Svar från Margot. Eller snarare hennes underhuggare.

Tack för svar.
Jag förutsätter att utrikesministern står bakom ditt svar.

Adolf Hitlers mamma behandlades av en judisk läkare. En läkare som Adolf Hitler betalade och erkände som en mycket duktig yrkesman. Hitler lät denna doktor fly Österrike för att undkomma nazirikets rasbiologiska lagar och dessas konsekvenser för den judiska delen av befolkningen.
Att vi därmed kan dra slutsatsen att Adolf Hitler inte var antisemit är naturligtvis absurt.
Det är de handlingar man utför som man har ansvar för - åtminstone i den judiska världen.

Att bygga sin argumentation på vilka vänner man har, som bevis för sitt sätt att tänka eller handla är inte på en speciellt hög nivå och om det är denna nivå som utrikesministern och utrikesdepartementet har som bas för sina beslut, så befinner sig vårt land Sverige i en ännu allvarligare situation än vad jag trodde när jag skrev till er första gången.

Antisemitismen förändrar sig i tiden. Att använda rasbiologiska teorier är ju inte politiskt korrekt idag, likaså är de religiösa argument Martin Luther använde sig av lika meningslösa - ja, det är ju inte helt korrekt då ersättningsteologiska tankar ju finns kvar inom en icke ringa del av av den kristna världen.

I dagens svenska samhälle är det däremot fullt korrekt att använda sig av samma gamla unkna antisemitiska schabloner men nu lagda på staten Israel. Denna pyttelilla demokrati i ett hav av diktaturer, diktaturer som inte har något gemensamt med varandra förutom ambitionerna att vi judar återigen utsätts för en Förintelse i förstörelsen av landet vi byggt upp. Detta är djupt tragiskt då Israel skulle kunna vara en injektion av utveckling inom hela regionen inom en rad områden, allt från medicin, omvårdnad, konstbevattning, skyddande av minoriteters rättigheter; exempelvis de homosexuellas självklara rätt till ett liv på samma villkor som heterosexuella, och så vidare.

Jag var i Tel-Aviv under Pride-festivalen förra sommaren och såg 150 000 deltagare från hela världen tåga genom staden och fylla dess gator, torg och badstränder med liv och glädje - allt i harmoni med all oss heterosexuella, boende såväl som turister, utan några motsättningar.

Att beskriva staten Israel i ovan beskrivna termer är dock inte alls korrekt i Sverige, utan det finns ett större värde i att blåsa upp en ensam religiös människas försök att mörda en homosexuell person i Jerusalem, under samma period. Att denna person var och är svårt psykiskt sjuk och har vårdats under långa perioder inom psykiatrisk vård och dessutom är dömd för mordförsök i ett psykotiskt tillstånd, ignoreras förstås.

Vad i all sin dar kan detta ha för nyhetsvärde i Sverige?

Jo, det är ett försök att misskreditera och förstärka synen på Israel som ett land där extremism är grunden för samlevnaden mellan människorna och inte en samlevnad där alla människor har ett lika värde. Det är just denna typ av selektion av vad som skall lyftas politiskt, som vår utrikesminister är så duktig på. Generaliseringar och förstärkningar av ett Israel som bygger på klassiska  antijudiska schabloner.
Eller som det också kan beskrivas: sila mygg och svälja kameler.

Att Utrikesdepartementet inte har förmåga eller vilja att inse den moderna antisemitismens uttryck och se dess konsekvenser, skrämmer mig. Utrikesministerns syn på Israel är absurd och direkt felaktig. Om hon nu verkligen vore så positiv som du påstår vore det ju snyggt om hon kunde visa det.

Konsekvensen av hennes agerande leder till - förutom det osannolika i att hon lyckats ena hela Israel, såväl judar som araber, från yttersta vänstern till yttersta högern, med sitt absurda uttalande om utomrättsliga avrättningar, samtidigt som hon hyllar polisen som sköt mördaren i Trollhättan - till att tonen och hoten mot judar skärps.

