Hello Stefan,
Thank
you for your e-mail to Foreign Minister Margot Wallström. I work at the
Ministry of Foreign Affairs, Minister's Office and has been asked to
respond. Ministry and Ministers receives every year large volumes of
letters and e-mails, making the answer might be. I'm sorry you had to
wait for a response.
First of all, I regret that your
family suffered during World War II. The heinous acts carried out
against Jews must never be repeated.
The foreign minister
do not feel bad about Jews or Israel, it is a wrong idea. Margot
Wallström has since she first made a visit to Israel, worked against
anti-Semitism and some of her oldest and closest friends are Jews. The
government pursues an open, free and inclusive society where all people
can feel welcome and safe. The government takes clear distance from
anti-Semitism and will continue to tirelessly fight its manifestations
and grounds, as well as other forms of xenophobia and intolerance.
Something such as Foreign Minister, together with Interior Minister
Anders Ygeman underscored earlier this year in the following debate
article,
http://www.regeringen.se/debattartiklar/2016/01/kampen-mot-antisemitism-och-rasism-ar-standigt-aktuell/.
Anti-Semitism
is in direct contradiction to the fundamental values on which our
democracy is based and therefore is basically a threat to the democratic
society in which all people have equal value.
Thank you for your dedication.
Sincerely,
Michael Nordenberg
Desk Officer
MINISTRY FOR FOREIGN AFFAIRS
————————————————————————————
Hello Michael,
Thanks for your reply.
I assume that the Foreign Minister is behind your answer.
Adolf
Hitler's mother was regularly treated by a Jewish doctor, Dr Eduard
Bloch. A doctor who Adolf Hitler regarded as a highly skilled and
trusted physician. He was what Hitler described as an ”Edeljude”, in
other words a ”noble Jew”. Hitler helped this doctor move from Austria
to the United States during the war. Dr Eduard Bloch was even protected
by the Gestapo until he left the country.
Can we thus conclude that Adolf Hitler was not an anti-Semite? But this is of course an absurd notion!
What you do is what you are responsible for - at least in the Jewish world.
To
build your arguments on which friends you have, as evidence of your way
of thinking or acting, is really not very mature - and if this is the
level that the Foreign Minister and the State Department have as a base
for their decisions, then our country, Sweden, is in even more danger
than I first thought when I initially wrote to you, Mrs Minister.
Anti-Semitism
is changing over time. Using racial theories is not politically correct
today, nor are the religious arguments Martin Luther used meaningful in
this day and age - well, that's not entirely correct as replacement
theological thoughts of course are no small part of the Christian world.
In
Swedish society today however, it is entirely politically correct to
use the same old stale anti-Semitic stereotypes but nowadays in disguise
as criticism of the state of Israel. This tiny democracy in a sea of
dictatorships - dictatorships that have nothing in common with each
other except the ambition that we Jews will again be exposed to a
Holocaust during the destruction of the country we have built. This is a
tragedy since Israel could function as an injection of development in
the entire region in a number of areas, from medicine, nursing,
irrigation, freedom of religion, protection of minority rights; for
example, gay people’s self-evident right to a life on the same terms as
heterosexual people, and so on.
I was in Tel-Aviv during the Pride
festival last summer and watched as 150,000 participants from around
the world marched through the city and fill its streets, squares and
beaches with life and joy - all in harmony with us heterosexuals,
permanent residents as well as tourists, without contradictions, without
violence, without hate.
But to describe the state of Israel in
the above terms is just not done in Sweden, especially since there is a
greater value in blowing up a single religious person's attempt to
murder a homosexual in Jerusalem, during the same period. The fact that
this person was and is severely mentally ill and has been treated for
long periods in psychiatric care and is also convicted of attempted
murder in a psychotic state is, of course, ignored.
What on earth makes this newsworthy in Sweden?
Well,
it is an attempt to discredit and reinforce the perception of Israel as
a country where extremism is the basis for coexistence between people -
not a country where people coexist and all have equal value. It is
precisely this type of selective writing of what is to be lifted
politically, that our foreign minister is so good at. Generalisations
and reinforcement of an Israel that is based on the classic anti-Jewish
stereotypes.
Or it can also be described: straining at gnats and swallowing camels.
The
Foreign Ministry does not have the ability or the will to realise the
modern antisemitic expressions and see its consequences, scares me. The
Foreign Minister's view of Israel is absurd and completely wrong. If she
were really as positive as you claim, it would be nice if she could
actually show it.
The consequences of her actions result in -
apart from the improbability that she actually managed to unite the
whole land of Israel, both Jews and Arabs, from the extreme left to the
extreme right, with her absurd statement on extrajudicial killings,
while she simultaneously celebrates the Swedish police who shot the
terrorist killer in Trollhättan - the hateful tone and the threats
against Jews intensifies.
There are always people who are willing to convert the spoken words into action and it is these actions we must guard against.
It is with mixed feelings I have greeted and thanked the young Swedish
policemen and women armed with submachine guns, that on many occasions
during the past years have guarded Jewish institutions in Sweden.
I
lecture as often as I can about the Holocaust and its consequences, and
about my love for the state of Israel. I am ready at any moment to come
to you in order to develop my thinking in these areas, thus
highlighting a different perspective on the situation than the Foreign
Ministry supports.
Best regards
Stefan Lindmark
This was originally posted on this blog on March 12, 2016
söndag 15 januari 2017
söndag 6 november 2016
Upprättelse av terroristerna eller av deras offer?
