will not let the madmen and their evil ways win.
We are asking for a better year, that we will be better people and we show each other and everyone else that we never let anyone trample on us ever again.

We have an obligation to honour all the Jews who, despite persecution and death, have inherited the greatest gift - life - in which our faith in the individuals gain over death.
That's what we're going to show all those who think they can walk all over us again.

Through the State of Israel and through our way of living we are taking back our place on the stage and there we will stay, no matter what happens. Because no alternative exists.

Nazisterna marscherar i min hemstad under Yom Kippur

Jag bor i Göteborg.
Jag är jude och lever ett traditionellt judiskt liv och jag är son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau Jag har ägnat stora delar av mitt vuxna liv åt att föreläsa om Förintelsen och dess konsekvenser. I början var jag och mamma ute tillsammans men efter hennes bortgång har jag gjort det på egen hand. Det vi varnade för och talade om kommer nu att äga rum i min hemstad.

Den 30 september kommer den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen att demonstrera i centrala Göteborg. På sin hemsida uppmanar de till ”nationell resning” och de räknar med att samla 1000 deltagare.
Den 30 september firar vi judar Yom Kippur.

”Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem”
NMR menar öppet och utan omsvep att vi judar är orsaken till allt ont och de önskar genomföra hitlertysklands slutgiltiga lösning, det vill säga massmord på oss judar.
Att vänsterextrema grupper kommer till Göteborg enkom för att söka konfrontation och stoppa nazisterna med våld är inte uteslutet. Det kan bli våldsamheter i centrala Göteborg.
Nazidemonstrationen kommer att passera cirka 100 meter från vår synagoga, en synagoga där vi judar kommer och går under hela denna vår heligaste dag på året.
- Det kommer en dag när det finns de som tog livet av dem nu också försöker ta döden ifrån dem, skrev en gång den dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark om Förintelsen.

”Förintelsen har inte ägt rum”
"Förintelsen har inte ägt rum", säger nazisterna, "men det är synd att Hitler inte slutförde arbetet."
Dit har vi nu kommit. Ovan sagda åsikter får nu spridas på gator och torg på vår heligaste dag, Försoningsdagen, i min stad.
Jag bor i  Göteborg. Som son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau har jag valt att leva ett traditionellt judiskt liv och har under en stor del av mitt vuxna liv har föreläst om Förintelsen och dess konsekvenser - och nu ställs jag och övriga judar i Göteborg inför den verklighet som jag, och min mamma när hon levde, har föreläst om och sagt inte får hända igen. Men nu händer det igen. 
Hur ska vi bemöta den ondska som visas mot oss och vår ofattbart naiv polis som har gett nazisterna demonstrationstillstånd på just denna dag? Och som dessutom ordnade med en otillåten demonstration dessförinnan där de konsekvent ignorerade polisen, som inte gjorde något.

Yom Kippur
För dem som inte vet vad Yom Kippur betyder ska jag snabbt berätta: Från nyårsdagen, Rosh Hashana, är det 10 dagar till Yom Kippur. Dessa 10 dagar är en tid för eftertanke och försoning med de fel man har begått under föregående år. Vår strävan är att vi det kommande året ska leva som bättre människor. Vi tar kontakt med människor som vi har brustit gentemot och försöker reda ut och korrigera de fel vi gjort. Allt leder fram till Yom Kippur då vi slutligen ska be Skaparen om försoning och förlåtelse för våra felsteg mot Skaparen. De flesta av oss fastar i ett dygn för att fokusera på försoning med Skaparen men också för att få ett ökat medvetande om vårt beroende av daglig tillförsel av mat, dryck och andra basala livsvillkor. På Yom Kippur står vi ensamma men i grupp inför Skaparen. Dygnet avslutas med att man blåser i ett vädurshorn, som en symbol för förlåtelse och möjligheten att börja att leva ett liv med högre moral än året som har gått.


