Tre generationer Agnes

Den 15 augusti 2015 blev jag morfar, för första gången. Min dotter Julia och hennes man i livet, Albin, fick en flicka på 3800 gram. Livet går vidare. En ny generation judar föds. För mig är det ogripbart men ändå så kraftfullt.

Flickans namn är Agnes.
Jag är överväldigad över att de har valt att ge flickan namnet Agnes.
Varför?

Det blir tredje generationen Agnes och en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann. Min yngsta dotter fick namnet Agnes som andranamn och min äldsta dotter heter Julia efter en annan av mina mostrar och nu skall alltså Julia och Albin ge sitt nyfödda flickebarn namnet Agnes.
Vilken ära och vilken symbolhandling.

Agnes nummer ett föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 15- 20  meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Agnes namn finna på denna lista över mördade i Ausschwitz- Birkenau från Hajdudorog. Det är allt.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.
Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

 De mördades enbart för vad de var - judar. Vi kommer aldrig att glömma dem eller förlåta den värld som lät det ske.
Vi  har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.

Berättelsen som befriade

Jag arbetade som sjuksköterska och terapeut på olika flyktingförläggningar från 1990-1994.
På den tiden låg sjukvården på förläggningarna och vi hade ansvar för upp emot 600 asylsökande.
Detta var under Balkan-kriget som var ett förfärligt inbördeskrig där "etnisk rensning" var huvudtemat. Grannar som tidigare var vänner var nu dödsfiender. Våldtäkter, mord och alla upptänkliga och vedervärdiga brott begicks. Jag tror att uppemot 80 procent av dem hade utvecklat eller skulle utveckla PTSD - post traumatic stress disorder eller posttraumatiskt stressyndrom på svenska. Att det var svårt traumatiserade flyktingar vars inre och yttre liv hade slagits i spillror var det inte någon som helst tvekan om.

Jag skulle kunna skriva ett antal böcker om de möten vi hade men också hur det påverkade oss som jobbade ensamma därute med mycket små resurser. Att sköta vanlig sjukvård, blodprovstagningar, barnavårdskontroller och skolhälsovård samtidigt som de flesta var på djupet traumatiserade och som dessutom tvingades till åratals väntan på asylutredningarna, gjorde att den energi de hade kvar bröts ned till atomer för att till sist försvinna helt.

Jag är övertygad om att en av orsakerna till de depressioner jag har haft efter dessa år är orsakad av övertagen PTSD - alltså att vi blev djupt traumatiserade av att under så lång tid vara de asylsökandes enda hopp och att vi bar deras hopp om en ny framtid inom oss. Vi tog på oss deras lidande. Vi levde i ett helvete varje dag men vi fick också äran att möta kraftfulla och mestadels unga människor med stark dådkraft.

Jag arbetade mycket på min egen identitet och jag drevs nog av ett nästan sjukligt behov av att upprätta människor, framför allt unga våldtagna kvinnor.
Jag lärde mig också att min historia befriar andra och förstod och lärde mig att använda detta i mitt terapeutiska arbete senare i livet. Det är inte teruapeten som gör jobbet - det är patienten - men det handlar om att patienten har fullt förtroende för mig för att våga sätta ord på de kränkningar han eller hon har varit med om.
Som våldtäktsoffer känner man sig skyldig, nedsmutsad  och bottenlöst kränkt. Det är därför våldtäkt är ett så effektivt "vapen" i krig, när man vill bryta ned sin fiende. Man knäcker självkänslan och viljan till att försvara sig.

En gång mötte jag en ung kvinna - hon var bosnisk muslim - och talade utmärkt engelska. Hon kom till mig en dag, satte sig ned på andra sidan bordet men sa inte ett ord. Där satt hon, och satt där och jag kände ångesten inom mig stegras.
Sedan reste hon sig och gick. Men nästa dag var hon tillbaks.
Samma historia upprepade sig vid, tror jag, fyra tillfällen.

När hon kom den 5:e gång sprack min inre frustration och jag började prata istället för att förgäves vänta på att hon skulle göra det.
Jag berättade om mamma, om hennes liv före, under, men också efter Förintelsen. Jag berättade om mig som jude och att jag slogs för de kränkta. Jag talade säkert i 20 minuter. Sedan tystnade jag.

Hon tittade på mig och jag kunde se hur hon slappande av. Hennes axlar sjönk ihop, likaså  kroppen  och till slut började hon storgråta. Hon grät hysteriskt och länge. Hela hennes kropp skakade och jag undrade vad jag hade gjort. Vad hade jag ställt till med!?
Till slut tittade hon på mig för första gången möttes våra blickar.
- Du är den enda som förstår vad jag har gått igenom, sa hon, och hur jag har det nu.

