Kanariefågeln som fick skulden - och PK-folket som hade fel

Återigen vaktar beväpnade poliser vår lilla ortodoxa synagoga. Det är inte första gången. Det är inte ens första gången i år. Att akut terrorhot hänger över oss. Vi är vana. Gudstjänstlokalen är fylld med judar som med glädje firar Shabbat. Sång, vänskap och gemenskap dominerar. Vi lever alltid som om varje dag är den sista. Vi vägrar att ge vika för hotbilden vi nu, än en gång, står inför. Vi är förberedda. Vi fortsätter att hylla livet - för så har vi alltid gjort.
Vi är inte del av det Sverige som Stefan Löfvén kallar "naivt". Vi är inte naiva. Vi har varnat för det som händer nu, i flera år. Många av oss har blivit hotade och vi har försökt att få våra naiva och oerhört Israel-fientliga politiker att lyssna på oss. Ingen har varit intresserad, annat än att häva ur sig floskler avsedda att mästrande lugna en paranoid undersåte. Vi har fått höra att det inte finns någon antisemitism i Sverige. Vi, som själva upplevt den på nära håll, in på livet, alltför nära. Vid varje terrorattack under senaste tiden, såväl två gånger i Paris som i Bryssel, Toulouse och Köpenhamn, har judiska mål varit de primära. Men om detta talas det mycket lite, särskilt nu. Och särskilt här i Sverige.

Kanariefåglar användes som varningssignaler i kolgruvorna i Storbritannien. Kanariefåglarna var de varelser som var mest känsliga för sådana förändringar i gruvorna som kunde leta till ras och många människors död. Alla litade på fåglarna och det fanns särskilt utvalda arbetare som höll ett vakande öga över dem och som kunde tyda förändringar i deras beteende.
Judarna har alltid varit och är kanariefåglarna i världen. Israel, som är judarnas land, är kanariefågeln bland världens länder. Erfarenheten säger att det alltid börjar med judarna men det slutar aldrig med oss. Vår paranoja och känslighet för förföljelse har endast överträffats av verkligheten.

När antisemitismen ökar så närmar sig raset, raset som kan kosta många människors liv.
Antisemitismen anpassar sig efter det som är politiskt korrekt. Att anklaga oss för att tillhöra en underordnad ras håller inte idag men att peka ut Israel med alla traditionella antijudiska schabloner, är däremot helt i linje med vad som är tillåtet. Man vill inte förstå att när terror slår mot Israel och när hot och terror slår mot judiska mål i Europa, så är det kanariefågeln som sjunger.

Det är därför vår utrikesminister helt ogenerat kan påstå att den alldeles förfärliga terrorattacken i Paris är ett uttryck för palestiniernas situation gentemot Israel. Det är alltså judarnas fel att IS skjuter 500 personer i Paris. Det är därmed Israels fel att alla sittbänkar är borttagna från Centralstationen i Göteborg och att mängder av beväpnade poliser bevakar centrala Göteborg.
Det är judarnas fel att Europa nu är i krig mot islamistiska terrorgrupper och att snälla och godtrogna svenska politiker har lullat omkring i sina trygga korridorer på Rosenbad i Stockholm och klappat varandra på axlarna för att de tror att de förstår hur allt står till.
Vår utrikesminister uttalar sig klassiskt antisemitiskt. När hon anklagar judarna för allt förfärligt som sker är det antisemitism. Ren och skär antisemitism, inget annat, förlagt till det för dagen politiskt korrekta sammanhanget.

Vår utrikesminister har inte lärt sig någonting av historien. Hon har enkla lösningar på svåra problem.
Svenska regeringen har försökt tysta kanariefågeln istället för att lyssna på den och nu får de be om ursäkt för sin enorma naivitet. Det är inte "Sveriges" nativitet, det är regeringens egen. Frågan alla ställer sig är vad priset för deras naivitet kommer att bli och kosta oss. För det är i slutändan vi skattebetalare som får stå för notan.
Redan i augusti skrev jag om Magnus Betnér som tillsammans med Malena Ernman och Henrik Schyffert senare, förmanande talar om för oss oupplysta att vi blåser upp en icke existerande hotbild och den förstnämnde menade i en uppmärksammad Youtube-video att risken för våldsutbrott är försvinnande liten. Nu har alla dessa PK- nissar som vill skina i mediabruset fått bevisat för sig att de hade fel. Vi som känner rädsla hade egentligen bara utsatts för en skrämselpropagandistisk bluff, menade de.

När de ungerska judarna den 17 mars 1944 tittade på statistik över mördade ungerska judar i Auschwitz-Birkenau visade den att inga hade mördats. Att man hade fått information om de polska, baltiska, tyska, österrikiska, sovjetiska, franska, holländska judarnas öden inverkade ju inte på den ungerska statistiken. Att de ungerska judarna var andra klassens medborgare och att många hade försvunnit in i slavarbete hade ju inte med statistiken över mördade i Auschwitz-Birkenau att göra. Det politiskt korrekta Ungern kunde då därför dra samma slutsatser som Magnus Betnér gjorde, och i den tidens media förlöjliga och förminska de kraftfulla signaler som fanns att se för de som ville och kunde se dem. Då hade den ungerska staten eller i alla fall den ungerska judenheten kunnat förbereda sig på något sätt. "Det är bara en överdriven skrämselpropaganda." sas det.

Tre månader senare var 450 000 ungerska judar mördade i dödslägret Auschwitz-Birkenau - eftersom Nazi-Tyskland den 19 mars 1945 invaderade Ungern.
Idag är det den 21 november 2015 och i såväl Sverige som i Paris och Bryssel härskar en akut hotbild - för terror. I Sverige ligger vi på hotnivå 4 av 5.
Strömmen av asylsökande in i vårt land är ändlös och nu får de sova ute i Malmö eftersom Sveriges samlade förmåga att härbärgera mer människor är uppnådd. Nu väntar flera års väntan på ändlösa asylutredningar och desperata och förtvivlade åtgärder för överhuvudtaget klara av de mest basala praktiska problemen.
Vi vet att ibland asylsökande ifrån Mellersta Östern finns en stor antisemitism.
Hur tolkar de utrikesministerns uttalanden om Israel och judarnas när de kommer att bli allt mer desperata under en lång och oviss väntan där de inte har någon som helst kontroll över sina egna liv?
Jag har jobbat i sju år med asylsökande som sjuksköterska och samtalsterapeut på flyktingförläggningar och inom BUP (Barn och UngdomsPsykiatri) och jag har sett mängder av människor brytas ned och som vill ha syndabockar att skylla på för sin eländiga livssituation.

De som läst och förstått tecknen under upptakten till och under andra världskriget, kunde ha dragit slutsatserna mycket tidigare - men de tystades ned av ett samhälle som inte ville se dessa tecken. Varför skapa oro!? Men lugnet var bedrägligt. Precis som nu.

IS och andra galningar uppmuntrar enskilda till att attackera och skära halsen av oskyldiga för att sprida skräck och underkastelse. Det är så krig fungerar idag. Det är inte stora arméer som attackerar med militärisk precision. Nutidens krig är asymmetriska. De slår till på ett ställe, backar ur och slår till på nästa ställe. De bryter sakta ned motståndskraft, lust och vilja att försvara sig och deras syfte är att omstörta de samhällen de krigar emot.

Det politiskt korrekta Sverige har passat utmärkt in i IS' och andra terrorgruppers taktik. Stoppa ned huvudet i sanden, förvirra folk, blunda för tecknen och fortsätt att lev era liv tills allt blåser över.

