När mamma tog fram kniven och jag slappnade av

När de kastade ägg som exploderade på väggen i sovrummet fick jag bara bekräftelse på att jag var i krig mot nazisterna - eller nynazisterna som de kallas - och när de ringde och sa att jag hade AIDS och att alla grannarna skulle få reda på det svarade jag, javisst har jag AIDS - kom hit så ska jag smitta dig - då kände jag bara hat emot dem och jag fick bekräftelse på hur svårt det var att komma ut - alltså att våga vara jude och erfara hur kriget fortsatte även i min generation. Jag fick bekräftelse på det jag redan visste, nämligen att det var livsfarligt att Komma Ut offentligt - och jag njöt av det.

Jag hade veckan innan varit med i ett program som hette Svart eller Vitt - ett samhällsprogram på TV som tog upp det då nyupptäckta fenomenet att ett trauma överfördes till nästa generation genom förälderns obearbetade minnen.
Detta var i början på 1990-talet och jag som "fotsoldat" var - som vanligt - tvingad att testa mina gränser. Jag hade blivit varnad för att medverka men tänkte att, vi lever ju i ett fritt samhälle och det jag talade om hotade ju ingen - men tydligen gjorde det det.

När de ringde igen och påstod att de visste var mina barns dagis och skola fanns - då orkade jag inte mer. Känslan att vara utsatt personligen var stark och risken att barnen skulle få lida gjorde mig skräckslagen.

Jag gick till polisen och anmälde händelserna. Polisen skrev ner mina berättelse och så tittade han upp och sa, men det där med judar, det var ju så länge sedan - så du tror att det sker igen? Har du ingen annan idé? Jag bad nästan om ursäkt, kände mig så liten och utsatt och gick därifrån.
Ingenting hände!

Ett tag senare hade jag och mamma deltagit i ett radioprogram på P1 som behandlade samma tema.
Jag var skräckslagen. Vad hade jag gjort? Tvingat min 75-åriga mamma att exponera sig offentligt. Med vilken rätt gjorde jag det? Varför drevs jag till att utsätta oss för dessa faror? Men samtidigt - varför kan man inte få tala om detta som en del av det offentliga samtalet?

Två dagar senare hittade mamma ett brev i sin brevlåda. På ena sidan stod det bara med massa galenskap men på den andra sidan stod det, "Judegris - du skall få kompanistryk och hela kvarteret ska få vara med".

Jag bröt ihop. Jag ringde radion som kopplade in sin säkerhetsavdelning. Jag polisanmälde och de lovade att hålla utkik och jag gick till mamma med hängande huvud och jag kände mig så liten, så utsatt och så känslig och så skyldig. Hennes rätta identitet var avslöjad och jag var den skyldige.
Mamma tittade på mig - spände blicken i mig - pekade med hela handen och utbrast, "jag tar ansvar för mig själv. Jag deltog frivilligt i radion. Jag står för vad jag har gjort."
"Du, Stefan," fortsatte hon, "jag har varit med om mycket, mycket värre saker än det här. Du kan sova lugnt. Jag ändrar inga rutiner och jag sätter kniven i dem om de försöker göra något." Kniven - i bestämd form - kniven. Jag vet inte om det var menat att vara i bestämd form; hennes svenska var ju grundad i ungerskan, men vete tusan om hon inte hade en bestämd kniv redo.

Det var då jag insåg att jag inte måste skydda henne, det var då jag insåg hur oerhört stark hon var i sin kärna och det var då jag insåg att hon stod för sin judiskhet och att vår uppfostran var grundad i rädslan att det som hade hänt  henne och hennes släkt inte skulle ske igen. Men nu, när hemligheten var avslöjad, så tänkte hon slå tillbaks mot nazisterna med all den kraft och med all den erfarenhet hon hade samlat på sig och det var då jag insåg hur viktigt Israel är för oss och dess förmåga att aktivt slå mot dem som vill fullfölja Förintelsen. Det var då jag fick full insikt i vad det innebär att var jude och att vi alla är delar av en historia av liv, kraft men också av förföljelse och hat - och hur viktigt vårt lilla land är för att ge oss den styrka och självständighet som ger oss ork, kraft och mod att öppet våga vara de vi är, eftersom vi har ett land att åka till där ens identitet inte ifrågasätts.

