Judar har funnits i Irak i 3000 år - det betyder att de fanns där 1000 år innan kristendomen föddes och 1500 år innan islam grundades.
Simcha berättar att hans pappa var rabbin där, i Bagdad. Den judiska befolkningsstorleken var ca 150 000. Många familjer.
- Vi var väl etablerade och välutbildade. Vi hade de bästa skolorna - så bra att många araber skickade sina barn dit. Skolorna hade ett samarbete med Storbritanniens utbildningsväsende och fick på så sätt utbildningsbevis från sina skolor erkända genom skriftliga tentor till England. Det betydde mycket.
- Men, fortsätter Simcha, vi var alltid på vår vakt mot araberna. De kunde göra vad de ville, när de ville mot oss utan att behöva stå till svars för sina handlingar. Vi var självklart andra klassens medborgare för dem.
1941 exploderade antisemitismen i Bagdad.
- Utan förvarning drog en mobb mot vårt hus. Pappa kände dem så han sa att vi skulle vara lugna. Han var naiv och godhjärtad. Han skulle prata med dem, sa han, han kände dem väl.
Men de var inte intresserade av att tala med honom. Tvärtom.
- Vi flydde genom en lucka i taket och gömde oss hos våra grannar. Mobben kom skränande hem till oss, när de inte hittade oss tömde de huset på allting och slog sönder det som de inte ville ha. Jag var skräckslagen - jag glömmer det aldrig - och min familj insåg att tiden för oss judar i Irak var ute. Men vart skulle vi ta vägen? Gränserna var stängda för oss och vi kunde inte fly. Vad hade vi gjort för att fara så illa? Ingenting! Vi var bara judar i en omgivning som föraktade oss.
1948 bildades staten Israel.
- Araberna skrattade åt oss. Judar med ett eget land - vilket skämt. Det lilla landet utplånar vi som ingenting och judar är ju ändå bara judar. Irak skickade trupper dit i arabstaternas massiva angrepp på den nybildade staten. Men de gjorde ett klassiskt misstag. De underskattade sina fiender och Israel överlevde.
- Smuggelvägar startades ut ur Irak. Tiden var ute för oss. Jag gjorde ett försök att ta mig till Iran men människosmugglaren greps av polis dagen innan det var dags och vi fick åka tillbaka till Bagdad.
- Livet var svårt för oss. Pressen av att vara totalt utlämnade till vår omgivning var tung. Men så till sist, 1950, erbjöds vi att få lämna landet och det "frivilligt".
Kravet var att vi sa upp vårt medborgarskap, att vi frivilligt överlämnade all vår egendom och allt vi ägde till den irakiska staten samt att vi lovade att aldrig åka till Israel.
- Efter 3000 år var det judiska livet i Irak över. Allt skulle utraderas.
- Vi fick bara ta med oss en resväska var och sedan fick vi lämna landet. Vi flögs till Cypern.
På Cypern vistades vi i några timmar och sedan hämtades vi av israeliskt flyg och flögs till Israel. Israel var extremt fattigt då men det visste vi inte. Vi såg framför oss hur Ben Gurion - statsministern - skulle möta oss och hälsa oss välkomna. Vi hade klätt oss i våra finaste kläder och vi var förväntansfulla.
- Vi möttes av sjukvårdspersonal som sprutade DDT över oss då de var rädda att vi bar på ohyra och vi inkvarterades i tältläger. Detta tältläger bodde vi i under två år innan vi fick två plåtskjul att bo i. Allt hade man tagit ifrån oss i Irak och värst var det för pappa - rabbinen - han som hade haft en hög status och var så lärd. Han fick gå på ulpan - något man gjorde för att lära sig dagens talade hebreiska. Toran (de 5 Moseböckerna) kunde han utantill. Han korrigerade sin lärares grammatik och när läraren frågade varför han gick kursen svarade han att han uppenbarligen var där för att lära sig att försämra sin hebreiska...
