Judar är ålagda att be Shma-bönen två gånger per dag. Förutom detta ber en rättrogen jude minst en gång till.
Varje måndag, torsdag och Shabat har vi Torah-gudstjänst.
Våra synagogor är vända mot Israel och mot Jerusalem. I Israel är våra gudstjänstlokaler vända mot Jerusalem. I Jerusalem är de vända mot Tempelplatsen och i direkt anslutning till Tempelplatsen finns Templets västra mur - Kotel - den enda kvarvarande delen av vårt andra tempel, som förstördes av romarna. Vi ber vid den västra muren i väntan på vårt tredje tempel. Detta är judarnas heligaste plats.
Den sjuarmade ljusstake som finns i så gott som varje svenskt hem vid jul, även kallad Titus-båge av kristna svenskar - är en kopia av den Menorah som finns avbildad i sten i Titus-bågen i Rom och som visades upp för Titus som bevis på att vi - judarna - var besegrade och att vårt tempel var förstört.
Judarna som vägrade böja sig för någon annan Gud än Gud - Skaparen - som fört oss till Jerusalem och bett oss bygga vårt första tempel där. Detta förstördes och vi hamnade i exil men vi återvände till Jerusalem, vår heliga stad, och byggde ett nytt tempel, nu ett mycket större och detta tempel stod i Jerusalem i 700 år. Det var hit Jesus kom som 12-åring för att bli religiös vuxen jude och det var här han var när han, enligt den kristna tron, firade Pesach och tillfångatogs.
Det var juden Jesus som då firade en av våra tre vallfärdshelger på den plats där alla andra judar var - i Jerusalem - i den judiska heliga staden Jerusalem, där vår Skapare tronar i sitt till honom helgade Tempel.
Vi andas och lever fortfarande Jerusalem.
Måndag och torsdag har vi Torah-gudstjänst för då var det torgdag i Jerusalem.
Vid varje Torah-gudstjänst i hela världen kallas en med namnet Cohen först fram och därefter en med namn Levi för att välsigna avsnittet vi skall läsa i Torahn - vår bibel - vårt rättesnöre i livet.
Det är ur dessa grupper - Cohen och Levi - våra präster och hjälppräster (för vi har bara präster och hjälppräster i templet, ingen annanstans) - ska hämtas när den dagen kommer då vi har återuppbyggt Templet.
Alla Cohanim vet detta. De får inte ha med döda (eller i alla fall så lite som möjligt) att göra eftersom de ska vara rituellt rena när de ska återuppta sin tjänst i Templet.
Våra gudstjänster, som i princip ser likadana ut över hela världen, är en kopia på gudstjänsterna i Templet.
I våra böner är Jerusalem centralt, när vi räknar ut när helgerna startar, när nymånaden infaller - ja, Jerusalem är utgångspunkten för allt, och allt har Jerusalem och Tempelplatsen i centrum.
Min vän Andy från Etiopien berättar hur judarna i Etiopien i 2600 år, isolerade ifrån den övriga judiska världen, alltid har hållit drömmen om återvändandet till Jerusalem levande. Det var därför självklart för dem att lämna allt för att återvända till Jerusalem när tillfället äntligen infann sig.
Jerusalem är pulsen i vårt dagliga liv, i våra gudstjänster, i våra böner.
Vi andas Jerusalem och vi lever Jerusalem.
Vi firar just nu vår befrielse från slaveriet i vår Pesach-helg (Påsk) och vi avslutar vår traditionella befrielsehögtid med orden:
Nästa år i Jerusalem!
Margot Wallström - du är en i raden genom seklen som medverkar till kränkningarna av vårt innersta heligaste. Du verkar inte förstå det men ju mer du nu kokar oss, som äggen desto hårdare blir vi.
Vi protesterar mot dig och din "politik" genom att säga ja till livet. Vi gör det eftersom den Gud vi tillber just där på Tempelplatsen i vår, av oss grundade, stad Jerusalem - har beordrat oss att göra det. Vår erfarenhet säger att hatarna försvinner och judarna består och så kommer det att bli denna gång också.
Välkommen till någon av våra gudstjänster - ortodoxa, konservativa, liberala, egalitära, you name it - och du kommer att få lära dig, trots våra olika synpunkter på detaljerna i våra böner, att vi alla andas och lever Jerusalem och att varje del av vårt sätt att leva har just Tempelplatsen i Jerusalem som gemensam nämnare.
Islam är 1400 år gammal.
Kristendomen är 2000 år gammal.
När islam uppstod hade vi redan funnits i 2400 år och Jerusalem var och är fortfarande centrum för allt det vi judar står för och lever för.
Ett nytt tempel ska byggas när den Messianska tiden kommer. När fred - rent konkret - ska råda på jorden.
torsdag 28 april 2016
måndag 25 april 2016
Upprättandet av Förintelsens offer och hat mot judar från ordföranden i muslimska föreningen i Ljungby
Skrev en insändare till Smålänningen.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.
Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.
Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.
Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.
Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som gav mamma livet tillbaks.
Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.
Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.
Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.
Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:
- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.
Vet inte om de publicerar den men här kommer den tillsammans med lite kommentarer.
Den 4 maj 1945 anlände min blivande mamma till Malmö efter 14 månader i bland annat Auschwitz/Birkenau.
Hon visste inte var hon hade hamnat.
- I himmelriket, sa hon senare.
Under våren, sommaren och hösten 1945 bodde hon på flyktingförläggningar i Småland där hon rehabiliterades och återfick sitt människovärde.
- Jag blev en människa igen, sa hon. Jag var inte nummer 80162 längre.
Hennes tacksamhet mot Sverige och Småland var stor och rehabiliteringen gjorde henne inte bara till en överlevande utan också till en överlevare.
Hon fick kraft att börja om sitt liv. Hon, som vid 24 års ålder var fråntagen allt.
Hon som var uppvuxen i en religiös judisk familj på ungerska pusztan och som hade flyttat till Budapest med sina systrar för att försörja sig själva men också sin fattiga familj. Hon som hade hamnat i första transporten av de ungerska judarna till Auschwitz/Birkenau och arbetat 30 meter från en av gaskamrarna där hennes familj mördades och eldades upp. Inte för vad de hade gjort utan för vad de var.
Judar.
Jag är präglad av hennes och av min släkts livsöde.
Jag och mina generationskamrater har arbetat hela våra liv här i Sverige.
Jag som sjuksköterska många år på svenska flyktingförläggningar och inom BUP. Vi har gjort vår värnplikt och jag har dessutom arbetat inom Försvarsmakten och även hunnit med att inkallas till fem krigsförbandsövningar.
Jag är en stolt svensk jude och jag är stolt över att att mamma fick möjligheten att starta om efter vistelsen i helvetet.
Nu står ordföranden i Ljungbys muslimska förening där i Småland - på samma jord där mamma fick sitt liv tillbaks - leende i Smålänningen och uttalar sig i 1,7 miljarder människors namn och anklagar mig och mina judiska vänner för att vara roten till allt ont och det enda sättet att klara sig i Sverige är att konvertera till judendomen eftersom vi "kontrollerar allting".
Vilken fräckhet och vilken kränkning av mamma, mig men också smålänningarna som gav mamma livet tillbaks.
Jag förutsätter att han nu får ta del av den andra sidan av rätten till att säga vad han vill - att ta ansvar för sina handlingar.
Jag förutsätter att rättssystemet nu markerar var gränsen går för hets mot folkgrupp.
Sker inte detta så betyder det att det är fritt fram att att hetsa hur mycket som helst.
Sker inte detta tror jag att judiskt liv är borta om 10 år men också att mycket av det Sverige känner till är förändrat.
Antisemitismen ökar och har ökat dramatiskt efter den stora invandringen från Mellanöstern.
Detta har ingenting med Israel att göra. De som kommer flyr från krig i de muslimskt styrda länderna och i dessa länder finns inga judar kvar. De är alla dödade eller fördrivna.
Jag tror och hoppas att vi nu alla sätter ned fötterna och säger stopp. Vi tillåter inte polarisering.
Vi protesterar genom att värna livet och det demokratiska samhällets värdegrund och om alla människors lika värde.
Vi protesterar genom att ta ansvar och tydligt uttala att vi hetsar inte - vi samarbetar och vi bygger vidare på de grunder som smålänningarna och vi andra svenskar har lagt.
Vi lär oss av vår historia och av Elie Wiesel - judisk överlevande ifrån Auschwitz/ Birkenau och sedermera Nobels fredspristagare, som sammanfattade sina erfarenheter från en period då polarisering och hat härskade i Europa med följande ord:
- Motsats till kärlek är inte hat utan likgiltighet.
fredag 1 april 2016
Shabat - men först en vilopaus på 40 meters djup
Jag dyker med lufttuber och jag har gjort så i många år. Många gånger har jag suttit i kylan efteråt och har varit fullständigt utpumpad. Dykning i nordiska vatten är ansedd som avancerad dykning oavsett tid på året. I Sverige dyker jag med torrdräkt och de vatten jag dyker i är ofta både kalla och på många sätt ytterst ogästvänliga.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!
Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.
När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.
Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.
Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.
Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.
Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.
De flesta av de övriga dykarna jag brukar träffa är väl ungefär hälften så gamla som jag. Jag behöver träna både styrka och kondition för att orka. Utrustningen väger säkert 50 kg och det är många slangar och fästen. Allt måste fungera. En glömd grej gör att det bara är åka hem igen. Ofta en utmaning för mig som inte kan sägas vara världens mest ordningsamma. Säger min hustru.
En hemlis: Jag dyker ofta ensam!!
Varför hålla på med detta? Är det inte lite galenskap?
Jo, jag håller på med det för känslan av att gå ned på 30-40 meter, i ett ofta kolsvart och kallt mörker. Där lägger jag mig på rygg och släcker min lampa. Sedan blundar jag och koncentrerar mig på långsam andning och bara njuter av lugnet och friden och stillheten. Därefter tänder jag lampan och ser bubblorna stiga och sedan kommer fiskarna simmande i ljusskenet, tittande nyfiket på mig och simmar sedan stilla vidare.
När Gud skapade universum lät han allt få sin egen roll för att det hela skall fungera på det sätt som skaparen ville ha det. Vad gäller vår lilla planet är vi ett sandkorn på världens största strand. Vår sol är en livgivare i ett hav av solar och vår måne är en liten fläck på universums karta. Ändå är allt i perfekt balans för att tillsammans kunna skapa livsbetingelser på vår planet. Allt på jorden är en återspegling av ett av den oändliga skaparens attribut. Attribut som är ändliga för att vi skall förstå - vi människor - som är de enda här med förmåga till att förstå och att göra medvetna val. Vi är utvalda som kronan av hela skapelsen. Vi är de enda här som har fått ett intellekt med möjligheter att dra slutsatser, att känslomässigt interagera och att agera. Djuren, som lever enbart på instinkter och växtriket, som är ett strålande bevis på skaparens dagliga skapelse är där för vår skull. Och för att vi inte klarar oss utan dem. Om skaparen drar tillbaka sin kraft är det slut. Men det finns där nu, att betrakta och det finns där för att visa på skaparens oändlighet.
Allt finns där bara för lilla mig! Fiskar, växter, humrar och krabbor - och jag är den första just där, just då, att göra allt levande genom att se det, och att reflektera över livet och livets mening.
Jag älskar att simma över en kant med ett bottenstup på 10, 20 ,30 eller kanske 40 meter. Jag svävar över kanten, sträcker ut mina armar och ben och likt en fågel svävar jag ut i tomma intet - sedan släpper jag ut luften ur lungorna och låter kroppen sjunka ned utefter berget.
Jag tittar in i skrevorna och hälsar på hummer och torsk, fyller lungorna och flyter sedan uppåt igen. Fiskarna kommer nyfiket fram till mig och hälsar, växterna får färg i ljuset av min lampa. Jag befinner mig i en värld jag inte är skapad för men kan hälsa på och ta del av, åtminstone under 45 minuter.
Ju mer mänskligheten utvecklar sin förmåga och ju längre vi tränger in i världar vi aldrig tidigare varit i, så finns allt färdigt att betrakta och insupa - och desto mer religiös blir jag.
Undervattensvärlden är ett bevis på skaparen men också på skaparens oändliga storhet – och att jag som människa under en stund får finnas där för att tjäna och att älska den som har låtit mig få ta del av den, att få möjligheten att fatta beslut om vad jag prioriterar i mitt korta och ändliga liv.
Jag längtar till att flytta till Israel och att där få fördjupa mig i det judiska sättet att tolka verkligheten.
Att få vara bland mitt folk - vi som mötte Gud där vid Sinai berg och fick emotta vår Tora - läran. Vi som är de som har mött skaparen, skaparen som jag varje dag möter när jag ber Shma Israel - Hör Israel – Hör - förstå Stefan, Shaul Ben Yitzhak - att jag har uppenbarat mig för er och att var och en av er har en uppgift att utföra. Välj Stefan, Shaul Ben Yitzhak - och jag har valt.
Att sluta dyka?
När kroppen till slut inte orkar bära utrustningen eller lungorna inte orkar andas längre. Då är det dags, tror jag, men fram till dess - Shabat shalom - men först dagens andra dyk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)