Det var då jag "kom ut" på riktigt och därute är jag fortfarande. Mina planer på att flytta till Israel, om inte för evigt så ändå tillräckligt för att få mitt medborgarskap, växer sig allt starkare. Jag var där för 40 år sedan under ett års tid, men jag blev inte kvar. Men snart är det nog dags för det är där jag grundar min styrka i att våga vara den jag är och inte böja huvudet och tiga.
Någon kniv har jag inte i beredskap men utan skydd är jag inte, det kan jag garantera.

Det var då jag också insåg med vilken oändlig kraft, möda och styrka de överlevande behövde för att försöka bygga upp någons sorts liv i skuggan av Förintelsen, i skuggan av vetskapen att ingen, ingen brydde sig utan de var tvungna att glömma, förtränga och göra det som var nödvändigt för att ge oss, nästa generation, det skydd som finns i anonymiteten - men mamma var i botten judinna och överlevande och denna gång skulle de inte få ta henne utan strid.

100 kronor till en namnlös 16-årig flicka

Idag gav jag 100 kronor till en ung, kanske 16-årig flicka, som satt och bad om pengar utanför ICA-butiken hemma.
Det hände någonting med mig och med henne - vad vet jag inte.
Jag vill redan nu säga att det inte var första och förhoppningsvis inte sista gången.

Jag är jude och vi lever efter vår Tora - lära - som innehåller 613 förbud och påbud. Du ska inte och du ska. Detta till skillnad från Sveriges Rikes Lag som är fylld med vad man inte får samt konsekvenserna om man bryter det.
Ett av Torans bud är att vi måste ge - även den fattige måste ge – allt utifrån ens egna förutsättningar. Alla bud förstår vi inte men kravet på att ge är viktig eftersom den rör vårt innersta på ett påtagligt sätt

Den rike skall ge mer än den fattige men buden gäller för alla. Du väljer till vem eller vad,  men du har en skyldighet inför den människa du möter. Jag har inte råd att skänka till alla men till en - jovisst.
Jag må ha vilka tankar som helst om tiggare och kriminalitet och Rumäniens krav att skydda sina egna invånare och Norges förslag på tiggeriförbud eller att alla fattiga kommer hit om jag ger något till dem och då är det lika bra att inte ge för risken är att det skickar signaler så att alla andra kommer hit och stör mig och påminner mig om att världen inte är rättvis – men det är en annan fråga.

Det finns en sekvens i musikalen Spelman på Taket- när Tevye kommer hem strax innan Shabat (sabbaten – vilodagen), uttröttad och smutsig efter en vecka i arbete.
Byns tiggare kommer då fram och ber om sin del. Tevye tittar på honom och säger, denna vecka var en dålig vecka – jag har tjänat mindre än vanligt! Varpå tiggaren tittar på honom och utbrister, men det ska jag väl inte behöva lida för? Vad har jag nu att ge?
Ungefär så.

Vi människor är skapade med lika värde men inte med samma förutsättningar. Vi föds nakna och vi lämnar jordelivet lika nakna. Det vi förbrukar och det vi använder under livet är alltså till låns och det ska hanteras med varsamhet och med insikt att det just är till låns och inte vårt att behålla.

Vi är skapade med samma värde och vi ska därför alltid kräva att bli behandlade med respekt och att respektera andra.
Att ge till en medmänniska utan förväntan på en motprestation är att visa respekt och att kräva respekt.
Att ge skapar förståelse hos mig och insikt i kravet om att förvalta min egendom.
Att ge och att ta emot skapar krav på ansvar och ökad medvetenhet om livets förutsättningar.
Att ge, ger något till både den som ger och den som får.

Den unga flickan tittade på mig, tog snabbt pengarna och gömde dem, ungefär som om hon trodde att jag skulle ångra mig eller ställa krav på henne. Hon betedde sig precis som min mamma gjorde när hon kom till Sverige, och som förstummade de unga sjuksköterskorna på Ramlösa Brunn där hon återhämtade sig, då hon snabbt tog brödet och gömde det under sängen bland sina kläder. Det fanns till och med flickor och kvinnor som grävde ned maten som om livet hängde på att spara och att förbereda sig på att överleva nästa dag. Exakt så.
Flickorna/kvinnorna hade lärt sig att överleva först och leva sedan – sedan – när livet kommer tillbaks, det riktiga livet, det där livet där man är värd någonting och där ens namn är det man ropar och inte ett nummer – 80162 – exakt så reagerade hon. Hon ville leva. Hon blev någon och inte något.

När jag åkte hem och förbi henne på min fina (men belånade) motorcykel, hände det, det där jag nämnde först:
Jag mötte hennes blick – en blick fylld av liv och av hopp – och hela mitt inre fylldes med något, något stort och varmt.
Jag lyfte en finger till hälsning och åkte sedan hemåt.

Jag förändrade inte förutsättningarna för hennes liv, men just idag – nu, för en liten stund – så   blev livet lite ljusare för oss båda.

En sketen 100-lapp - 5,5 liter bensin.
En 16 årig flicka som inte har bett om något förutom ett värdigt liv.
Fan, vad orättvisa är jobbigt.

Möte på flyktingförläggning i Sverige 1992

Under min resa att försöka hitta min judiska identitet sökte jag mig till att arbeta med asylsökande som sjuksköterska på flyktingförläggingar i Sverige. Sjukvården fanns då på förläggningarna och vi jobbade mitt ibland en aldrig sinande ström av djupt kränkta, nedbrutna och oerhört lidande människor. Att jag stod ut en enda dag med de små resurser som vi hade begriper jag inte. Att bara skriva om det sätter igång känslor och obearbetade minnen. 

Många av de jag jobbade med gjorde poäng på hur de som kom fejkade och hittade på. Det gjorde de inte. En aktör var Bert Karlsson, som ägde en byggnad som hade använts som sjukhem och tidigare som vilohem för TBC-sjuka. Denna byggnad låg på Stora Ekeberg utanför Skara intill hans Skara Sommarland. Huset var nu en så kallad flyktingsluss för asylsökande. Han tjänade grova pengar och startade Ny Demokrati som kom in i Riksdagen på sin syn på flyktingar. Jag såg Bert en gång därute. Han kunskap om vad som försiggick därute var noll.

Det var under den tid som före detta Jugoslavien krackelerade och föll i bitar genom ett alldeles förfärligt krig. Ett krig som gick rätt igenom familjer, grannar och byar. Ett krig där plötsligt etnisk tillhörighet avgjorde om man fick leva eller dö, om man skulle bli våldtagen eller inte, om man skulle få lämna hus och hem, om grannen skulle kränka dig genom att få din son att kissa på dig och sedan få dig att be om mer urin eftersom du inte är värdig att leva. Ett krig som för evigt har gett oläkta sår och ärr och som vi i Sverige kommer att få ta del av efter att flyktingarnas historier kommer ikapp dem, precis som för min mamma och andra överlevande ifrån Förintelsen.

Jag fick lyssna och ta del av de asylsökandes berättelser, deras depressioner och deras panikångest och deras oförmåga att sätta in det som hade skett i ett sammanhang. Att de nu också kastades in i en oviss framtid i ett land de inte kände till och i början inte visste om de skulle få stanna i, gjorde hela situationen än värre. Att inte ha kontroll över sitt liv är tortyr.

Varför var jag där?

Mitt letande efter en egen identitet - en judisk identitet - och en inneboende önskan att få upprätta min familj genom att upprätta flyktingar, drev mig dit och väl där testade jag mina gränser. Våldtagna kvinnor blev min "specialitet”, att upprätta dessa kvinnor blev min livsuppgift. Hur började det?

Jag jobbade utanför Askersund, Gärdshyttan, och en ung bosnisk muslimsk kvinna kom till mottagningen regelbundet. Hon kom, hon satt hopsjunken, med uttryckslöst ansikte, tung av sorg, med händerna över sitt sköte och hon sa aldrig något. Jag höll på att bli galen av egen ångest över tystnaden och till slut, för att fylla tystnaden, berättade jag om min mammas bakgrund, min familjs öden och hur kränkta de blev - och inte för vad de hade gjort utan för vad de var: födda till judar.

Kvinnan tittade upp, för första gången med levande ögon, hon mötte min blick och plötsligt föll hon ihop i ett störtsjö av tårar som bara pulserande ur henne. Jag och tolken (hur orkade han lyssna?) tittade på varandra och jag undrade vad har jag gjort, vad hade jag ställt till med? Efter en stund slutande kvinnan att gråta, hon satte sig upp rakt, avslappnad och lugn. Hon lyfte blicken tittade på mig och sa: För första gången har jag träffat någon som förstår. Och sen reste hon sig och gick.

Jag träffade henne många gånger efter det. Vi upprättade varandra. Hon berättade om den brutala våldtäkten som de serbiska soldaterna hade utfört när de förstod att hon var muslim. Hon berättade om skam, känslan av att vara smutsig, att vara en sak, ett ting, att inte förrän nu ha träffat någon som förstod hur djupt kränkande det är att bli kränkt för vad man är - i hennes fall född av en muslimsk kvinna. Och jag, som bara berättade min familj historia, insåg att vårt folks lidande, min mammas lidande, mitt behov att att upprätta henne och de övriga i vår familj - upprätta, i ordets rätta bemärkelse - faktiskt nu gjorde nytta.

Vi judar kan upprätta andra kränkta genom att våga dela med oss, våga stanna kvar och lyssna, våga vara judar öppet och med självkänsla och stolthet inge hopp om livet och vi, vi kan vända vår bittra erfarenhet till att rädda liv. Detta, insåg jag, var mitt krig - mitt sätt att slåss mot nazisterna, att besegra dagens bödlar och att få en djupare mening med mitt liv.

Mitt arbete bland våldtagna asylsökande kvinnor tog därmed sin början.

Ett arbete som ledde ända upp i Riksdagen och ut i TV, radio, tidningar och ut i föreläsningar. 

Det som till slut satte stopp var att jag passerade min egen brytpunkt, men det är en helt annan historia.

Tina Nordström och Michael Bindefeldt visar den judiska själen i svensk TV

Först – snälla, titta in på TV4 Play och gilla Tinas "Israeliska sallad"!

Min fru sa till mig att vi måste titta på Tina Nordströms matprogram. Tveksamt! Fast hon aldrig tittar på matprogram. Aldrig. Fast denna gång skulle Tina vara i Israel. Men – jag orkar inte se det vanliga TV-skräpet om Israel, vad det än handlar om! För till slut kommer det alltid en liten politisk korrekt ”faktaruta” (med allt utom fakta) och/eller en fingervisning genom att man visar ”muren” som skiljer de som har det bra och de som är förtryckta, under den stenhårda israeliska ockupationen. Allt på klassiskt svensk propaganda-TV-manér, där sällan mer än ena parten syns eller blir hörd. Kvällen blir förstörd.

Dessutom var det ju friidrott på hög nivå i grannkanalen. Men okej då – för husfridens skull.

Det jag fick se var en strålande Tina Nordström i ett matprogram mitt i det israeliska samhället, där känslor, lukter, glädje, intensitet, närhet och liv genomsyrade hela programmet. Michael Bindefelds självklara kärlek till sitt Tel-Aviv och sin judiska tillhörighet och hans familj smögs så vackert in i bisatserna.

Tina bara strålade och sög åt sig atmosfären och blommade upp för fullt när hon gjorde falafel på sitt eget vis, eller som när hon fick en kock att på skånska säga ”pepparrot” eller när hon friterade avokado framför en förstummad israelisk stjärnkock eller när hon minst femton gånger sa ”israelisk sallad, sommarens sallad – ni bara måste pröva den” och Tinas slutord:

”Vilket land det här är! Här finns ta mig tusan allt. Tur att Micke drog ner mig hit. För jag tror aldrig att jag hade kommit på tanken att resa hit annars. Jag kommer att åka till Israel igen. Tack, Micke, för att du tog mig hit.”

Min frus arbetskamrat som med sin man har bestämt sig efter viss tvekan att åka till Israel – kommenterar i ett sms under programmet, ”jag läääängtar dit!”

