Året var 1989 och jag
skulle åka tillbaks till Sverige efter en av alla semestrar i Israel.
Som vanlig stod en man från Chabad på flygplatsen och erbjöd alla
passerande att lägga tefillin, bönekapslar och remmar. Jag hade
aldrig gjort detta tidigare men denna gång gick jag gick faktiskt fram
till mannen och för första gången i mitt liv så lade jag tefillin.
När jag var färdig så
svepte mannen med sin hand över myllret bestående av de resande på Ben
Gurion-flygplatsen och sa: Det där är inga riktiga judar. De lever inte
så som man bör.
- Var kommer du ifrån? frågade jag honom.
- Jag kommer från Brooklyn i New York, svarade han.
- Du är uppvuxen i Chabad? var min följdfråga.
- Ja, det är jag.
- Så vad vet du om de människor som finns här? Vad vet du om vad de bär på, frågade jag då, lite förvånat.
Jag berättade sedan för
honom att jag letade efter min judiska identitet efter att ha tagit upp
min morfars fallna mantel, den som han lämnade i gaskammaren i
Auschwitz/Birkenau.
- Vägen tillbaks till det
judiska är lång och slingrig, sa jag, men vem är du att döma? Kanske du
bara bär en uniform som inte har något inre värde? Och kanske är många
därute på väg - liksom jag? Kanske de alla försöker hitta tillbaks efter
Förintelsen, kanske de alla bär på smärtan från Förintelsen och kanske
är alla som du ser här, riktiga judar men utan uniform? Det vet du inte.
För tre veckor sedan åkte
jag till Sverige från Israel för att träffa mina barn och barnbarn, för
att föreläsa och för att vittna i en rättegång. Det var första gången
jag besökte Sverige sedan jag flyttade hit till Israel.
Jag var fylld med
motstridiga och omtumlande känslor. Det kändes härligt att åka till
Sverige för alla mötens skull, det var härligt att få tala svenska som
omväxling men jag bar ändå på samma känsla som alla andra gånger jag varit här i
Israel som turist.Jag är här och hälsar på. Känslan var svår att hantera.
Jag tittade på mitt
Israeliska blåa pass och plötsligt insåg jag, att nu åker jag till
Sverige för att hälsa på och att jag sedan åker hem igen - hem till
Israel. Jag fylldes av en varm och bestående känsla av
tillfredsställelse.
Jag fick en nästan
oemotståndlig lust att visa de svenska och norska turisterna runt
omkring mig att jag är nästan som er men ändå inte. Ni bär på ett
svenskt rött EU-pass men jag bär på ett blått pass. Ett pass som är en
symbol och som visar att jag äntligen har gjort det som jag bara drömde
om 1989 - att flytta hit till Israel. En symbol som är en sammanfattning
av en livslång dröm och många andras livsdrömmar där ute på Ben
Gurion-flygplatsen. Att få bo här i Israel och utan rädsla få vara de
personer som vi är - och att få leva det liv som vi vill, religiöst
eller sekulärt.
Mindre än tio mil från platsen jag
stod på, landade granater och missiler riktade mot civila oskyldiga
israeler som fick kasta sig ner i skyddsrummen när terrororganisationen
Hamas försöker mörda dem alla, enbart för att de är Israeler. Tidigare i
år har vi själva fått sitta i skydd där uppe på Golan, av samma orsak
även om inga raketer kom över gränsen eftersom de sköts ned av
missilförsvaret.
Den 4000 år långa
erfarenheten har lärt oss att om vi inte har ett eget land och inte kan
försvara detta land så är det andra som definierar oss. Detta faktum är
en av de bestående erfarenheterna från Auschwitz/Birkenau - det har
ingen betydelse vilka vi är och hur vi ser på varandra, när vi ändå
mördas för att vi är judar.
Jag är säker på att alla här och utanför Israel förstår de signaler som omgivande länder sänder till oss och som så många andra tidigare har gjort- vi
tänker krossa er för att ni alla är judar och Israeler oavsett hur ni ser på er
själva - precis som vi alltid har gjort oavsett om ni är från Brooklyn i
New - York eller från Gamla staden i Lidköping.