Vi svenska judar ser  tecknen när de judiska institutionerna och enskilda judar skyddas av k-pist-beväpnade poliser och när hoten mot oss blir allt mer öppna och kraftfulla (allt står inte i tidningarna eftersom vi vill inte avslöja våra säkerhetsarrangemang - av uppenbara skäl - man jag kan garantera er att de finns och att vi är väl förberedda) eller när hundratals ungdomar i Sverige strider för terrororganisationerna i Mellanöstern. Men främst blir vi skrämda av de politiskt korrekta politikerna och deras likasinnade som istället ser ett samhälle i balans med minskad våldsutveckling. Och en Mona Sahlin som vill ta emot hemvändande terrorister (som kallas "krigare") med öppna famnen, jobb och bostad.

Sverige har varit naiva , sa statsministern.
Jag tror att polis och militär är långt mer professionella än den regering som vi har olyckan att ha. 
Vårt hopp står till att tjänstemän inom svensk polisiär och militär säkerhetstjänst ha lyssnat på oss, annars är alla illa ute - ja, mycket illa ute.

Judarnas roll som kanariefåglar i Europa är nu åter uppfylld - för denna gång.

Kippan på huvudet, trakasserierna på tåget och hotet mot Sveriges grundval

Jag bär min lilla diskreta kippa och ofta en keps med texten" I love Iron Dome" - vilket är svårt att läsa om man inte verkligen fäster blicken på den.
Jag satt på tåget till Malmö. Vi fick byta till buss över Hallandsåsen och så på ett tåg igen på andra sidan. Tunneln igenom åsen ska nu öppnas den 13 december. Efter 25 år och en hygglig kostnad.
När jag steg på bussen stirrade en tydligt arabisk person på mig. Okej, tänkte jag, är det dags nu igen.
Jag satte mig långt bak. Två personer tre rader bakom mig.

Bussen startade och efter två minuter kom samme man fram till mig, satte sig ned på stolen snett emot. Vände sidan till, mot mig, satte armarna i sidan och stirrade. Stirrade, på mig.
- Vad vill du? sa jag.
- Jag hatar Israel och de judar som stöder Israel.
- Det är ditt problem, sa jag, inte mitt. Vi tar det någon annan gång?
- Vi tar det aldrig, sa han och stirrade hatiskt på mig.
- Då så, sa jag. Spelreglerna mellan dig och mig är satta.

Han tog demonstrativt fram en halsberlock med hela Israel på. Ja, det var väl inte Israel i hans värld.  I hans värld är det ett judefritt land och heter något annat. Jag satte på mig min keps och sträckte på mig. Fan, tänkte jag. Sverige är mitt land. Jag har väl rätt att få vara den jag är utan att bli trakasserad och hotad! Nå, vad händer nu, tänkte jag sedan. Försökte samla mig. Jag har ju några år som ambulanssjuksköterska och har varit i akuta situationer många gånger, men nu var jag hotad.

Jag tog fram min bilnyckel. Öppnade den och lade den bredvid min hand.  Tog min kappsäck och lade den på sätet intill, som en sköld, om han skulle gå till angrepp.
Då sätter jag nyckeln i pannan på honom, tänkte jag. Använder han kniv sticker jag nyckeln i hans öga. Det borde avväpna honom. Jag flyttar inte på mig. Jag viker mig inte för en idiot. Men - vad krävs för att jag skall våga sätta en nyckel i ögat på en främmande person? Han kan ju bli blind. Alla som blir överrumplade reagerar instinktivt med att backa och att värja sig. Jag tror dock att det bästa är att angripa tillbaka. Hur mycket mental övning krävs det för att våga gå till motattack? Massvis. Är jag där? Absolut inte. Är det värt det? Att öva sig på att göra våld för att klara livhanken och att få en annan människa skadad? Mina tankar far fram och tillbaka. Jag är inte tillräckligt koncentrerad.
- Skärp dig nu, Stefan. Säger en inre, uppfordrande, röst.
- Ta av dig kippan Stefan, provocera inte, ligg lågt, säger en annan röst, förmanande.
- Nej, svarar den första. - Sträck på dig. Var koncentrerad!
Överraskningsmomentet är över. Initiativet kommer sakta att glida över till min fördel. Jag andas ut, och spänningen släpper.

Efter en demonstrativ stund, kanske då han insåg att han inte lyckats skrämma mig som han önskat,  reste han på sig och gick bakåt och tilltalade personerna där. På arabiska. De såg unga ut. Sedan satte han sig ner igen. Jag satt stilla med händerna synliga och beredd.
Så tar han upp sin telefon och ringer upp en kompis.
- Jag har en jude och israelvän bredvid mig, sa han högt och ljudligt. - Djävla Israel som dödar barn och som skär upp gravida kvinnor!! Hur kan man stödja dem!? Hatet sprutade ut ur honom.

Jag sms:ade min fru. Beskrev mannen och min situationen. För att hon skulle veta. Om det hände något.
Jag är beredd att dö, men då får jag ju inte läsa reaktionerna efteråt, tänkte jag. Och jag vill helst dö i Israel, inte här. Skit också. Men med ens märkte jag att jag känner mig lugn, koncentrerad och stark. Märklig känsla.

Bussen stannar. De bakom mig reser sig och går förbi. Mannen tittar på mig, stirrar, vill att jag ska reagera på något sätt. Jag tittar framåt och rör inte en min. Han reser sig då och går ut. Jag går ut genom den bakre dörren. Han följer efter mig till tåget men går in i en annan vagn. Sätter mig längst bak med full kontroll med utsikt över resten av vagnen.

Kraftmätningen fortsätter.

Överraskningsmomentet är nu helt över för honom. Jag har nu kontrollen. Det vet både han och jag. Jag bestämmer nästa steg. Inte han. Om det har fungerat så har han gett upp.
Kommer han nu, så är det för att fortsätta med sina trakasserier. Jag kommer då att gå emot honom och stöta min väska i magen på honom, bestämde jag.
Nu kan jag tänka rationellt, lugnt. Nu har jag kontroll.
Han vet inte var jag har för avsikt gå av och han är därmed avväpnad.

Min fru ringer en vän som är bosatt i Malmö (Hej Kim!) som lovar möta upp om det skulle behövas. Detta lugnar ner henne.

Ska det verkligen behöva vara så här?
Vi är 15 000 judar i Sverige. De flesta födda här och väl integrerade i samhället. Jag är född här, uppväxt här och har jobbat och betalat skatt i hela mitt liv här. Jag har tjänat landet med sammanlagt 18 månaders värnplikt och två års anställning inom Försvarsmakten.

Ska jag verkligen behöva vika mig för en person som hatar mig för den jag är? En person som jag och andra svenskar har tagit emot och tillåtit att få stanna här! Jag har jobbat fem år med asylsökande. Många av dem hade skäl för att få stanna, men inte alla. Vart har ödmjukheten tagit vägen? Ödmjukheten och tacksamheten över att ha fått en andra chans.

Min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz-Birkenau den 4 maj 1945.
Hon var så gränslöst tacksam mot landet som räddade henne, som tog emot henne och gav henne möjligheten att börja om på nytt. Hon accepterade Sverige som det var. Hon lyckades bygga ett nytt liv här, hon gifte sig och skaffade barn. Hon jobbade inom hemtjänsten med svårt alkoholiserade män. Hon uppfostrade oss barn med att livet måste gå vidare. Hon hatade inte tyskar trots att hon hade svår ångest genom hela livet.

Ska jag behöva bli utsatt för hot och trakasserier av hitflyttade människor? Ska jag behöva ta av mig min lilla tyglapp på huvudet - för att inte "kränka någon" när alla de som kommer hit utan problem kan bära vad de vill? Ska jag vara tyst för att inte "provocera" - medan människor som denna får hota mig på allmän plats, ostraffat?

Vi är illa ute i detta land om vi gömmer oss och inte står upp för vad Sverige har för värderingar. Eller borde ha för värderingar. Religionsfrihet är en rättighet som svenska män och kvinnor har kämpat för. Ska vi nu behöva släppa detta på grund av hot från de som inte respekterar vår grundlag?
Jag vet inte hur mycket jag tål, men än så länge är det är en bit kvar.
Vågar vi tydligt markera gränserna för de som kommer? Vara tydliga med vad som gäller där, inte gäller här. Här är vi jämlika och här har friheten och välståndet ett pris som alla är med och betalar.
Klarar vi inte detta, är vi illa ute, mycket illa ute.