Nazisterna ska demonstrera i min hemstad under Yom Kippur
Att nazisterna har vald just denna dag är inte en slump. Nazisterna njöt under kriget speciellt av att kränka oss judar just på denna dag.
"Tro inte att era böner och er strävan efter hög moral har en chans mot vår makt och vår förmåga att göra vad vi vill med er.” - Det är budskapet som nazisterna och de som hatar oss vill förmedla.
1973 anfölls den judiska staten Israel just på Yom Kippur, i ett försök att slutföra Förintelsen genom utplånandet av den judiska staten. Israel lyckades vinna kriget men det var mycket hårda strider med stora förluster i människoliv.
Vi har givetvis försökt att få stopp på demonstrationen och vi är förbluffade över den svenska polisens slapphet mot en organisation som har utrotande av oss judar på sin agenda. En allt igenom odemokratisk organisation som här utnyttjar det demokratiska systemet för sina egna odemokratiska syften.

De överlevandes sätt att bemöta ondskan
Vi reagerar också genom att lyfta fram de överlevandes sätt att bemöta ondskan.
Jag har jobbat på ett judiskt äldreboende som sjuksköterska och jag vet att de nu åldrade överlevande plågas varje natt av ångest och flashbacks; de återupplever kriget. De går dock trots detta upp varje morgon och gör sina morgonrutiner och lever sina dagar på ett värdigt sätt och visar oss ett förhållningssätt som vi, som föddes efter Förintelsen måste följa - för det är vår plikt.
Trots helvetet i Auschwitz/Birkenau valde de överlevande hålla fast vid det judiska sättet att protestera. De valde att försöka helga livet. De försökte att återuppbygga sina liv på den grundläggande moral vi alltid har upprättat oss själva, och Gud, med.

De valde livet före döden.
De valde livet före döden.
De valde att visa att vår moral och tro på livets okränkbarhet är starkare än döden.
De visade oss att det judiska sättet att leva besegrar även nazisterna.
De visade oss på den hållning vi måste uppvisa, som vi har har en absolut skyldighet att följa.
Det är det vi nu står inför här i Göteborg.

Vi ska visa alla att vi ber Gud om upprättelse på Försoningsdagen och att vi inte låter galningarna och deras ondska vinna över oss.
Vi ber om ett bättre år och vi visar varandra och alla andra att vi aldrig låter någon trampa på oss.
Vi har en skyldighet att hedra alla de judar som trots förföljelse och död har fört arvet vidare om ett liv där vår tro på individen vinner över döden.
Det är det vi ska visa alla de som tror att de kan trampa på oss igen.
Vi har genom staten Israel och via vårt sätt att leva återtagit vår plats på scenen och där stannar vi, vad som än händer, eftersom något alternativ inte existerar.

Muslimen som hjälpte judar och judarna som hjälpte en muslim

Jag arbetade flera år som sjuksköterska på olika flyktingförläggningar i Sverige  under Balkankriget. Kriget var ett förfärligt inbördeskrig där etnisk eller religiös tillhörighet blev avgörande för liv eller död. Människor som levt som goda grannar utan att fundera över religion eller etniskt tillhörighet blev plötsligt dödsfiender och övergreppen var fruktansvärda.

Jag, som jude, mötte än en gång människor som tvingades fly för vad de var, inte för vad de hade gjort.
Jag fick höra otaliga historier om förfärliga övergrepp. Jag mötte en fyraårig flicka som  visade hur man slet kläderna av hennes mamma. Det är först nu jag orkar närma mig de människor jag mötte. Jag har hundratals berättelser nedskrivna eller bevarade långt in i min själ.

Kanske det nu är dags att berätta - om inte för annat än för att jag ska kunna befria mig från dess påverkan på min själ och för att lyfta fram offren för mänsklig ondska - men också oss som jobbade för att se dem och bekräfta dem.
När jag berättade min egen familjs historia, om min mamma som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau fick jag kontakt med flyktingarna. Ja, de var flyktingar och det var hela familjer som jag mötte och alla var extremt traumatiserade. ALLA. Många berättade för mig och jag lyssnade. De berättade för mig eftersom att de upplevde att jag förstod. De upprättade mig och lärde mig att min familjs historia upprättade andra människor på en djupt existentiell nivå.