Det finns alltid människor som är beredd att omvandla de uttalade orden i handling och det är dessa handlingar vi nu måste skydda oss emot.
Det är med kluvna känslor jag har hälsat på och tackat de unga svenska poliser som med k-pistar vid många tillfällen det senaste året bevakat judiska institutioner i Sverige.

Jag föreläser så ofta jag kan om Förintelsen och dess konsekvenser, och om kärleken till staten Israel. Jag är beredd att när som helst att komma till er för att utveckla mina tankegångar inom dessa områden och därmed belysa ett annat perspektiv på situationen än det som UD stödjer.

Med vänlig hälsning
Stefan Shaul Lindmark

--------------------------------------------

Hej Stefan,

Tack för dina mejl till utrikesminister Margot Wallström. Jag arbetar på Utrikesdepartementets ministerkansli och har blivit ombedd att svara. Departementet och statsråden mottar varje år stora volymer av brev och e-post, vilket gör att svar kan dröja. Jag beklagar att du fått vänta på ett svar.

Först och främst beklagar jag det som din familj utsattes för under andra världskriget. De fruktansvärda handlingar som utfördes mot judar får aldrig upprepas.

Utrikesministern tycker inte illa om judar eller Israel, det är en felaktig uppfattning. Margot Wallström har sedan hon första gången gjorde ett besök i Israel arbetat mot antisemitism och några av hennes äldsta och närmaste vänner är judar. Regeringen verkar för ett öppet, fritt och inkluderande samhälle där alla människor kan känna sig välkomna och trygga. Regeringen tar tydligt avstånd från antisemitism och kommer att fortsätta att outtröttligt bekämpa dess yttringar och grunder, liksom andra former av främlingsfientlighet och intolerans. Något som exempelvis utrikesministern tillsammans med inrikesminister Anders Ygeman underströk tidigare i år i följande debattartikel, http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/kampen-mot-antisemitism-och-rasism-ar-standigt-aktuell/ .

Antisemitism står i direkt motsättning till de grundläggande värden på vilket vår demokrati bygger och är därför i grund och botten ett hot mot det demokratiska samhället där alla människor har lika värde.

Tack för ditt engagemang.

Med vänliga hälsningar,

Michael Nordenberg

Departementssekreterare

Utrikesdepartementet

Chevra Kaddisha och den judiska begravningen

Förra veckan fick jag äran att medverka vid en begravning av en överlevande, en överlevare ifrån Förintelsen.
Denne man som vid 11 års ålder sattes i olika koncentrationsläger men lyckades överleva och senare orkade komma tillbaka till livet - trots att hans liv var trasigt - han är för mig en hjälte. Jag lärde aldrig känna honom men jag fick det hedrande uppdraget att se till att hans kropp fick ett värdigt omhändertagande och en fin och värdig begravning. Denne man.

Denne man, som inte försvann genom skorstenarna i förintelselägren eller sköts ihjäl och försvann i en massgrav. Massgravar eller rök där deras namn försvann upp till Skaparen men där vi, de efterlevande, inte kan gå till någon grav att be vid eller sörja inför.

Denne man, som var och är ett vittne och även som död väcker starka känslor och uppmanar oss att vi måste ta ansvar för våra liv och aldrig någonsin glömma vittnena till Förintelsen.
Att ge en medmänniska en värdig begravning är ett sätt att visa att livet på något sätt orkade gå vidare och det är vår skyldighet att ta upp vittnenas mantlar och att föra vidare budskapet om att aldrig glömma de som mördades och de som överlevde, men som plågades av sina upplevelser.

Vi människor är inte gjorda för att klara att leva med så stora ärr, sår som aldrig läks - eller öppna mentala sår - men denne man gjorde det under 77 år.
Du är en hjälte även om du själv inte upplevde det så!
Måtte Gud upprätta dig till fullo och måtte ditt minne aldrig försvinna och ditt namn leva kvar.
Det finns en grav att gå till och tänka: - Han orkade vittna och måtte vi andra aldrig glömma honom.

Jag har jobbat med människor hela mitt liv. Jag har varit med om många, många dödsfall och jag har sett den förtvivlan och den ensamhet som följer döden. Jag har lärt mig hur viktigt det är att aldrig anhöriga lämnas ensamma och jag har sett konsekvensen av hur obearbetade minnen väller fram och hur de får grepp över de efterlevande.
Jag har sett hur en fungerande sorgeprocess kan föra samman människor men jag har också sett dess motsats.
Jag har förstått hur viktigt det är att de sörjande ges tillfälle att sörja för att sedan kunna återvända till den dödes viloplats för utsmyckning, för en stunds andakt, ett samtal.

Jag har lärt mig hur viktigt det är att omhänderta den döda kroppen och att den ges en ett värdigt avslut. Jag har också förstått att livet till slut måste gå vidare och att en förutsättning är att allt får ta sin tid och att allt sker på ett särskilt sätt och i en bestämd ordning.
Det judiska sättet att leda de sörjande genom sorgen och tillbaka till livet, omhändertagandet av den döde måste, ur alla olika betraktelsesätt, vara optimalt - såväl existentiellt, psykologiskt, fysiskt eller intellektuellt - och det är därför jag är aktiv medlem i Chevra Kaddisha - det heliga sällskapet. Så heter det judiska begravningssällskapet vars uppgift är att se till att omhändertagandet och begravningen av den döde sker enligt judisk tradition.
Där ingår att hjälpa de sörjande att komma igång med sorgeprocessen, som är ritualiserad med syfte att leda de sörjande genom olika stadier tillbaka till livet igen.

De anhöriga ringer till vår kontaktperson och därefter startar processen där ett stort antal personer träder in och utför allt det som måste göras.
Vi begraver våra döda helst inom 24 timmar men oftast inom 48 timmar.
Inför begravningen genomförs en rituell rening av den bortgångne med vatten och sedan kläs den döde i vita kläder och är den döde en man sveps denne med sin bönesjal vars ena hörn har klipps bort; en markering att bönesjalen har fullgjort sitt jobb.
Den döde läggs i en mycket enkel träkista och strax därefter sker jordbegravning. Chevran, begravningssällskapet, ser till att minst 10 vuxna män finns närvarande för att en fullständig gudstjänst ska kunna hållas.

Till judiska begravningar bjuds man inte in - man närvarar.
Sorgeprocessen tar ett år där man börjar med Shiva - sju dagar av intensivt sörjande, där familjen är helt i centrum och där de besöks åtminstone två gånger per dag för att ges möjligheten att be för den bortgångne och att få möjlighet att ge uttryck för sina känslor. När Shiva-perioden är slut går man sedan in i ny fas som pågår i en månad och sedan i ytterligare i en fas som pågår i ett år.

Jag är stolt över vårt sätt att lindra de efterlevandes lidande och jag är stolt över vårt sätt att ta hand om våra döda.
Jag är stolt över att aktivt få medverka i omhändertagandets alla delar och hedrad över mitt uppdrag varje gång jag får det.
Jag är stolt över att jag själv kommer att få bli omhändertagen på det judiska sätter när jag dör.
Jag är säker på att mina efterlevande kommer att återvända till sina liv efter min död, stärkta av att ha fått gå igenom sorgearbetets olika faser, eftersom det absolut värsta man kan tänka sig är att anhöriga fastnar i sörjandet och inte återgår till sina liv.
Livet är allt och döden kan blir en del av livets olika faser och en påminnelse om att förvalta det utifrån de förutsättningar vi har.

Vi föds nakna och vi lämnar livet på samma sätt - vad som sker däremellan är upp tills oss.