Till Åminnelse av Kristallnatten

(musik)
Vi har nu lyssnat till ledmotivet ur filmen Schindler’s List. Schindler’s List handlar om en tysk affärsman, Oscar Schindler, som var medlem i nazistpartiet och som i sin jakt på pengar och framgång åkte till Krakow i Polen under den tyska ockupationen. I det företag han där drev hade han gratis arbetskraft i form av judiska slavarbetare. Efter hand förändrades dock Oscar Schindler och allt eftersom gör han mer och mer och till sist allt, för att rädda sina arbetare undan döden – vilket han också lyckades med. Tillfrågad efter kriget om varför han gjorde det, svarade han att han inte visste; han var bara tvungen att göra det.
I filmen får man se den tyske kommendanten i Krakow tala till sina underofficerare från hästryggen:

"Idag skriver vi historia. Denna dag kommer att bli ihågkommen. I åratal framåt kommer ungdomar att förundrat fråga om denna dag. Idag skrivs historia – och ni är en del av den. För 600 år sedan, då judarna på andra ställen i Europa fick skulden för Digerdöden, sa Kasimir Den Store till judarna, att de kunde komma till Krakow. Och de kom. De tog med sig sina ägodelar och slog sig ner i Krakow. De stannade där. Och de blomstrade. I affärer, utbildning, vetenskap och konst. De kom hit med ingenting – de blomstrade och i 600 år har det funnits ett judiskt Krakow. Tänk på det! Ikväll är dessa 600 år bara ett rykte. Det har aldrig hänt. Idag skrivs historia – och ni är en del av den."

Förra året reste jag och min sambo på motorcykel genom Europa för att leta reda på de ställen där kvinnan som en dag skulle bli min mamma, satt i läger under Andra Världskriget. Vi bodde tre nätter i det judiska Krakow av idag – en yta på 200 x 200 meter där nästan inga judar längre bor. Vi upptäckte polska ungdomar som kom dit och förundrat gick omkring – hela deras hållning sa ”Varför? Vart tog de vägen?”. Av de polska judarna, som före kriget bestod av tre miljoner människor, slutade sina de flesta sina dagar fem mil från Krakow, i utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Där kränktes de, mördades och brändes upp – och med dem försvann hela den östeuropeiska judiska historien och kulturen. På frågan om varför krävs lite bakgrund.

På 1920-talet startade den före detta uteliggaren Adolf Hitler, en sekt som sedermera blev till ett politiskt parti, med en bevarad sekteristisk organisation. Denna sekt lyckades till sist gripa makten i Tyskland – med fortsatt bevarad sekteristisk organisation. Sektens gemensamma nämnare var synen på Juden. Det som står emellan det Tusenåriga Riket, alltså fred på jorden, och Kaos är lägre stående mänskliga raser och den enda aktiva av dessa är Juden.
Juden är genetiskt betingad att förstöra, bryta ned, ta över makten och försätta världen i kaos. På samma sätt som tigern inte kan lära sig att äta gräs eller giraffen att äta kött, kan inte Juden förändra sin destruktiva natur. Att eliminera Juden blir därför av nöden tvunget. Adolf Hitler ansåg sig vara utsedd av Gud att göra detta.

Under fram till 1938 instiftades lag på lag vilka inskränkte de tyska judarnas möjligheter att leva ett ordinärt liv. Man utestängde judar från statliga arbeten, de avskedades från universitet, från krigsmakten, från skolor och sjukhus. Giftermål mellan judar och icke-judar förbjöds. Sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar kunde vara straffbart med döden. Och omvärlden teg. Det fanns ingenstans för de tyska judarna att ta vägen. Var de än försökte, tvingades de tillbaka – så även från Sverige.

Den 9 november 1938 kulminerade detta särskiljande av delar av det tyska folket i våldsamheter riktade mot de tyska judarna. Synagogor stacks i brand, hus och affärer förstördes, mängder av människor greps och skickades till koncentrationsläger och många mördades. Detta hände i fredstid i ett land nära Sverige – och världen tittade stillatigande på och lät det ske. De tyska judarnas öde var därmed förseglat.

Den 1 september 1939 startade Andra Världskriget med Tysklands angrepp på Polen. Den tyska krigsmakten ockuperade snabbt i stort sett hela Europa. Orsaken till kriget var givetvis Judarna. I de ockuperade områden utvecklades därefter snabbt tekniker och kunskap i att registrera och samla ihop judarna, transportera iväg dem och avrätta dem i det mördarmaskineri som var kronan på verkat på Hitlers slutliga lösning – utplånandet av den europeiska judenheten.

Den 19 mars 1944 är kvinnan som skulle bli min mamma, Erzsebet Kelemen, 23 år och står på järnvägsstationen i Budapest för att vinka av sin väninna som skulle ta tåget hem till sina föräldrar. För första gången i sitt liv får hon då se en tysk soldat. Denne soldat begär att få se väninnans ID-handlingar innan hon ska stiga på tåget. I de ungerska ID-handlingarna stod religionstillhörigheten dokumenterad och hon fick på grund av detta stiga åt sidan och fördes bort. Erzsebet, kvinnan som skulle bli min mamma, rusade då fram till soldaten och ropade, Vad gör du? Du kan väl inte bara ta henne? Hon ska ju med tåget! – och därmed förseglades även Erzsebets öde.

Den 19 mars 1944 invaderade nazityskland Ungern. Anledningen var uppgiften att utrota den kvarvarande intakta europeiska judiska befolkningen som lokaliserad i Ungern. Juden måste utrotas – detta trots att den sovjetiska armén har laddat längs Ungerns östra gräns, samtidigt som de västallierade förberedde invasionen vid den franska västkusten. Amerikanarna hade invaderat Italien. Men så pass viktigt var alltså utrotandet av judar att tågen prioriterades för transport av människor till utrotningsläger istället för transport av krigsmaterial. På sju veckor genomförde nu det högeffektiva mördandet; ihopsamlandet, ivägskickandet och utplånandet av 432 000 ungerska judar, däribland i stort sett hela min släkt på min mammas sida.
Mammas arbete i Auschwitz-Birkenau var att utanför Krematorium nummer 3 och 4 sortera kläderna från de avrättade människorna. Kläder som sedan skickades till Tyskland. Erzsebet fick här själv bevittna utrotandet av den ungerska judenheten.

Den 7 juli 1944 stiger en 32-årig affärsman och diplomat av tåget i Budapest. Vad i all sin dar kan få en ung svensk att resa till Budapest mitt under brinnande krig? Vad skulle han där att göra – och varför? Namnet på denne unge man var Raoul Wallenberg. Det är i år 100 år sedan han föddes. Han var affärsman, arkitekt, hemvärnsofficer, resvan och talade flytande tyska.

På Bok- och Biblioteksmässan här i Göteborg frågade Eva Hedberg-Borenstein, som stod i den judiska montern på mässan, förbipasserande ungdomar om de visste vem denne Raoul Wallenberg var. Två av fyrtio tillfrågade kände till honom.
Min son som studerar i Chicago säger att de flesta känner till Raoul Wallenberg där – han är ju hedersmedborgare i USA. Den andre hedersmedborgaren efter Sir Winston Churchill. Raoul var utsänd som svensk diplomat, på uppdrag av en judisk amerikansk organisation, för att göra något för de kvarvarande judarna som var instängda i ghettot i Budapest – ca 100 000 människor. Mördandet hade för tillfället gjort paus på grund av en politisk kontrovers och Raoul sa att han skulle försöka slita så många människor som möjligt ur mördarnas klor. Men i princip hade ingen lyckats göra någonting i Europa för judarnas sak – så väl organiserade var tyskarna. Så hur gick han tillväga?

