Muslimen som hjälpte judar och judarna som hjälpte en muslim

Jag arbetade flera år som sjuksköterska på olika flyktingförläggningar i Sverige  under Balkankriget. Kriget var ett förfärligt inbördeskrig där etnisk eller religiös tillhörighet blev avgörande för liv eller död. Människor som levt som goda grannar utan att fundera över religion eller etniskt tillhörighet blev plötsligt dödsfiender och övergreppen var fruktansvärda.

Jag, som jude, mötte än en gång människor som tvingades fly för vad de var, inte för vad de hade gjort.
Jag fick höra otaliga historier om förfärliga övergrepp. Jag mötte en fyraårig flicka som  visade hur man slet kläderna av hennes mamma. Det är först nu jag orkar närma mig de människor jag mötte. Jag har hundratals berättelser nedskrivna eller bevarade långt in i min själ.

Kanske det nu är dags att berätta - om inte för annat än för att jag ska kunna befria mig från dess påverkan på min själ och för att lyfta fram offren för mänsklig ondska - men också oss som jobbade för att se dem och bekräfta dem.
När jag berättade min egen familjs historia, om min mamma som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau fick jag kontakt med flyktingarna. Ja, de var flyktingar och det var hela familjer som jag mötte och alla var extremt traumatiserade. ALLA. Många berättade för mig och jag lyssnade. De berättade för mig eftersom att de upplevde att jag förstod. De upprättade mig och lärde mig att min familjs historia upprättade andra människor på en djupt existentiell nivå.

Denna berättelse sticker ut. Jag är väldigt ledsen över att jag inte har mannens namn kvar, för jag vill veta hur det gick för honom och hans familj. Innehållet i hans historia sticker också ut på flera andra sätt. En muslim som hjälper judar och judar som hjälper en muslim. De delar liknande öden och detta visar också vad som måste prioriteras i livet. Mänsklig kontakt, minnet av nära och kära och behovet av att sättas in i ett sammanhang bortom det som som betecknas som lycka i vårt sekulariserade samhälle - pengar  och makt. Det visar också på hur respekt för varandra kan överbrygga schabloner och demonisering av Den Andre - den som alltför ofta anses vara orsaken till all ondska.

En bosnisk man berättar följande för mig. 

Ett av mina första minnen i mitt liv härrör från den tiden då jag var fyra år gammal, vilket var i slutskedet av andra världskriget. Jag är född, och har bott hela mitt liv, i Bosnien. Det jag minns tydligaste var att man spikade igen fönstren på vårt hus med brädor. Anledningen var att jag inte skulle kunna se det som hände mot en vägg 50 meter bort från huset. Nu var brädorna inte helt täta utan hade springor emellan och nyfiken som jag var kikade jag igenom dessa springor. Vad jag såg var hur man avrättade människor, främst judar. Jag har inte tänkt så mycket på detta tidigare och jag har inte trott att dessa händelser egentligen haft någon betydelse för mig tidigare men nu har jag mardrömmar om denna händelse som nu ligger 50 år bakåt i tiden. När jag tänker närmare på saken så kanske den värme jag känt gentemot judar härrör från denna händelse. Jag är inte helt säker men låt mig förklara varför jag har mardrömmar. 

Jag kommer från en stad där det fram tills alldeles nyligen bodde cirka 50 000 invånare. Jag levde där och lyckades bygga upp en rörelse som gjorde mig både rik och inflytelserik. Jag ägde bland annat fyra restauranger, hade flera bilar och bland mina gäster fanns både kända, okända och ökända människor. Hit kom bland annat Radovan Karachi som jobbade som psykiater och psykoterapeut på ett sjukhus inte långt från vår stad. Det är samme man som sedan blev serbernas ledare och nu är eftersökt som krigsförbrytare och krigstribunalen i Haag. 

Jag ägde också två stora hus i staden. Ett av husen köpte jag på 1970-talet och det visade sig att en tidigare ägare varit en förmögen judisk familj. De hade blivit deporterade och en del av familjen avrättade. Kanske i Auschwitz, kanske framför muren intill vårt hus. 