Denna berättelse sticker ut. Jag är väldigt ledsen över att jag inte har mannens namn kvar, för jag vill veta hur det gick för honom och hans familj. Innehållet i hans historia sticker också ut på flera andra sätt. En muslim som hjälper judar och judar som hjälper en muslim. De delar liknande öden och detta visar också vad som måste prioriteras i livet. Mänsklig kontakt, minnet av nära och kära och behovet av att sättas in i ett sammanhang bortom det som som betecknas som lycka i vårt sekulariserade samhälle - pengar  och makt. Det visar också på hur respekt för varandra kan överbrygga schabloner och demonisering av Den Andre - den som alltför ofta anses vara orsaken till all ondska.

En bosnisk man berättar följande för mig. 

Ett av mina första minnen i mitt liv härrör från den tiden då jag var fyra år gammal, vilket var i slutskedet av andra världskriget. Jag är född, och har bott hela mitt liv, i Bosnien. Det jag minns tydligaste var att man spikade igen fönstren på vårt hus med brädor. Anledningen var att jag inte skulle kunna se det som hände mot en vägg 50 meter bort från huset. Nu var brädorna inte helt täta utan hade springor emellan och nyfiken som jag var kikade jag igenom dessa springor. Vad jag såg var hur man avrättade människor, främst judar. Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare och jag har inte trott att dessa händelser egentligen haft någon betydelse för mig tidigare men nu har jag mardrömmar om denna händelse som nu ligger 50 år bakåt i tiden. När jag tänker närmare på saken så kanske den värme jag känt gentemot judar härrör från denna händelse. Jag är inte helt säker men låt mig förklara varför jag har mardrömmar. 

Jag kommer från en stad där det fram tills alldeles nyligen bodde cirka 50 000 invånare. Jag levde där och lyckades bygga upp en rörelse som gjorde mig både rik och inflytelserik. Jag ägde bland annat fyra restauranger, hade flera bilar och bland mina gäster fanns både kända, okända och ökända människor. Hit kom bland annat Radovan Karachi som jobbade som psykiater och psykoterapeut på ett sjukhus inte långt från vår stad. Det är samme man som sedan blev serbernas ledare och nu är eftersökt som krigsförbrytare och krigstribunalen i Haag. 

Jag ägde också två stora hus i staden. Ett av husen köpte jag på 1970-talet och det visade sig att en tidigare ägare varit en förmögen judisk familj. De hade blivit deporterade och en del av familjen avrättade. Kanske i Auschwitz, kanske framför muren intill vårt hus. 

När jag renoverade huset några år senare hittade jag ett blyklätt skrin och inuti skrinet fanns en förmögenhet i guld i form av armband och andra smycken. Förutom detta fanns även en del familjefotografier. Jag förstod att detta måste vara den deporterade judiska familjens ägodelar. 

Jag bestämde mig för att leta reda på ättlingar till familjen, om sådana fanns, och för att göra historien kort lyckades jag spåra några familjemedlemmar till Israel. Jag skrev till dem och berättade om fyndet och att jag ville lämna över skrinet och dess innehåll och efter ett tag kom de på besök till mig. Det blev en gripande scen men det som förvånade mig då var att det var fotografierna och inte guldet som de blev allra gladast över. De fann också glädje i att få se huset familjen hade bott i och att finna sina rötter. 

1988 besökte barnbarnen till familjen som bott i huset oss, och de var lika rörda de över att få se huset där deras familj en gång hade bott. Det fanns naturligtvis vid denna tid ingen som hade kunnat tro att det skulle bli krig igen. Spänningarna ökade dock i trakten och den synagoga som fanns i vår stad hade ett vacker tak av koppar som alla i staden var stolta över. Nu hade dock några serbiska fascister beslutat sig för att ta ner taket och sälja det som skrot. Jag vägrade acceptera detta och tog därför pengar ur egen ficka och lät ta ner taket och transportera det till Sarajevo, där jag hade vänner, och där monterades taket upp på en synagoga. 

Under kriget som sedan följde besköt serberna systematiskt kulturföremål för att knäcka befolkningen psykiskt och för att utradera vår etniska tillhörighet. I Sarajevo under belägringen betydde detta att begravningsplatser, minareter och synagogor var förstahandsmål. Synagogan med koppartaket missade de dock, så denna står kvar. 