Vi går tillbaka i tiden, till tiden för judarnas befrielse från slaveriet i Egypten. Den judiske ledaren, Mose, stod med ett slavfolk beredda att gå in i sitt land. Han skickade in 10 spanare med uppgift att ta reda på vad som var gott och vad som var ont. Spanarna återkom så småningom och var överväldigade av fiendens styrka. De menade att det skulle vara omöjligt att bosätta sig i detta land. Och för detta besked straffade Mose dem. Varför?
Varför straffade han dem? Jo, för att de tog hoppet från dem, de tog de hoppet från ett folk i slaveri. Detta slavfolk tvingades därefter att tillbringa 40 år i öknen, så att en ny generation skulle växa fram, en generation som inte var präglad av hopplöshet.

Vad gjorde Raoul Wallenberg inför den största och effektiva krigsmakt som någonsin har funnits? Han insåg att myntet har två sidor – det som är dess styrka kan också vara dess svaghet. Han insåg att byråkrati och tron på auktoritet var fundamenten i tyskarnas organisation. Så han vände detta emot dem. Och när han gjorde detta gav han hoppet tillbaks till 100 000 ungerska dödsdömda judar. Det hopp som de överlevande sedan byggde upp sina söndertrasade liv med.
Raoul Wallenberg tryckte upp något han kallade ”skyddspass”; slog stämplar på och sa att innehavarna av dessa pass stod under svenskt beskydd enligt svensk lag. Tillverkandet av dessa pass gick så fort att det svenska riksvapnet med tre kronor hamnade upp och ner – men det var det ingen som märkte. Han utnyttjade sina kunskaper som officer och sin flytande tyska och fick många nazister att bli knäsvaga av respekt för hans auktoritet. Han köpte hus där judarna kunde härbärgeras. De ungerska judarna trodde inte det var sant – det fanns någon som brydde sig. Varför?

Han gav hopp och kraft tillbaka. Men Raoul Wallenberg greps sedan av sovjetiska krigsmakten, fördes till Moskva och avrättades förmodligen där 1947, anklagad för spioneri. Den svenska politiska ledningen brydde sig inte. De goda relationerna med diktatorn Stalin var för värdefulla för att offra. Vem bryr sig om en ung svensk som räddade livet på ett förslavat folk i Budapest? Det är därför ni inte känner till Raoul Wallenberg. Raoul Wallenberg, som är ett exempel på civilkurage som alla människor skulle ha nytta av i sin vardag. Att våga stå upp för den som är svag, den som mobbas, enbart för att det måste göras – och sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande.

Slutligen: Under åren 1990 till 1995 jobbade jag som sjuksköterska på flera olika svenska flyktingförläggningar. Sjukvården var på den tiden lokaliserad på förläggningarna. Jag har personligen talat med hundratals asylsökande från samtliga länder i Mellersta Östern. De flesta av dem fick stanna, vilket betyder att Sverige erkänt deras rätt till skydd ifrån de förtryckarregimer som på de mest barbariska sätt har kränkt deras mänskliga rättigheter. Det enda land jag aldrig träffat någon asylsökande från, är staten Israel. Varför?

Svaret är att Israel är den enda demokratin i Mellersta Östern – den enda demokratin i ett hav av förtryck. Israel är det enda land i Mellersta Östern där judar, muslimer, kristna, druser, ba’hai och övriga lever i frihet. Denna frihet gör att ingen tvingas därifrån. Trots detta är hatet och hoten mot denna lilla stat, i samma storlek som Jokkmokks kommun, gigantiska. Propagandan mot Israel är överväldigande. Det saknar alla proportioner. Det är inte politiskt korrekt att sätta in händelser i sitt rätta sammanhang. De mörka molnen hopar sig allt mer över Israel. Iran är ihärdiga i sina försök att skaffa kärnvapen som de lovar att fyra av mot Israel, och deras bundsförvanter Hamas i Gaza, och Hezbollah i Libanon lyder under dem – vad är syftet med allt detta? Jo, utplånandet av staten Israel. Ett massmord på landet Israels invånare – utrotandet av judar, muslimer, kristna och övriga. En andra Förintelse, Gud förbjude. Och världen tittar förundrat på.

Så – vi glömmer aldrig dig, Raoul Wallenberg, som gav ditt liv för oss och gav hoppet tillbaks. Vi glömmer aldrig dig, Oscar Schindler. Vi glömmer aldrig er som led och dog för att ni var judar – inte för något ni hade gjort. Vi står bakom dig, landet Israel. Vi säger som Liverpool-fansen, som alltid står bakom sitt lag, i vått och torrt, ”You’ll Never Walk Alone”. Och glömmer vi Kristallnatten – så glömmer vi allt detta.

Tal av Stefan Lindmark i november 2012 

Grundläggande hög moral och tydliga gränssättningar - avgörande för överlevnad

Många svenska skolbarn finner det nog svårt att gå till sin skola efter det förfärliga attentatet i Trollhättan. Marken har rämnat för många barn och ungdomar - och vuxna. Mattan har dragits undan, fotfästet har förlorats och tryggheten är hotad.
Välkomna in i gänget.
Så har många judiska skolbarn haft det i många år. Våra skolor har en ständigt bevakning och säkerheten är på topp. 25% procent av de judiska församlingarnas budget används till vår egen säkerhet.

- Det finns ingen antisemitism i Sverige, sa Mona Sahlin, för ett tag sedan.
För några månader sedan skedde terroristattentat i Paris och Köpenhamn. Vi var en hårsmån ifrån en planerad massaker av judiska barn och ungdomar. En massaker som stoppades av en judisk vakt och två poliser. Den judiska vakten sköts ihjäl och poliserna överlevde tack vare sina skottsäkra västar. De besvarade terroristens eld med sina automatvapen.

Att avsätta stora medel till vår säkerhet finns det 100% stöd för inom de judiska samfunden. Denna samsyn är ovanlig bland oss judar, då just ifrågasättande av sanningar och auktoriteter är en självklarhet. Men vår nedärvda paranoia vad gäller förföljelse har endast överträffats av verkligheten.
Vår säkerhetsnivå är nu mycket hög på grund av den pågående terrorn mot judar i Israel. Vår erfarenhet säger oss att det som sker i Israel kommer att sprida sig. Det börjar alltid med judarna - men det slutar aldrig med oss.

Det är mycket svårt att hitta balansen mellan att våga fortsätta att leva det liv vi vill leva och att vika  oss av rädsla för terrorn. Terror gör att vi förlorar vår känsla av kontroll och trygghet. Det är en mycket lyckad metod. Risken att råka ut för terror är dock mycket mindre än att råka ut för en bilolycka - men detta faktum hjälper inte för att hålla de inre demonerna på plats. 

Jag blev hotad per min mobil förra året och min dotter fick sms med hot riktad mot mig.
Det är lätt att sprida terror men det är svårt att värja sig mot en osynlig fiende. En fiende som våra egna föreställningar om bristande kontroll, förstärker.
Svenska skolan och svenska föräldrar ska nu lära sig att leva med detta - i ett Sverige som har levt i skuggan av ondskan och som på allvar har trott och i vissa fall fortfarande tror att den inte kommer att riktas mot oss. Sverige som har anpassat sig så mycket att invånarna numera har tappat sin egen själ och inte törs eller får uttala vilka värden man är stolt över, av rädsla att få en stämpel på sig.

Vi judar vet att den stora invandringen av människor ifrån Mellanöstern kommer att öka antisemitismen. Vi vet att vi måste vi ha våra mentala skyddsvästar på oss.
Förintelsen av den europeiska judenheten lyfte denna erfarenhet till en högre dimension. Vi hade ingenstans att ta vägen.

I Israel lever befolkningen sedan fyra månader med den ständiga skräcken av terror. Och dessförinnan också.
Alla föräldrar ber en extra bön innan deras barn åker till skolan, till dagis och till sina fritidsaktiviteter.
Alla tittar över skuldran för att se om man är förföljd.
Alla undrar vem man kan lita på.

