Man is the only being in the universe (as far as we know) with the ability to stand outside of himself; the only creature who can chose not to follow his ego - the only living being with the ability to become like the Creator.
Raoul Wallenberg is the archetype of this and Raoul Wallenberg was Swedish and a diplomat posted in the Swedish national service.
When my son was studying in Chicago he told me that most of his fellow students knew of Raoul Wallenberg and what he did. Raoul is an honorary citizen of the United States. The knowledge of the reason for this is part of the public view of the United States. When I was out lecturing in the schools in Sweden, on Holocaust awareness among Swedish adolescents, the knowledge about him is remarkably small, not only regarding Raoul himself, but also what he did and what he stands for.
When the Swedish ambassador to the Soviet Union in a direct meeting with the Soviet dictator Joseph Stalin says about Raoul Wallenberg that, it is the Swedish government's view that it believes that Raoul died in a traffic accident on the way to Moscow - then Sweden capitulates to the dictatorship and the dictator Stalin.
As a result Raoul is probably executed in 1947 in Moscow on direct orders from Stalin.
Raoul was abandoned by his employer, the Swedish state.
Raoul was murdered in the name of consensus; political correctness, if you will.
Sweden fails him, betrays him and hereby robs Raoul Wallenberg of hope, as well as many other oppressed human beings - all this in stark contrast to the ideals that Raoul Wallenberg, a Swedish diplomat, stood for.
Raoul, who in 1944, when he was 32 years old, travels to Budapest to try and help the 100 000 Jews who are incarcerated there, awaiting orders for their executions, trapped in the ghetto in Budapest.
Raoul managed to do what nobody else had managed to do in Nazi-occupied Europe. He saved the lives of many Jews who were abandoned by the world - but above all, he gave them hope. He showed them that someone still cared, and cared enough to try what no one else had tried; to rescue them. To save them from certain death. It was with this hope that those who survived built their lives. This hope proved that humanity - or at least not all of it - had not forgotten about them. This hope became the platform for the survivors to stay alive, and then passed on to future generations.
Raoul is the symbol of man's goodness, and what a man can do in the name of humanity and love for his fellow human beings.
Sweden failed him. The government of the country where he was raised and where he lived and called his own, betrayed him and they silenced all criticism, knowingly and wilfully. The government forgot about Raoul. But many others didn’t. His family never did. It went so far that relatives of Raoul who fought for vindication, took their own lives in despair over the betrayal.
It is only 100 years after the birth of Raoul that we now speak openly about this betrayal. When the Swedish government in 2012 apologised for this betrayal by allowing Raoul to be executed by the dictator Josef Stalin, it's not an excuse to be credible if it doesn’t include the following:
I admit that I have done wrong.
I regret what I have done.
I promise to never do it again.
I beg for your forgivness.
When Margot Wallström now embraces Middle East dictatorships and welcomes the Iranian Foreign Minister with open arms to Sweden, she hereby shows that the apology was only words with no content.
Sweden is once again turning its back on Raoul Wallenberg in the name of consensus, political correctness and to further her own career.
Sweden takes hope away from the oppressed Christians, homosexuals, from the oppressed women around the world and this country hereby abandons them and thereby give dictatorships free reign.
Sweden wants short-term profits and it shows clearly that we do not have a moral platform as the basis of our conduct.
Sweden shows that we, as a nation are still cowardly and submissive.
Sweden has learned nothing from its own history.
Sweden's apology is nothing but crocodile tears - and thus a further betrayal.
Let us never forget Raoul Wallenberg and let us never take away hope from the forgotten, the downtrodden, the neglected and the shunned - let us never budge in the name of consensus and political correctness, and let us never bow down before dictatorships - never mind what they may entice us with.
Margot Wallström - you are not my Foreign Minister.
Margot Wallström - you have so much to learn from Raoul Wallenberg.
måndag 6 juni 2016
söndag 5 juni 2016
Raoul Wallenberg och hans motsats Margot Wallström
En människa är den enda varelsen i världsrymden med förmågan att ställa sig utanför sig själv; den enda varelsen att inte följa sitt ego - den enda varelsen med möjlighet att bli lik Skaparen.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.