Och nu till det ofattbara:
Inte en enda politisk korrekthet. Inte en enda anspelning på Israel som Juden som alltid i alla lägen förtrycker, förstör och bryter ned. Inte en enda schablon! Inga politiska halvsanningar och lögner. Men samtidigt är det just detta som gjorde programmet till det mest politiska programmet jag har sett om Israel i svensk tv någonsin.
Ett matprogram där människan, maten, glädjen och livet var det som visades.

Undrar om Tina ändå inte har en judisk själ för här i mitt i Tel-Aviv kunde hennes fantastiska personlighet få blomma fullt ut i skratt och livsglädje.

Tack Michael Bindefeldt för att du har skänkt fem miljoner kronor för att vi aldrig ska glömma Förintelsen, tack för att du öppet törs visa att du är en jude och tack för att du har visat upp den judiska själen öppet och utan pekpinnar mitt i det judiska landet – Israel.

Så snälla, in och titta och gilla Tinas israeliska sallad. Titta på klippen, titta på hela programmet på TV4 Play, det ligger fritt i 30 dagar, http://www.tv4play.se/program/tina-p%C3%A5-bes%C3%B6k?video_id=2639578

Småföretagarna i Henån på Orust betalar 200 000 kronor för skolresa till Auschwitz-Birkenau

Jag var med i radion i direktsändning på P4 Väst efter EU valet med särskild betoning på extremhögerns framgångar.
Själv bakar jag in vänstern, MP och FI i samma paket - de är olika sidor av samma mynt.

Vilka goda förebilder finns var dock en fråga som inte togs upp eller berördes alls!

Men - låt mig få visa vad som sker i skymundan av den massmediala strömmen! Låt mig få entusiasmera er att skapa konstruktiva motkrafter mot ondska.

Orust är en stor ö norr om Göteborg på Bohuskusten. Här är man präglad av havet, jordbruk och att klara sig själva. En mycket speciell kristen inriktning har haft stor betydelse, nämligen Schartauismen med mycket tydliga regler, auktoritär styrning och synd och skam som obehagliga ingredienser. Som ett exempel kan nämnas prästen på Käringön som under åren 1850 - 1901 styrde med järnhand. Han införde två nya helgdagar, nämligen hans egen födelsedag samt dagen då han höll sin första predikan. Förhör av katekesen var skräcken för fiskarbefolkningen. Evert Taube skrev här musik, bland annat om vackra Maj på Malö.
Här finns det också stor erfarenhet av att klara sig och att våga utmana.
Jag jobbar på Capio vårdcentral i Henån som sjuksköterska och samtalsterapeut och jag älskar mötena med människorna som berättar om livet på denna hyggligt isolerade ö.
Henån är centralort med runt 5000 människor - förutom på sommaren då de galna veckorna i juli fyller ön med båtfolk från storstäderna.

Jag blev en dag uppringd av ordföranden i föräldraföreningen för grundskolan. Man har tidigare ordnat klassresor till Auschwitz-Birkenau genom en eldsjäls arbete på skolan. Nu var han borta och kraften gick ur skolan.
Jo, sa hon, vi inom föräldraföreningen kommer att försöka ordna denna resa för våra 9:or i år också och jag undrar om du kan komma och föreläsa för oss?
De är nästan 100 ungdomar och de måste lära sig av historien och våga stå upp för demokratin. Vi har ingen erfarenhet av ett sådant projekt men vi ska göra ett försök att finansierar en resa.

Häpnadsväckande!!

Det slutade med att jag föreläste för cirka 200 personer. 100 skolungdomar och ungefär lika många föräldrar. Alla lyssnade och man satt på golvet och stod utefter väggarna då stolarna inte räckte till - och man lyssande och man lyssande. Jag njöt själv och mamma med vår släkt njöt och hela det judiska folket njöt och jag fick äran att företräda er alla därute i Sverige, Israel, Ungern, Ukraina.

Jag ville inte sluta och inne i mig både grät jag och njöt av situationen och jag kände kraften riktad mot alla antisemiter och alla de judehatare som vädrar morgonluft och jag lovade komma tillbaka närhelst de vill ha mig. Jag tackar för förtroendet och att jag fick äran att tala till er. Jag tackade och bugade och sa att mamma och alla gråter och gläds över ert initiativ.
Respekt!

Nästan 200.000 kronor har skänkts av småföretag i byn för att deras ungdomar ska få en inblick i djävulens hantverk och att ägna sin ungdomliga önskan om att förändra världen till en värld som inte får delas upp vi och de andra – utan en värld som lever utifrån Elie Wiesel - överlevande ifrån Förintelsen och Nobels fredspristagare – och dennes erfarenheter när han tillfrågades om sina upplevelser från Auschwitz-Birkenau. Han sa att ”motsatsen till kärlek är inte hat, utan likgiltighet.”

Tåget till Padborg den 30 april 1945 - och kravet att aldrig glömma de döda

Sommaren 2012 gjorde jag och min hustru en MC-tur till den syddanska byn Padborg som ligger precis vid gränsen till Tyskland.

Vi åkte dit för att få reda på fakta bakom mammas räddning från koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg den 30 april 1945, för vidare transport till Malmö dit hon anlände den 4 maj 1945.

Mammas minnesbild är att tåget stannade och när dörrarna på godståget öppnades så kom vita änglar springande emot dem med varm mjölk, mat och leenden. Någon närmare eller bättre beskrivning hade hon inte!

 Efter 14 månader i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau och fler andra koncentrationsläger och flera tågtransporter i överfyllda vagnar, dödsmarscher och oändligt lidande möttes de av änglar, riktiga änglar, inte dödsängeln Mengele, som hade utvalt henne för att leva vid ankomsten till Auschwitz - Birkenau för 14 månader sedan. En läkare, utsänd för att utföra djävulska beslut, och som med en gäspning  hade låtit min blivande mamma fortsätta att leva  för att han skulle utföra experiment på henne. Experiment som hon mot alla odds överlevde. Experiment vars dokument fanns kvar efter kriget och som jag har fått en kopia av.

Det som hade varit annorlunda med denna resa i jämförelse med alla andra tågresor var att det låg halm på golvet och att det inte pressades in folk utan att var och en fick någon kvadratmeter för sig själv. Det fanns ingen mat men det fanns vatten och en tunna. En tunna som ingen använde, eftersom deras utmärglade kroppar inte hade några avfallsprodukter att göra sig av med. Var det därför hon senare i livet plågades av ständig förstoppning?

-          Mat, sa mamma, det kan man klara sig utan, men vatten… när tungan svullnar och man är glad om kan kissa så att man kan få någon vätska i sig – det är outhärdligt, sa hon. Mamma bar i resten av sitt liv alltid en flaska vatten med sig, vart hon är gick - alltid.

-          Änglar? frågade jag.

-          Ja, änglar, leende änglar i vita rockar, svarade mamma och log. Verkligen, riktiga änglar – sända av Gud för att visa att vi inte bara var ett nummer – 80162 var hennes – utan att vi faktiskt var levande, oskyldiga människor som hade råkat ut för världshistoriens starkaste och grymmaste krigsmakt, djävulen; för djävulen på hebreiska är inte en person utan ett verb – en handling. Dessa vitklädda änglar var Guds utsända, som kom för att göra oss till människor igen.

Flera av oss dog för våra magar kunde inte ta emot varm mjölk efter åratal av hunger och påfrestningar. – Var är de begravda? frågade hon. – Jag skulle ha velat åka till Padborg och lagt en sten på deras gravar. Så nära befrielsen och ändå så långt ifrån. Finns deras namn i Yad Vashem tror du? Är de glömda, mina reskamrater?

Mamma är död sedan 2002. Gud bevare dig älskade mamma, jag saknar dig fortfarande varje dag. Men nu åkte jag dit, till Padborg, för att fullfölja det mamma inte gjorde men önskade att hon gjort. Vad hade hänt? Finns det några gravar? Är namnen nedskrivna någonstans eller är de borta för alltid?

Padborg låg öde. Järnvägsstationen med några perronger ligger kvar men annars fanns inte mycket att se. Ingenting egentligen, som kunde påminna om det som en gång hänt här. Men – vad hade jag förväntat mig?

Vi började med att åka till museet Frøslev utanför Padborg. Detta var en gång ett tyskt fångläger för danskar och här skulle de överlevande enligt uppgift ha vistats några dagar. Jo, en svensk vitmålad buss med röda kors och några fotografier fanns att beskåda där men annars fanns ingenting. Ingenting! Damen i informationen visste inte vad vi pratade om.