Man utrustar sig med enkla försvarsvapen och alla som har licens på skjutvapen bär dem.
Polis  säkerhetspersonal och soldater är alla på högspänn.
Ska vi hämnas och sjunka till samma nivå som terroristerna - eller ska vi våga leva enligt judiska grundprinciper om livets helighet?

Ett misstag har skett och hela det israeliska samhället skrek högt av ilska och av skam. En asylsökande sköts till döds vid en terrorattack i Beer-Sheva då han troddes vara en terrorist. Den   livlösa kroppen sparkades av ett par vittnen. Flera är gripna och kommer att stå till svars för  sina handlingar.
En jude sköts till döds på Jerusalems busstation efter att ha skrikit att han var med IS och viftat med en kniv. Han var svårt psykiskt sjuk.

Vi tänker inte flytta fokus från vår moral till att sjunka ned till den dödskult som terroristerna lever i. Vi tänker  försvara oss med de medel som finns tillgängliga och som är nödvändiga för att samhället åter ska bli tryggt. Vid varje busshållplats förs livliga och intensiva samtal om allting.

I Israel är man inte rädd för samtalet men man är rädd för en polarisering. En polarisering som alltid är det som terroristerna strävar efter. Om Israel hade vikit sig för dödskulten hade det Israel vi känner idag inte existerat. Israel har trots ett 70 år långt konstant krigstillstånd överlevt och utvecklats och byggt upp ett samhälle baserat på människans oändliga värde.

I Israel vet judarna att de måste var ekonomiskt, militärt och moraliskt överlägsna det fria samhällets fiender för att kunna överleva och utvecklas.
Israel lever med de grundläggande regler som judiskt liv baseras på.

Sverige står nu inför vägval.
200 000 asylsökande ifrån Mellanöstern har nu kommit hit till Sverige på mindre än ett år. De har kommit bortom svenska samhällets kontroll. Med anhörighetsinvandring kommer detta att tredubblas.
Kostnaden nästa år är minst 70 miljarder kronor extra. Pengar som måste lånas. Bostäder och jobb finns inte. Tältläger sätts upp. Asylboenden brinner. Åsikter som ifrågasätter dagens politik är inte tillåtna. Samhället polariseras och Sverige går mot en mycket osäker framtid. Några motmedel finns inte. Ett  låt-gå-samhälle gräver sin egen grav.

I  Sverige kan vi judar inte bära en tygbit på våra huvuden. Risken för trakasserier är överhängande. Risken för fysiskt våld lika så. Den tyglapp - kippa - som jag trots hot bär, då jag vägrar att acceptera att de enda som inte öppet törs visa sin identitet här. I Sverige är vi cirka 15 000  judar. Jag kan och kommer att försvara mig om denna rätt ifrågasätts. Jag är son till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Detta arv förpliktigar mig att vara den jag är. Jag viker mig inte.

Denna tyglapp signalerar att jag vill leva i ett samhälle där alla är lika och där alla har rätt till sin religion. Ett samhälle där det öppna samtalet fungerar. Ett samhälle som tydligt sätter upp gränser för religionsfrihet och vilka konsekvenser det får om dessa bryts.

I Israel törs jag bära min kippa och i Israel törs muslimen ha sin huvudbonad och den kristna ha sitt  kors. Detta trots att terrorn nu försöker skapa polarisering. Jag kommer att flytta till Israel. Möjligheten att leva ett traditionellt judiskt liv i Sverige går mot sitt slut.

I Israel vet judarna värdet av ett eget land baserat på sina religiösa och traditionella rötter.
Judarna har i 2000 år levt med konsekvenserna av att inte ha ett eget territorium.
Israel kommer att att överleva. 

Kommer Sverige att göra det?

Myten om flyktingarna och flyktingarna som försvann II

En av reaktionerna på del ett - se tidigare inlägg - från vänsterfolk och de som "vet" är just att de ingenting vet. Deras kunskap är obefintlig vad gäller tillståndet i staten Israel 1948. Jag har mötts av så naiva föreställningar som att de tror att välutbildade amerikanska judiska soldater på amerikanska presidentens order invaderade landet "Palestina" och fördrev befolkningen och ersatte den med överlevande ifrån koncentrationslägren, som sedan i lugn och ro kunde flytta in de övergivna byar och städer som var kvarlämnade. De amerikanska marinsoldaterna utbildade sedan de inströmmande judarna och försåg dem med moderna vapen och att det i grund och botten fortfarande är på detta sätt!
När jag hörde detta blev jag helt ställd. Tror de verkligen på sin historiebild?

Det finns två stora bovar här: En är arabvärlden tillsammans med Iran. Den andra är västvärlden.
Arabvärlden är förbluffande skicklig på att producera lögner och västvärlden är förbluffande dumma vad gäller att gå på dessa lögner.
Låt mig syna bluffen - så där bara skrapa på ytan - läs gärna del ett.

1922 så beslöt segrarmakterna från första världskriget att dela det Ottomanska riket som hade funnits där sedan 1520. Det har inte funnits länder, bara områden.
Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Saudiarabien bildades under fransmännens beskydd; det franska Palestina-mandatet. Så folk flyttade runt och till de områden de kände mest för och blev medborgare där. I samma beslut skulle engelsmännen se till att en stat med judisk majoritet skulle bildas - det engelska Palestina-mandatet där palestinajudar och araber - för det var det som araberna ville kallas; araber och ingenting annat för de ville inte förväxlas med judarna - skulle bo. Minoriteterna skulle vara garanterade samma rättigheter och skyldigheter som majoritetsgruppen såväl i Israel som i de länder med muslimsk befolkning.
Judarna kallades palestinier/palestinajudar och den största tidningen hette Palestine Post (som senare blev Jerusalem Post) och flaggan var en davidsstjärna och spelade gjorde the Palestine Symphony Orchestra - så var det med namnet Palestina; det var en judisk benämning. Någon nation i området har det bara funnits vid tre tillfällen - de tre gånger som judarna har haft en egen stat.

Så invaderade arabstaterna Israel 1948 och bad sina "arabiska bröder" att flytta på sig i några veckor för att sedan återkomma, efter att judarna "drivits ut i havet." Trodde de på myten om återvändandet? Hade flyktingarna verkligen fått återvända eller hade det snabbt startats nya krig mellan de "segerrusiga" arabiska arméerna om kontrollen över området. Något nytt land hade det aldrig blivit eftersom några egentliga palestinier inte fanns, i alla fall ingen palestinsk nation. Araberna där då var lika mycket inflyttade som alla andra, förutom de judar och ett fåtal arabiska nomader som bott där i generationer. För landet har aldrig varit helt tomt på judar, vilket många tycks tro. Det enda vi vet som är säkert är att en massaker på judar hade skett om de anfallande arabiska arméerna hade segrat. Det kan vi vara säkra på. Hundratusentals hade mördats.

Det som de invaderande ländernas krigsmakter mötte var en landspillra befolkad med judar som hade bott där i tusentals år, inflyttade östeuropeiska judar och överlevande ifrån Förintelsen - överlevande som Europa och Amerika inte ville ha - samt de judar ifrån Mellanöstern som efter 2500 år slängdes ut från alla muslimska länder i hela mellersta östern från 1948 och under 1950-talet.
De sistnämnda var 850 000 judar vars egendomar "konfiskerades" - det vill säga stals, och fördelades.

Vart flyttade nu dessa 850 000 judar? Jo, samma Europa och Amerika som svek den europeiska judenheten svek nu mellersta österns judar. Det enda land tog emot de utslängda arabiska och persiska judarna var Israel. Ett Israel där flyktingarna i åratal bodde i tält och där matkuponger delades ut och där ingen tillstymmelse till lyx fanns. De levde under ständigt hot och judarnas beväpning var spartansk och utbildningen på soldaterna var dålig - men de slogs för sin överlevnad, de överlevande från Förintelsen och de utslängda från arabvärlden.