När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.
När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.
Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.
Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.
Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.
Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:
Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.
När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.
Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.
Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.
När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.
När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.
Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.
Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.
Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.
Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:
Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.
När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.
Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.
Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.
fredag 27 maj 2016
Bära kippa och tallit katan
Sedan ett år så bär jag kippa och tallit katan.
Jag bär kippa därför att jag måste.
Jag bär kippa därför att det är en del av mitt sätt att leva och för att jag vill försöka leva ett bättre liv.
Kippan är ett hjälpmedel för att allt i livet ska få sina rätta proportioner.
Bärandet av kippa har vuxit fram och enligt halacha (judisk tradition/lag utvecklat från Torah) är det rätt att bära kippa för att påminnas om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Samma funktion har tallit katan - i Torah står det att när vi bär ett klädesplagg med fyra hörn så ska det i hörnen finnas fransar som ska påminna oss om de mitzvot (regler) som styr våra liv och som jag har underställt mig att försöka följa. Det är ett medvetet val som jag har gjort. Det judiska livet är uppbyggt kring de 613 regler Gud har bett oss att följa för att därmed kunna kommunicera med oss 24/7. Dessa regler finns till grund för allting i den judiska världen och är det fundament som har gjort att vi är ett levande folk efter 4000 år. Regler som hjälper oss att manövrera i livets alla möjliga och omöjliga skeenden. Vår matregler ingår här, förhållandet till medmänniskan, våra djur, förhållandet till sexualitet och så vidare.
I Sverige finns endast 15 000 judar. Det är endast en bråkdel som offentligt bär sin kippa och det är endast män som enligt traditionen bär kippa.
Man måste ju känna sig bekväm med ett klädesplagg.
Jag upplever att jag skärper mig och försöker tänka efter och försöker lära mig mer kring det judiska sättet att förhålla sig till livet.
Så till den stora frågan som alla frågar!!
- Hur reagerar omgivningen i den mån de nu reagerar?
Svaret är, att de reagerar.
Det är märkligt, men inte förvånande att ett litet oansenligt tygstycke väcker sådan uppmärksamhet.
Hela världen är fylld av symboler - från kepsar, T-shirts, sjalar, stora och små bilar, klädesplagg och ja, jag vet inte allt - ingen tycks bry sig - men en litet runt tygstycke på huvudet - det reagerar folk på.
Det finns många skäl.
När de första mörkhyade invandrarna kom till Sverige reagerade folk. De reagerade oftast på grund av ren nyfikenhet, då mörk hudfärg var okänt här eller om det var känt var det få som faktiskt hade sett en mörkhyad person. Det fanns naturligtvis fördomar knutna till hudfärgen och det kom ju också fram.
Samma med kippa.
De som bryr sig uttrycker oftast tacksamhet över att någon faktiskt törs bära kippa. Detta säger ju en hel del om klimatet i Sverige idag.
Det har blivit många samtal med präster, pastorer och oftast aktiva inom frikyrkan som känner stor glädje över att se att det finns personer som törs visa sin identitet öppet. De beskriver den kyla som finns inom Svenska kyrkan mot judar som oftast uttrycks i hat mot staten Israel. Många känner sig ensamma och utanför och har svårt att orka stå upp för den judiska staten. Frikyrkligt folk har ofta en positivare grundsyn på judar och Israel men känner sig vilsna i debatten där just hatet mot Israel och därmed mot oss judar, är politiskt korrekt.
Negativa reaktioner då? Ja, det räcker med en galning för att livet ska ta slut och jag har mött flera galningar. De är nästan alltid av utomeuropeiskt ursprung och det är blickar, glåpord och spott. De verkar först vara förvånade över att jag bär min tygbit men känner sig osäkra på hur de ska/borde reagera. Nu är jag ändå 187 cm lång, halvgammal men hyggligt tränad så därför det finns en tröskel för dem att passera.