Sedan berättade om hon hur serbiska soldater hade våldtagit henne framför hennes barn. Hon berättade detaljerat över hur hon hade reagerat och hon berättade om känslan av att som mor inte kunna försvara sitt barn. Hon berättade om soldaternas skratt och deras brutalitet och hon berättade om flykten och den enorma skam hon kände och känner och hur händelserna hemsöker henne. Hon berättade också om att ingen förstod här i Sverige. Ingen. Landet som inte vet vad djup ondska är.
Hon berättade att hon hade hört att jag lyssnade men hon hade inga ord och hennes förtroende för män var slagen  spillror.

Jag var förstummad.
Min berättelse och mammas historia upprättade nu 50 år efter Förintelsen en ung muslimsk kvinna som förföljts och brutaliserats på grund av sin etniska bakgrund.
Vilken hämnd på våldsmännen och vilken känsla för mig. Min judiska historia kan upprätta dagens offer!

Vi träffades några gånger till efter detta och hon talade mycket. Jag bad henne kontakta sin advokat så att hennes historia skulle komma med i asylutredningen.
När vi träffades sista gången så kramade vi om var andra och grät bägge två.
Hon hade fått hoppet tillbaka och jag hade gett henne detta genom min historia och att orka sitta kvar och lyssna tills orden tog slut.

Detta har sedan dess varit utgångspunkten i mitt arbete.
Att våga fråga, våga sitta kvar, våga träffa patienten tills han eller hon är färdig och att inte tveka att berätta min egen historia om det skulle behövas.
En  förtroendefull relation med patienten är en förutsättning för att patienten skall kunna resa sig och är grunden för upprättandet av mina medmänniskor.
Att det var svår att hitta någon som lyssnade på mig och kunde få mig att förstå vilken påverkan mina samtalen och mötena hade för mig , är en annan historia.

Myten om de miljontals flyktingarna och flyktingarna som försvann

Jag har berättat om Simcha, Eva och Andy - se tidigare blogginlägg och de personporträtt  som finns där. De var alla flyktingar enligt UNHCR. Det är de som byggde upp vårt land - Israel - efter att ha genomlevt helvetet var och en på sitt sätt.

Det var en miljon judar som slängdes ut ur Mellersta Österns länder, det var hundratusentals som kom från Europa och det var etthundrafemtiotusen som kom från Etiopien. All deras egendom konfiskerades - allt de ägde stals av regimerna i våra tidigare hemländer och allt de stod för av religion, etik, språk, kultur och att vi var självklara delar av de samhällen de bodde i - är borta. Det är som om de aldrig har funnits i de länder de en gång kom ifrån. Det är som om de aldrig har existerat. Det enda som finns kvar där är hatet mot dem - trots att de  aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt. Aldrig någonsin!

De var sammanlagt cirka två miljoner människor som kom till Israel.
Hur många av dessa är idag i livet? Ska vi uppskatta dem till 150 000 kanske? Hur många räknas i dag som flyktingar?
Svar: Noll. Ingen. Inte en enda.

De är alla medborgare i staten Israel och därmed är deras flyktingsskap borta. Naturligt eller hur? Så räknar man flyktingsskap inom UNHCR.

När det gäller flyktingar undan kriget 1948 gällde - och gäller - dock andra regler. De invaderande arabiska staterna som anmodade de arabiska invånarna att flytta på sig under några veckor tills Israel var krossat - tar dessa stater sitt ansvar idag?

Låt oss se!
Vi räknar att de var cirka 700 000 och att ungefär 40 000 fortfarande är i livet - vilken status har de idag?
Jo, enligt UNRWA, som är den speciella flyktingorganisation som bildades enbart för flyktingar ifrån just det ovan nämnda kriget och gäller boende i området mellan 1946 och 1948 med det helt unika och fullständigt osannolika tillägget "och deras ÄTTLINGAR" är idag 5,4 miljoner och fortsatt växande till antal.
De ärver flyktingsskapet eller rättare sagt sönerna ärver flyktingsskapet och därmed en hel del rättigheter såsom ersättning etc från ovan nämnda organisation. Många dör därför inte. I alla fall inte på papperet. För det lönar sig att vara vid liv.
De är andra klassens medborgare utan medborgarskap och rättigheter och de förvägras möjligheter till utbildning, jobb och värdiga liv i de länder de bor i. I krigets Syrien har flera tusen av dem mördats, våldtagits och torterats - allt medan världen stillatigande tittar på.
De ska förbli flyktingar tills staten Israel - Gud förbjude - är utplånad. Det är tanken. Och de ska användas som politiskt slagträ för att detta mål ska uppnås.