Det fanns inget alternativ än att vinna eller att försvinna. De hade ingenstans att ta vägen. Denna bedrift som är en av de största i krigshistorien - hur gick det till? Hur förmådde de detta? Ett svar är underskattning från arabvärlden där man ansåg - och anser - att judar är andra klassens människor, judar är de förföljda och de är underlägsna. Inte kunde de väl slåss? Inte kunde de bygga nya liv? Med vad då? De var fega stackare och det enda de brydde sig om var pengar och dem hade man tagit ifrån dem. Allt var ju taget ifrån dem!!
Med den gemensamma plattformen för att överleva, leva och att leva vidare formade judarna sedan landet de byggde. Hur mycket olikheter och fördomar det än fanns mellan judarna från så skilda bakgrunder, språk och kulturer så tvingade omständigheterna dem till att lägga oegentligheterna åt sidan för att göra det omöjliga. Att överleva, att börja om från början och att bygga landet de nu bebodde.

De som lydde de arabiska krigsherrarna och flydde ifrån Israel 1948 är idag fångna i arabvärlden utan medborgarskap, utbildning och framtid. Fångna i läger i länder som behandlar dem så som de behandlade judarna före 1948 och där alla delar samma målsättning: Först så slår vi ihjäl judarna och sedan får de växande antalet ättlingar till de som flydde de arabiska  arméerna 1948, flytta in.
Sanningen är dock att ingen bryr om de människor som sitter där i lägren. Ledarna vill bara upprätta sig själva och sin egen självbild. Vilken patologisk syn på sig själva, så narcissistisk, så psykopatisk och barnsligt löjlig. Vi kan slå ihjäl varandra här i Mellersta Östern - det är en sak - men att de vi kränkte, bestal och slängde ut - att de finns kvar och lyckas och frodas och lever! Vilken skam och vanära! Judarna! Folket som aldrig har haft vare sig ekonomisk, politisk eller militär makt och som har varit spridda som agn för vinden. Nej, låt oss skrika högt om judarna och deras nedärvda diaboliska inre egenskaper som nu har fått blomma ut när de inte är kontrollerade av oss eller av västvärlden - SLÅ IHJÄL DEM! Slå ihjäl dem så att vi blir fria i vårt inre och att kränkningen försvinner. Avled folkets uppmärksamhet och skyll allt elände på judarna. Döda dem varhelst ni finner dem!

Vilken bluff! Och världen låter dem hållas. Världen låter dem sitta där och skrika och världen ställer inga krav på de arabiska länderna - likt barnen i sandlådan - eftersom västvärlden har gått på myten om att allt är Israels fel samtidigt som människorna i området förblöder och flyr. Flyr till Libanon, Jordanien, Turkiet och till Europa. Inte till de länder som gapar mest och som har mest. De tar inte emot sina bröder och systrar. De har stängt sina gränser.

Arabvärlden och Europa har själva skapat dubbelbluffen:
Den om de "palestinier" som flydde 1948 och den om att Israel inte byggdes upp och försvarades och försvaras av de judar de själva kränkte, bestal och slängde ut.
Landet de har lyckats få världen att älska att hata - Israel - ett land mindre än en promille i storlek i jämförelse med arabvärlden.

Och västvärlden i allmänhet med vänstern i synnerhet har gått på bluffen.

När skall ättlingarna till de judar som fördrevs från Iran och arabländerna få upprättelse? Och när ska de ersättas för allt det som de bestals på? Och när ska de få besöka sina förfäders gravar - om de finns kvar - och när ska de få hämta sina Tora-rullar, sin litteratur, sina kulturella kvarlämningar? Det krav som ställdes på dem för att "få" lämna länderna var att aldrig återvända, aldrig begära ersättningar för det som stals från dem - och att aldrig åka till Israel - det enda landet som ville ta emot dem. Landet de nu bebor och som de byggde. Den lilla demokratin som ligger omgiven av ett hav av hat.

Israel, det enda landet där araber har fullständiga mänskliga rättigheter i enlighet med kravet på alla de länder som bildades efter San Remo-överenskommelsen 1922 - vilket är det enda lagliga dokumentet antagit av Nationernas Förbund och övertaget av dess efterträdare, FN. Inget annat land har följt avtalet - men det är det ingen som bryr sig om - det finns ju inga judar att beskylla. De bor ju nu i Israel - och ättlingarna till de som flydde 1948 - vem bryr sig om dem? De är bara politiska brickor i en gigantisk bluff.

Israel är enda landet i Mellersta Östern varifrån människor inte flyr. Har ni tänkt på det?
Israel är enda landet i Mellersta Östern där judar och araber lever sida vid sida, med samma rättigheter och samma skyldigheter.
Israel - landet världen älskar att hata.
Israel landet dit jag, min fru och yngsta dotter snart tänker flytta. Jag, en son till överlevande ifrån Förintelsen.

I Europa är tiden snart ute för judarna. Klockan klämtar. Kriget i Mellersta Östern och dess efterverkningar rullar - och går - nu in i Europa och med dem det oförblommerade hatet mot de få kvarvarande judarna här.

Klockan klämtar.

Tyglappen i fickan - och på huvudet

I veckan åkte jag med tåg ifrån Ljungskile till Göteborg. Det gör jag i och för sig ganska ofta. En resa som tar 55 minuter,
Jag satt försjunken i min bok då jag plötsligt hör hur någon reciterar ur Koranen. Inte så där störande högt men tillräckligt för att jag skulle haja till. Ingen annan reagerade. Mitt emot mig sitter en mörkhyad man med två barn i 10-12 års åldern. Alla tre läser. Mannen har en vit huvudbonad på huvudet. Färgen visar att han har gjort pilgrimsresan till Mekka; Hajj. Han är helt lugn och avslappnad och han läser med inlevelse.

Jag kände hur vreden steg inom mig. Vad blev jag arg på? Varför känner jag vrede? Har vi inte rätt  att bära symboler? Sportkepsar och halsdukar, Harley Davidson-jackor, långt hår, kort hår, sjalar och kors. Alla bär symboler för visa, för sig själv och sin omgivning, vad som är viktigt för individen.
Bara i tågvagnen där jag sitter finns hur många symboler som helst, som jag bara förstrött registrerar. Mer är det inte.

Varför blir jag arg?
I min ena ficka finns en liten skrynklig tygbit. 10-12 cm i diameter och rund. Jag tycker den är vacker och min fru har köpt den åt mig, i Jerusalem. På Ben Yehuda i Jerusalem. För tre år sedan. De sålde många hundra liknande tygbitar i denna affär och den var inte så där jättebillig men priset var okej. Den är vacker. Många var i affären, många turister och många infödingar, stora och små, och vi valde och provade och vi köpte. Alla, eller i alla fall många, bär dem där i Jerusalem - och ingen bryr sig. Man kan också se på tyglappens utseende vilken förening eller religiös inriktning de har.

Jag har blivit alltmer religiös med åren och jag bär tyglappen hemma men inte ute. Jag bär den inte ute för att jag inte är bekväm med det. Eller rättare sagt, jag bär den inte ute för att jag är rädd och för att min dotter är rädd att det ska hända mig något, om jag bär den. Det är inte ovanligt att vi judar som bär vår kippa - tygbiten kallas så - blir trakasserade och verbalt och kroppsligt hotade, kränkta och i värsta fall angripna fysiskt. Att vara jude är farligt och framför allt är det farligt att kopplas ihop med Israel.

Jag vill mycket gärna kopplas ihop med Israel men det har ingenting med min tygbit att göra. Därför har jag den i fickan. Skrynklig och utan funktion.

Men här sitter en uppenbarligen åtminstone relativt nyinflyttad muslim med sina barn och är ett föredöme för dem med har sin vita hätta och sin bönbok. Precis som jag. Det är naturligtvis helt okej och det är så det ska vara. De kommer hit och de förväntar sig att kunna utöva sin religion och visa sina symboler utan problem eller obehagliga konsekvenser.
Alla i ett demokratiskt samhälle står bakom detta. Det är grundlagsskyddat. Men vi - den lilla, mycket lilla gruppen judar, vi bär vår tygbit i fickan.