Vid två tillfällen har jag hotats såpass allvarligt att jag har varit rädd för var det ska sluta. Jag bär därför numera alltid spray för min egen säkerhet.
Så är det med det.
Jag är medveten om att jag utan att mena det är en symbol för både judenheten och Israel och jag är medveten om att jag också bedöms utifrån mitt sätt att vara.
Jag kan dock inte tänka på det.
Jag bär inte kippa för att provocera utan för att jag vill göra det och jag kommer att fortsätta att göra det så länge jag vill.
Jag är samtidigt väl medveten om att toleransen mot oss är mycket liten och jag är tyvärr rädd för att möjligheten att utöva ett traditionellt judiskt liv här i Sverige begränsas alltmer och jag är rädd för att det inom en snar framtid blir omöjligt att öppet visa sin tillhörighet till den judiskt religiösa traditionen.
Jag hoppas att jag har fel och det är upp till er där i majoritetssamhället att våga stå för ett samhälle där tolerans och samarbete är verktygen för att leva tillsammans - och där polarisering och förenklandet av svåra frågor till rätt eller fel inte ska få en större plats.
Jag bär kippa därför att jag måste.
Jag bär kippa därför att det är en del av mitt sätt att leva och för att jag vill försöka leva ett bättre liv.
Kippan är ett hjälpmedel för att allt i livet ska få sina rätta proportioner.
Bärandet av kippa har vuxit fram och enligt halacha (judisk tradition/lag utvecklat från Torah) är det rätt att bära kippa för att påminnas om vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Samma funktion har tallit katan - i Torah står det att när vi bär ett klädesplagg med fyra hörn så ska det i hörnen finnas fransar som ska påminna oss om de mitzvot (regler) som styr våra liv och som jag har underställt mig att försöka följa. Det är ett medvetet val som jag har gjort. Det judiska livet är uppbyggt kring de 613 regler Gud har bett oss att följa för att därmed kunna kommunicera med oss 24/7. Dessa regler finns till grund för allting i den judiska världen och är det fundament som har gjort att vi är ett levande folk efter 4000 år. Regler som hjälper oss att manövrera i livets alla möjliga och omöjliga skeenden. Vår matregler ingår här, förhållandet till medmänniskan, våra djur, förhållandet till sexualitet och så vidare.
I Sverige finns endast 15 000 judar. Det är endast en bråkdel som offentligt bär sin kippa och det är endast män som enligt traditionen bär kippa.
Man måste ju känna sig bekväm med ett klädesplagg.
Jag upplever att jag skärper mig och försöker tänka efter och försöker lära mig mer kring det judiska sättet att förhålla sig till livet.
Så till den stora frågan som alla frågar!!
- Hur reagerar omgivningen i den mån de nu reagerar?
Svaret är, att de reagerar.
Det är märkligt, men inte förvånande att ett litet oansenligt tygstycke väcker sådan uppmärksamhet.
Hela världen är fylld av symboler - från kepsar, T-shirts, sjalar, stora och små bilar, klädesplagg och ja, jag vet inte allt - ingen tycks bry sig - men en litet runt tygstycke på huvudet - det reagerar folk på.
Det finns många skäl.
När de första mörkhyade invandrarna kom till Sverige reagerade folk. De reagerade oftast på grund av ren nyfikenhet, då mörk hudfärg var okänt här eller om det var känt var det få som faktiskt hade sett en mörkhyad person. Det fanns naturligtvis fördomar knutna till hudfärgen och det kom ju också fram.
Samma med kippa.
De som bryr sig uttrycker oftast tacksamhet över att någon faktiskt törs bära kippa. Detta säger ju en hel del om klimatet i Sverige idag.
Det har blivit många samtal med präster, pastorer och oftast aktiva inom frikyrkan som känner stor glädje över att se att det finns personer som törs visa sin identitet öppet. De beskriver den kyla som finns inom Svenska kyrkan mot judar som oftast uttrycks i hat mot staten Israel. Många känner sig ensamma och utanför och har svårt att orka stå upp för den judiska staten. Frikyrkligt folk har ofta en positivare grundsyn på judar och Israel men känner sig vilsna i debatten där just hatet mot Israel och därmed mot oss judar, är politiskt korrekt.
