Omskärelsen och möten med muslimer och judar i gemsamhet och glädje

Ett personligt inlägg i den så kallade diskussionen om omskärelse av pojkar.Ett personligt inlägg som utgår ifrån de cirka 400 omskärelser av barn från fyra år upp till äldre mån i åttioårs åldern jag har medverkat i. Medverkat i som leg. sjuksköterska och assistent till läkare, professor emeritus i neurologi , Mohel- specialutbildad för att utföra omskärelser och rabbin
Peter Borenstein.

Pojkarna är festklädda när kommer till oss. Ibland väntar fest med släkt och vänner och förväntningarna är stora. Oftast är de väl förberedda. De är alla muslimer. Judar omskärs vid åtta dagars ålder.
De anlitar oss - rabbinen, läkaren och mohel Borenstein som assisteras av mig, legitimerad sjuksköterska och sonen till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau där på på vårdcentralen där i centrala Göteborg. Vi ges förtroendet att medverka när pojkarna ska ta sin plats i sin familj och sitt folks traditioner.

Jag lugnar de nervösa mammorna och tar hand om de svimfärdiga papporna. Att tala om fotboll har en fantastisk avledande effekt. Jag förundras över att världens sämsta domare har varit i så många länder och dömt i så många matcher och i just deras matcher och i just den match de förlorade. Att han får fortsätta att döma fotboll är någonting som ligger bortom min förmåga att förstå men har hjälpt mig så många gånger - och att få pojkarna att glömma vad Peter håller på med där nedanför skynket jag har satt upp som gränsen för var armarna får vifta.
Familjerna berättar ofta och gärna om sig själva, sitt folk och de länder de kommer ifrån. Jag har fått vara med berättelser som har tagit med mig på resor runt i den muslimska världen. Jag har fått lära mig seder och bruk från Balkanländerna i Europa, åkt med genom Mellersta Österns alla länder och folkgrupper till Afghanistan, Pakistan och Malaysia. Jag har åkt med genom Nordafrikas öknar till Etiopien, Eritrea och Nigeria. Jag har fått känna en samhörighet bortom alla sociala och religiösa begränsningar och jag har fått känna ett hopp om att en dag denna känsla av brödraskap och gemensamma traditioner ska kunna få vara naturlig även i möten i vardagen. Vi är alla fångna i en stämning av gudomlig närvaro och en känsla av samhörighet bortom vad ord kan förklara. Jag tackar Gud för att jag får delta i stunder av heliga möten bortom de motsättningar som människor har skapat - bortanför vår operationssal - där ute i den bistra värld där människors strävan efter makt överskuggar det grundläggande gemensamma.

De heliga möten som Peter har haft under de ca 3300 omskärelser han har gjort på muslimska pojkar och de 700 har har gjort på judiska gossar gör mer nytta för att överbrygga motsättningar mellan judar och muslimer och skapa förutsättningar för en livgivande dialog, än någon annan insats.
Att få ta del av den resa alla vuxna judiska konvertiter gör, deras bakgrund och skäl till konverteringen, är en ynnest. Många säger sig alltid ha haft en inneboende längtan att få bli en del av det judiska folket. En del har judisk släkt och känner att de är de som ska bära familjens judiska arv vidare. En del har träffat en judisk flickvän och har bestämt att de ska ha samma bas att utgå ifrån i ett kommande äktenskap. Att konvertera är ingen lätt resa. Det tar i många fall flera år och omskärelsen blir det yttre tecknet på deras resa.


På vår åttonde levnadsdag skärs förhuden bort på penis genom ett mycket enkelt ingrepp. Efter detta ingrepp är pojken en del av en 4000-årig oavbruten tradition inom judendomen. Vi är individer men vi är också en del av ett folk.
Det judiska folket.
Omskärelsen är tecknet på att pojken nu är en del av Guds förbund med det judiska folket och att en ny generation har påbörjat sin resa. Omskärelsen är instiftad av Gud och kan bara tas bort av honom.
Muslimerna omskär också sina barn. De har inte en fixerad tidpunkt då detta görs; de flesta väntar till barnet är 5-6 år men att vänta ända upp till puberteten är inte ovanligt.
Komplikationer är  mycket ovanligt i och med att operationerna sker med en metod som är mycket säker, under sterila betingelser av legitimerad sjukvårdspersonal.
Dr Peter Borenstein har utfört mer än 4000 omskärelser och de flesta på icke helt små barn och  endast vid ett tillfälle har han fått behandla för en infektion - denna infektion hävdes med samma medicin som ges vid halsfluss.

 
Vi är en länk i en kedja av människor som envist har tagit vårt ansvar för det förbund Skaparen upprättade med oss, det lilla slavfolket utan makt därborta i Mellersta Östern. Ett folk som aldrig har haft makt men som än idag är en levande nation som har strävat vidare, generation efter generation, med det Gud gav oss till uppgift att göra . Vi har överlevt dem alla. De mäktiga supermakterna som har kommit och gått.
Men vem lyssnar på oss? Vi som inte förstår vårt eget bästa.Vi som är 15 miljoner människor vilket är  0,2 procent av världens befolkning men där 20 procent av alla Nobelpristagare är en av oss. En nation med miljontals starka mödrar, tiotusentals läkare, psykologer, författare , musiker och en nation vars hela grundsyn på människan och förhållanden till djur ligger till grund för hela västvärldens moral.Vi som inte förstår vårt eget bästa, vi som måste få hjälp av alla svenskar som vet vad som är bäst för oss.Svenskar som kallar oss för barnplågare och som skall förbjuda när vi inte förstår.Landet där det bara finns ett sätt att tänka - det rätta sättet - och förstår man inte det svenska rätta sättet så är man konstig, avvikande och har ännu inte förstått sanningen. Sanningen som man ödmjukt berättar för oss medan man stryker man oss medhårs , som vi vore små barn, och när vi inte lyssnar så förmanas vi och förmaningarna leder till förbud ock förbuden leder till ökat hat och ökat hat leder till slut till Auschwitz/ Birkenaus gaskamrar. Vi vet detta. Vi känner igen tecknen.Tecknen på hat. Judehat som alla tidigare generationer judar har fått lida av. Sverige, landet som det snart är omöjligt att leva i för de av oss som vill bejaka det vi är är- judar.
Så många av oss packar våra väskor och flyttlådor och flyttar.Vi tänker inte låta några inskränkta självutnämnda experter och sanningssägande beslutsfattare diktera villkoren för oss. Varför skulle vi? Sverige,ett land där så många barn inte har egen historia och ingen religion att känna samhörighet med. Sverige som är så icke religiöst och så individcentrerat att man inte har förståelse eller förmåga att ödmjukt lyssna på och respektera vårt sätt att placera våra barn i en samhörighet där tillhörigheten till en egen tradition är en självklar del av ett större religiöst och kulturellt sammanhang.
Vi vet vad vi gör.
Vi, som envist fortsätter att leva de liv vi är satta att leva - generation efter generation - bortom det som just nu är politiskt korrekt. Vi som får skylla sig själva, vi som inte förstod vårt eget bästa och lyssnade på alla de som vet , lyssnade på de som  sedan slog ihjäl oss i kärlekens namn.
Men vi överlever och utvecklar våra liv och vårt sätt att leva där vi protesterar genom att säga ja till livet.Vi håller fast vid de riktlinjer och de erfarenheter som de generationer som har levt före oss har lämnat över till oss och som vi kommer att lämna vidare till de som kommer efter oss trots svenska politiker eller självutnämnda advokater för våra barn, de misshandlade och icke respekterade. Vi som inte förstår vad som är bäst för oss själva. Vi destruktiva judar.Vi som själva är orsaken till hatet emot oss.
Jag och min fru bor nu i Israel landet där vi själva väljer hur vi vill leva våra judiska liv bortom de som vägrar att acceptera och respektera oss för de vi är.

Döden, Tahara och livet som måste fortsätta

Jag ser som en av mina uppgift här i Israel, där jag och min fru bor, att visa Israel bortom rubrikerna om apartheid, blockad, krig och förtryck. Det Israel vi älskar.
Jag skriver därför om vardagen i våra judiska liv här i Katzrin på Golanhöjderna, både det religiösa och det sekulära. Jag gör små filmer som finns på YouTube och på min hemsida. 
Jag föreläser här i Israel men också i Sverige. Dov Ben David och jag förbereder att starta verksamhet med Bed & Breakfast och bjuder in till ett unikt Shabat-firande hos olika familjer här i Katzrin.Ett projekt som fortfarande är i sin linda men som vi hoppas ska expandera över hela Golan.
Jag vill att ni ska lära känna vårt Israel, vardagens Israel, både på gott och ont, det land vi älskar. Sprid gärna mina blogginlägg, nya och de gamla, och kontakta mig gärna om ni vill.

- Kommer du klockan 14.00 då? sa han, chefen på Chevra Kaddisha - Det heliga begravningssällskapet.
- Ja, sa jag.
- Utanför huset som vanligt?
- Ja, sa jag, utanför huset som vanligt.




Vi möttes och vi tittade ordlöst på varandra och nickade.
Vi tog av kläderna av den avlidne, skylde honom, tvättade honom med varmt och kallt vatten, klippte hans naglar och klädde honom i vita tunna kläder, tossor, vantar och huva. Vi svepte honom och bad vår bön, om att Gud ska ta hand honom.
Själen hovrade över honom, själen hovrar alltid över de avlidna. Stämningen är alltid rofylld och märklig och fylld av känslor och ödmjukhet över livets skörhet och gång.
Vi begraver samma dag som vi dör. Vi kan skjuta upp det en dag men aldrig i Jerusalem.
Vi har en kropp och en gudalik själ. Själen skall så snart som möjligt tillbaka till skaparen och kroppen ska tillbaka i jorden varifrån den kom. De döda ska vara hos de döda.

Vi tittade på varandra och nickade. Vi lade den avlidne försiktigt på bårvagnen och smög sakta ut. Ingen vet vem som har förberett den döde, vi gör det frivilligt och jag känner mig privilegierad att få delta. Det är inte många som klarar av det, särskilt inte män. Men jag gör det, det tycks vara en av mina uppgifter i livet. Tahara anses vara den största mitzva (god gärning) eftersom tjänsten inte kan återgäldas.

En judisk begravning deltar man i, man bjuds inte in. Människor strömmade till. Processionen gick sedan till graven där den avlidne lades. I Israel används inte kistor i men i graven har dock en kista av betongplattor tillverkats. Den avlidne glider ned från bårvagnen och huvudstenen läggs på plats. Sedan täcks allt med jord. Jord från vårt land. Judarnas land. Kroppen har förenats med de redan döda. Själen försvinner iväg och Abraham, Jakob och Isak väntar på den.

Så känner i alla fall jag, när vi gör Tahara. Om det stämmer får vi och jag reda på när tiden är inne.  Men inte än. De efterlevande ska hjälpas tillbaka till livet. Livet är heligt och vi har alla en skyldighet att leva.

De sörjande går hem för att äta måltiden som är förberedd för dem. Måltiden som äts innan den sju dagar långa första delen av sorgeperioden startar. Sju dagar där de sörjande får sörja. Inga andra krav ställs. Ingen pratar till de sörjande förrän de själva bjuder in till samtal. När de orkar.
Människor kommer och går till de efterlevandes hus. Tält sätts upp om huset är fullt, mat lagas, barnen tas hands om. Listor över de uppgifter som måste göras sätts upp. Allt är frivilligt.

 "Vetskap om döden ger tillgång till livet.", sa Heidegger, kanske det var någon annan.
De efterlevande förs sakta tillbaka till livet. Den sju dagars intensivt sörjande är den första delen. Aldrig ensam. Ingen ska vara ensam. Vi är ett folk. Vi har en absolut ansvar för varandra. Man deltar och man sörjer med de efterlevande, dygnet runt, tre gudstjänster om dagen med minst 10 vuxna män - över 13 år - vilket är nödvändig för att genomföra en gudstjänst. Det finns det alltid. Vi lämnar inte över ansvaret till en institution. Klädkod och annat oviktigt finns inte.

Sorgeprocessen pågår i ett år. Ett år där de efterlevande sakta förs tillbaka till livet genom olika faser. Man återvänder till den bortgångne och en gravsten sätts upp, och man sörjer. Aldrig ensam, aldrig utlämnad. Folk finns där redo för när de behövs, för livet måste återvända. Det blir aldrig som innan dödsfallet, men det fortsätter.
- Det värsta du kan göra mig är att inte ta tillbaka ditt liv, sa mamma en gång, när hon bodde på hospice i slutet av sitt liv. Jag kommer och spökar för dig om du inte sköter dig, sa hon och skrattade.
Allt har sin tid och måste få ha sin tid, tänkte jag.

- Hur kändes idag? frågade vännen, på vägen hem.
- Det känns bra idag, sa jag. För dig då?
- Jo, det var okej, men det var min andra Tahara den här veckan. Nu vilar jag ett tag, sa han, det är mentalt påfrestande och vi måste ju vara närvarande med alla våra sinnen.
- Kände du hur själen hovrade över oss, frågade han.
- Själen hovrar alltid över oss och de avlidna, svarade jag.
- Ska vi ta en kopp kaffe?