Jag blev själv hotad till livet förra året när jag skulle till Israel. Det är inte roligt. Jag har själv sett när jag var på det judiska ålderdomshemmet, skolan och dagis att vi hade k-pist beväpnade poliser dygnet runt efter terrordåden i Danmark. Det är allvar.

Nu eskalerar terrordåden i Israel och vänstertidningarna har en massa teorier om att detta ska "tvinga Israel till förhandlingsbordet". Vad de nu ska förhandla om. Israel har suttit där länge utan att ha någon seriös partner med fred som mål. Deras tanke om fred består i att det inte ska finnas några judar alls - att köra på oskyldiga som väntar på en buss och sedan massakrera dem med en slaktkniv är ett sätt. Det är terror och vi är rädda att terrorn även kommer hit. Och med rätta. Det händer snart i Europa igen. Här. Med all säkerhet. Inom kort.

De som står för hoten mot oss är människor med rötter i Mellanöstern. Det var tydligt förra året då hoten mot oss eskalerade i samband med den senaste Gaza-konflikten. Flyktingar ifrån Mellanöstern flyr från sina terrorregimer som slår ihjäl folk i parti och minut. Flyktingar ifrån Mellanöstern har som regel aldrig ens träffat någon jude. Det beror mest på att så gott som alla judar tvingades att lämna de muslimska länderna Mellanöstern under 1950-talet. Det var runt 850 000 judar som bott i länderna där i omkring 4000 år. Men antisemitism har inympats i dem sedan barnaåren och de tar det med sig hit. Hit till Sverige, mitt land, som tar emot dem och inlemmar dem i våra trygghetssystem.

Judar lämnar vår tredje stad, Malmö, där antisemitismen frodas i områden med många boende med rötter i Mellanöstern. Det absurda är att det enda land i Mellanöstern som vi inte har flyktingar ifrån är just Israel. Det enda land där arabiska medborgare är trygga.

Men denna flykting på tåget, som flytt ifrån sina "bröders" övergrepp, han känner sig trygg. Han är inte rädd - men jag är det. 
Jag blev arg på mig själv och tog upp min kippa och satte den på mitt huvud. Först tveksamt på grund av att jag är lärd att jag nu utmanar jag destruktiva krafter.
Men det skiter jag i. Jag har bott hela mitt liv här. Jag har gjort allt det där som vi män i min ålder har förväntats göra. Jag har jobbat i 40 år, utbildat mig och bildat familj. Jag har gjort ett års värnplikt och jag har gjort ytterligare fyra eller var det fem repetitionsövningar om en månad vardera. Jag har till och med jobbat i försvarsmakten som sjukvårdslärare och jag har en utpräglad lidköpingsdialekt -men jag törs inte bära min lilla tyglapp på huvudet för att jag är rädd, rädd för att jag ska bli trakasserad, utsatt för hat och fysiskt våld.

Men jag satte på mig tyglappen och jag bar den hela dagen och nästa dag och nästa dag. Och dagen därpå.
Folk tittar och jag har garden uppe.
Skit samma, detta är mitt liv och detta är mitt land som jag som enkel sjuksköterska har levt i, i hela mitt liv.
Detta är också det land där jag tänker bära min tyglapp på huvudet vare sig ni vill eller inte - men nästa år då flyttar jag till mitt andliga hem; Israel. Ända tills jag flyttar bär jag min tyglapp på huvudet, om inte min dotter stoppar mig. Hon vill att jag ska leva tills jag flyttar.

Israel som är landet där jag kan bära en liten tyglapp på 10-12 cm i diameter och där araber tryggt kan läsa sin Koranen bredvid mig där jag sitter med min tyglapp på huvudet utan att jag känner obehag och rädsla.
Jag måste lämna landet dit min mamma kom som överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau 1945.
Landet som gav henne trygghet och landet som hon sedan tjänade hela sitt liv.

Jag måste lämna Sverige för att kunna ta upp hennes mantel och för att kunna leva ett traditionellt judiskt liv och föra stafettpinnen vidare. Vi judar packar återigen kappsäckarna för vårt folks överlevnads skull och för vår tro på livets helighet.

Sverige - landet som rasar brant utför ett stup på väg mot sin egen undergång.

Det börjar alltid med judarna men det fortsätter alltid med andra människor. Snart är det Sveriges tur.

Hur asylsökande från Syrien plötsligt blev överlevande från Förintelsen

I dokumentären "Även de döda har ett namn" som visats i TV2, visas på ett finstämt sätt de få överlevande från Förintelsen som fortfarande lever idag. Man visar hur de tittar på journalfilm som visar deras ankomst till Sverige med båt i början av april 1945. Jag letade efter min mamma i filmen, eftersom hon kom till Sverige just den dagen. De som kom hade ingen aning om var de hade hamnat. De flesta trodde sig vara på väg till nästa koncentrations- eller dödsläger. Deras tro på en framtid fanns inte. De var bara ett nummer i en utrotningsindustri där de flestas familjer hade försvunnit upp i röken från Auschwitz/Birkenau eller något annat utrotningsläger. De hade inga krav eller tankar om mänsklig gemenskap, inga förväntningar. De var icke existerande men de var vittnen, vittnen till Förintelsen och de är en levande påminnelse om vår skyldighet att se det unika för att kunna ha känselspröten ute, för att kunna urskilja det unika ur det allmänna, så att det unika inte får fäste en gång till.

Vad var Förintelsen?

Under andra världskriget skedde en unik förföljelse och massmord där hela den europeiska samlade förmågan inom medicin, industri, logistik, vetenskap, militär och byråkrati slog sig samman för att lösa det uppdrag den legitima regeringen i Nazityskland hade givit dem.
Att på det mest effektiva sätt utradera en del av sin egen befolkning och att sedan utradera minnet av denna del av befolkningen - och det är det som kallas Förintelsen.
De skulle utraderas, inte på grund av vad de hade gjort eller påstods ha gjort. De skulle utraderas för vad de var, vad de var födda till.

Detta verkställdes genom ett intimt samarbete mellan samhällets alla aktörer över hela Europa under flera år. De utvecklade alltmer effektiva metoder där mördandet och tillvaratagandet av de mördades alla tillgångar - allt från egendomar till människors kroppar användes, där exempelvis människohår skickades till marinen för att användas i ubåtarnas torpeder och som tätningsmedel, tandguld som smältes till tackor och användes som betalningsmedel, där legitimerade läkare på ett strikt naturvetenskapligt manér experimenterade med människor - oftast barn och då helst  enäggstvillingar för att bedriva medicinsk forskning. Detta i samarbete med ett av världens främsta medicinska universitet i Berlin. Allt helt lagligt och rätt. Att sko sig personligen på de dödas tillhörigheter var dock ett brott och långa fängelse straff väntade de som gjorde sig skyldiga till detta. Det var en uppgift för samhället och för att befria världen från det onda, det onda som var judenheten och de som försvarade dem. Man beräknar att 6 miljoner judar mördades. Dessutom mördades ett antal hundra tusen romer. Hur många vet vi inte då många av dem inte fanns med i en del länders statistik över sina medborgare. Mördades för var de var.

Förintelsen är en i människans historia unik händelse. Unik i den bemärkelsen att människan har tagit en nytt kliv och skaffat sig en ny erfarenhet i sin förmåga att mörda sin eget släkte. En hel kontinent med alla sina samlade kunskaper genomförde  Förintelsen på ett industriellt och för den tiden högteknologiskt sätt.