Vi talar med två grånade anställda gentlemän. – Jo, greve Folke Bernadotte hade Padborg som uppsamlingsplats för de vita bussar som hade kört till Tyskland för att rädda danska och norska motståndsmän från Tysklands koncentrationsläger. Det fanns plats för en del vanliga fångar också och i Padborg vilade man ut innan resan fortsatte vidare till Sverige den sista dagen i april. – Ja, det var precis när Bernadottes uppdrag var slutfört. – Tåg? Kom det tåg med överlevande? De bodde inte här i alla fall, sa de. Låt oss få kontrollera, sa de och en av dem försvann ut i ett annat rum – ett arkiv? – och kom tillbaka efter en lång stund. – Jo, det stämmer, sa han och visade oss bilder på unga kvinnor som ligger på marken utanför godsvagnar och vita änglar som håller om dem. – De var 3000 tydligen och de togs upp i Bernadottes transporter och åkte vidare i ett annat tåg och de anlände senare i Malmö den 4 maj 1945. Vi frågade om herrarna möjligtvis kände till var de som inte överlevt resan kunde tänkas finnas begravda. Ingen visste. – Begravda? Ingen aning. Det var så många som dog här, för Tyskland hade flyttat sitt högkvarter till Flensburg i slutet av kriget, så det var kaos och många döda. Ja, de grävdes ned. Vad skulle man göra? Ni ska få namnet på en kyrkoförvaltning här, den i Bov. Kanske de vet mer.

3000 kvinnor på ett tåg! Men ingen vet något. Hur är det möjligt? – Änglar, finns de?

Vi letar upp kyrkoförvaltningen och efter att ha förklarat vårt ärende hämtar en präst, lite motvilligt känns det som, en dödsbok från slutet på april och början på maj 1945. Och där, där hittar vi en text nedskriven av en präst med ett namn jag är osäker på - namnen på fem kvinnor och uppgifter om tre okända namnlösa kvinnor, att de kom med tåg från Tyskland och att de avled i Padborg.

Fem namn, tre okända, åtta kvinnor som inte överlevde befrielsen – var någon eller några av dem mammas vänner? Inte bortglömda men omsorgsfullt nedtecknat av en god präst som uppenbarligen inte ville att de skulle försvinna spårlöst ur livet. – Begravda var? Sorry, ingen vet och gravplats har man ju inte för evigt. – Jo, vi har, sa jag. Vi vårdar våra gravar och ingen får glömmas.

– Tågen? Ingen vet. När jag letar vidare hittar jag till sist svaren. Två tåg hade tuffat in på stationen i Padborg; ett från Ravensbrück och ett från Neuengamme utanför Hamburg. Ett av tågen hade bara kommit utan någon som helst förvarning och med på detta tåg fanns 3000 kvinnor. Många var redan döda och många dog vid omhändertagandet vid framkomsten. Röda Korset och andra frivilliga hade skickat dit en hel mängd unga män som klädda i vita rockar hade gjort allt som stod i deras makt för att omhänderta dessa mänskliga vrak som åt ihjäl sig, som sparade på rovor och skal och smusslade med sig mat och fyllde sina kläder med allt de kunde få tag på. Bernadotte hade tagit in dessa kvinnor i sitt räddningsuppdrag och den 4 maj 1945 hade den sista transporten av kvinnor kommit över med tågfärjan till Malmö.

En av dem var nr 80162 och för första gången på 14 månader fick hon vid ankomsten till Sverige skriva på ett papper med sitt namn, Erzebeth Kelemen. Erzebeth Kelemen 24 år ifrån Hajdudorog i Ungern. Min blivande mamma.

Namnen på döda vi fann i Padborg finns nu i Yad Vashem (efter en vers i Psaltaren – betyder ordagrant Hand/Arm och Namn men innebörden kan också vara Martyrernas Museum/Monument) och detta museum i Jerusalem har i uppdrag att visa att bakom varje död i Förintelsen fanns en människa som du och jag, och vi ska, så långt det bara är möjligt, identifiera varje död och upprätta dem så att familjerna kan sörja och att vi, de efterkommande, aldrig ska glömma dem.