Hur kan världen blunda för detta och inte kräva att länderna där människorna är födda i, uppväxta i integrerar dem precis såsom det krävs av alla andra länder i hela världen?
Tänk bara tanken att min mamma skulle ha placerats på en förläggning i Småland 1945 och sedan fått stanna där resten av livet. Jag skulle var född där, mina barn skulle ha vuxit upp där - utan utbildning, utan medborgarskap, utan rättigheter,  i väntan återvändande.  I detta läger skulle nu UNHCR försörja oss på skattemedel från FN och detta i all evighet. Inga krav på Sverige. Media visar vår fattigdom och landet mamma kom ifrån får skulden för att vi sitter där - inte Sverige. Alla andra flyktingar från tiden efter andra världskriget - och nu talar vi miljontals - har på ett eller annat sätt blivit medborgare i något land och därmed avskrivna som flyktingar.
I min familj skulle nu en flykting blivit  fyra - trots att mamma nu är död - och antalet växer.
Vi ser upplopp och världens ögon finns på oss och vi ser svenska armén krossa allt uppror med vapenmakt - och alla fråntar Sverige ansvar.
De 20 000 överlevande som kom till Sverige är idag 100 000 - och alla är vi totalt utlämnade och ingen kräver vår rätt till ett värdigt liv. I vårt läger finns Hamas och Hizbollahs motsvarande europeiska terrorister och vill värva oss till självmordsbombare och plastnycklar lämnas ut som ett symboliskt löfte om att en dag få återvända.

De 700 000 araber som valde att stanna kvar i Israel är idag israeliska medborgare och därmed avskrivna som flyktingar.

Simcha, Eva och Andy byggde upp landet från ingenting och de och deras ättlingar har byggt ett demokratiskt, välfungerande, rikt och framgångsrikt land mitt i ett omgivande hav av terror.
Tanken på att de skulle sitta i läger och vänta på återvändande med världssamfundets godkännande är naturligtvis fullständigt absurt. De har byggt upp ett land som övriga Mellanösterns diktaturer inte ens kan drömma om.

Det vi läser om dock, är myten om folkmord, fördrivning av araber och "apartheidsystem" i Israel. Världen ser inte igenom dessa massiva lögner.
Vi borde  läsa mer om Simcha, Eva och  Andy och vad de åstadkom! Vi borde få läsa om det cyniska politiska spel som gör att människor låses in i flyktingläger utan medborgarskap och förvägras rätten att försörja sig. Vi borde dessutom läsa om hur de judar som slänges ut från arabländerna har ersatts av  sina "arabiska bröder" som nu är andra klassens medborgare och behandlas oerhört illa, men det vi istället bjuds att läsa om är Israels skuld, om Israels demokratiska system som "apartheidsystem" och om de numera 5,4 miljoner flyktingarnas rätt att "återvända". Samtidigt ropar världens palestinagrupper om att Israel förtrycker, mördar och "etniskt rensar" just dessa permanentade flyktingar. Från 700 000 till 5,4 miljoner. Etnisk rensning?

Jag kan inte se någon annan anledning till detta än att det handlar om hatet mot judarna. De man då ansåg vara andra klassens människor lyckades mot alla odds bygga upp ett land ur träskmarkerna och de en gång utslängda och tomhänta judarna idag är fria människor som bor i ett fritt land. De har lyckats hålla alla de arabiska arméerna borta och denna kränkning mot arabernas självbild ligger bortom allt förnuft. Att västvärlden har gått på bluffen som håller miljontals människor fångna under generationer är egentligen förbluffande. Det är dessutom en dubbel kränkning av flyktingarna som först uppmanas att fly och sedan förvägrats rätten till anständiga liv.

Men Israel kommer att fortsätta att finnas. För vi vet alternativet.
Flyktingantalet inom UNRWA kommer att fortsätta att stiga och stiga och stiga om inte världen tar sitt förnuft tillfånga och ställer samma krav på arabvärlden som de ställer på alla andra länder i världen.

