Osannolika sammanträffanden

- Åh vad glad jag är att få tala med dig, sa hon, Sara. - Jag bad min sonson Benjamin att jaga dig och han hittade dig i Israel! Jag är 94 år nu och jag är nästan blind - men hjärnan fungerar! sa hon på perfekt svenska men med den typiska ungerska brytningen. - Ja, det är nog 15 år sedan vi träffades senast, fortsatte hon. -Åh, vad glad jag är!

- Du förstår, sa hon, jag slog på P1 i radion den 24 januari klockan 12 - och där hörde jag rösten av din mamma! Förstår du, det var som om hon satt bredvid mig och talade med dig! - Jo jag vet att din mamma dog 2002 och därför var det så chockerande att att höra henne igen. - Jag saknar henne, din mamma. - Jag har skrivit upp namnet på journalisten - eftersom jag har ett förstoringsglas så kan se! skrattade hon.
- Åh, vi bodde ihop i Stockholm jag och din mamma. När hon och din pappa flyttade till din hemstad så klarade hon inte att lämna sitt hem på fyra år! Hon hade etablerat sig i Sverige men hon var fortfarande så rädd att hon inte vågade gå ut.
- Hon var så rädd men när du föddes kunde hon stadigt hålla i barnvagnen som du satt i. Det kändes som ett stöd för henne. - Hon gick alltid till järnvägsstationen och tittade på tågen - jag tror det var för att bearbeta minnena från alla vedervärdiga tågtransporter i godsvagnar under kriget.

Jag har ett kort på din mamma när vi satt i uppsamlingslägret och vi försökte återhämta oss från upplevelserna i Auschwitz-Birkenau - hur det nu skulle gå till. Det var  Granbacken  utanför Vrigstad. Vad glad jag är att du ringde. Hur är det med barnen? Du vet jag träffade dem när de skulle till det judiska kollot på somrarna och de hade vägarna förbi.
- Ja, återkom du när du har lyssnat på programmet!

Jag lyssnade. Programmet var inspelat 1996 och är ett samtal mellan mamma och mig som intervjuas och som handlar om hennes tid i Auschwitz-Birkenau och vilka beslut hon och pappa fattade i sin uppfostran av mig.
- Kanske jag har fel, sa hon, men jag var så fruktansvärt rädd någon skulle skada dig för att du är jude, sa hon till den som intervjuade. - Jag var så rädd att det som hade hänt skulle hända igen.
- Det var strax efter du bröt din tystnad, tänkte jag och tårarna rann när jag mindes. Jag förstod varför jag alltid har tvingats tillbaks till detta. att tala och skriva om Förintelsen. Jag kommer inte undan, inte ens här i Israel.

Jag älskar att föreläsa inför svenskar i Sverige och älskar att göra det även här i Israel - för vi får aldrig glömma de som dog och de som vittnade. Ja, jag måste berätta varför flyttade vi Israel och till Golanhöjderna. Detta är är en del av historien och om upprättelsen av dem i min familj som dog i gaskamrarna.

Hej Anders! Vad kul att du vill ha ett samtal med med mig! Intervjua mig!? I studion på ditt TV-bolag TBN Nordic!? - Och i Jerusalem av alla ställen!

- Jo, så här är det. Rolf och hans fru, som jag aldrig har träffat tidigare, kom till Katzrin här på Golan där vi bor. Vi tog en fika och de ville ha tips på sevärdheter här uppe. Han tittade i pärmen jag nästan alltid bär med mig, och där mina dokument kring min mammas resa från Auschwitz-Birkenau är samlade. Jag har ett kort från 1945 på mamma, från lägret där hon försöker återhämta sig.

- Jag känner igen det där huset hon står utanför, sa Rolf. - Det är Granbacken  i Vrigstad, forsatte han.
- Omöjligt, sa jag. - En miljon hus i Sverige och du känner igen ett från 1945 och du vet vem som äger det? Och du känner en unglotta som tog hand om mamma!? Och som säkert vill träffa mig?
Han kopplade ihop oss, Anders - och därför så sitter vi här nu.
- Säger du Granbacken i Vrigstad? sa Anders, - badhuset? Vi bodde på Granbacken 1990-1992 då vi var föreståndare för hotellet och pensionatet som Helgelseförbundet ägde och drev.
Och nu säger du att din mamma var en av de som bodde där efter ankomsten till Sverige 1945!? Och att du är vän med en kvinna som bodde tillsammans med din mamma! Det var ju bara 32 ungerska unga kvinnor där! Hur kan detta vara möjligt!?
- Jag vill göra någonting av detta, sa Anders. - Detta kan inte bara vara en slump.

Nej, allt är helt galet osannolikt! Det började när jag skulle föreläsa för en grupp svenska judar som bor i Israel, och som tillhör samma generation som jag. Jag kände mig obekväm under frågestunden och då just då fick jag ett sms som förändrade allt. Ett sms från Benjamins mormor, en kvinna som jag inte har träffat på minst 15 år.

- Du får spela in min historia, sa Sara, men inte nämna mitt namn. - För antisemitismen ökar igen i Sverige och jag orkar inte att bli förföljd igen. Jag är ju ändå 94 år nu. Men åh, jag ser fram emot att få träffa dig i sommar när du kommer hit!

Detta är en del av min religiositet, tänkte jag. Om man inte trodde på Gud innan, så gör man det efter något som detta.

Du måste  bestämma dig för vem du underställer dig.-  Om det är jag, säger Skaparen, så ska jag förse dig med verktygen att genomföra det som är just din mening i livets olika skeenden
- Våga lita på mig. Följ mina bud till dig och till er - det judiska folket - och var uppmärksam. 
Gör din del så jag kommer att göra min.

Denna historia kommer inte att sluta här.