fredag 2 oktober 2015

Omskärelsen - möten med judiska och muslimska pojkar och män - och svimfärdiga föräldrar

Jag har under några år som legitimerad sjuksköterska assisterat Dr Peter Borenstein vid omskärelser av pojkar men också av vuxna män. Jag har kanske medverkat vid 400 av dessa operationer.
Mitt uppdrag är att hjälpa Peter att hålla en steril yta och assistera när så behövs, men det stora uppdraget är att avleda pojkens uppmärksamhet från operationen  och att övervaka och förhindra föräldrar från att svimma.

På vår åttonde levnadsdag skärs förhuden bort på penis genom ett mycket enkelt ingrepp. Efter detta ingrepp är pojken en del av en 4000-årig oavbruten tradition inom judendomen. Vi är individer men vi är också en del av ett folk.
Det judiska folket.
Omskärelsen är tecknet på att pojken nu är en del av Guds förbund med det judiska folket och att en ny generation har påbörjat sin resa. Omskärelsen är instiftad av Gud och kan bara tas bort av honom.

Muslimerna omskär också sina barn. De har inte en fixerad tidpunkt då detta görs; de flesta väntar till barnet är 5-6 år men att vänta ända upp till puberteten är inte ovanligt.
Komplikationer är  mycket ovanligt i och med att operationerna sker med en metod som är mycket säker, under sterila betingelser av legitimerad sjukvårdspersonal.
Dr Peter Borenstein har utfört mer än 4000 omskärelser och de flesta på icke helt små barn och  endast vid ett tillfälle har han fått behandla för en infektion - denna infektion hävdes med samma medicin som ges vid halsfluss.

Familjerna berättar ofta och gärna om sig själva, sitt folk och de länder de kommer ifrån. Jag har fått vara med berättelser som har tagit med mig på resor runt i den muslimska världen. Jag har fått lära mig seder och bruk från Balkanländerna i Europa, åkt med genom Mellersta Österns alla länder och folkgrupper till Afghanistan, Pakistan och Malyasia. Jag har åkt med genom Nordafrikas öknar till Etiopien, Eritrea och Nigeria. Jag har fått känna en samhörighet bortom alla sociala och religiösa begränsningar och jag har fått känna ett hopp om att en dag denna känsla av brödraskap och gemensamma traditioner ska kunna få vara naturlig även i möten i vardagen. Vi är alla fångna i en stämning av gudomlig närvaro och en känsla av samhörighet bortom vad ord kan förklara. Jag tackar Gud för att jag får delta i stunder av heliga möten bortom de motsättningar som människor har skapat - bortanför vår operationssal - där ute i den bistra värld där människors strävan efter makt överskuggar det grundläggande gemensamma.

De anlitar oss - rabbinen Dr Borenstein, som assisteras av mig, sonen till en överlevande ifrån Auschwitz/Birkenau. Vi ges förtroendet att medverka när pojkarna ska ta sin plats i sin familj och sitt folks traditioner.

Pojkarna är festklädda när kommer. Ibland väntar fest med släkt och vänner och förväntningarna är stora. Oftast är de väl förberedda. Jag lugnar de nervösa mammorna och tar hand om de svimfärdiga papporna. Att tala om fotboll har en fantastisk avledande effekt. Jag förundras över att världens sämsta domare har varit i så många länder och dömt i så många matcher och i just deras matcher och i just den match de förlorade. Att han får fortsätta att döma fotboll är någonting som ligger bortom min förmåga att förstå men har hjälpt mig så många gånger - och att få pojkarna att glömma vad Peter håller på med där nedanför skynket jag har satt upp som gränsen för var armarna får vifta.

De heliga möten som Peter har haft under de ca 3000 omskärelser han har gjort på muslimska pojkar och de 1000 har har gjort på judiska gossar gör mer nytta för att överbrygga motsättningar mellan judar och muslimer och skapa förutsättningar för en livgivande dialog, än någon annan insats.
Att få ta del av den resa alla vuxna judiska konvertiter gör, deras bakgrund och skäl till konverteringen, är en ynnest. Många säger sig alltid ha haft en inneboende längtan att få bli en del av det judiska folket. En del har judisk släkt och känner att de är de som ska bära familjens judiska arv vidare. En del har träffat en judisk flickvän och har bestämt att de ska ha samma bas att utgå ifrån i ett kommande äktenskap. Att konvertera är ingen lätt resa. Det tar i många fall flera år och omskärelsen blir det yttre tecknet på deras resa.

Jag är samtidigt så förundrad över alla  politiker och barnorganisationer som försöker stoppa omskärelser av pojkar. De anser sig ha Sanningen. Barnen ska själv få bestämma när de blir myndiga, heter det. Omskärelser är något "förlegat". Sådant gör vi inte här i Sverige.
Lär av oss istället, respektera oss och ägna er åt alla bekymmer som finns där ute i samhället! Där många, många barn far illa i ett Sverige som håller på att förändras och där allt fler barn hamnar utanför samhället och vars liv är i fara.

Så många svenska barn har ingen egen historia och ingen religion att känna samhörighet med. Sverige är så icke religiöst och så individcentrerat att man inte har förståelse eller förmåga att ödmjukt lyssna på och respektera vårt sätt att placera våra barn i en samhörighet där tillhörigheten till en egen tradition är en självklar del av ett större religiöst och kulturellt sammanhang.
Vi vet vad vi gör.

Vi är en länk i  en kedja av människor som envist har tagit sitt ansvar för det förbund Skaparen upprättade med oss, det lilla slavfolket utan makt därborta i Mellersta Östern. Ett folk som aldrig har haft makt men ändå än idag är ett folk som envetet jobbar vidare, generation efter generation, med det vi har till uppgift att värna.Men vem lyssnar på oss?

Jag anser att det är antisemitism och ett sätt att omyndighetsförklara oss, när man i all välmening förklarar för oss vad som är rätt och vad som är fel. För det vet man här i Sverige. Landet där det bara finns ett sätt att tänka - det rätta sättet - och förstår man inte det svenska rätta sättet så är man konstig, avvikande och har ännu inte förstått Sanningen, den Enda, den som just nu är inne. 
Sverige, landet som det snart är omöjligt att leva i, åtminstone på ett judiskt traditionellt sätt.
Så packar många oss våra väskor och flyttlådor och flyttar. De flesta flyttar till Israel.Vi tänker inte låta några inskränkta självutnämnda experter och sanningssägande beslutsfattare diktera villkoren för oss. Varför skulle vi?
Vi, som envist fortsätter att leva de liv vi är satta att leva - generation efter generation - bortom det som just nu är politiskt korrekt.
Det är just så vi överlever och utvecklar våra liv och vårt sätt att leva. Att hålla fast vid de riktlinjer och de erfarenheter som de generationer som har levt före oss, har lämnat över till oss och som vi kommer att lämna vidare till de som kommer efter oss.