Idag och i förrgår ljöd Red
Alert (flyglarm) här och vi fick söka skydd. Vi har 15 sekunder på oss att
finna skydd. Ett syriskt jetplan sköts ned 20 km härifrån.
Jag tänkte, finns det någon enskild faktor som kan förklara hur lilla Israels befolkning klarar
av att leva med de påfrestningar som är här - både de inre och de yttre? 50
procent av befolkningen jobbar inom byråkratin och 100 procent lider av den,
som en vän uttryckte det.
Var kommer all glädje och kärlek till livet från, som finns här bortom krig och bortom
byråkratin?
Jag finner inget svar.
- Varför flyttade du hit? frågade jag min belgiske vän.
- Varför bär du din kippa under din
keps? svarade han, typiskt med en motfråga.
- Vad är det för ett märkligt svar? sa jag.
- Vänta med att svara men låt mig fråga, hur är det att leva som jude
i Sverige?
- Jo, det går väl bra.
- Kan du visa din judiskhet öppet?
- Nej det kan jag naturligtvis inte göra, svarade jag.
- "Naturligtvis inte"?
- Ja, bara inom de gränser som säkerhetsläget godkänner, alltså inom det
"skyddandeskalet", vilket innefattar församlingshuset eller
utomhusplatser under kontroll.
Detta är ju sjukt tänkte jag. Har vi verkligen så hög säkerhet?
Jag berättade då om hur mina fyra barn under sin uppväxttid, med en
absolut självklarhet, accepterade och införlivade det faktum att det alltid
finns en säkerhetsorganisation när judar träffas offentligt eller vid större sammankomster och festligheter. Jag berättade om
säkerheten kring fotbollsturneringarna, sommarlägren för barnen och på de religiösa lägren.
Jag berättade om säkerheten runt synagogan och jag berättade om när min dotter
träffade andra judiska unga vuxna vid en sammankomst i Köpenhamn en nyårsafton, ett tag efter att en
judisk vakt utanför församlingshuset i Köpenhamn hade skjutits ihjäl.
- Hur har du det frågade jag
dottern över mobilen.
- Bara bra, svarade hon.
- Säkerheten?
- Inga problem. De finns k-pist
beväpnade poliser på varje våningsplan. De säger till gästerna att det är
statsbesök, sa hon med ett skratt.
Jag berättade om jobbet som sjuksköterska på ett judiskt
äldreboende. Jag berättade om poliser utrustade med k-pistar som
dygnet runt vaktade hemmet vid flera tillfällen under ett år och jag berättade om
säkerheten runt dagis och skola.
Jag berättade om brandbomberna mot synagogan i Göteborg och om att man numera på gator och torg
kan höra om hur judar ska dödas och hur vi är ättlingar till apor och grisar.
Jag insåg att alla judar i Sverige bär på en mental skyddsväst. En tjockare
eller tunnare men allt är underordnat vår säkerhet. Jag insåg att
detta är ett normaltillstånd, ett tillstånd som ingen annan befolkningsgrupp i Sverige har.
Jag insåg att det finns en enighet om säkerheten, vilket är chockerade med
tanke på att det alltid finns minst tre åsikter när två judar träffas. Jag
insåg att det enda som överträffar vår paranoja för förföljelser,
är verkligheten.
Sedan tänkte jag på gudstjänsterna här i Katzrin
på Golanhöjderna i Israel. Jag tänkte på hur alla vi
manliga deltagare bär kippa och tallit katan, hur kvinnorna bär
sina tichels och vackra kläder och hur barnen leker utanför Beit Knesset. Jag tänker på hur
alla samlas utanför Beit Knesset efter gudstjänsterna och ingen ber oss
att skingras. Jag tänkte på alla som hjälpte oss när vi flyttade hit och
önskade oss välkomna hem och som bjuder hem oss på mat och studier efter
alla gudstjänster.
- Du träffade mitt i prick, sa jag. Jag har bott här i ett halvår och jag
bär keps därför att jag känner mig obekväm att visa min kippa. Jag har prövat,
men efter några minuter utan kepsen så åker den på igen.
-Välkommen in i gänget, sa min belgiske vän. Ta den tid du behöver.
Alla européer har samma erfarenhet.
Friheten är svaret på frågan jag ställde.
Friheten att kunna vara sig själv och att kunna slappna av.
Friheten av att veta att det normala är att bära kippa utan risken att utsättas
för verbala påhopp och/eller våld.
Friheten att inte ständigt bära en mental skyddsväst.
Frihet är att äta kosher mat och att omskära våra pojkar utan moralpredikningar
från majoritetssamhället.
- Jag tar också på mig keps, stoppar ner mina tzitzit i byxorna och lägger
mina peyes bakom örat när jag hälsar på mina föräldrar i Belgien
- Kanske imorgon, sa jag. Imorgon tar jag kanske av mig kepsen.
- Du vänjer dig snart, skrattade min belgiske vän, du vänjer dig snart vid
friheten och då tar du av dig skyddsvästen.
Frihet att vara mig själv, så självklart i en demokrati som Sverige, men ändå
så långt borta, så väldigt långt borta.