När jag renoverade huset några år senare hittade jag ett blyklätt skrin och inuti skrinet fanns en förmögenhet i guld i form av armband och andra smycken. Förutom detta fanns även en del familjefotografier. Jag förstod att detta måste vara den deporterade judiska familjens ägodelar. 

Jag bestämde mig för att leta reda på ättlingar till familjen, om sådana fanns, och för att göra historien kort lyckades jag spåra några familjemedlemmar till Israel. Jag skrev till dem och berättade om fyndet och att jag ville lämna över skrinet och dess innehåll och efter ett tag kom de på besök till mig. Det blev en gripande scen men det som förvånade mig då var att det var fotografierna och inte guldet som de blev allra gladast över. De fann också glädje i att få se huset familjen hade bott i och att finna sina rötter. 

1988 besökte barnbarnen till familjen som bott i huset oss, och de var lika rörda de över att få se huset där deras familj en gång hade bott. Det fanns naturligtvis vid denna tid ingen som hade kunnat tro att det skulle bli krig igen. Spänningarna ökade dock i trakten och den synagoga som fanns i vår stad hade ett vacker tak av koppar som alla i staden var stolta över. Nu hade dock några serbiska fascister beslutat sig för att ta ner taket och sälja det som skrot. Jag vägrade acceptera detta och tog därför pengar ur egen ficka och lät ta ner taket och transportera det till Sarajevo, där jag hade vänner, och där monterades taket upp på en synagoga. 

Under kriget som sedan följde besköt serberna systematiskt kulturföremål för att knäcka befolkningen psykiskt och för att utradera vår etniska tillhörighet. I Sarajevo under belägringen betydde detta att begravningsplatser, minareter och synagogor var förstahandsmål. Synagogan med koppartaket missade de dock, så denna står kvar. 

Utanför vår stad fanns alla de beryktade koncentrationslägren där vi muslimer slaktades och blev våldtagna medan världen bara såg på och inte gjorde något. Av stadens 50 000 invånare är idag 25 000 döda. Jag vill inte tala om det man gjorde mot mig men så mycket kan jag säga att man skenavrättade mig tre gånger. Man sa alltså till mig att jag nu skulle dö, men sedan ångrade man sig. Dessa skenavrättningar tog plats inför mina söner och min hustru. 

Hur jag tog mig ut ur helvetet är en historia för sig, men nu, 1994, lever jag som flykting här i Sverige. Allt har tagits ifrån mig, enbart beroende på min etniska tillhörighet - och då ska du veta att detta fram till nu egentligen inte har varit något viktigt för mig.  

Mina hus ligger i serbkontrollerat område, så jag lär aldrig få tillbaka dem. Jag kunde aldrig drömma om att man för andra gången skulle gripa ägarna till huset vid bodde i, denna gång mig och min familj, och kränka oss, deportera oss och döda oss, men så är det. 

Åter igen dödas människor på grund av sitt ursprung, än en gång sker detta i Europa och även denna gång ser världen på när ett folk slaktas. Jag kan leva med att mina världsliga tillhörigheter är fråntagna mig men jag saknar familjens fotografier och nu förstår jag varför mina judiska vänner grät över dessa. 

Jag har beslutat mig för att skriva till dem och berätta om vad som hänt mig och min familj och att jag nu lever som flykting utan ett eget land, här i Sverige.

---------------------------

I en artikel ifrån 1946 i en av de största tidningarna i Sverige, Svenska Dagbladet, intervjuas min mamma. Hon beskriver den ångest och de mardrömmar som plågar henne, hon söker efter sina småsyskon bland folk hon ser på gatorna och det faktum att hon inte ens har några foton på de familjemedlemmar som mördats gör henne förtvivlad.
En cirkel är sluten och jag påminns om hur viktigt minnet är för vår identitet och vår skyldighet att aldrig glömma offren för mänsklig ondska.

Jag har så många gånger tänkt på denne bosniske man och undrat vad som hände sedan.
Kom han tillbaks till Sarajevo?
Flyttade han till Israel?
Finns det någon som vet?