Negativa reaktioner då? Ja, det räcker med en galning för att livet ska ta slut och jag har mött flera galningar. De är nästan alltid av utomeuropeiskt ursprung och det är blickar, glåpord och spott. De verkar först vara förvånade över att jag bär min tygbit men känner sig osäkra på hur de ska/borde reagera. Nu är jag ändå 187 cm lång, halvgammal men hyggligt tränad så därför det finns en tröskel för dem att passera.
Vid två tillfällen har jag hotats såpass allvarligt att jag har varit rädd för var det ska sluta. Jag bär därför numera alltid spray för min egen säkerhet.
Så är det med det.
Jag är medveten om att jag utan att mena det är en symbol för både judenheten och Israel och jag är medveten om att jag också bedöms utifrån mitt sätt att vara.
Jag kan dock inte tänka på det.
Jag bär inte kippa för att provocera utan för att jag vill göra det och jag kommer att fortsätta att göra det så länge jag vill.
Jag är samtidigt väl medveten om att toleransen mot oss är mycket liten och jag är tyvärr rädd för att möjligheten att utöva ett traditionellt judiskt liv här i Sverige begränsas alltmer och jag är rädd för att det inom en snar framtid blir omöjligt att öppet visa sin tillhörighet till den judiskt religiösa traditionen.
Jag hoppas att jag har fel och det är upp till er där i majoritetssamhället att våga stå för ett samhälle där tolerans och samarbete är verktygen för att leva tillsammans - och där polarisering och förenklandet av svåra frågor till rätt eller fel inte ska få en större plats.
måndag 9 maj 2016
Landet öster om väst och väster om öst
Landet öster om väst och väster om öst men också landet utanför - men därmed även i centrum.
Kom till Israel för att kolla förutsättningarna för att flytta.
Ibland blir det inte som planerat: Människan planerar och Gud ler.
Hamnade på sjukhus och senare hos sjukgymnast.
Kunskapsnivån är inom sjukvården är som i väst men byråkratin som i öst - but who cares - det första ordet man lär sig är: Savlanut - ta det lugnt - och "gam ze javor" också detta ska passera.
Fick tid att tänka samt att fundera över det faktum att vi - jag och min fru - är här under tre nya judiska helger.
Jom Hashoa (åminnelsedagen för Förintelsen), Jom Hazikaron (åminnelsedagen för de 22 447 stupade) och Jom Ha'atzma'ut (Israels nationaldag). I två tusen år har det judiska folket levt utspridda utan hemland.
Vi har kämpat för att bli accepterade och en del av de nationer vi har bott i.
Periodvis har det verkat som att det har fungerat. Varje generation av judar har dock blivit chockerade och överraskade över att det inte fungerar. På vissa platser under vissa omständighet - ja - men temporärt.
Vi har testat att isolera oss, integrera oss, assimilera oss.
Vi utbildar oss.
Vi blir officerare, tjänstemän, arbetare, läkare.
Vi bygger skolor, sjukhus.
Vi gör allt för att bli accepterade - men det fungerar inte.
Varje generation lär sig detta.
Förintelsen i Europa är det slutgiltiga beviset på detta.
Alla judar gasades ihjäl oavsett strategier - vi vet nu att det är en chimär att tro något annat än att vi får leva i världen enbart på godtycke av majoritetssamhällets inställning - vad vi tycker är irrelevant.
Det gör ont att förstå det - mycket ont.
Jag är en oerhört privilegierad jude för jag lever i en generation judar som får uppleva lösningen på detta - staten Israel - judarnas egna land - mycket litet men ändå vårt.
En nagel i ögat som irriterar många.
Varför?
I två tusen år har längtan om ett eget land varit en dröm - en hägring - det är det inte nu längre.
Detta land är uppbyggt av de till synes underkastade, förlorarna, de undergivna, de utskrattade, de hånade.
