Först,
Jag är en son till en överlevande från Auschwitz/Birkenau. Jag har lovat min nu döda mamma, att fortsätta att berätta om det som hände för att ge mitt bidrag till att vi aldrig glömmer och att vi försöker lära oss om massmordens konsekvenser och att försöka förhindra att det upprepas.
Vad var Förintelsen?
Förintelsen var ett statsstyrt systematisk genomfört massmord av Europas judenhet, planerat och genomfört av Nazityskland och dess kollaboratörer mellan 1933 och 1945.
Judar var det primära målet - eftersom judar ansågs vara den enda aktiva fienden mot Sanningen - och det som hindrade mänsklighetens befrielse.
Se - juden är som en cancer som spred sig genom samhällskroppen - juden är predisponerad till förstörelse - och när man indoktrinerats i detta sätt att tänka var det inte problematiskt att judar försvann - och 6 miljoner av dem mördades varav 1,5 miljoner var barn. Europa förändrades och kommer aldrig att bli detsamma igen.
De andra som avrättades som ansågs vara av lägre rasbiologisk värde, var passiva snyltare på samhällets resurser - många av dem drabbades av våldet - romer, politiskt oliktänkande och människor med psykiska eller kroppsliga handikapp, avrättades.
Vidare försvann miljoner sovjetiska krigsfångar, Jehovas vittnen och homosexuella försvann i den rasbiologiska människosynens samhälle och avrättades eller arbetades till döds.
Det börjar alltid med Juden men slutar inte med Juden.
Under de senaste två åren har jag jobbat på det judiska äldreboendet här i Göteborg. Här bor nu cirka 15 - nu i åldrarna mellan 85 och 102 år - av de judar som tillbringade sin ungdom i nazilägrens utrotningsläger, de industriellt upprättade dödsfabrikerna i Europa.
Dessa 15 judar är överlevande ifrån Förintelsen, men de är också överlevare, i ordets rätta bemärkelse. De är de starkaste av oss alla - de som blev av med de liv de levde, sina släktingar och sin tro på mänskligheten.
Ester berättar för mig; - Ser du knölen som sticker ut på armbågen här? och hon drog sakta upp blusärmen på sin tunna 91-åriga arm. Ser du? Det finns inte på den andra armen. Jo, det är en benutväxt där.
Jag väntade.
- Han sköt, sa hon och började plötsligt storgråta där hon satt på sängkanten i sin lägenhet. Hennes röst bar knappt. - Tysken, en 20-åring, fortsatte hon - han gick omkring där med sin pistol och sköt polska judinnor. För att han hade lust. Han hatade oss mest, vi polska judinnor. Jag var 15 - eller var jag 16? där i lägret, kommer inte ihåg. Han kom fram emot mig med pistolen och jag visste att jag skulle dö. Jag tänkte, det hinner nog bara göra lite ont och sedan blir det svart tänkte jag, förstår du? Men han vände på pistolen istället och slog mig med den och jag höll upp armen så här för ansiktet, förstår du? Och då gick armen av här, vid knölen. De andra fångarna tog hand om mig och gjorde en mitella och armen blev nog tre gånger så stor, förstår du? Och sedan fick jag låtsas att arbeta och du vet, där på uppställningarna... - oh, jag bad till Gud varje dag och han hörde mig, förstår du? Han hörde mig, sa hon och grät. - Vad ont det gjorde, åh vad ont det gjorde, dag och natt, hon skakade och den lilla kroppen kved och varje por i hennes hud öppnade sig.
- Vad händer, tänkte jag, vad händer? Och hela världen stannade upp och höll andan.
Hon fortsatte, - Herre min Gud, tänkte jag, ge mig styrka, och du vet att jag satt sex år i lägren. Jag var 14 år när de tog mig och 20 när jag blev fri, sa hon, och tårarna rann, förstår du?
- Du som är sjuksköterska, kan man se här i ögonvitorna om man lever? sa hon och drog ner det nedre ögonlocket. Du vet amerikanarna som gick omkring där i Bergen-Belsen bland likhögarna, de drog ner de nedre ögonlocken på liken. För att se om de kanske levde. Så gjorde de på mig, förstår du? De såg att jag levde, där på likhögen, förstår du?
Innan vi kom till Bergen-Belsen gick vi i sex dagar och i sex nätter utan vatten och mat. Det var på vintern. Vi tog snö i munnen för att få vätska i oss, förstår du. Oh, vad vi led. Ingen sömn, ingen mat eller vätska och inga kläder, bara tunna smutsiga, loppfyllda trasor, förstår du. Vi svepte in fötterna i papper för att inte förfrysa dem, förstår du. Till slut orkade jag inte, jag lade mig ner för att dö, men mina vänner lyfte upp mig och släpade med mig tills dess att benen bar, förstår du, de släpade med mig. Vi hörde skott hela tiden och då visste vi att nu var det en till som inte orkade, förstår du, tyskarna gick sist och sköt alla som ramlade eller inte orkade, sa hon medan tårarna rann. Jag bad till Gud hela tiden och han hörde mig, förstår du, han lyssnade på mig. 29 kilo vägde jag när jag kom till Sverige i maj 1945 och det tog ett år innan jag kunde gå igen. Jag vågade inte åka till Palestina, förstår du. Jag vågade inte lämna Sverige, förstår du.