Ersättning?
Om någon skall ha ersättning är det Simcha och hans bröder och systrar. Och det är Eva och det är Andy som bör ersättas. Deras och deras medflyktingars stulna ägodelar, hus, lägenheter, affärsrörelser, konst, möbler, smycken, bankkonton, husgeråd, trädgårdar, kläder, böcker - dessa  konfiskerade egendomar är värda hundratals, om inte tusentals miljarder kronor - men om detta talar inte världen, för det handlar ju bara om judar. Judar som mot alla odds har byggt upp ett demokratiskt land där de enda fria araberna i hela Mellanöstern bor - och denna skymf, denna kränkning av stora delar av övriga Mellanösterns människors självbild, klarar de helt enkelt inte av att bära.

Föreläsningen som försvann

Jag skulle föreläsa på åminnelsedagen av Auschwitz-Birkenaus befrielse, i Lidköping den 27 januari 2015. Mamma var fånge i Auschwitz-Birkenau, från maj till augusti 1944 och dr Mengele utförde experiment även på henne.

Jag skulle tala om detta och hur viktigt det är att aldrig glömma och att lära av historien eftersom Förintelsen nu är en del av den mänskliga erfarenheten och det kan hända igen - inte på samma sätt kanske men vi måste lära oss att se tecknen - att känna igen dem i tid  och stoppa processen.

Jag tänkte nämna Iran och dess försök att utveckla kärnvapen som de har lovat spränga över Tel-Aviv. Det som tog sex år för nazisterna sköter nu Irans prästerskap på sex sekunder om de får bomben - om vi inte ser tecknen.

Så på väg i bilen - till Lidköping, tillsammans med min fru - blir min skalle helt tom. Helt tom! Jag vet plötsligt inte vad jag ska säga - paniken närmar sig - varför är hjärnan tom?
Jag har ju föreläst hundratals gånger. Jag är säker på min sak. Jag talar utan manuskript och jag brukar fånga stämningen och folket som är närvarande och det brukar leda till fina samtal efteråt - men nu - nu är det helt tomt!

Jag ringer min dotter, - vad ska jag göra? Ta't lugnt - du fixar det, säger hon. - Nej , det gör jag inte! Jag är rädd? För vad? Att tala om Förintelsen är ju en del av mitt livsuppdrag!!

Så säger Mi - min fru, - Vart är du på väg nu?
- Lidköping!
- Vad betyder Lidköping för dig?
- Jag växte upp där.
- Aha. Säger hon.
- Vad menar du med "aha"?
- Jag menar just "aha"!!
- Jävlar - hon träffar precis mitt i prick.

Jag är tillbaks till min barndom, där i den lugna, lätt slumrande staden Lidköping. Staden vid Vänern, för att skilja ut dem från den stora staden Linköping - där breven ofta hamnade eftersom Lidköping var hyggligt anonymt.

Jag är känslomässigt där igen. Staden där jag var förlorad i min identitet. Staden där min mamma stack ut - hon talade bruten svenska, hade mörkt hår och ett nummer inbränt på armen. Numret hon satte plåster på varje gång vi gick ut. Än mer var numret inbränt i hennes själ och ångesten som hon försökte kontrollera.
Där visste jag vem hon var, trots att vi inte  fick tala om det, och där förberedde jag mig hela tiden på vart jag skulle fly om det det hemliga avslöjades och omgivningen fick veta att vi var judar - eller var vi det? Jag byggde hyddor i skogen, tränade orientering i scouterna och var beredd. Jag höll allt detta hemligt för mina lekkamrater, scoutledare och bandylaget.

Och nu.
Nu kommer de att sitta där och lyssna och få veta hemligheten jag bar på - och jag fick ångest. Herregud - det är 50 år sedan jag var barn där. Jag vet att hjärnan jobbar på olika nivåer - det logiska men också det känslomässiga. Så var det - nu skulle hemligheten uppenbaras och allt det hemska skulle hända.

- Vad ska jag göra?
- Berätta!

Så jag inledde min föreläsning med att berätta att nu kommer hemligheten att avslöjas, så nu har ni möjligheten att se det hemska hända - så sa jag - för visst satt scoutkompisen där och lyssnade.
Och jag berättade - och många grät och jag med, och sedan var jag fri.

Nu kan jag flytta dit igen - känslan var överväldigande - nu är jag fri, nu är jag stark.
Jag sa det - jag berättade-  jag vågade!
Och alla som kände min mamma grät och alla som kände mig grät och, ja - jag är nu fri - för jag har avslöjat hemligheten, den där hemligheten av tystnad som har styrt hela mitt liv och som faktiskt fortfarande styr mig.