Under Balkan-kriget arbetade jag på flyktingförläggningar som sjuksköterska. Sjukvården låg på förläggningen och betjänade enbart de asylsökande. Vi lärde känna alla som bodde där. Vi hade ansvar för allt - BVC, skolhälsovården, akut verksamhet och samtal. De flesta var i bedrövligt skick och behovet av hjälp var gigantiskt. Vi fick klara oss med det vi hade och det var inte mycket. Vi som jobbade där slet och vi blev alla väldigt påverkade av vad vi såg och än mer av vad vi fick höra. Utredningstidens längd var det värsta, eftersom den bröt ned de flesta.
Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.
Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.
När jag nu tar del i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.
Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??
Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!
Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.
Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.
Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.
Efter hand började de boende att tala med oss om vad som hänt dem och särskilt påverkade blev vi av de kosovoalbanska kvinnorna som berättade om våldtäkter utförda av serbisk milis och polis som en del av krigföringen. Att de vågade tala var fantastiskt men det det de beskrev var verkligen helvetet på jorden.
Våldtäkt är effektiv om man vill bryta ned allt motstånd. Det leder till att familjer splittras, kvinnor förskjuts, oönskade barn föds och detta lever kvar i generationer. Jag kommer aldrig att glömma det de beskrev och sättet de beskrev det på. De litade på mig som son till en överlevande från Förintelsen, de kände att någon förstod och vi lyssnade. Att kosovoalbanska kvinnor utsattes för övergrepp var inte känt vid denna tidpunkt. Albanerna hade dålig status i Sverige och de var utsatta för förtal och nedvärderande omdömen.
Vi samlade ihop ungefär 20 journaler och jag kontaktade Birgitta Albons på DN som med hjälp av detta material gjorde en fantastisk artikel. Plötsligt så åkte jag runt i och talade i radio och på TV, jag fick debattera med migrationsministern i direktsändning i radio och det blev en uppmärksammad riksdagsdebatt om våldtäkt och om sådan under ovanstående omständigheter skulle vara skäl för asyl.
Det som gjorde oss mest arga var att Migrationsverket trodde på berättelserna men ansåg att kvinnorna skulle återvända och polisanmäla övergreppet vilket ju var fullständigt absurt. Anmäla våldtäkten till förövaren! Dubbel bestraffning!
Men till slut fick alla stanna i Sverige och vi i personalen blev sjukskrivna - vi var helt slut och orkade inte mer.
När jag nu tar del i debatten om de återvändande IS-terroristerna och deras av politiker och godhetsutövare påstådda rätt till omhändertagande i välfärds-Sverige, blir jag illamående och får svårt att sova. Tänker på de kosovoalbanska kvinnorna och vad de utsattes för och mår dåligt igen.
Har Sverige alltså sjunkit så lågt att vi numera ger våldtäktsmännen skydd??
Ska alltså gärningsmännen upprättas och vi ha överseende med det som de har gjort av fritt val och vad de representerar - våld på kvinnor och barn, sexslaveri, bestialiska mord på oskyldiga människor och fördrivningar och folkmord - och allt det som jag mötte under Balkan-kriget. Dessa terrorister som har frivilligt åkt iväg och av övertygelse deltagit i mord, massakrer, övergrepp och våld och förstört liv i generationer. De kommer nu tillbaks - och vi bemöter dem med samhällets resurser för upprättande!? Med politiker som ihärdigt mässar att "misstag kan vi väl alla göra?"!
Minnesbilder av alla de samtal jag hade med offren jag mötte sköljer nu över mig på och jag ryser. Skakar av ilska och vanmakt. För offren då? Offren, var finns de? Vem upprättar dem? Vem ställer upp på dem nu där de ligger och kvider.
Jag har ett förslag: Vi byter ut terroristerna mot våldtagna kvinnor. Vi erbjuder kvinnorna och deras familjer att komma hit som kvotflyktingar och vi satsar samhällets resurser på att upprätta dem, ge dem tilltron på människan tillbaka, utbilda dem och när de är i skick att bestämma får de välja om de vill stanna här eller återvända till sina hem igen.
Jag är övertygad om att 99% av den svenska befolkningen skulle ställa sig bakom detta och vi skulle inte bara upprätta offren för IS, vi skulle upprätta oss själva som medmänniskor och som en nation som värnar livet och dem som drabbats av terror.
tisdag 4 oktober 2016
Varför har du alltid med dig egen mat till jobbet?
- Du har alltid med dig egen mat, sa hon, min jobbarkompis, lite trevande.
- Ja, sa jag.
- Är du vegetarian? frågade hon.
- Nej, jag följer de judiska matreglerna, sa jag.
- Aha, sa hon.
- Nu har jag läst på om kosher, sa hon nästa natt vi jobbade tillsammans. - Det var spännande läsning!
- Förklara, bad hon. - Gränssättningar, svarade jag. Vi sätter upp staket så vi blir medvetna om vad som är tillåtet och inte tillåtet, sa jag och tystnade sedan och tänkte, shit hur går jag vidare?
- Vet du, det är just det vi saknar i Sverige, sa hon. Det är förödande när vi alla ska vara samma, sa hon. Det är ju skillnaderna som är grejen.
- Ja, sa jag, du har helt rätt. På hebreiska är ordet ”och” ett vertikalt streck, sa jag, Bokstaven ”vav” och ordet ”ve” som betyder och - är bara ett rakt streck. Det sitter ihop med det ord som kommer efter. Det står inte ensamt. Det som sammanbinder är samtidigt det som skiljer. Du har ditt och jag har mitt och det finns en gräns mellan oss och det är tydliggörandet av denna gräns som gör att du och jag blir vi. När man går upp i varandra försvinner allt, då blir det bara ett töcken. Det är därför vi judar finns kvar som ett folk, sa jag. Tydliggörandet av vad som är vi och vad som inte är vi. Det gör att man i alla frågor som rör livet inte bara gör utan också tänker efter. Det gör att man medvetandegör för sig själv, att man är en människa som alltid har valmöjligheter och att man tar ansvar för de val man gör, sa jag. Sedan tänkte jag, vad tusan ska jag nu säga?
- Du är jude, konstaterade hon. Vad innebär det?
Jag tittade på henne och tänkte, var börjar man?
- Att vara jude är som att vinna på ett lotteri, sa jag. Jag vinner enbart på grund av tur - jag är inte mer intelligent, eller bättre eller större och starkare eller någonting, än någon annan. Det är enbart tur, sa jag. Jag kan inte sticka näsan i vädret och se ned på er alla andra som inte har vunnit lotteriet, för det kunde lika gärna vara du som vann. Samtidigt innebär det ett ansvar, sa jag. Vad ska jag nu göra av min vinst? Den finns nu där att användas. Till vad? Jo, för egen konsumtion, för att förvalta, för att ges bort, för ett förbättra livet för andra.
- Gud, som har har gett mig vinsten, kräver att jag använder den för att i alla lägen hedra livet. Han säger också att sättet jag ska göra detta på är att följa de regler som är uppsatta och som reglerar mitt och det judiska folkets liv. Det är sedan upp till mig om jag vill följa reglerna eller inte.
Det handlar om att man erkänner att det finns en Gud och att den guden har bett mig att sätta upp gränser i mitt liv och att jag genom att göra detta lever ett bra liv och får en personlig relation till skaparen av mig, sa jag och kände att detta kommer inte att bli bra.
- Är det därför du har med dig egen mat?
- Ja, sa jag.
Hon satte sig ned, tittade på mig. - Ta det ifrån början, sa hon.
Jag berättade då om matreglerna och om allt som är reglerat. Jag berättade om hur vi tar hand om de döda och de efterlevande, om Tahara - rituell rening av de döda, om snabba begravningar, om Chevra Kaddisha som tar hand om allt kring begravningar och hjälp till att få igång och genomföra sorgeprocessen. Jag berättade om matlagningsregler, om slakt, om våra gudstjänster, om våra helger, om varför jag bär kippa och Tallit Katan, om att vi har vår egen tidräkning, om vilken månad vi är i nu. Jag berättade om Shabat, om äktenskap, om Mikva, våra regler kring sexualitet och jag berättade om mamma och Förintelsen och hur svårt det är att vara religiös i skuggan av Förintelsen. Och hon lyssnade.
Jag berättade om Israel och hur vi strålar samman där och jag berättade historien om de etiopiska judarnas isolering i 2600 år och hur de ”upptäcktes” och nu bor i Israel. Och hon lyssnade.
- Hur är detta möjligt? frågade hon.
- Ingen aning, sa jag. - Ingen aning - det är det som är miraklet.
- Förintelsen, sa hon. Förintelsen!
Jag berättade om min mamma om min släkt som mördades och hur detta präglar mitt liv och mina barns liv. Jag berättade om att vi protesterar genom att helga livet och vi vägrar bli offer och att bli behandlade som sådana.
- Varför Förintelsen, sa hon. Varför ?
- Vet du, sa jag. Jag tror faktiskt att väldigt många är avundsjuka på att vi har vunnit en stor vinst - även om denna vinst inte innebär - eller inneburit - något egentligt inflytande. De förstår detta genom att se vår envisa kamp för livets helighet ,att vi har någonting, någonting om man inte kan sätta ord på - något som inte syns men som finns där ändå och som lämnar avtryck.
Vi är inte mer intelligenta, eller rikare, eller bättre på något sätt än den övriga mänskligheten - det är inte det - det är någonting annat där bakom ”ve” - och - det vertikala strecket som sammanbinder genom att särskilja. Det är därför de slår ihjäl oss i vrede och i frustration - men ju mer de kokar oss desto hårdare blir vi, sa jag - det är därför jag äter min medtagna mat och bär min lilla tygbit på huvudet, sa jag.
- Tack, sa hon.
- Tack ska du ha, sa jag. Det är genom dina frågor som jag nu har fått ställa mig vid sidan av mig själv och titta in i min värld och att jag nu bättre förstår hur mitt liv ät gestaltat, sa jag. Så - tack igen för att du frågar.
onsdag 31 augusti 2016
Fredlig vardaglig samvaro mitt i terrorns smältdegel
För 2500 år sedan fördrevs det judiska folket efter att första Templet förstörts. Under vistelsen i främmande land förlorades den självklara kontakter med modersmålet och kunskapen om innehållet i de dagliga bönerna började avta. När det andra Templet byggdes 70 år efter att det första förstörts bestämde sig därför det Stora Rådet där profeter och präster ingick, att utifrån Torah bygga böner som judarna kunde be för att uppfylla Torahns krav på studier. Detta tog många år men slutresultatet blev 18-bönen - Shomne Esrei. Denna bön läses stående - Amida - fortfarande varje dag av religiösa judar och den ingår i varje gudstjänst. För 2000 år sedan var enheten inom det judiska folket hotad. Man beslöt då att lägga till en bön där man ber Gud att kraftfullt förhindra en inre kollaps av judenheten - en kollaps som hade avägsnat oss ifrån det som är basen för den judiska existensen - kontakten med den Gud som gav oss Torahn.
Resultatet blev positivt och hotet avvärjdes.
I varje generation finns ovanstående hot och bönen är lika aktuell idag som för 2000 år sedan.
Har nu varit en period i Shomron (Samarien) och på en så kallad bosättning, Kedumim, och hälsat på vänner.
Läste under tiden några artiklar i svensk media skriven av JIPF - några få vänsterextrema judar med fri tillgång till media när de vill demonisera Israel och polarisera de konflikter som finns framför allt mellan boende i de områden jag nyss har besökt. Polarisering är inget judiskt sätt att tolka tillvararon - tvärtom - människan är ofullkomlig och hela det judiska sättet att lösa problem är lyssnandet - det aktiva, det bearbetade lyssnandet -Shma Israel - det aktiva lyssnandet - jag hör, jag förstår, jag bearbetar, jag är aktiv - inte stående vid sidan om. Polarisering däremot leder aldrig till lösningar, det leder bara till hat, verkligheten beskriven i termer av rätt eller fel, svart eller vitt - exakt det tankesätt som den 19:e bönen ber Gud att krossa.
Jag blir illamående över beskrivningen av dagens Israel i svenska media, jag blir illa berörd över hur se hur denna media med en absolut självklarhet framställer sig själva som sanningssägare - precis det som vänstern alltid tror sig vara.
Det jag upptäckt under mitt besök är alla de kontakter som finns mellan judar och araber i vardagen. De skickliga yrkesarbetande, försäljare av mat, bilreparatörer och till synes (och en stark känsla av) en längtan efter egentliga möten där lyssnandet är medlet för förståelse.
En riktig fred måste växa fram i dessa möten av respekt och ömsesidig beroende av varandra.
Under ytan finns dock alltid rädslan - rädslan för terror, rädslan för de som polariserar, rädslan för våld och för nedbrytande processer. Man är rädd för att Hamas ska vinna lokalvalen i oktober, man är rädd för korruptionen inom PA, för terrorgrupper som med sitt fullständigt meningslösa våld mot civilpersoner bryter ned allt det som man med sådan möda har byggt upp i möten av vänskap, nyfikenhet och förtroende.
De artiklar som de fåtal judar inom JIPF skriver och som ytterst få judar ställer sig bakom är exakt det som den 19:e bönen tar avstånd ifrån - polarisering, splittring och enkla lösningar på svåra problem. Det finns ingen gemensam palestinsk syn på lösningen, det finns ingen gemensam judisk syn på hur förtroende och lösningar av våld ska ske, men att utmåla de så kallade bosättarna som religiösa fanatiker och extremister som står emot en enad palestinsk förtryckt minoritet och med tillmälen och terror tvingar folk i ett apartheidliknande samhälle - är långt ifrån den vardagliga verkligen.
Jag längtar efter ett mediaklimat som stärker de uppbyggande krafterna istället - för de finns, om man vill se dem.Vem tusan vill investera i fabriker och infrastruktur när välfungerande arbetsplatser typ Soda- Stream tvingats att stänga efter påtryckningar och hundratals människor fått sparken. Arabiska familjer som nu hamnat i extremt svåra ekonomiska situationer när deras inkomst tagits ifrån dem.
Den polariserande vänstern tiger still över projekt - typ Soda Stream- och de araber som nu har fått sparken skiter de fullständigt i eftersom det inte passar in deras svartvita värld av förtryckare och förtryckta.
Hur länge ska biståndet till korrupta regimer få fortsätta utan rimliga krav?
När ska alla vi andra judar och icke judar få tillgång till media för att beskriva andra processer och den innerliga längtan efter lugn och ro som finns hos varje människa i området?
Jag hoppas och önskar att Gud lyssnar på vår bön och stärker lyssnandet som metod för mänsklig samvaro.
Resultatet blev positivt och hotet avvärjdes.
I varje generation finns ovanstående hot och bönen är lika aktuell idag som för 2000 år sedan.
Har nu varit en period i Shomron (Samarien) och på en så kallad bosättning, Kedumim, och hälsat på vänner.
Läste under tiden några artiklar i svensk media skriven av JIPF - några få vänsterextrema judar med fri tillgång till media när de vill demonisera Israel och polarisera de konflikter som finns framför allt mellan boende i de områden jag nyss har besökt. Polarisering är inget judiskt sätt att tolka tillvararon - tvärtom - människan är ofullkomlig och hela det judiska sättet att lösa problem är lyssnandet - det aktiva, det bearbetade lyssnandet -Shma Israel - det aktiva lyssnandet - jag hör, jag förstår, jag bearbetar, jag är aktiv - inte stående vid sidan om. Polarisering däremot leder aldrig till lösningar, det leder bara till hat, verkligheten beskriven i termer av rätt eller fel, svart eller vitt - exakt det tankesätt som den 19:e bönen ber Gud att krossa.
Jag blir illamående över beskrivningen av dagens Israel i svenska media, jag blir illa berörd över hur se hur denna media med en absolut självklarhet framställer sig själva som sanningssägare - precis det som vänstern alltid tror sig vara.
Det jag upptäckt under mitt besök är alla de kontakter som finns mellan judar och araber i vardagen. De skickliga yrkesarbetande, försäljare av mat, bilreparatörer och till synes (och en stark känsla av) en längtan efter egentliga möten där lyssnandet är medlet för förståelse.
En riktig fred måste växa fram i dessa möten av respekt och ömsesidig beroende av varandra.
Under ytan finns dock alltid rädslan - rädslan för terror, rädslan för de som polariserar, rädslan för våld och för nedbrytande processer. Man är rädd för att Hamas ska vinna lokalvalen i oktober, man är rädd för korruptionen inom PA, för terrorgrupper som med sitt fullständigt meningslösa våld mot civilpersoner bryter ned allt det som man med sådan möda har byggt upp i möten av vänskap, nyfikenhet och förtroende.
De artiklar som de fåtal judar inom JIPF skriver och som ytterst få judar ställer sig bakom är exakt det som den 19:e bönen tar avstånd ifrån - polarisering, splittring och enkla lösningar på svåra problem. Det finns ingen gemensam palestinsk syn på lösningen, det finns ingen gemensam judisk syn på hur förtroende och lösningar av våld ska ske, men att utmåla de så kallade bosättarna som religiösa fanatiker och extremister som står emot en enad palestinsk förtryckt minoritet och med tillmälen och terror tvingar folk i ett apartheidliknande samhälle - är långt ifrån den vardagliga verkligen.
Jag längtar efter ett mediaklimat som stärker de uppbyggande krafterna istället - för de finns, om man vill se dem.Vem tusan vill investera i fabriker och infrastruktur när välfungerande arbetsplatser typ Soda- Stream tvingats att stänga efter påtryckningar och hundratals människor fått sparken. Arabiska familjer som nu hamnat i extremt svåra ekonomiska situationer när deras inkomst tagits ifrån dem.
Den polariserande vänstern tiger still över projekt - typ Soda Stream- och de araber som nu har fått sparken skiter de fullständigt i eftersom det inte passar in deras svartvita värld av förtryckare och förtryckta.
Hur länge ska biståndet till korrupta regimer få fortsätta utan rimliga krav?
När ska alla vi andra judar och icke judar få tillgång till media för att beskriva andra processer och den innerliga längtan efter lugn och ro som finns hos varje människa i området?
Jag hoppas och önskar att Gud lyssnar på vår bön och stärker lyssnandet som metod för mänsklig samvaro.
lördag 2 juli 2016
För oss är 13-åringen en hjältinna
När en 17-årig pojke bryter sig in i ett hem och kallblodigt knivmördar en sovande 13-årig flicka är detta en handling som alla människor tar avstånd ifrån. Denna typ av mord kan ske eftersom 17-åringar kan bli psykiskt sjuka och kan i sin sjukdom genomföra handlingar bortom allt förnuft. Om man däremot tillåter ett mord på ett barn är det ett moraliskt bottennapp som ett samhälle inte kan tillåta. Ett samhälle måste ha staket för vad som är tillåtet och inte tillåtet och ett mord på sovande barn är alltid utanför staketet. Inte i något land på jorden är mord av denna art tillåtet. Inte i något land på jorden utom i det av Sverige erkända så kallade Palestina.
Förra veckan stod den så kallade presidenten för detta fiktiva land Palestina, Mahmoud Abbas, inför generalförsamlingen i FN och inför applåder påstod han att judiska religiösa ledare förgiftar dricksvattnet för 17-åringen och de som lever i hans närhet. När Sverige och Margot Wallström förser 17-åringens politiska ledare med miljardbelopp varje år utan att ställa några kvar på hur pengarna ska användas, och när en del av pengarna kommer att ges till 17-åringens familj som en livslång inkomst i form av pension som en belöning för utfört mord, kan man också förstå hur 17-åringens mamma kan kalla sin son för en hjälte och reflexmässigt skyller handlingen på 13-åringen. Skyller handlingen på 13-åringen! Inte för vad flickan har gjort för utan för det hon är:
Judinna.
Då inser en normal människa hur lågt det så kallade palestinska ledarskapet har sjunkit. De lever i ett moraliskt träsk som vi i Sverige inte bara accepterar utan aktivt försörjer med ständiga applåder, politiskt erkännande och pengar.
Vi låter palestinierna frodas i sin påtagna offerroll där de alltid fråntas ansvaret för sina handlingar och där de tillåts att reflexmässigt skylla allt på Juden - den hemske Juden, cancersvulsten som fördärvar allt levande och konspirerar att ta över världen.
När vi kallar detta för vad det är - antisemitism - först då ramlar polletten ned - då förstår vi hur FN kan applådera Abbas och stödja att hans hat mot Juden och då förstår vi att han låter judehat fritt får härja inom sitt så kallade land och då kan vi ana det som krävs för att terroristens familj ska belönas för mordet på en oskyldig sovande flicka.
Vi kan ana hur barn och ungdomar skjuter sitt inre äckel av vad som har skett åt sidan och låter en politiskt förklaring om att offret bara var en judisk flicka, få växa. Den andre - de som inte är som vi - de hemska - de andra - ju värre bilder desto bättre.E n judisk flicka som inte är som vi andra människor utan en råtta, en ohyra vars religiösa ledare förgiftar dricksvattnet. Det är den andres fel. Det är en välgärning att utplåna denna 13-åring från jordens yta. En välgärning som är en förutsättning för att fred ska kunna komma till det så kallade Palestina - och världen ser på och applåderar och Abbas ger dem det som de vill ha - hat.
Världen hatar Juden för att judarna inte tar på sig offerrollen utan protesterar genom att värna livet.
Världen hatar oss för att vi fortsätter att bygga ett samhälle baserat på höga moraliska värden.
Världen hatar 13-åringen och hennes familj för att flickan var en levnadsglad dansande ungdom vars familj hade valt att leva ett liv där just livet värderades högt. De hatar dem för att de skulle ha kunnat vara ett exempel för terroristen och dennes familj, och visat att man kan välja livet före döden, att man kan jobba för samförstånd och inte för polarisering - men då krävs att man accepterar den andre, att man går ur offerrollen och därmed tvingas att ta ansvar för sina handlingar och att man inte gör livet till svart eller vitt - men detta vill inte Abbas och detta vill inte världen - för då försvinner schablonen om Juden och då blir allt så komplicerat för då måste även 'palestinierna' ta ansvar för sina handlingar - och då slutar pengar att flöda in i Abbas' lilla konstruerade värld.
Världen hatar Israel för att Israel fortsätter att värna livet och man hatar Israel för oavsett hur mycket man hatar oss så fortsätter Israel och judarna att bygga ett samhälle baserat på människans unika värde och livets absoluta värde.