- Tänk när meddelandet kom att ingen visste vad som hade hänt min mamma och pappa och mina syskon, sa hon och hela hennes lilla kropp skrek av ångest - jag visste, de orkade inte. Vi hade lovat att träffas efter kriget, sa hon, förstår du hur det kändes, efter sex år som barn och tonåring i helvetet?
- Om jag har berättat? Bara för min nu bortgångne man, förstår du? Jag ville ha en judisk man och Gud skickade en judisk man till mig och för honom berättade jag, annars inte. Jag höll kosher och jag hade allt Pesach-porslin i källaren och jag bad till Gud varje dag, minst två gånger. Och vi fick barn, två stycken. Stefan, jag har gjort mitt bästa men det är inte lätt med det jag bär på och ingen mamma och pappa. Men Gud hörde mig, förstår du? Jag har försökt att ge barnen allt, förstår du, men det var så svårt, sa hon och skakade.
- De flesta som är som jag har tagit livet av sig, men jag kan inte. Jag är religiös, förstår du, jag får inte ta livet av mig, förstår du, vi judar gör inte så - men varför måste de förfölja mig varje natt? Hon kved och sa, - och nu är det snart natt igen.
- Jo, det känns lite bättre nu här, sa hon och pekade på ovanför vänster bröst på bröstkorgen.
Hon är som en liten fågelunge där hon sitter, hållande i sin rollator. - Det känns lite bättre, det har lättat lite, det har det.
- Jag berättar för dig, för du bär kippa och tzitzit. Du förstår mig, det vet jag . Min pappa bar tzitzit och kippa. Han jobbade till klockan 11 och kom hem och bad och lade tefillin innan han åt någonting. - Vet du att de tog honom till lägret men släppte honom - han såg inte judisk ut. Han kom till ghettot och berättade om hur det var där men man trodde inte på honom. Så de tog honom en gång till och sedan har jag aldrig hört från honom igen, förstår du. De andra, de kristna - de förstår inte. Många judar förstår inte heller. De säger att Gud finns inte, men jag vet, Stefan, jag vet att han finns. Jag vet. Hur kan du tro? säger en del till mig, du såg ju hur de slängde spädbarnen i elden. Hur ska jag veta? Jag var ju barn själv. Jag vet inte. Gud lät det ske, så är det, men han är ändå god, jag vet det, det känns här inne, sa hon och pekade på sitt tunna bröst.
Jag är så tom härinne, varje dag försöker tysken skjuta mig, förstår du? Varje natt hälsar jag på i lägren. Sex år och bara för att jag är judinna, sa hon medan tårarna fortsatte rinna. - Jag var ju bara ett barn och vad vet jag, men Stefan, både du och jag vet, Gud finns.
Vem är jag att ifrågasätta dig, tänkte jag, vem överhuvudtaget har rätten att ifrågasätta dig?
- Jag är religiös därför att du är det, sa jag. Jag är religiös därför att du orkade vara det och för att du orkar vara det, sa jag. Om jag inte är religiös så sviker jag både dig och din pappa och alla de andra som bad Shma Yisrael där på planeten Helvetet. Så enkelt är det. Ingenting annat, inga intellektuella darwinistiska teorier i världen kan övertyga mig om annat eller svika dig eller din pappa, sa jag.
- Och du har helt rätt, fortsatte jag sedan. Jag vet att Gud finns och jag vet inte heller varför han lät det ske och att låter det ske med dig varje natt, sa jag, men jag vill lyssna så länge du orkar och kanske det är just för detta ögonblick jag finns, tänkte jag, precis som Mordechai sa till drottning Ester i ett avgörande ögonblick i hennes liv, att det är Guds vilja och att det kommer göra dina nätter fria från ångest.
- Hur det känns i bröstet nu?
- Konstigt Stefan, det känns faktiskt lite bättre, det gör det faktiskt, kanske jag kan sova nu, det känns faktiskt lättare, inte så tungt. Ska bara kyssa mina Mezuzot först.
- Ester, sa jag och pekade med hela handen - jag kommer aldrig att glömma ett enda ord av vad du sagt - aldrig - och det är ett löfte jag ger dig. Att lyssna på dig och att få se vad som krävs för dig att omvandla dina känslor till ord, är en ynnest, det är en ära och så länge vi orkar, Ester, är jag beredd att lyssna Du är en på miljonen.
- Säger du det. Stefan, jag har aldrig någonsin berättat för någon om detta. Inte på 71 år. Jag har aldrig sagt något till doktorn eller rabbinen om varför min arm är trasig, förstår du. Jag vill inte göra dem ledsna, de har ju sina liv att leva.
Hon har varit tyst i 71 år och nu blir hon den talande.