Den universella tystnaden, vicevärden som räddade Eva och Lazlo som räddade vicevärden

- Vad vet du om min mamma? frågade min kusin från Israel.
- Berättade hon inte själv? svarade jag.
- Nej, inte mycket, svarade han.
- Men du bor ju i Israel. Hos er kan ni väl tala?
- Nej, sa han, hon sa ingenting - och vi frågade inte. Hela samhället var tyst, fortsatte han. Det här är Israel. Här skulle vi vara starka. Här ville vi inte lyfta upp de överlevande. De som förlorade. Nu har vi tänkt om. Men nu är de borta.

Detta är ett universellt problem, sa psykologen som jag talade med, där i Israel. Han som jobbar med överlevande, barn och barnbarn till de överlevande. - Det är ingen skillnad på Sverige eller Israel. Identitetsproblemen, skulden, skammen och tystnaden är likadan här som hos er. Trodde du annorlunda?
- Ja, sa jag, men när jag sagt det insåg jag att det inte är så - förutom att judiskheten är mer självklar.
- Jo, men den inre processen för alla är likdan. Det kommer att ta de berömda sju generationerna att komma över det.

- Jo, jag vet en del om din mamma, sa jag tillmin kusin. - Men det är berättelse som alla andra av de som överlevde. Eftersom varje överlevande är ett mirakel i sig.
Din mamma bodde i Budapests ghetto. Det vet jag. I slutet av kriget väntade pilkorsarna - fascisterna - på att tyskarna skulle komma och tömma Budapests ghetto på judar. De roade sig med skjuta judar under tiden.
Din mamma ställdes upp mot en mur tillsammans med en antal andra och så sköt man allihop. Din mamma som stod i ena kanten låtsades bli träffad och innan någon hann komma fram och kontrollera att de skjutna verkligen var döda, så gick vicevärlden i huset där din mamma bodde fram och sa att han skulle ta hand om din "döda" mamma. Han bar bort henne därifrån och sedan gömde han henne ända till krigsslutet.

Efter kriget återförenades de tre överlevande syskonen (förutom min mamma, som var i Sverige, med det visste de andra syskonen inte om då), i Hajdudorog.
De berättade sina historier.

Lazlo hade som 15-åring flytt till Jugoslavien och blivit en del av Titos partisaner. Där hade han kämpat och lyckats överleva. Tito var kommunist och blev sedermera Jugoslavens härskare under många många år.

Vad hände med  vicevärden?
- Han togs av ryssarna och är i ett läger fyra mil härifrån, svarade Julia.
Han togs efter att ha tagit Eva hem, Eva som var mycket svårt sjuk.
Lazlo gick därefter de fyra milen till lägret. Fångarna skulle transporteras till Sovjet som slavarbetare. Lazlo visade upp sin ID-handling och bad att få träffa lägerchefen. Lägerchefen hade stor respekt för Lazlo.
Lazlo berättade hela historien och begärde att vicevärden skulle släppas.

Fångarna beordrades att ställa upp och namnet på vicevärden ropades upp. Han släpptes fri och han hängde på mitt ena ben alla de fyra milen tillbaks till Hajdudorog, berättade Lazlo.

Det jag vet om Eva är att efter att hon tillfrisknade så kontaktades hon av en sionistisk ungdomsorganisation och övertalades att åka till det som senare skulle bli staten Israel. Eva hade ingenting att förlora. Alla judar var döda - alla 293 stycken, bland dem hennes egen mamma, pappa och småsyskon.
Det judiska livet hade upphört att vara.

Hon följde med. Jag vet att hon hamnade på ett fartyg som bordades av engelsmännen vilka skickade fartyget till Cypern där de blev internerade tills staten Israel bildades. Hon kom sedan till Israel och sattes omedelbart in som soldat i kriget mot de anfallande arabstaterna. Där i kriget träffade hon din pappa - också en överlevande - och ja, resten vet du. Tiden i tältläger och alla umbäranden de hade.

- De var de riktiga hjältarna. De var oerhört starka. De som räddade vårt land. De som mot alla alla odds hade överlevt och nu såg till att landet överlevde. För mig är din mamma en av superhjältarna.
- Jag kan förstå att de tystnade. Hur berättar man denna historia? Alla runt omkring henne hade liknande historier att berätta och vem skulle lyssna? Vi, den generation som inte skulle ha fötts, inte ville de väl plåga oss med detta?! Till vilket pris och till vilken nytta? Det de hade varit med om skulle fylla en hel bok, var och en av dem. Det skulle bli många böcker.

Jag vet att Israel har museum för att de som nu lever inte skall ta sina liv för självklara och du, min kära kusin, ditt liv och mitt liv och våra barn och barnbarns liv är mer präglade av detta än vad vi fattar.

Vi borde forska vidare - du och jag - och skriva ned vartenda ord.

Nu har vårt lilla land och måtte vi få all kraft i världen vi behöver för att överleva. Vi måste vara militärt men också ekonomiskt och moraliskt överlägsna de som vill förinta oss. I denna överlevnadskamp är din mammas historia livsnödvändigt för våra fiender letar efter våra svagheter.

Vår moral och etik måste ligga på nivå med vicevärden som räddade Eva och därmed bidrog till att vårt land finns. Hans moral måste prägla oss - vi som inte skulle bli till - och vårt land - landet som alla älskar att hata. Vi måste berätta våra mödrars historia om och om igen. Och om igen.

Svenska Dagbladet 1946 och tystnaden som bröts - 40 år senare

Jag har fått en tidning i min hand. En gulnad tidning från hösten 1946. Tidningen är  Svenska Dagbladet och där har journalisten Corinna gjort ett reportage om tre unga flyktingar. Inget foto men en vacker teckning. En teckning av min blivande mamma, 18 månader efter att hon utan att hon hade en aning om det, hamnade i Malmö efter 14 månader i lägren - dödslägren, koncentrationslägren, dödsmarschen, tågtransporterna. Den 4 maj 1945 blev hon Erszebet Kelemen och inte nummer 80162.
Nu i oktober 1946 tecknas hennes bild och hennes vardag beskrivs. Mamma beskrivs som ung, en vacker juda dotter, med glödande färger och kraftfull utstrålning med ett nummer på armen. Men än mer inbränt är minnena som är inbrända i själen på dessa unga kvinnor.
Hon talar öppet och än har inte hon slutit sig.

De tre unga damerna bor inackorderade och måste flytta var tredje månad, för sådana var reglerna. De har jobb och försörjer sig själva. De har genom idog träning lärt sig språket hyggligt. De kämpar och reser sig, för de är överlevare och de är starka. De sparar pengar, för framtiden är oviss. De är lyckliga över att vara fria i ett land som inte är krigsskadat, de är lyckliga över att jobba, över att vara människor igen. Människor med ett namn, inte bara ett nummer.

- Nu när vardagen har kommit tillbaks, så kommer minnena med full kraft, säger de.  Nu är det en befrielse att vakna ur nattens ångestsvett och försöka klara av dagen. - Vi letar efter våra småsyskon på staden, för vi vet inte var de är och vi försöker  glömma - men vem kan glömma alla de ohyggligheter vi har sett och genomlidit, säger de, säger min blivande mamma, 24 år och vars liv är krossat, vars plattform är krossad.

Snart ska hon få besked om att småsykonen tillsammans med hennes mamma, pappa, morfar och mormor försvann i ugnarna i lägret Auschwitz-Birkenau. Mamma, som sorterade kläderna från de mördade 30 meter ifrån ugnarna. Hon har senare sagt att hon tackar Gud för att hon inte såg dem mördas. Att hon inte hittade några av deras tillhörigheter.

Snart ska hon också få besked om att tre syskon överlevde.
Att de var kvar Ungern och att Eva skulle fly till brittiska mandatet Palestina och interneras i läger på Cypern för att 1948 komma till Israel och få ett vapen i handen för att försvara landet mot de invanderande grannländerna.

Det skulle dröja ytterligare 17 år innan hon fick träffa Julia - hennes andra syster - eftersom det kommunistiska Ungern inte tillät att systern lämnade landet för att träffa sin syster, den syster som den 19 mars 1944 bara försvann från deras gemensamma lägenhet i Budapest.

Det skulle dröja 20 år innan hon fick träffa Lazlo - brodern - som överlevde som partisan i Jugoslavien och som hade lyckats starta ett eget företag i det kommunistiska Ungern och det skulle ta 30 år innan hon återvände till Hajdudorog - byn hon växte upp i - där 293 judar avrättades och allt judiskt liv försvann - och hon gick in till sina gamla grannar och presenterade sig som Itzak Kelemens dotter, han som försvann i juli 1944 och vars hus och möbler de stal och som de nu förnekade all kännedom om.

Det tog 30 år innan hon grät utanför sin mormors hus. Huset som nu ägdes av de som nu bodde där och som fick det till skänks när judarna försvann och deras egendom, hus och företag fördelades som ett litet tack för det passiva förhållningssätt de valt att ha.