Det är därför utomrättsliga avrättningar - Margot Wallström - inte är tillåtet i Israel, trots att känslan av att vilja slå terroristen sönder och samman och låta honom få leva ett långt liv med svåra smärtor, är det varje människa känner spontant. Men vi har satt upp staket för vad som rätt och för vad som är fel och att vi aldrig accepterar hämnd som metod för att besegra hatet mot oss. Men detta vill inte världen se, för detta passar inte in på schablonen för Juden och därför - Abbas - kommer du att fortsätta att få stöd - inte för att världen bryr sig om dig; du är bara den nickedocka världen tycks behöva för att få legitimitet att hata Juden.
Vi kommer aldrig att glömma dig, Hallel Ariel, som bara blev 13 år - och vi kommer att stödja din familj i deras sorg och vi kommer att tänka på dig när vi värnar livet i våra liv.
Du är hjältinna för oss.
Förra veckan stod den så kallade presidenten för detta fiktiva land Palestina, Mahmoud Abbas, inför generalförsamlingen i FN och inför applåder påstod han att judiska religiösa ledare förgiftar dricksvattnet för 17-åringen och de som lever i hans närhet. När Sverige och Margot Wallström förser 17-åringens politiska ledare med miljardbelopp varje år utan att ställa några kvar på hur pengarna ska användas, och när en del av pengarna kommer att ges till 17-åringens familj som en livslång inkomst i form av pension som en belöning för utfört mord, kan man också förstå hur 17-åringens mamma kan kalla sin son för en hjälte och reflexmässigt skyller handlingen på 13-åringen. Skyller handlingen på 13-åringen! Inte för vad flickan har gjort för utan för det hon är:
Judinna.
Då inser en normal människa hur lågt det så kallade palestinska ledarskapet har sjunkit. De lever i ett moraliskt träsk som vi i Sverige inte bara accepterar utan aktivt försörjer med ständiga applåder, politiskt erkännande och pengar.
Vi låter palestinierna frodas i sin påtagna offerroll där de alltid fråntas ansvaret för sina handlingar och där de tillåts att reflexmässigt skylla allt på Juden - den hemske Juden, cancersvulsten som fördärvar allt levande och konspirerar att ta över världen.
När vi kallar detta för vad det är - antisemitism - först då ramlar polletten ned - då förstår vi hur FN kan applådera Abbas och stödja att hans hat mot Juden och då förstår vi att han låter judehat fritt får härja inom sitt så kallade land och då kan vi ana det som krävs för att terroristens familj ska belönas för mordet på en oskyldig sovande flicka.
Vi kan ana hur barn och ungdomar skjuter sitt inre äckel av vad som har skett åt sidan och låter en politiskt förklaring om att offret bara var en judisk flicka, få växa. Den andre - de som inte är som vi - de hemska - de andra - ju värre bilder desto bättre.E n judisk flicka som inte är som vi andra människor utan en råtta, en ohyra vars religiösa ledare förgiftar dricksvattnet. Det är den andres fel. Det är en välgärning att utplåna denna 13-åring från jordens yta. En välgärning som är en förutsättning för att fred ska kunna komma till det så kallade Palestina - och världen ser på och applåderar och Abbas ger dem det som de vill ha - hat.
Världen hatar Juden för att judarna inte tar på sig offerrollen utan protesterar genom att värna livet.
Världen hatar oss för att vi fortsätter att bygga ett samhälle baserat på höga moraliska värden.
Världen hatar 13-åringen och hennes familj för att flickan var en levnadsglad dansande ungdom vars familj hade valt att leva ett liv där just livet värderades högt. De hatar dem för att de skulle ha kunnat vara ett exempel för terroristen och dennes familj, och visat att man kan välja livet före döden, att man kan jobba för samförstånd och inte för polarisering - men då krävs att man accepterar den andre, att man går ur offerrollen och därmed tvingas att ta ansvar för sina handlingar och att man inte gör livet till svart eller vitt - men detta vill inte Abbas och detta vill inte världen - för då försvinner schablonen om Juden och då blir allt så komplicerat för då måste även 'palestinierna' ta ansvar för sina handlingar - och då slutar pengar att flöda in i Abbas' lilla konstruerade värld.
Världen hatar Israel för att Israel fortsätter att värna livet och man hatar Israel för oavsett hur mycket man hatar oss så fortsätter Israel och judarna att bygga ett samhälle baserat på människans unika värde och livets absoluta värde.
Det är därför utomrättsliga avrättningar - Margot Wallström - inte är tillåtet i Israel, trots att känslan av att vilja slå terroristen sönder och samman och låta honom få leva ett långt liv med svåra smärtor, är det varje människa känner spontant. Men vi har satt upp staket för vad som rätt och för vad som är fel och att vi aldrig accepterar hämnd som metod för att besegra hatet mot oss. Men detta vill inte världen se, för detta passar inte in på schablonen för Juden och därför - Abbas - kommer du att fortsätta att få stöd - inte för att världen bryr sig om dig; du är bara den nickedocka världen tycks behöva för att få legitimitet att hata Juden.
Vi kommer aldrig att glömma dig, Hallel Ariel, som bara blev 13 år - och vi kommer att stödja din familj i deras sorg och vi kommer att tänka på dig när vi värnar livet i våra liv.
Du är hjältinna för oss.
måndag 6 juni 2016
Raoul Wallenberg and his opposite, Margot Wallström
Man is the only being in the universe (as far as we know) with the ability to stand outside of himself; the only creature who can chose not to follow his ego - the only living being with the ability to become like the Creator.
Raoul Wallenberg is the archetype of this and Raoul Wallenberg was Swedish and a diplomat posted in the Swedish national service.