De vita änglarna. Vilka var de? De betydde så mycket. De blev en minnesbild av godhet mitt i all ondska. Jag hoppas att de inte är bortglömda. Och vem var prästen som måste ha intervjuat de medresande och omsorgsfullt skrivit ner namnen på avlidna för anhöriga att hitta och för att inte glömmas bort. Var han sorgsen över att inte veta namnen på tre av dem? Förmodligen.

De dog som personer, fem av dem med sina namn, som fria människor och inte som ett nummer. Inte ens de namnlösa dog som nummer, även om man aldrig fick veta deras namn. Nu är de återupprättade.

Ester, jag och Förintelsen

Idag firas Purim till minne av hur det judiska folket överlevde en planerad förintelse, något som ofta kallas världshistoriens första planerade folkmord.
En av huvudpersonerna var drottning Ester.
Vi levde i ett främmande land långt ifrån hemifrån efter fördrivningen från Israel och förstörelsen av det första templet. Hela det judiska folket var hotat och än mer hotat blev det när det planerades en förintelse av oss och hela vår existens överlevnad hängde på drottning Ester.

Det var i mitten av 1980-talet som jag intensivt letade efter min identitet. Jag var uppfostrad till glömska, rädsla och ångest, då min mamma, som överlevde Auschwitz-Birkenau och ytterligare ett antal koncentrationsläger, inte orkade eller ville uppfostra oss till judar. Så förstörd var hon av att hela hennes värld hade krossats och den enorma kränkning hon hade genomgått och hur hela hennes släkt med några få undantag hade mördats av den nazistiska mördarapparaten, att hon gjorde allt för att vi inte skulle råka ut för det som hon och alla andra i vår släkt hade genomgått.
Men jag var inte nöjd. Jag ville vara jude men jag visste inte hur - och på något konstigt sätt skämdes jag, jag var övertygad om att ingen skulle acceptera mig. Jag stod utanför. Tanken på bli ratad var så stark att jag hade tryckt ned min längtan i många år.

Det var först när jag, genom Hédi Frieds försorg, tillsammans med några andra vilsekomna barn till överlevande fick träffa Stockholms dåvarande ortodoxa rabbin Aron Katz, som allt förändrades.
Rabbin Katz berättade historien om Purim, men tryckte på det faktum att drottning Ester hade gömt och ville inte veta av, sin judiska tillhörighet. Hon hade blivit drottning genom att dölja sin bakgrund. Hon hade valt ett liv i lyx och accepterat assimilationen som en väg att finna lycka. Hon var andra generationens judiska flykting och hon var vilse.
Nu hängde hela vår nations öde på hennes axlar.

Hon var tvungen att avslöja sin sanna identitet, först för sig själv, och sedan inför kungen, för att avslöja planerna på förintelsen av oss judar. Och inte bara det; om kungen inte accepterade henne och det hon berättade skulle hon bestraffas med döden.
Hon hamnade i en djup existentiell kris. När hon kom ur denna hade hon bestämt sig för att erkänna sin sanna identitet för sig själv och för kungen.
Hon trädde fram - kom ut - och hon räddade oss från utplåning.
- Ni är också barn till överlevande, sa Katz; ert sätt att överleva och era föräldrars försök att skydda er är naturligt och som ni förstår så har det hänt tidigare i vår historia.
- Ni är lika välkomna in i den judiska världen som Ester och er erfarenhet av att våga stå för er identitet och er väg tillbaka till oss efter Förintelsen kanske är lika värdefullt för det judiska folkets överlevnad som Esters. Välkomna!

Det var då jag äntligen vågade "komma ut" och helhjärtat lära mig vad det inbär att vara jude och det var då jag bestämde mig för att ägna hela mitt liv åt att upprätta min släkt, min släkt som mördades för vad de var, inte för vad de hade gjort,
Det är därför jag föreläser, skriver, uppfostrar mina barn till judar och med stolthet bär min Davids-stjärna i en kedja runt halsen att beskådas av alla. Det var då all min rädsla försvann över att dölja min sanna identitet.
Det var då jag tog min plats på scenen och den platsen försvarar jag mot alla som vill oss illa.
Och vet ni vad: den lilla judiska världen är faktiskt alldeles alldeles underbar.