Det tog 40 år innan mamma gick med i Judiska församlingen igen och började föreläsa tillsammans med mig om det där hon säger i tidningsartikeln 1946 - strax innan de tystnade, de överlevande, strax  innan skuggan kom ikapp. De som försökte bygga ett vanligt liv här i Sverige, landet som tog emot dem och som de gjorde allt för eftersom ingen av dem ville vara till belastning och ingen av dem var en belastning för.

Den tacksamhet de kände mot Sverige var bottenlös. Det under som fullbordades när de blev ett namn igen, när min mamma blev sig själv igen och inte nummer 80162.

Alla orkade inte. I Göteborg på Östra begravningsplatsen finns en rad med små gravstenar med namn - inte nummer - på ett drygt 40-tal unga människor som kom hit men som inte orkade och dog åren 1945-1946 av sjukdomar och brustna hjärtan.

Besök dem gärna. Lägg gärna en liten sten på varje grav. Det är vårt sätt att visa respekt och vårt sätt visa att vi inte glömmer dem.

Pogromen 1941 och flyktingarna som försvann

Min vän Simcha - vilket betyder "glädje"- något han och hans familj verkligen utstrålar - föddes i Bagdad i Irak i början av 1930-talet.
Judar har funnits i Irak i 3000 år - det betyder att de fanns där 1000 år innan kristendomen föddes och 1500 år innan islam grundades.
Simcha berättar att hans pappa var rabbin där, i Bagdad. Den judiska befolkningsstorleken var ca 150 000. Många familjer.

- Vi var väl etablerade och välutbildade. Vi hade de bästa skolorna - så bra att många araber skickade sina barn dit. Skolorna hade ett samarbete med Storbritanniens utbildningsväsende och fick på så sätt utbildningsbevis från sina skolor erkända genom skriftliga tentor till England. Det betydde mycket.
- Men, fortsätter Simcha, vi var alltid på vår vakt mot araberna. De kunde göra vad de ville, när de ville mot oss utan att behöva stå till svars för sina handlingar. Vi var självklart andra klassens medborgare för dem.

1941 exploderade antisemitismen i Bagdad.
- Utan förvarning drog en mobb mot vårt hus. Pappa kände dem så han sa att vi skulle vara lugna. Han var naiv och godhjärtad. Han skulle prata med dem, sa han, han kände dem väl.
Men de var inte intresserade av att tala med honom. Tvärtom.

- Vi flydde genom en lucka i taket och gömde oss hos våra grannar. Mobben kom skränande hem till oss, när de inte hittade oss tömde de huset på allting och slog sönder det som de inte ville ha. Jag var skräckslagen - jag glömmer det aldrig - och min familj insåg att tiden för oss judar i Irak var ute. Men vart skulle vi ta vägen? Gränserna var stängda för oss och vi kunde inte fly. Vad hade vi gjort för att fara så illa? Ingenting! Vi var bara judar i en omgivning som föraktade oss.

1948 bildades staten Israel.
- Araberna skrattade åt oss. Judar med ett eget land - vilket skämt. Det lilla landet utplånar vi som ingenting och judar är ju ändå bara judar. Irak skickade trupper dit i arabstaternas massiva angrepp på den nybildade staten. Men de gjorde ett klassiskt misstag. De underskattade sina fiender och Israel överlevde.
- Smuggelvägar startades ut ur Irak. Tiden var ute för oss. Jag gjorde ett försök att ta mig till Iran men människosmugglaren greps av polis dagen innan det var dags och vi fick åka tillbaka till Bagdad.
- Livet var svårt för oss. Pressen av att vara totalt utlämnade till vår omgivning var tung. Men så till sist, 1950, erbjöds vi att få lämna landet och det "frivilligt".
Kravet var att vi sa upp vårt medborgarskap, att vi frivilligt överlämnade all vår egendom och allt vi ägde till den irakiska staten samt att vi lovade att aldrig åka till Israel.

- Efter 3000 år var det judiska livet i Irak över. Allt skulle utraderas.

- Vi fick bara ta med oss en resväska var och sedan fick vi lämna landet. Vi flögs till Cypern.
På Cypern vistades vi i några timmar och sedan hämtades vi av israeliskt flyg och flögs till Israel. Israel var extremt fattigt då men det visste vi inte. Vi såg framför oss hur Ben Gurion - statsministern - skulle möta oss och hälsa oss välkomna. Vi hade klätt oss i våra finaste kläder och vi var förväntansfulla.

- Vi möttes av sjukvårdspersonal som sprutade DDT över oss då de var rädda att vi bar på ohyra och vi inkvarterades i tältläger. Detta tältläger bodde vi i under två år innan vi fick två plåtskjul att bo i. Allt hade man tagit ifrån oss i Irak och värst var det för pappa - rabbinen - han som hade haft en hög status och var så lärd. Han fick gå på ulpan - något man gjorde för att lära sig dagens talade hebreiska. Toran (de 5 Moseböckerna) kunde han utantill. Han korrigerade sin lärares grammatik och när läraren frågade varför han gick kursen svarade han att han uppenbarligen var där för att lära sig att försämra sin hebreiska...

- Vi fick matkuponger - vilket alla i Israel fick. Vi livnärde oss på salt fisk. Mat vi aldrig hade sett tidigare. Tänk alla sjuka, handikappade och gamla! Vilket liv! Hur oerhört tufft var det inte! Israel tog emot tusentals av oss varje dag. Vad drev oss? Jo, det som drev oss var känslan av gemenskap och av att inte vara andra klassens invånare längre och sist men inte minst viljan att bygga landet.

- Vi kom till ett land som öppnade sin famn för oss som och gav oss medborgarskap och som förväntade sig att vi tog vårt ansvar för uppbyggnaden av landet.
Vi var fria - men till ett oerhört högt pris. Omvärlden brydde sig inte speciellt mycket om oss utan vi var tvungna att bygga landet från grunden med vapen i en hand och med spaden i den andra.

- Samma öde som drabbade oss, drabbade alla judar i mellersta Östern. Man dödade oss, bestal oss, slängde ut oss och skrattade åt oss. Men vi byggde landet och vi försvarade oss och vi överlevde - trots att alla odds var emot oss.

- Idag är vi fria. Mina barn är fria och bor i Israel och det judiska livet fortsätter. Livet är vårt signum.
Men all vår långa och rika historia i Irak är borta. Och alla våra ägodelar, våra möbler, våra kläder, våra smycken, vårt bohag, våra hem, våra företag, våra skolor, våra pengar - allt som irakiska staten lade beslag på är borta - och ingen har ens kommit på tanken att ersätta oss för det som man stal ifrån oss. Ingen pratar om det ens. Det är som om det aldrig har hänt.

- Vi är fria och landet Israel är uppbyggd av oss, ett framgångsrikt land med hög levnadsstandard, en demokrati, föregångare i high-tech och sjukvård med stora framgångar inom forskning och framsteg - det är vi, vi som slängdes ut och de som kom efter oss, som har gjort det och det är det som sticker dem i ögonen.

Hur kunde judarna klara detta? De lägre stående! Hur anstår det dem att blomstra och bli föregångare? Vilken fräckhet! Vilken chutzpa! Hur anstår det dem att vara militärt och ekonomiskt överlägsna oss!? De kränker oss genom att finnas till mitt i den del av världen som var deras.
Vi påminns varje dag om förödmjukelsen av att ha underskattat deras längtan och förmåga till värdiga liv.

Hur gick det för de araber som lämnade landet Israel under arabstaternas anfallskrig 1948?
De som lämnade landet under kriget beräknades till ca 700 000. Lika många valde att stanna kvar. Av de 700 000 som flydde beräknas cirka 30 000 vara kvar livet idag men ändå räknas de vara 5,4 miljoner flyktingar idag. Hur är denna räkneoperation möjlig?

Hur lever de idag?
Hur ser världen på detta?
Men många av er vet.

De har tagit de utslänga judarnas plats, där i länderna varifrån judarnas slängdes ut. De är andra klassens medborgare och de väntar på att bli utslängda när alla de som drivs av hatet mot judarna har nått sitt mål - Gud förbjude – att utradera Israel. Men detta kommer inte att ske för vi judar har ärvt landet som Simcha byggde och vi har ärvt vissheten om vilket öde som skulle drabba oss – och det kommer vi aldrig att tillåta.

De som flydde från den nybildade staten Israel, och deras efterkommande, används än idag som brickor i ett cyniskt politiskt spel. De ärver flyktingskapet för att myten om dem skall bestå och de tittar avundsjuk på de som stannade kvar i Israel. Det är de som är de enda fria araberna i hela Mellanöstern.

Men om detta tiger västvärlden och FN – de som ständigt lägger skulden för allt på Simcha och hans ättlingar - flyktingarna som försvann – våra hjältar.