Men allt är inte som det synes vara. Landet byggdes av de överlevande från Förintelsen, de utslängda från arabvärlden och de etiopiska isolerade judarna - och nu skrattar ingen längre.
Vi tar vår plats på scenen och detta fixar inte västvärlden och i synnerhet inte arabvärlden.
Judar ska inte sticka upp.
Judar ska man möjligtvis tycka synd om, klappa på huvudet - judar ska man hata och slå ihjäl och sedan klappa på huvudet igen.
Israel säger, sorry, gilla läget -
men världen gillar inte läget.
Därför gråter vi och hedrar de 22 447 som har dött för vår frihet och därför firar vi dagen efter detta, vår frihet - för så har vi alltid gjort.
Vi protesterar genom att prioritera livet men vi är beredda att dö för vår Gud och nu också för vårt land.
Detta måste var och en av oss hela tiden bli påminda om eftersom de tankemönster som lett till handling mot oss är mer tydliga än någonsin och önskan om att - Gud förbjude - förinta oss, fortfarande lever i allra högsta grad.
Vi vet detta och vi vet också att ingen kommer till vår hjälp när den behövs - vi måste göra jobbet själva - och vi gör jobbet och kommer att göra jobbet - det påminns vi om denna vecka och detta måste vi påminnas om varje dag.
Slappnar vi av för ett ögonblick så kommer historien att upprepas.
Det är endast verkligheten som har överträffat vår paranoja av att vara utsatta.
Landet som ligger öster om väst men som ligger väster om öst och som därmed ligger i centrum för all uppmärksamhet - landet som till ytan inte större än Jokkmokks kommun - men som i nyhetsflödet verkar vara en gigantisk nation - och det är vi, enbart för att vi finns.
Judarna tar sin plats och överger den aldrig - det är det vi påminns om denna vecka - för något alternativ finns det inte.
torsdag 28 april 2016
Judar och Jerusalem
Judar är ålagda att be Shma-bönen två gånger per dag. Förutom detta ber en rättrogen jude minst en gång till.
Varje måndag, torsdag och Shabat har vi Torah-gudstjänst.
Våra synagogor är vända mot Israel och mot Jerusalem. I Israel är våra gudstjänstlokaler vända mot Jerusalem. I Jerusalem är de vända mot Tempelplatsen och i direkt anslutning till Tempelplatsen finns Templets västra mur - Kotel - den enda kvarvarande delen av vårt andra tempel, som förstördes av romarna. Vi ber vid den västra muren i väntan på vårt tredje tempel. Detta är judarnas heligaste plats.
Den sjuarmade ljusstake som finns i så gott som varje svenskt hem vid jul, även kallad Titus-båge av kristna svenskar - är en kopia av den Menorah som finns avbildad i sten i Titus-bågen i Rom och som visades upp för Titus som bevis på att vi - judarna - var besegrade och att vårt tempel var förstört.
Judarna som vägrade böja sig för någon annan Gud än Gud - Skaparen - som fört oss till Jerusalem och bett oss bygga vårt första tempel där. Detta förstördes och vi hamnade i exil men vi återvände till Jerusalem, vår heliga stad, och byggde ett nytt tempel, nu ett mycket större och detta tempel stod i Jerusalem i 700 år. Det var hit Jesus kom som 12-åring för att bli religiös vuxen jude och det var här han var när han, enligt den kristna tron, firade Pesach och tillfångatogs.
Det var juden Jesus som då firade en av våra tre vallfärdshelger på den plats där alla andra judar var - i Jerusalem - i den judiska heliga staden Jerusalem, där vår Skapare tronar i sitt till honom helgade Tempel.
Vi andas och lever fortfarande Jerusalem.
Måndag och torsdag har vi Torah-gudstjänst för då var det torgdag i Jerusalem.
Vid varje Torah-gudstjänst i hela världen kallas en med namnet Cohen först fram och därefter en med namn Levi för att välsigna avsnittet vi skall läsa i Torahn - vår bibel - vårt rättesnöre i livet.
Det är ur dessa grupper - Cohen och Levi - våra präster och hjälppräster (för vi har bara präster och hjälppräster i templet, ingen annanstans) - ska hämtas när den dagen kommer då vi har återuppbyggt Templet.
Alla Cohanim vet detta. De får inte ha med döda (eller i alla fall så lite som möjligt) att göra eftersom de ska vara rituellt rena när de ska återuppta sin tjänst i Templet.
Våra gudstjänster, som i princip ser likadana ut över hela världen, är en kopia på gudstjänsterna i Templet.
I våra böner är Jerusalem centralt, när vi räknar ut när helgerna startar, när nymånaden infaller - ja, Jerusalem är utgångspunkten för allt, och allt har Jerusalem och Tempelplatsen i centrum.
Min vän Andy från Etiopien berättar hur judarna i Etiopien i 2600 år, isolerade ifrån den övriga judiska världen, alltid har hållit drömmen om återvändandet till Jerusalem levande. Det var därför självklart för dem att lämna allt för att återvända till Jerusalem när tillfället äntligen infann sig.
Jerusalem är pulsen i vårt dagliga liv, i våra gudstjänster, i våra böner.
Vi andas Jerusalem och vi lever Jerusalem.
Vi firar just nu vår befrielse från slaveriet i vår Pesach-helg (Påsk) och vi avslutar vår traditionella befrielsehögtid med orden:
Nästa år i Jerusalem!
Margot Wallström - du är en i raden genom seklen som medverkar till kränkningarna av vårt innersta heligaste. Du verkar inte förstå det men ju mer du nu kokar oss, som äggen desto hårdare blir vi.
Vi protesterar mot dig och din "politik" genom att säga ja till livet. Vi gör det eftersom den Gud vi tillber just där på Tempelplatsen i vår, av oss grundade, stad Jerusalem - har beordrat oss att göra det. Vår erfarenhet säger att hatarna försvinner och judarna består och så kommer det att bli denna gång också.
Välkommen till någon av våra gudstjänster - ortodoxa, konservativa, liberala, egalitära, you name it - och du kommer att få lära dig, trots våra olika synpunkter på detaljerna i våra böner, att vi alla andas och lever Jerusalem och att varje del av vårt sätt att leva har just Tempelplatsen i Jerusalem som gemensam nämnare.
Islam är 1400 år gammal.
Kristendomen är 2000 år gammal.
När islam uppstod hade vi redan funnits i 2400 år och Jerusalem var och är fortfarande centrum för allt det vi judar står för och lever för.
Ett nytt tempel ska byggas när den Messianska tiden kommer. När fred - rent konkret - ska råda på jorden.
Varje måndag, torsdag och Shabat har vi Torah-gudstjänst.
Våra synagogor är vända mot Israel och mot Jerusalem. I Israel är våra gudstjänstlokaler vända mot Jerusalem. I Jerusalem är de vända mot Tempelplatsen och i direkt anslutning till Tempelplatsen finns Templets västra mur - Kotel - den enda kvarvarande delen av vårt andra tempel, som förstördes av romarna. Vi ber vid den västra muren i väntan på vårt tredje tempel. Detta är judarnas heligaste plats.
Den sjuarmade ljusstake som finns i så gott som varje svenskt hem vid jul, även kallad Titus-båge av kristna svenskar - är en kopia av den Menorah som finns avbildad i sten i Titus-bågen i Rom och som visades upp för Titus som bevis på att vi - judarna - var besegrade och att vårt tempel var förstört.
Judarna som vägrade böja sig för någon annan Gud än Gud - Skaparen - som fört oss till Jerusalem och bett oss bygga vårt första tempel där. Detta förstördes och vi hamnade i exil men vi återvände till Jerusalem, vår heliga stad, och byggde ett nytt tempel, nu ett mycket större och detta tempel stod i Jerusalem i 700 år. Det var hit Jesus kom som 12-åring för att bli religiös vuxen jude och det var här han var när han, enligt den kristna tron, firade Pesach och tillfångatogs.
Det var juden Jesus som då firade en av våra tre vallfärdshelger på den plats där alla andra judar var - i Jerusalem - i den judiska heliga staden Jerusalem, där vår Skapare tronar i sitt till honom helgade Tempel.
Vi andas och lever fortfarande Jerusalem.
Måndag och torsdag har vi Torah-gudstjänst för då var det torgdag i Jerusalem.
Vid varje Torah-gudstjänst i hela världen kallas en med namnet Cohen först fram och därefter en med namn Levi för att välsigna avsnittet vi skall läsa i Torahn - vår bibel - vårt rättesnöre i livet.
Det är ur dessa grupper - Cohen och Levi - våra präster och hjälppräster (för vi har bara präster och hjälppräster i templet, ingen annanstans) - ska hämtas när den dagen kommer då vi har återuppbyggt Templet.
Alla Cohanim vet detta. De får inte ha med döda (eller i alla fall så lite som möjligt) att göra eftersom de ska vara rituellt rena när de ska återuppta sin tjänst i Templet.
Våra gudstjänster, som i princip ser likadana ut över hela världen, är en kopia på gudstjänsterna i Templet.
I våra böner är Jerusalem centralt, när vi räknar ut när helgerna startar, när nymånaden infaller - ja, Jerusalem är utgångspunkten för allt, och allt har Jerusalem och Tempelplatsen i centrum.
Min vän Andy från Etiopien berättar hur judarna i Etiopien i 2600 år, isolerade ifrån den övriga judiska världen, alltid har hållit drömmen om återvändandet till Jerusalem levande. Det var därför självklart för dem att lämna allt för att återvända till Jerusalem när tillfället äntligen infann sig.
Jerusalem är pulsen i vårt dagliga liv, i våra gudstjänster, i våra böner.
Vi andas Jerusalem och vi lever Jerusalem.
Vi firar just nu vår befrielse från slaveriet i vår Pesach-helg (Påsk) och vi avslutar vår traditionella befrielsehögtid med orden:
Nästa år i Jerusalem!
Margot Wallström - du är en i raden genom seklen som medverkar till kränkningarna av vårt innersta heligaste. Du verkar inte förstå det men ju mer du nu kokar oss, som äggen desto hårdare blir vi.
Vi protesterar mot dig och din "politik" genom att säga ja till livet. Vi gör det eftersom den Gud vi tillber just där på Tempelplatsen i vår, av oss grundade, stad Jerusalem - har beordrat oss att göra det. Vår erfarenhet säger att hatarna försvinner och judarna består och så kommer det att bli denna gång också.
Välkommen till någon av våra gudstjänster - ortodoxa, konservativa, liberala, egalitära, you name it - och du kommer att få lära dig, trots våra olika synpunkter på detaljerna i våra böner, att vi alla andas och lever Jerusalem och att varje del av vårt sätt att leva har just Tempelplatsen i Jerusalem som gemensam nämnare.
Islam är 1400 år gammal.
Kristendomen är 2000 år gammal.
När islam uppstod hade vi redan funnits i 2400 år och Jerusalem var och är fortfarande centrum för allt det vi judar står för och lever för.
Ett nytt tempel ska byggas när den Messianska tiden kommer. När fred - rent konkret - ska råda på jorden.
måndag 25 april 2016
Upprättandet av Förintelsens offer och hat mot judar från ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby
Skrev en insändare till Smålänningen.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.
Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.
Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.
Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.
Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som gav mamma livet tillbaks.
Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.
Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.
Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.
Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:
- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.
Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.
Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.
Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.
Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som gav mamma livet tillbaks.
Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.
Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.
Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.
Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:
- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.
fredag 1 april 2016
Shabat - men först en vilopaus på 40 meters djup
Jag dyker med lufttuber och jag har gjort så i många år. Många gånger har jag suttit i kylan efteråt och har varit fullständigt utpumpad. Dykning i nordiska vatten är ansedd som avancerad dykning oavsett tid på året. I Sverige dyker jag med torrdräkt och de vatten jag dyker i är ofta både kalla och på många sätt ytterst ogästvänliga.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!
Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.
När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.
Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.
Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.
Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.
Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!
Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.
När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.
Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.
Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.
Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.
Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)