Utanför vår stad fanns alla de beryktade koncentrationslägren där vi muslimer slaktades och blev våldtagna medan världen bara såg på och inte gjorde något. Av stadens 50 000 invånare är idag 25 000 döda. Jag vill inte tala om det man gjorde mot mig men så mycket kan jag säga att man skenavrättade mig tre gånger. Man sa alltså till mig att jag nu skulle dö, men sedan ångrade man sig. Dessa skenavrättningar tog plats inför mina söner och min hustru. 

Hur jag tog mig ut ur helvetet är en historia för sig, men nu, 1994, lever jag som flykting här i Sverige. Allt har tagits ifrån mig, enbart beroende på min etniska tillhörighet - och då ska du veta att detta fram till nu egentligen inte har varit något viktigt för mig.  

Mina hus ligger i serbkontrollerat område, så jag lär aldrig få tillbaka dem. Jag kunde aldrig drömma om att man för andra gången skulle gripa ägarna till huset vid bodde i, denna gång mig och min familj, och kränka oss, deportera oss och döda oss, men så är det. 

Åter igen dödas människor på grund av sitt ursprung, än en gång sker detta i Europa och även denna gång ser världen på när ett folk slaktas. Jag kan leva med att mina världsliga tillhörigheter är fråntagna mig men jag saknar familjens fotografier och nu förstår jag varför mina judiska vänner grät över dessa. 

Jag har beslutat mig för att skriva till dem och berätta om vad som hänt mig och min familj och att jag nu lever som flykting utan ett eget land, här i Sverige.

---------------------------

I en artikel ifrån 1946 i en av de största tidningarna i Sverige, Svenska Dagbladet, intervjuas min mamma. Hon beskriver den ångest och de mardrömmar som plågar henne, hon söker efter sina småsyskon bland folk hon ser på gatorna och det faktum att hon inte ens har några foton på de familjemedlemmar som mördats gör henne förtvivlad.
En cirkel är sluten och jag påminns om hur viktigt minnet är för vår identitet och vår skyldighet att aldrig glömma offren för mänsklig ondska.

Jag har så många gånger tänkt på denne bosniske man och undrat vad som hände sedan.
Kom han tillbaks till Sarajevo?
Flyttade han till Israel?
Finns det någon som vet?

Änglarna i Padborg

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.
Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från koncentrationslägret Ravensbrück den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.

Mammas minnesbild är att tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte.
Men det stämde inte. Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande så var det egentligen ett helt annorlunda händelseförlopp.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

– Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon. Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.
– Änglar? frågade jag.
– Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar – sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända som kom för att göra oss till människor igen.
– Flera av oss dog då deras magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar
– Var är de begravda? frågade hon
– Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Muséet i Jerusalem som har som mål att identifiera varje jude som mördades under Förintelsen Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag och min fru dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april.
 – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört.
– Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund
. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem
 – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945.

– Var de är begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda.
– Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt? – Änglar, finns de?

Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.
Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. Kanske med tanken att någon anhörig en dag skulle veta att de dog och begravdes här.
 – Begravda var?
 – Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt
 – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.
– Tågen? Ingen vet.

När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. "Spöktåget" hade tuffat in på stationen i Padborg från Ravensbrück. Tåget hade  kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebet Kelemen. Erzebet Kelemen, 24 år ifrån Hajdúdorog i Ungern. Min mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem. Vi meddelande Yad Vashem namnen på kvinnorna och var de är begravda. Det kändes så stort att göra det och att visa att vi judar protesterar genom att föra livet vidare och att varje individ vi kan upprätta är en upprättelse för oss alla. De dog som individer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Nu är de återupprättade, nu är de ett namn inte bara ett nummer som försvann någonstans i nazilägren. Vi inser att de som mördades för vad de var och inte för vad de hade gjort hade kunnat vara du eller jag.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att kanske hitta en dag och för att inte glömmas bort? Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen.

Gud håll din vakande hand över oss i Israel – judarnas land – garanten för att det som hände aldrig får hända igen.

Önskar att mamma hade varit med på vår resa.