- Vi fick matkuponger - vilket alla i Israel fick. Vi livnärde oss på salt fisk. Mat vi aldrig hade sett tidigare. Tänk alla sjuka, handikappade och gamla! Vilket liv! Hur oerhört tufft var det inte! Israel tog emot tusentals av oss varje dag. Vad drev oss? Jo, det som drev oss var känslan av gemenskap och av att inte vara andra klassens invånare längre och sist men inte minst viljan att bygga landet.
- Vi kom till ett land som öppnade sin famn för oss som och gav oss medborgarskap och som förväntade sig att vi tog vårt ansvar för uppbyggnaden av landet.
Vi var fria - men till ett oerhört högt pris. Omvärlden brydde sig inte speciellt mycket om oss utan vi var tvungna att bygga landet från grunden med vapen i en hand och med spaden i den andra.
- Samma öde som drabbade oss, drabbade alla judar i mellersta Östern. Man dödade oss, bestal oss, slängde ut oss och skrattade åt oss. Men vi byggde landet och vi försvarade oss och vi överlevde - trots att alla odds var emot oss.
- Idag är vi fria. Mina barn är fria och bor i Israel och det judiska livet fortsätter. Livet är vårt signum.
Men all vår långa och rika historia i Irak är borta. Och alla våra ägodelar, våra möbler, våra kläder, våra smycken, vårt bohag, våra hem, våra företag, våra skolor, våra pengar - allt som irakiska staten lade beslag på är borta - och ingen har ens kommit på tanken att ersätta oss för det som man stal ifrån oss. Ingen pratar om det ens. Det är som om det aldrig har hänt.
- Vi är fria och landet Israel är uppbyggd av oss, ett framgångsrikt land med hög levnadsstandard, en demokrati, föregångare i high-tech och sjukvård med stora framgångar inom forskning och framsteg - det är vi, vi som slängdes ut och de som kom efter oss, som har gjort det och det är det som sticker dem i ögonen.
Hur kunde judarna klara detta? De lägre stående! Hur anstår det dem att blomstra och bli föregångare? Vilken fräckhet! Vilken chutzpa! Hur anstår det dem att vara militärt och ekonomiskt överlägsna oss!? De kränker oss genom att finnas till mitt i den del av världen som var deras.
Vi påminns varje dag om förödmjukelsen av att ha underskattat deras längtan och förmåga till värdiga liv.
Hur gick det för de araber som lämnade landet Israel under arabstaternas anfallskrig 1948?
De som lämnade landet under kriget beräknades till ca 700 000. Lika många valde att stanna kvar. Av de 700 000 som flydde beräknas cirka 30 000 vara kvar livet idag men ändå räknas de vara 5,4 miljoner flyktingar idag. Hur är denna räkneoperation möjlig?
Hur lever de idag?
Hur ser världen på detta?
Men många av er vet.
De har tagit de utslänga judarnas plats, där i länderna varifrån judarnas slängdes ut. De är andra klassens medborgare och de väntar på att bli utslängda när alla de som drivs av hatet mot judarna har nått sitt mål - Gud förbjude – att utradera Israel. Men detta kommer inte att ske för vi judar har ärvt landet som Simcha byggde och vi har ärvt vissheten om vilket öde som skulle drabba oss – och det kommer vi aldrig att tillåta.
De som flydde från den nybildade staten Israel, och deras efterkommande, används än idag som brickor i ett cyniskt politiskt spel. De ärver flyktingskapet för att myten om dem skall bestå och de tittar avundsjuk på de som stannade kvar i Israel. Det är de som är de enda fria araberna i hela Mellanöstern.
Men om detta tiger västvärlden och FN – de som ständigt lägger skulden för allt på Simcha och hans ättlingar - flyktingarna som försvann – våra hjältar.
Paradoxen: De enda fria araberna är de som bor i Israel!
SvaraRadera