When my son was studying in Chicago he told me that most of his fellow students knew of Raoul Wallenberg and what he did. Raoul is an honorary citizen of the United States. The knowledge of the reason for this is part of the public view of the United States. When I was out lecturing in the schools in Sweden, on Holocaust awareness among Swedish adolescents, the knowledge about him is remarkably small, not only regarding Raoul himself, but also what he did and what he stands for.
When the Swedish ambassador to the Soviet Union in a direct meeting with the Soviet dictator Joseph Stalin says about Raoul Wallenberg that, it is the Swedish government's view that it believes that Raoul died in a traffic accident on the way to Moscow - then Sweden capitulates to the dictatorship and the dictator Stalin.
As a result Raoul is probably executed in 1947 in Moscow on direct orders from Stalin.
Raoul was abandoned by his employer, the Swedish state.
Raoul was murdered in the name of consensus; political correctness, if you will.
Sweden fails him, betrays him and hereby robs Raoul Wallenberg of hope, as well as many other oppressed human beings - all this in stark contrast to the ideals that Raoul Wallenberg, a Swedish diplomat, stood for.
Raoul, who in 1944, when he was 32 years old, travels to Budapest to try and help the 100 000 Jews who are incarcerated there, awaiting orders for their executions, trapped in the ghetto in Budapest.
Raoul managed to do what nobody else had managed to do in Nazi-occupied Europe. He saved the lives of many Jews who were abandoned by the world - but above all, he gave them hope. He showed them that someone still cared, and cared enough to try what no one else had tried; to rescue them. To save them from certain death. It was with this hope that those who survived built their lives. This hope proved that humanity - or at least not all of it - had not forgotten about them. This hope became the platform for the survivors to stay alive, and then passed on to future generations.
Raoul is the symbol of man's goodness, and what a man can do in the name of humanity and love for his fellow human beings.
Sweden failed him. The government of the country where he was raised and where he lived and called his own, betrayed him and they silenced all criticism, knowingly and wilfully. The government forgot about Raoul. But many others didn’t. His family never did. It went so far that relatives of Raoul who fought for vindication, took their own lives in despair over the betrayal.
It is only 100 years after the birth of Raoul that we now speak openly about this betrayal. When the Swedish government in 2012 apologised for this betrayal by allowing Raoul to be executed by the dictator Josef Stalin, it's not an excuse to be credible if it doesn’t include the following:
I admit that I have done wrong.
I regret what I have done.
I promise to never do it again.
I beg for your forgivness.
When Margot Wallström now embraces Middle East dictatorships and welcomes the Iranian Foreign Minister with open arms to Sweden, she hereby shows that the apology was only words with no content.
Sweden is once again turning its back on Raoul Wallenberg in the name of consensus, political correctness and to further her own career.
Sweden takes hope away from the oppressed Christians, homosexuals, from the oppressed women around the world and this country hereby abandons them and thereby give dictatorships free reign.
Sweden wants short-term profits and it shows clearly that we do not have a moral platform as the basis of our conduct.
Sweden shows that we, as a nation are still cowardly and submissive.
Sweden has learned nothing from its own history.
Sweden's apology is nothing but crocodile tears - and thus a further betrayal.
Let us never forget Raoul Wallenberg and let us never take away hope from the forgotten, the downtrodden, the neglected and the shunned - let us never budge in the name of consensus and political correctness, and let us never bow down before dictatorships - never mind what they may entice us with.
Margot Wallström - you are not my Foreign Minister.
Margot Wallström - you have so much to learn from Raoul Wallenberg.
Raoul Wallenberg is the archetype of this and Raoul Wallenberg was Swedish and a diplomat posted in the Swedish national service.
When my son was studying in Chicago he told me that most of his fellow students knew of Raoul Wallenberg and what he did. Raoul is an honorary citizen of the United States. The knowledge of the reason for this is part of the public view of the United States. When I was out lecturing in the schools in Sweden, on Holocaust awareness among Swedish adolescents, the knowledge about him is remarkably small, not only regarding Raoul himself, but also what he did and what he stands for.
When the Swedish ambassador to the Soviet Union in a direct meeting with the Soviet dictator Joseph Stalin says about Raoul Wallenberg that, it is the Swedish government's view that it believes that Raoul died in a traffic accident on the way to Moscow - then Sweden capitulates to the dictatorship and the dictator Stalin.
As a result Raoul is probably executed in 1947 in Moscow on direct orders from Stalin.
Raoul was abandoned by his employer, the Swedish state.
Raoul was murdered in the name of consensus; political correctness, if you will.
Sweden fails him, betrays him and hereby robs Raoul Wallenberg of hope, as well as many other oppressed human beings - all this in stark contrast to the ideals that Raoul Wallenberg, a Swedish diplomat, stood for.
Raoul, who in 1944, when he was 32 years old, travels to Budapest to try and help the 100 000 Jews who are incarcerated there, awaiting orders for their executions, trapped in the ghetto in Budapest.
Raoul managed to do what nobody else had managed to do in Nazi-occupied Europe. He saved the lives of many Jews who were abandoned by the world - but above all, he gave them hope. He showed them that someone still cared, and cared enough to try what no one else had tried; to rescue them. To save them from certain death. It was with this hope that those who survived built their lives. This hope proved that humanity - or at least not all of it - had not forgotten about them. This hope became the platform for the survivors to stay alive, and then passed on to future generations.
Raoul is the symbol of man's goodness, and what a man can do in the name of humanity and love for his fellow human beings.
Sweden failed him. The government of the country where he was raised and where he lived and called his own, betrayed him and they silenced all criticism, knowingly and wilfully. The government forgot about Raoul. But many others didn’t. His family never did. It went so far that relatives of Raoul who fought for vindication, took their own lives in despair over the betrayal.
It is only 100 years after the birth of Raoul that we now speak openly about this betrayal. When the Swedish government in 2012 apologised for this betrayal by allowing Raoul to be executed by the dictator Josef Stalin, it's not an excuse to be credible if it doesn’t include the following:
I admit that I have done wrong.
I regret what I have done.
I promise to never do it again.
I beg for your forgivness.
When Margot Wallström now embraces Middle East dictatorships and welcomes the Iranian Foreign Minister with open arms to Sweden, she hereby shows that the apology was only words with no content.
Sweden is once again turning its back on Raoul Wallenberg in the name of consensus, political correctness and to further her own career.
Sweden takes hope away from the oppressed Christians, homosexuals, from the oppressed women around the world and this country hereby abandons them and thereby give dictatorships free reign.
Sweden wants short-term profits and it shows clearly that we do not have a moral platform as the basis of our conduct.
Sweden shows that we, as a nation are still cowardly and submissive.
Sweden has learned nothing from its own history.
Sweden's apology is nothing but crocodile tears - and thus a further betrayal.
Let us never forget Raoul Wallenberg and let us never take away hope from the forgotten, the downtrodden, the neglected and the shunned - let us never budge in the name of consensus and political correctness, and let us never bow down before dictatorships - never mind what they may entice us with.
Margot Wallström - you are not my Foreign Minister.
Margot Wallström - you have so much to learn from Raoul Wallenberg.
söndag 5 juni 2016
Raoul Wallenberg och hans motsats Margot Wallström
En människa är den enda varelsen i världsrymden med förmågan att ställa sig utanför sig själv; den enda varelsen att inte följa sitt ego - den enda varelsen med möjlighet att bli lik Skaparen.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.
När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.
När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.
Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.
Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.
Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.
Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:
Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.
När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.
Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.
Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.
Raoul Wallenberg är arketypen till detta och Raoul Wallenberg var svensk och utsänd som diplomat i den svenska nationens tjänst.
När min son studerade i Chicago så berättade han att de flesta av hans kurskamrater visste vem Raoul Wallenberg var där. Raoul är hedersmedborgare i USA. Kunskapen om anledningen till detta är en del av det allmänna tankegodset i USA. När jag ute i skolor och föreläser om Förintelsen är kunskapen bland svenska ungdomar försvinnande liten, inte bara om Raoul men också vad han står för.
När Sveriges ambassadör i Sovjet i ett direkt möte med Sovjetunionens diktator Josef Stalin angående Raoul Wallenberg säger att, det är Sveriges regerings åsikt att den tror att Raoul omkommit i en trafikolycka på väg till Moskva - så viker sig därmed Sverige för att inte bli illa ansedda av Stalin.
Priset är att Raoul förmodligen avrättas 1947 i Moskva på direkt order av Stalin.
Raoul övergavs av sin arbetsgivare, den svenska staten.
Raoul mördas i samförståndets tecken.
Sverige sviker och tar härmed hoppet ifrån Raoul Wallenberg och för mängder av förtryckta - allt detta i direkt motsats till de ideal som Raoul Wallenberg, en svensk diplomat, står för.
Raoul som 1944, 32 år gammal, reser till Budapest för att hjälpa 100 000 övergivna judar som i väntan på order om sina avrättningar sitter instängda i ett ghetto i Budapest.
Raoul lyckades med det som ingen annan hade lyckats med i det naziockuperade Europa. Han räddade livet på många övergivna judar men framför allt så gav han hoppet tillbaks till alla de glömda. Detta hopp som de som sedan överlevde byggde sina liv på. Detta hopp som visade att mänskligheten inte hade glömt bort dem. Detta hopp som blev den plattform de överlevande sedan förde vidare till kommande generationer.
Raoul är symbolen för människans godhet och vad en människa kan uträtta i mänsklighetens namn.
Sverige svek honom. Regeringen i landet där han bodde tystade all kritik. Regeringen ville glömma Raoul. Det gick så långt att släktingar till Raoul som kämpade för hans upprättelse, tog sina liv i förtvivlan över sveket.
Det är först 100 år efter Raouls födelse som vi talar öppet om detta svek.
När den svenska regeringen 2012 ber om ursäkt för sitt svek mot mänskligheten genom att låta Raoul avrättas av diktatorn Josef Stalin, är det en ursäkt som för att vara trovärdig ska innehålla följande:
Jag erkänner att jag har gjort fel
Jag ångrar det jag har gjort.
Jag lovar att aldrig göra om det.
Jag ber om förlåtelse.
När Margot Wallström omfamnar mellersta österns diktaturer och nu senast välkomnar Irans utrikesminister till Sverige så visar hon att ursäkten bara var ord och utan innehåll.
Sverige vänder åter igen Raoul Wallenberg ryggen i samförståndets namn och för den egna karriärens bästa.
Sverige tar hoppet ifrån de förtryckta kristna, de homosexuella, de förtryckta kvinnorna och överger dem och ger därmed diktaturerna fria händer.
Sverige vill ha kortsiktiga vinster och vi visar tydligt att vi inte har en moralisk plattform som bas för vårt sätt att agera.
Sverige visar att vi som nation fortfarande är feg och undfallande.
Sverige har inte lärt sig någonting om - eller av - sin egen historia.
Sveriges ursäkt är ingen ursäkt utan är krokodiltårar - och därmed ytterligare ett svek.
Låt oss aldrig glömma Raoul Wallenberg och låt oss aldrig ta hoppet ifrån de bortglömda, de nedtrampade, låt oss aldrig vika oss i samförståndets tecken och låt oss aldrig krypa för diktaturerna - vilka morötter de än må locka oss med.
Margot Wallström - du är inte min utrikesminister.
Margot Wallström - du har oerhört mycket att lära dig av Raoul Wallenberg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)