Ester och alla de 15 överlevande plågas allt mer för varje dag med sina minnen, sina depressioner, sin ångest och sin längtan efter det liv som togs ifrån dem - samtliga har mardrömmar och står på psykofarmaka, samtliga har ångest, samtliga tänker varje dag på det som hände och jagas i drömmarna varje natt.
Den andra sidan är att de lyckades bygga upp ett liv här i Sverige mot alla odds, många lyckades i sina yrkesliv, med sina familjer men vi - barn till de överlevande är också djupt präglade av att ha levt i skuggan av det omöjliga, det otänkbara: Att 80 procent av Europas judar mördades i historiens mest välplanerade och genomförda massmord.
Hur ser det ut idag?
Det senaste året har vi vid två tillfällen haft kpistbeväpnade poliser i och utanför vårdhemmet på grund av yttre hot.
25 % av judiska församlingens budget går till säkerhet.
Varför? - Därför att det enda som överträffar vår paranoia för förföljelse är verkligheten.
Vi judar väljer att protestera på det sätt vi alltid har gjort. Vi protesterar genom att värna livet. Det är egentligen omöjligt att vara religiös i Förintelsens skugga men många av oss är det i alla fall. Det är vår plikt att protestera genom att lyfta livet - vi judar älskar att räkna antalet nobelpristagare med judisk tillhörighet - och det är många - trots att vi är 0,1 procent av jordens befolkning och detta trots att vi - eller tack vare att vi - anser att vår gud har ett ansvar för att han lät det ske.
Vi förenklar inte detta moraliska dilemma genom det som är den stora faran, polarisering.
Vi tar explicit avstånd ifrån det som ligger till grund för Förintelsen, nazismen, kommunismen och nu de islamistiska terrorgruppernas sätt att organisera sin sanning.
Överrabbin i England Jonathan Sachs talar i sin bok om det värsta vi människor kan råka ut för:
Polarisering - och detta gäller både religiöst och ateistiska rörelser - polarisering som benämner "vi" och "dem" och som explicit förbjuder samtalet och ifrågasättandet som en väg att gå framåt:
1. Jag har Sanningen - min gud står för det goda - kärlek - eller i de ateistiska rörelserna - vetenskapen har Sanningen, Hitler med rasbiologin, Stalin eller Mao med Karl Marx' utopiska idé om mänsklighetens befrielse, när vi människor tror oss vara gudar är vi illa ute.
2. Någon annan står för det Onda eftersom vi står för det Goda.
3. När vi har definierat vad "de andra" står för - och här gäller det nu att bevisa vår tes och när vi inte hittar bevis för att de faktiskt är sådana - så stärks övertygelsen om "den andres ondska" ändå mer - det sker i lönndom - de planerar det Onda i hemlighet - ett exempel på detta är Sions Vises Protokoll - ett erkänt falsarium som är en bestseller i bland annat Mellanöstern.
4. Steget är nu inte långt till att på något sätt eliminera det Onda - i Godhetens och Kärlekens namn förstås.
5. Vi har nu en perverterad moral - det är nu moraliskt rätt att mörda det Onda i Kärlekens och Sanningens namn.
Polarisering hotar världen igen. Polarisering ligger till grund för all terror - nu den islamistiska terrorn som sveper över världen och Europa. Polariseringen som hotar världsfred och fredlig samexistens som vänder på moralbegreppen så att massmord blir en moralisk handling.
Vi måste våga möta polariseringen annars så kommer det som inträffade då hända igen - inte på samma sätt utan som ett rim, som en kopia men med samma förödande resultat.
Det är polarisering om ligger till grund för all antisemitism - vare sig det som på medeltiden handlade om oss som "gudsmördare", under 1900-talets första hälft som rasbiologiskt underlägsna eller nu när alla antijudiska schabloner läggs på den lilla judiska staten Israel - det enda land hela Mellanöstern som vi inte har tagit emot några asylsökande ifrån - men där FN systematiskt och utan att blinka pekar ut som Ondskans Centrum på jorden. FN, som under 2016 antagit ett otal resolutioner mot Israel men bara fyra mot exempelvis Syrien, som förblöder efter nu flera års inbördeskrig.
Vad är motmedlet?
Vi får inte frånsäga oss vår skyldighet att motverka polariseringen.
Min personliga övertygelse är att vila på vår anfader Abrahams insikt. Det finns en Gud som står utanför skapelsen och har skapat alla till sin avbild. Han har givit oss en moralisk kod att följa och denna moraliska kod visar handfast på vilka grunder människans samexistens bör vila på för att den enskilda människans värde ska vara i centrum för våra handlingar.
När människan tar över guds roll, om än med religiösa eller ateistiska förtecken, så kollapsar människans egenvärde.
Under 2016 avled fredspristagaren Elie Wiesel som, liksom min egen mamma, överlevde Auschwitz/Birkenau. Han sammanfattade sin erfarenhet med orden:
Motsatsen till kärlek är inte hat.
Motsatsen till kärlek är likgiltighet.
Låt oss inte vara likgiltiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar