Sovrum på Terrassen

Antal människor som har levt eller lever på jorden är den 8 juli 2020 klockan 16:59 lokal tid 106 000 000 000. Detta är uppskattat antal. Min fru är en av dem.

Antal människor som nu lever på jorden den 8 juli 2020 klockan 17:04 lokal tid är 7 796 653 862. Detta är ett uppskattat antal, vilket är 6% av antalet människor som har levt eller lever. Min fru är en av dem.

Antal judar som nu lever på jorden den 8 juli 2020 klockan 17:18 lokal tid är 14 000 000. Detta är ett uppskattat antal, vilket är 0,15% av jordens befolkning. Min fru är en av dem.

Antal nu levande medborgare i Israel den 8 juli 2020 klockan 17:24 lokal tid är 9 021 000. Detta är ett uppskattat antal, vilket är 0,10% procent av jordens befolkning. Min fru är en av dem.

Antalet nu levande människor i byn Katzrin på Golanhöjderna i Israel är den 8 juli 2020 klockan 17:34 lokal tid 8 500 av jordens befolkning. Detta är ett uppskattat antal, vilket är 0,0000001% av jordens befolkning. Min fru är en av dem.

Antalet nu levande människor som har fyra inneboende i en liten lägenhet på Rehov Bareket nummer 32 i Katzrin den 8 juli 2020 klockan 17:44 lokal tid är två stycken av jordens befolkning. Detta är ett säkert och bekräftat antal. Min fru är en av dem.

Antalet nu levande människor som har fyra inneboende i en liten lägenhet på Rehov Bareket nummer 32 i Katzrin den 8 juli 2020 klockan 17:47 och som älskar sina inneboende är en styck. Detta är ett säkert och bekräftat antal. Min fru är denna person.

De inneboende är inneboende därför att min fru anser att hon har ett ansvar för dem som kommer i hennes väg och som är i behov av skydd.

De inneboende heter Bettan, Stoppljuset, Sture och Klas.

Bettan bor i köket och i badrummet. Bettan flyttade med oss till Israel. Katter är inte vad Israel längtar efter eller behöver fler av. Detta hade uppenbarligen inte kommit till min frus kännedom. Bettan är vit. 

Stoppljuset bor i köket och i badrummet. Han är en före detta vildkatt från Katzrin (se tidigare blogginlägg). Stoppljuset flyttade in förra året. Han är svart.

Sture är en kackerlacka som flyttade in vid okänt tillfälle. Sture bor i vårt, min frus, sovrum. Han är brun.

Klas är en musunge som Bettan förtjänstfullt och ödmjukt bar in förra veckan i sin mun. Bettan släppte Klas när min fru bände upp munnen på henne. Både Bettan, Klas och min fru är helt oskadda. Klas bor nu bakom kattsanden i vårt gästrum. Hans färg är grå.

De inneboende serveras frukost, lunch och kvällsmat med dryck på bestämda tider. De anser sig leva under välordnade och anständiga förhållanden.

Jag är numera inte inneboende utan uteboende då mitt skyddsbehov inte längre finns och för att min fru är just min fru och fruar bestämmer när skyddsbehov föreligger och annars också för den delen men det vet inte vi män för vi tror att det är vi som bestämmer och detta låter kvinnorna oss att tro så vår manliga fåfänga inte ska få sig en knäck och så vi kan träffa andra män och låtsas att vi är män för våra hattar men vi har inga hattar och jag har listat ur hur saker och ting förhåller sig men det vet inte min fru så jag låter henne tro att det är hon som bestämmer men hon kanske är ett steg före mig och bestämmer i alla fall men det fattar inte jag för jag är man för min hatt men jag har ingen hatt utan bara en keps men då vår lilla lägenhet nu är utlånad till våra gäster så sover jag till synes frivilligt på vår insynsskyddade terrass under en alltid lika klar stjärnhimmel med ljus som skickades iväg från dess solar långt innan jag var född och som låter mig känna att just jag är den utvalde och att just jag denna natt får njuta av just denna natts ljus som förbereder mig för månen som passerar rakt över mig och får mig att förundras över att den befinner sig på exakt rätt avstånd för att förhindra jorden att wobbla och skapar förutsättningen för liv och sedan sveper den svalkande vinden in efter att ha tagit fart vid passagen av sjön Kinneret för att kunna smeka min hud med den underbara och rena luften som fyller mina lungor med livgivande syre och allt fullbordas när solen kommer tillbaks varje morgon med ljus och liv och jag tänker att det är min frus skyddslingar som har fått mig att få njuta av att vara ensam i mörkret och stillheten inför vår skapare och känna att i natt är just jag utvald.

Min fru kan inte med den bästa vilja i världen beskrivas som en i mängden.

Min fru tar ansvar för dem som kommer i hennes väg.

Det är därför mitt sovrum är på vår terrass och det är därför jag älskar henne.

Mental skyddsväst

Idag och i förrgår ljöd Red Alert (flyglarm) här och vi fick söka skydd. Vi har 15 sekunder på oss att finna skydd. Ett syriskt jetplan sköts ned 20 km härifrån. 

Jag tänkte, finns det någon enskild faktor som kan förklara hur lilla Israels befolkning klarar av att leva med de påfrestningar som är här - både de inre och de yttre? 50 procent av befolkningen jobbar inom byråkratin och 100 procent lider av den, som en vän uttryckte det.
 
Var kommer all glädje och kärlek till livet från, som finns här bortom krig och bortom byråkratin?
Jag finner inget svar.
- Varför flyttade du hit? frågade jag min belgiske vän.
- Varför bär du din kippa under din keps? svarade han, typiskt med en motfråga.
- Vad är det för ett märkligt svar? sa jag.
- Vänta med att svara men låt mig fråga, hur är det att leva som jude i Sverige?
- Jo, det går väl bra.
- Kan du visa din judiskhet öppet?
- Nej det kan jag naturligtvis inte göra, svarade jag. 
- "Naturligtvis inte"?  
-  Ja, bara inom de gränser som säkerhetsläget godkänner, alltså inom det "skyddandeskalet", vilket innefattar församlingshuset eller utomhusplatser under kontroll. 
Detta är ju sjukt tänkte jag. Har vi verkligen så hög säkerhet?
 
Jag berättade då om hur mina fyra barn under sin uppväxttid, med en absolut självklarhet, accepterade och införlivade det faktum att det alltid finns en säkerhetsorganisation när judar träffas offentligt eller vid större sammankomster och festligheter. Jag berättade om säkerheten kring fotbollsturneringarna, sommarlägren för barnen och på de religiösa lägren. Jag berättade om säkerheten runt synagogan och jag berättade om när min dotter träffade andra judiska unga vuxna vid en sammankomst i Köpenhamn en nyårsafton, ett tag efter att en judisk vakt utanför församlingshuset i Köpenhamn hade skjutits ihjäl.

-  Hur har du det frågade jag dottern över mobilen.
-  Bara bra, svarade hon.
-  Säkerheten?
-  Inga problem. De finns k-pist beväpnade poliser på varje våningsplan. De säger till gästerna att det är statsbesök, sa hon med ett skratt.
 
Jag berättade om jobbet som sjuksköterska på ett judiskt äldreboende. Jag berättade om poliser utrustade med k-pistar som dygnet runt vaktade hemmet vid flera tillfällen under ett år och jag berättade om säkerheten runt dagis och skola.

Jag berättade om brandbomberna mot synagogan i Göteborg och om att man numera på gator och torg kan höra om hur judar ska dödas och hur vi är ättlingar till apor och grisar.
 
Jag insåg att alla judar i Sverige bär på en mental skyddsväst. En tjockare eller tunnare men allt är underordnat vår säkerhet. Jag insåg att detta är ett normaltillstånd, ett tillstånd som ingen annan befolkningsgrupp i Sverige har. Jag insåg att det finns en enighet om säkerheten, vilket är chockerade med tanke på att det alltid finns minst tre åsikter när två judar träffas. Jag insåg att det enda som överträffar vår paranoja för förföljelser, är verkligheten.
 
Sedan tänkte jag på gudstjänsterna här i Katzrin på Golanhöjderna i Israel. Jag tänkte på hur alla vi manliga deltagare bär kippa och tallit katan, hur kvinnorna bär sina tichels och vackra kläder och hur barnen leker utanför Beit Knesset. Jag tänker på hur alla samlas utanför Beit Knesset efter gudstjänsterna och ingen ber oss att skingras. Jag tänkte på alla som hjälpte oss när vi flyttade hit och önskade oss välkomna hem och som bjuder hem oss på mat och studier efter alla gudstjänster.

- Du träffade mitt i prick, sa jag. Jag har bott här i ett halvår och jag bär keps därför att jag känner mig obekväm att visa min kippa. Jag har prövat, men efter några minuter utan kepsen så åker den på igen.
 -Välkommen in i gänget, sa min belgiske vän. Ta den tid du behöver. Alla européer har samma erfarenhet.
 
Friheten är svaret på frågan jag ställde.
Friheten att kunna vara sig själv och att kunna slappna av.
Friheten av att veta att det normala är att bära kippa utan risken att utsättas för verbala påhopp och/eller våld.
Friheten att inte ständigt bära en mental skyddsväst.
Frihet är att äta kosher mat och att omskära våra pojkar utan moralpredikningar från majoritetssamhället. 

- Jag tar också på mig keps, stoppar ner mina tzitzit i byxorna och lägger mina peyes bakom örat när jag hälsar på mina föräldrar i Belgien
- Kanske imorgon, sa jag. Imorgon tar jag kanske av mig kepsen.
- Du vänjer dig snart, skrattade min belgiske vän, du vänjer dig snart vid friheten och då tar du av dig skyddsvästen.

Frihet att vara mig själv, så självklart i en demokrati som Sverige, men ändå så långt borta, så väldigt långt borta.

En virtuell Seder

 

Det judiska sätt är att träffas, att dela allting, att stötta, att fira tillsammans och att sörja tillsammans.  Vi möts i alla livets svängningar och fester.Det är en grundpelare av judisk moral.Vid begravningar och i vårt sätt sörja är just gemenskapen det centrala temat. Till judisk begravning och sorgeperioden efter bjuds man inte in, man kommer och deltar. Vi är ett folk, och vi lever och vi dör i gemenskap.
Coronan är dess motsats. Vi är beordrade in i ensamhet. Bröllop, Bar Mitzva, studier och gudstjänster är inställda. Vi måste vara solidariska och stoppa spridningen av en dödlig sjukdom men vi måste också upprätthålla vårt sätt att leva på det sätt vi har gjort i 4000 år. Vi lever i vår historia och det är detta som ger oss vår identitet och vi är förpliktade att  följa våra traditioner.
Hur löser vi detta dilemma?

Vi är en grupp människor om träffas en gång i veckan för Torah-studier. Igår kväll hade vi studierna virtuellt.
Vi sitter Shiva (sorgevecka efter en avliden) virtuellt, begravningen var om inte virtuell för de flesta, så med mobil till dem som inte ville eller vågade delta.
Synagogorna är stängda, så även de ortodoxa, och studiesalarna i de ultraortodoxa områdena är stängda.
Vi ber utomhus, högst tio män med minst två meters lucka emellan och man måste meddela i förväg om man tänker medverka.

Snart är det Pesach, vilken är en av de största högtiderna ,då vi alla samlas under en hel kväll och där temat är befrielsen ur Egypten - och att vi nu samlas som fria människor. Vi som en gång har varit slavar och nu är fria har ett särskilt ansvar för de förtryckta idag.
 Jag och min fru ska  fira Seder (som tar flera timmar) virtuellt, tillsammans med en familj som vi var bjudna till. Maten vi ska äta levereras till vår dörr och vi läser, äter och sjunger tillsammans.

För bara ett par veckor sedan hade detta varit otänkbart. Något fullständigt surrealistiskt, något ogripbart, något bortom det möjliga att kunna föreställa sig - men nu är vi där.
Vi är förenade bortom våra låsningar i olika religiöst tänkande och utförande, vi är förenade i att besegra en gemensam fiende och vi kommer att förenas under Pesach - och än en gång kommer vi att tacka Gud för att vi är fria människor i ett fritt judiskt land.

Vilka konsekvenser detta får vet vi inte. Vi får se framtiden an  och vi kan bara gissa - men att det kommer att leda till något större och bestående är jag personligen fullständigt övertygad om.
Människans liv är ovärderligt och Guds plan för oss är för evig - och som vanligt hittar vi vägar att upprätta våra förpliktelser.

Dr Hint behandlingsrum 7

 Det fanns en tid innan Coronan, även om det var länge sedan, och om vi klarade av Dr Hint så  klarar vi , för tusan, av allt.

Tandreformen var absolut nödvändig med den bedrövliga tandstatus , som bland annat  jag hade.
Jag är glad över det engagemang som fanns för oss födda på 1950 -talet men om något ska bli helt bra måste alla delar hänga med och det gjorde de inte. Antalet vakanta tandläkartjänster i folktandvården var runt 10–20 procent under 1950- och 1960-talen och många tandläkare var inflyttade från andra länder. Som ett exempel var omkring en tredjedel av tandläkarna folktandvården födda utanför Sverige år 1955.

Jag tillägnar mitt lilla blogginlägg min tandläkare Håkan Fällström, som gick vidare allt för tidigt i en akut sjukdom. Tack Håkan, du fick mig att våga fixa mina tänder och för evigt få bort skräcken för din profession 


 


"Dr Hinz behandlingsrum 7"

Signalen och utropet hördes först lång bort i de andra väntrummen och sedan i mitt väntrum: 
”Stefan Lindmark, Behandlingsrum 7, Dr Hint”
Jag minns hur högtalaren såg ut, dess färger och ljudet och samma mening varje gång: ”Stefan Lindmark, Behandlingsrum 7 , Dr Hint"

Hjärtat slog fort, andningen likaså, munnen som var helt torr och benen som vek sig under mig när jag skyndade mig till behandlingsrum 7. Befria mig, någon!! Stolen, tandsköterskan som tittade medlidande på mig och som ställde sig två meter från tandläkarstolen och så tystnaden och så öppnades dörren och så rusade han in, Dr Hint, medelålders, halvfet och genomstressad och så ordern: Gapa. GAPA - och jag gapade och så den remdrivna borren och lukten och värmen som gav smärtan, den intensiva smärtan och mitt stora svara hål med de trasiga tänderna som tvingade mig att uppsöka Folktandvården där i centrum , vecka ut och vecka in. 
"Dr Hint, behandlingsrum 7"

Du tillhör den förlorade generationen, sa Håkan till mig, min tandläkare där tjugofem år senare, när jag förklarade hur rädd jag är för tandläkare och att det är därför jag har låtit mina tänder, om inte förfalla men, ja, de är ju inte i bästa skick. 
- Du tillhör den förlorade generationen, sa han igen. Du förstår, efter kriget hade Sverige bra ekonomi och nu skulle den stora tandvårdsreformen genomföras fullt ut. Nu skulle vi barn och efter hand också vuxna får en bra tandstatus och så expanderade Folktandvården som det hade beslutats om 1938. Man byggde stora kliniker och utrustning och så gick ordern ut till alla barn att nu ska ni få god tandstatus. En liten brist fanns det dock: tandläkare. Oops! 

Så varför inte vänta sig till storebror Tyskland och köpa deras tandläkare, dessa preussiska militanta effektiva tandläkare, för här behövdes det organisation och effektivitet och namnet Folktandvården, ja det passade så bra in i Folkhemmet, storebror som bestämde över vårt allt.

Så dr Hint, var en av de tyska tandläkare som kom och lagade våra tänder, tänderna blev nog bra men vi, bärarna av dessa tänder, blev i traumatiserade för alltid. 
Dr Hint jobbade på ackord. Han fick betalt för antalet patienter han hade. Så Dr Hint rusade från behandlingsrum till behandlingsrum och tandsköterskorna stod i givakt när han skrek: GAAAPA, det enda svenska ordet han behövde lära sig.

- Får jag fråga en sak: fanns det möjligheter till att bedöva tanden hos en skräckslagen ensam tioåring som bara vill fly och gömma sig under bordet bredvid tandsköterskan som stod i givakt? 
- Javisst fanns det, men då var han ju tvungen att vänta i några minuter innan bedövningen hade effekt och då skulle antalet patienter han hann med att minska radikalt och därmed hans lön.

En generation små barn som, i alla fall i mitt fall, ensam tvingades genomlida dessa tortyrliknande upplevelser, så Coronan ,vi fixade dr Hint , så vi kommer att fixa dig också.

Tredje generationen Agnes

Jag är morfar.Livet går vidare. Flickans namn är Agnes
Det blir tredje generationen Agnes.

Agnes nummer två är min yngsta dotter. Hon har sitt namn som andranamn.Hon är nu vuxen och väl medveten om sitt arv



Agnes nummer tre föddes i Hajdudorog 1934. Hon var dotter till Isak och Ilana Kelemen och hon var föräldrarnas sjätte och sista barn. Agnes' syskon hette Erzebeth, Julia, Eva, Lazlo och Katalin.
De växte upp i den där gudsförgätna lilla byn i östra Ungern, långt ifrån den värld vi känner idag.
Här hade en judisk gemenskap vuxit fram under den berömda rabbinen Samuel Frank, som än i dag har följare i Bnei Brak i Israel. Under 1870 var 8,4% av befolkningen i Hajdudorog judar vilket var över 700. Efter rabbinens död minskade den judiska befolkningen och vid folkräkningen 1941 var de 321 stycken.

Det var svåra tider och 1942 skickades 60 unga judiska män iväg som slavarbetare och ingen av dem återkom. Judiskt liv var i praktiken borta i och med detta men det visste man inte eftersom förhoppningen då fanns om att alla skulle återvända.
Mitt i detta växte Agnes upp. Hennes pappa var känd som en mycket fattig men också som en ärlig man. Agnes mamma Ilana var navet som familjen snurrade omkring. De var ortodoxa judar som följde Torans regler och de höll strikt kosher. Maten lämnades på fredag kväll till bagaren som stoppade in dem i sin ännu varma ugn och under resten av shabbat kunde familjen komma och hämta sin varma mat. Man tände inte eld på sabbaten men tack vare att bagarens ugn alltid var varm så fick de äta varm mat även under vilodagen. Familjekretsen var stor och bestod av cirka 70 personer. Man livnärde sig på enkel handel och genom yrken som skräddare, bagare och andra hantverk.

Agnes började sin sexåriga skolgång 1940 i den lokala skolan i Hajdudorog. Hennes storasystrar Erzebeth och Julia flyttade till huvudstaden Budapest för att försörja sig och resten av familjen och storasyster Eva och storebror Lazlo följde snart efter. Kvar fanns Agnes och hennes nästan jämngamla syster Katalin. Jobb fanns inte i byn och familjen förlitade sig på att de vuxna barnen skickade pengar varje månad.

Den 19 mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern. Man ockuperade landet av en enda anledning - för att mörda den sista kvarvarande intakta judiska befolkningen i Europa. Man skred snabbt till handling - det var nu som förintelseindustrin stod på sin absoluta topp.
Redan i maj 1944 upprättades ett ghetto kring synagogan i Hajdudorog där 350 människor från den lilla staden och omgivande byar, stängdes in och den 17 juni samma år förflyttades dessa till Debrecen där de trängdes ihop med andra människor från byarna runt omkring. Fyra kvadratmeter yta för var och en. Ett rum för en hel familj. Här bodde Agnes tillsammans med sin syster Katalin och resten av sin familj utan att veta vilket öde som väntade dem. Den 8 juli 1944 sattes de på ett tåg och under svåra umbäranden transporterades de därefter till Auschwitz-Birkenau där de vid framkomsten tvingades att gå den korta biten upp till gaskammaren där de sedan mördades. Agnes och hennes syster Katalin tillsammans med sin mamma Ilana och pappa Isak blev alla mördade och de brändes därefter upp. Askan ifrån Agnes' lilla kropp spreds sedan ut tillsammans med resten av hennes familjs aska, på åkrarna i omgivningen.

Min mamma Erzebeth, Agnes' storasyster, tackade Gud för att hon inte behövde se sin familj gå in i gaskammaren, och för att hon inte hittade några av deras ägodelar ty Erzebeth jobbade 15- 20  meter ifrån den gaskammare och det krematorium där hennes familj mördades. Erzebeth, min blivande mamma, sorterande kläder från de mördade och hon såg och hörde de dödsdömdas ångestskrik när gasen släpptes på och hon hörde tystnaden därefter. Om och om igen i fyra månader levde hon med detta och såg hela den ungerska judenheten mördas fram för hennes ögon och öron. Hon kände lukten av bränt kött och hon kämpade varje stund för att behålla bilden av sin familj inom sig och hoppet om att en gång få träffa dem igen.
Agnes namn finns på denna lista över mördade i Auschwitz- Birkenau från Hajdudorog. Det är allt som finns kvar av denna lilla flicka.Ingen grav besöka och sörja och ingen påminnelse om hennes ofattbara öde förutom namnet som lever vidare.

Det judiska livet i Hajdudorog är borta. 293 av de 350 dog och de överlevande orkade inte börja om. De flyttade till Israel, USA, Kanada och mamma kom till Sverige från lägren i Tyskland i maj 1945. All stulen egendom fördelades mellan den kvarvarande befolkningen. Tora-rullarna gavs till skomakaren som använde dess pergament i skotillverkning. De bitar som fanns kvar hittades och begravdes efter kriget. Synagogan revs 1955.
Julia, min mammas syster, återvände till Hajdudorog och var på 1970-talet den enda juden i hela byn.

Vi  har lärt oss av historien och nu har vi ett eget land, ett land vi kommer försvara.
Det är vi skyldiga Agnes och alla de andra som världen lät mörda - de som mördades, inte för vad de hade gjort utan för vad de var: judar.

Den nu tredje generationen Agnes är en påminnelse om att vi inte glömmer de som försvann.