Men så plötsligt visas i filmen människor som efter tre dagar ute på Medelhavet i små båtar och under svåra förhållanden går i land i Italien. Gårdagens båtflyktingar och dagens.
Samma människor och samma öde ska vi tänka. Vågar vi stänga ögonen och öronen denna gång, förmanas vi. Det händer igen, det som inte fick hända, utropar man. Förintelsen av judar och Förintelsen i ny tappning! ska vi förstå det som.

Jag blir upprörd. Jag blir upprörd för att det enda dessa båda händelser har  gemensamt är att de åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det. Inget annat.

Före, under och efter alla krig sker stora människoförflyttningar. Det är inget unikt. Det är dock unikt för den enskilda individen och det där därför ett regelsystem har vuxit fram för bedömning av skydd.
Den ström av dådstarka unga - och ofta inte helt fattiga - människor som nu strömmar in i Europa kan därför möjligtvis jämföras med ett Europa 1945. Men inte ens det. Många lämnar sina hem på grund av förhoppningar om ett bättre liv i Europa och då främst Tyskland och Sverige, som tydligt har signalerat regler som avviker från standarden i Europa. De har hamnat i en svår livssituation och därför söker de nu - frivilligt - efter en lösning.

Detta har skett tidigare. Jag minns kosovoalbanerna och bosniska muslimer under Balkan-kriget för 25 år sedan och deras behov av stöd. Jag jobbade med dem i fyra år. De flydde från krig där "fel" etnisk tillhörighet var lika med ett dödsstraff.
Strömmar av flyktingar från Mellanöstern har vi haft under 50 år. En del flyktingar, andra inte.

Med vilken rätt sitter en filmskapare här i Sverige och förminskar Förintelsen?
Vad är syftet?

Jag blir, som sagt, upprörd för att det enda de båda händelserna har gemensamt är att människorna åkte båt och att någon filmade när båten anlände. Endast det!
Skaparen av filmen har på ett ögonblick använt sig av det unika för att förstärka det allmänna och minska det unika för att vinna sympatier för ett särskilt syfte filmskaparen själv har.
Vi förväntas därmed känslomässigt koppla ihop människor som söker bättre liv ifrån Mellanöstern, med Förintelsen.
Men nu förminskas Förintelsen och - relativiseras. Vad filmskaparen säger är, Förintelsen var inte unik. Det händer igen.

Se den överlevande från Förintelsen och koppla ihop.

Syftet är att relativisera Förintelsen utnyttja den för egna politiska syften.
I praktiken blir resultatet det som förintelseförnekare systematiskt har gjort i 70 år; att minska erfarenheterna från Förintelsen för mina sina egna politiska syften.

- Först tar man livet av dem och nu tar man döden ifrån dem, som Per Ahlmark en gång beskrev så exakt.

Efter andra världskriget var Europa fyllt av krigets offer. Människor som hade överlevt de allierades brandbombningar av tyska städer, våldtäktsoffer från sovjetiska soldater, hemlösa, barn utan föräldrar, nationella grupper vars länder inte fanns kvar och som blev ivägkörda, gatubarn, gangsters som utnyttjade människors desperata situation. De bodde i jättelika läger och de bodde där i åratal. Mängder dog antingen av utmattning eller för egen hand. De starka och unga överlevde.

Bland vanliga flyktingar gömde sig nazieliten, SS-männen och -kvinnorna, alla de som frivilligt hade mördat och kränkt. Många lyckades genom falska ID-handlingar försvinna in i massan av nödställda flyktingar. Många lyckades senare försvinna till bland annat Sydamerika där de hyllades av likasinnade.
En gigantisk hjälpoperation för att få igång samhällena sattes igång men det var fler kalla vintrar och ihjälfrusna människor innan hjälpen hade effekt.

Under denna situation växte också regler fram för att särskilja flyktingar med skyddsbehov. Vem som helst ska kunna söka asyl men vem som helst kan inte få det. Vi kan inte härbärgera en kontinents offer av ett förfärligt krig men vi kan ge skydd till de med särskilt skyddsbehov och lägga energi på återuppbyggnaden av ett förstört Europa.
Hemskt - ja. Krig är hemska och konsekvenserna av krig är ännu värre.

Regler som antogs då ligger fortfarande som grund för svensk lagstiftning. Man får söka asyl och man har rätt att få sitt ärende individuellt prövat. Men alla har inte skäl för att få stanna. Det är tufft. Världen är tuff och hur mycket vi än önskar kan vi inte själva bära hela världens bördor på våra egna axlar. Ge de som får stanna förutsättningar för ett bra liv, där de inlemmas och får ta ansvar för det samhälle de nu är en del av.
Så är tanken, det räcker med det. Det är tillräckligt allvarligt.

Vi kan dock använda oss av erfarenheten från Förintelsen på en mängd områden. Jag har själv gjort det i mitt tidigare jobb som sjuksköterska och terapeut på svenska flyktingförläggningar i mina 1000- tals möten med medmänniskor som söker skydd efter förföljelse på grund av etnisk tillhörighet. Jag har suttit med många, många våldtagna kvinnor där min mammas berättelse från Auschwitz har gjort att de har vågat berätta, då de känner sig sedda och bekräftade av mig. Jag har jobbat med gruppsamtal, de deltagande har fått sätta ord på sina upplevelser och dela det med andra för att se att de det inte är ensamma och tillsammans kan de leta efter lösningar. Man kan lära av hur de överlevande från Förintelsen klarade att bygga nya liv.

Vi vet hur viktigt det är att snabbt ges tillfälle att berätta om sina upplevelser, så att de inte cementeras och blir stora svarta hål som överförs genom generationerna. Jag har själv gjort det som projektledare i ett jätteprojekt inom psykiatrin i Skaraborg, när vi intervjuade 400 kosovoalbanska flyktingar direkt efter att de kom från lägren efter fördrivningen ur Kosovo. Vi kan lära oss om hur PTSD (post traumatic stress disorder) - yttrar sig och hur man bemöter det.

Man kan visa hur judarna lärde sig att förhålla sig som minoritet i ett majoritetssamhälle. Vi kan uppmana och ge förutsättningar för att de som kommer stöttar varandra i sina egna organisationer. Vi vet att trauma överförs genom generationer och kan ta eld långt senare i helt andra situationer. Man kan förmå människor att vittna om vilka inom den egna gruppen som är förövare så att de kan ställas till svars för sina handlingar.
Jo, man kan använda sig av det unika för det allmänna men att göra tvärt om för att främja ett eget politiskt syfte är kriminellt och öppnar för att våra tentakler att hitta företeelser som kan utvecklas till en ny Förintelse av olika slag, missas.

- Den migrationsvåg vi nu ser är vår tids Asvits! - Jo, det var det så  hon sa vår vice statsminister Romson veckan efter att programmet visades i TV.
Är hon totalt historielös eller är hon en del i relativiseringen av Förintelsen som pågår?
Ska vi nu också glömma atomvapnet och jämföra det med konventionell krigföring?
Ska Hiroshima och Nagasaki sluta vara symboler eftersom fler dog i bombningar av japanska städer genom konventionella bombningar?

Erfarenheten av Förintelsen ska mänskligheten nu leva med och lära sig att hantera. Denna erfarenhet måste tas på lika stort allvar som massförstörelsevapnet atombomben. Båda är nya för mänskligheten, båda måste minnas och båda måste hanteras.Vi måste ha alla känselspröt ute och när diktatoriska stater hotar med att utradera hela befolkningar måste vi agera. Vi får inte glömma, för om vi glömmer så händer det igen.

När Nordkorea hotar är det allvar. Eller när Iran hotar Israel med utrotning är det allvar.

Räcker det inte att jämföra dagens rörelse av desperata människor från Mellanösterns kaos med det kaos som var i Europa efter andra världskriget eller alla andra liknande konflikter - måste en del suspekta journalister sudda bort Förintelsen - utnyttja den för sina egna syften?

Jag ryser när förintelseförnekarna och relativisterna talar - de öppnar portarna till Helvetet igen. Räcker det inte med det helvete vi redan har med alla pågående krig och dess konsekvenser.